söndag, maj 30, 2010

Utan början

Det absoluta kommer emot mig. Sommarklädd. Med en kropp full av smärta. Ingenstans i denna kropp går det att vila. Ingenstans i denna kropp finns det tröst. Andningen rör sig oroligt längst upp på ytan. DET ENDA, det absoluta uppträder med en blick som ser rakt igenom mig. En blick som söker sig in i en fantasi om en framtid. En framtid som är allt annat än klar och tydlig. Finns det något i denna framtidsfantasi som går att suga tag i. Blicken som möter mig famlar runt i framtids-dimman på jakt efter något att hålla fast vid, någon att hålla i handen, något att lyfta upp, något som betyder något.


Något som kan lindra smärtan. Något litet.

Detta något tar nu form ur dimman. Blicken sträcker sig framåt, mot detta något. Ett scenario där överjaget skall säga, - Du klarade det, du har varit duktig, att-göra-listan har blivit kortare, ta nu en tablett, eller två, och försök vila. En liten stund framför TV:n. Smärtan gör sig påmind och blicken springer mot sin framtidsfantasi. Sin belöning. Den överviktiga kroppen följer efter så gott den kan. Smärtan och spänningarna tar emot. Kroppen har redan plockat fram sitt Visa-kort och är beredd att stoppa in det i kortläsaren. Jag står där på andra sidan om disken och är osynlig. Den här blicken söker den där blicken, i en liten ceremoni, kallad professionellt bemötande, - Är det bra så? – Ja, tack, säger en ynklig röst som pressas fram ur en kropp fylld av smärta, en kropp som inte går att vila i. Påsen är fylld med värktabletter, insomningstabletter, lugnande tabletter, antidepressiva tabletter. Och så en low-calorie-bar med smak av caramel och chloklad.

Det Absoluta, den lyssnande närvarande stillheten, har fyllt sin påse till bredden med saker att stoppa i munnen, saker som förhoppningsvis skall göra kroppen mer beboelig. Kanske går det med hjälp av tabletterna att vila en liten stund, i denna kropp, så fylld av smärta.

Och allt detta får lov att hända. I det absoluta. Utan motstånd spelas denna scen upp, fritt flödar dessa bilder fram. Från ingenstans. Bilderna har ingen början. Den här scenen har ingen början. Den här scenen har ingen mening. Den här scenen har ingen happy end. Snart, kanske mycket snart, kommer hemvården att dela ut tabletterna, dosförpackade, kl.8.00-påsen med antidepressiva och blodsockersänkande. Kl.12-påsen, med lugnande och blodsockersänkande, osv. Den värkande kroppen har blivit tyngre och behöver en rollator för att ta sig fram i lägenheten utan trösklar. Blicken kommer inte längre ha samma riktning mot framtiden. Ur dimman kommer hjärnan ha svårt att skapa några lockande framtidsfantasier. Bilderna från det förflutna kommer flyta ihop med bilder från TV:ns reklamsnuttar. Skönt.

Det absoluta, den lyssnande, närvarande stillheten, kommer låta allt detta hända. Allt detta har redan hänt. Det händer redan. Halvdöda blickar utan riktning rör sig mellan rummen i otaliga lägenheter utan trösklar. Tonvis med dosförpackade tabletter sväljs varje dag ner i värkande kroppar med släckta ögon.

Det absoluta medvetandet lyser klart ur oräkneliga ögonpar förbundna med hjärnor fulla av kemisk tröst. Det absoluta medvetandet låter allt detta hända, har redan låtit allt detta hända. Alla dessa kroppar. En gång unga och kåta. En gång fyllda av hopp, alla dessa kroppar som redan kremerats. Som kremeras just nu. En eld utan början.

