torsdag, april 29, 2010

Lark ascending

Så enkelt det här är. Hela dramat kommer ur ett missförstånd om vad vi är. Vad vi är kan aldrig förstås, det kan bara avtäckas genom ett kännande/vetande. Jag kan vila för evigt i bilden av havets våthet och alla vågorna där uppe vid ytan. I denna liknelse passar också andra "morbida liknelser in". Som den här av Steven Norquist, den som handlar om att människomonstret Jason Vorheer från fredag den 13:e filmerna. "Jason is perfectly happy to sleep in Crystal Lake (Truth) until a bunch of annoying kids arrive and interrupt his peace with their ego-saturated screwing and partying. So Jason awakes and kills them. He kills them not to hurt them, but to save them, and to allow him to return to peace." Jag tar upp den liknelsen för att jag nämnde den i en kommentar till ett tidigare inlägg. För mig gestaltar den liknelsen min egen ibland allt uppslukande längtan efter frihet i stillheten. Frihet till varje pris. En frihet Jason kan döda för. En stillhet som finns där i djupet. Där, djupt, djupt ner, borta från världens larm är det som tydligast att allt är våthet. Och det finns i mig ett motstånd mot att komma tillbaka upp till ytan, upp till dom oräkneliga vågorna, upp till manifestationen. Detta trots att jag vet att alla vågor är inget annat än våtheten som form. Men det är samma våthet. Dock är det så mycket lättare att vila i den enda sanna identiteten där allt är stilla. I djupet

Denna längtan uttrycks av Ken Wilber som den uppåtstigande riktningen. Den riktning där man av-identifierar sig med objekten. En efter en faller identifikationerna med objekten bort. Och man stiger högre och högre. Upp eller ner spelar ingen roll. För detta är bortom språket. Havets djup eller bergets topp, det spelar ingen roll. Det är samma sak. Det är ett kännande/vetande. Ett annat sätt att känna/veta vad det är att återvända till den enda sanna identiteten är genom musik. Igår hörde jag ett musikstycke på P2 som jag älskar. Lark Ascending av Vaughan William. Genom toner säger det här musikstycket allt om vad det är att komma ihåg att vi inte är en av vågorna utan hela havets våthet. Det är min längtan att göra som lärkan, stiga högre och högre upp, sjungande sången om friheten. En frihet vi alla känner igen. För den har aldrig gått förlorad. Den finns där alltid, närmare än våra andetag. Närmare än våra hjärtslag.



En annan liknelse som avtäcker mitt kännande/vetande om den sanna identiteten är spegeln och det som speglas i den. Vi är det enda medvetandets spegel. Men det som speglas kan aldrig vara åtskilt från det vi är, precis som ingen våg kan vara åtskild från vattnets våthet.
Och här kan jag också känna hur det finns ett motstånd/ en rädsla hos mig att närma mig ytan, närma mig det mylller av vågor som finns där uppe. Jag vill precis som Jason stanna där nere i djupet. Där uppe på ytan finns vågorna och det som kallas förståelse. Och jag tror att vi alla behöver vila i djupet (eller sväva långt långt där uppe som lärkan, och sjunga vår sång om frihet) tills vårt kännande/vetande är starkt nog. Tills varje cell i våra kroppar sjunger samma sång om frihet och stillhet och lek. Hur lång tid det tar kan ingen annan veta. Men när vi är redo, då är vi redo att älska, utan rädsla. Då är vi redo att komma ner till världens myller, redo att involvera oss i dramat. Men inte förr. Jag är inte redo. Så säger en tanke här. Varje gång jag kommer tillbaka till vågorna på ytan, till manifestationen och börjar tänka och involvera mig mer fullt ut i världens drama, så blir mitt kännande/vetande om den sanna identiteten, suddigt, det hamnar i bakgrunden, och en förvirring tycks uppstå. Och ett kännande/vetande KÄNNER och VET att det bara är tankar. Men ändå, men ändå......
Kännande/vetandet känner och vet att jag är havets våthet och medvetandets spegel som allting speglas i. Ingenting kan skada våtheten. Ingenting av det som speglas i medvetandets spegel kan röra spegeln. Ingenting lämnar några spår. INGENTING. Absolut ingenting.
Så vad är rädsla?

6 kommentarer:

  1. Björn! Känner så himmelens väl igen det där med viljan att stanna i djupet. Där är jag också, men har full tillit att det är precis som det ska vara. Stannar där tills... ja, det visar sig. :)

    SvaraRadera
  2. Crystal!
    Ja!
    Tillit är ordet.

    En tanke säger - önskan att manifestera kännande/vetandet om "våtheten" är en illusion. Våtheten är redan perfekt manifesterad i alla vågorna, precis som dom är. Ingenting behöver göras. Ingenting som görs kan göra vågen våtare. Så säger en tanke.
    Det som skall visa sig visar sig redan. Så säger tanken.
    Samtidigt Crystal, vet jag så väl vad du menar ... så himmelens väl:) Och jag vilar och väntar.

    SvaraRadera
  3. Sant, det visar sig hela tiden. Det där med orden... :))

    SvaraRadera
  4. Crystal!
    Ja, orden. Och ändå, trots att dom är så trubbiga, drivs vi att använda orden. Det slår mig att även många av dom gamla Zen-mästarna (och dom nya) kräver av oss att vi med ord skall besvara de frågor som inte kan besvaras. Kanske är den här bloggen en offentlig koan-process...:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1