Och trots detta, alla dessa vänliga blickar, alla dessa fina möten. Alla dessa tröstande ord. All denna känsla av kontakt, av hjärtevärmande godhet, av uppfriskande humor. Det absoluta låter allt detta hända. Denna gränslösa förmåga hos människan att inrymma ALLT. Allt från total hopplöshet till solen som tittar fram i blicken hos den värkande kroppen när grannen tittar in med en kaka till kaffet.
Det absoluta har bakat en kaka.
Den absoluta stillheten tycks njuta av en stunds samvaro och skratt. En stunds hjärtligt samförstånd trots att kroppen värker och tankarna flyter ihop till en dimmigt töcken.
- Nu är det gott att leva, säger kroppen och vilar för ett ögonblick i den klara medvetenheten som aldrig någonsin svikit,
- Nu är det gott att leva, säger kroppen när den lugnande tabletten suddar ut alla skarpa kanter och bäddar in allt i det mjuka och varma,
när den lugnande tabletten gör allt tyngdlöst och enkelt,
när kvinnan från hemvården på morgonen fått en kram av sin son och vill dela med sig av sin glädje,
när hon tittar på klockan och vet att hon inte hinner men ändå sätter sig ner en stund och pratar med den av ensamhet värkande människan.
Fem minuter av evigheten kan få tiden att stanna.
För dem båda,
som det alltid är för den absoluta stillheten som är det enda som är, som det är, utan början

Men snart skall dom brinna upp. Båda två. Och sonen skall gråta. Och den ensamma värkande människans enda kvarvarande släkting skall inte komma på begravningen. Så är det och det Absoluta låter allt detta hända. Har redan låtit allt detta hända. Tårar utan början. Frusna hjärtan utan början. Smärta utan början. Mjuk, varm och kvittrande uppsluppenhet utan början. Allt har redan hänt. Ingenting behövs. Människan vill drömma drömmen om att vara behövd. Ändå är människan redan vaken. Alltid vaken från alla drömmar av behov. Vaken i skrattet, vaken i förvirringen, vaken i kremeringsugnen. Vaken i sin lilla urna en halv meter ner i jorden. Vaken mitt i sitt frusna hjärta. Vaken mitt i den heta omfamningen. Aldrig har människan somnat in. Aldrig har människan trott att hon är behövd. Alltid har människan bevittnat känslan av att vilja vara behövd. Alltid har människan bevittnat godheten som strömmar igenom varje cell. Den godhet som låter varje atom dansa sin dans, ovan och under jorden, dansen utan början. Aldrig någonsin har ALLT DETTA börjat. Alltid har vi vetat det.

Ingen behöver väckas. Alla är vakenheten själv, DET ENDA absoluta Självets vakenhet, strålande, klar och älskande. Aldrig har klarheten börjat sin skapande dans. Alltid flödar Självet genom Självet som solljuset flödar genom himlen.
Med en outsäglig lätthet kämpar sig den värkande kroppen till toaletten med hjälp av sin rollator. Med outsäglig lätthet låter den Absoluta klarheten den stressade kvinnnan från hemtjänsten rusa vidare utan att säga dom där vänliga orden hon vill säga. Men varför skall hon ge och ge, hon som aldrig får någon uppskattning, hon vars son inte gav henne den där kramen på morgonen som hon så väl behövde. Med outsäglig lätthet låter den Absoluta klarheten dessa offertankar och bristenergier suga dom sista dropparna av hopp från den av ensamhet värkande kroppen som kämpar sig fram mot toaletten, där hon faller ihop och dör av brustet hjärta.

Så är det. Och det Absoluta låter det vara så. Låter DET som är utan början vara som det är.
Det Absoluta låter människan brinna av godhet och planer på hur världen skall bli en bättre plats att leva på 2012. Det är då det skall vända. Inte nu. Och ack så få undrar varför det inte kan få vända nu 2010. Och allt detta får vara precis så skogstokigt som det vill vara. För allt är det Absoluta. In disguise. Kanske är ALLT DET HÄR Maya? Och ingen begriper vad det egentligen betyder. Ingen begriper egentligen vitsen varken med frågorna eller med svaren. Men många skriver tjocka, tjocka böcker om det efter att först ha läst tjocka, tjocka böcker om det. Många vet massor om Maya. Och alla vet dom att allt detta prat inte är något annat än Maya i toppform. Men få bryr sig om det. Och låtsas istället begripa vad det betyder. Andra skriver små tunna böcker om precis just detta jag just skrivit om i denna lilla text. Och ingen begriper heller vitsen med det. Egentligen.

Jag älskar ordet egentligen. Actually. Factually.

Jag vet egentligen inte vad mitt lilla preludium skulle vara bra för. Men det fick hända. Som allt annat. Uppenbarligen. Allt är uppenbarligen redan uppenbarat. Det finns inget kvar att klura ut eller reda ut eller hitta in till eller ut ur. Har aldrig funnits. För allt är uppenbarat. Nu. Och nu är utan början. Bara en sån sak. Som att man liksom slänger ur sig såna fraser för att det låter coolt. Och allt detta får hända. Det är hiskeligt. Hiskeligt vackert och fasansfullt tomt och meningslöst. Och i denna tomhet finns den frihet från ALLT som gör ont som vi söker. En tomhet vi söker genom att fylla våra apotekspåsar med kemisk tröst. Eller våra kursgårdar med retreater fyllda av människor som söker tröst genom att inse att ingen tröst finns att få. Jag älskar att det är just så här galet vrickat. Jag ÄLSKAR DET! Har alltid älskat denna galenskap. Och i perioder hatat den just för att skapa den kontrastverkan som kan göra mitt skratt extra galet och avgrundslikt....

Och allt detta får vara precis som det är. Det är mysteriet. Nej, fel, det är inte det som är mysteriet. Mysteriet är att människan vet detta men låtsas inte veta. Ändå är det uppenbart att denna låtsaslek alltid är helt och fullt genomlyst av den klarhet som är allt som är... som det är. Utan början

onsdag, maj 26, 2010

On your deathbed

Jag har länge anat att det finns en verklighet bakom de "hägringar" som får mig och andra att drivas framåt i livet. Jag har vetat att det finns en obeskrivlig klarhet och enkelhet som vi missar i vår jakt på lycka, vår längtan efter sköna upplevelser för mig och mina nära och kära, ett behagligt liv för mig och de mina. Det finns något långt, långt djupare och mer levande och verkligt än jakten på bättre upplevelser. Denna övertygelse har inte ramlat ner i knät på mig eller slagit ner som en fantastisk insikt, det har varit mer som aningar, känningar, viskningar.... som med tiden ökat i styrka och som fått klarare konturer.
Det är mer som att jag gång på gång tvingats ner på knä av livet, lite längre ner varje gång. Inte för att jag tror mig ha haft ett liv som varit speciellt svårt. Jag har väl fått min släng av sleven, som alla andra förr eller senare får. Sedan har det faktiskt handlat om nåt sorts sunt förnuft, en sorts cynism, en sorts hälsosam depressivitet. En introvert läggning har säkert bidragit också. Det har handlat om att jag aldrig riktigt kunnat blunda för att det här kommer ta slut en dag. Inte bara för mig utan för hela vår kultur.

Självklart har jag som alla andra gått igång på carpe diem grejen, frustat av liv och lust och tänkt att det är bäst att passa på och njuta av livet så mycket det går innan det en dag tar slut. Vetskapen om att vi skall dö har ju oftast den effekten på oss, ... varför inte ta en kaka till? Bäst att passa på nu, imorgon kan det vara för sent. Men något i mig har viskat att denna reaktion på vetskapen om vår dödlighet - hur livsbejakande och härlig den än tycks - har varit ihålig. Jag kommer inte på något bättre ord just nu. IHÅLIG.
Jag har känt hur lukten av rädsla, girighet och desperation blandad med en fryntlig och frustande hedonism varit oattraktiv på något diffust sätt. Osann. Ihålig.

Men hur blir dessa aningar tydligare? Jo, jag är ju inte ensam. Jag har fått hjälp. Att jag saknat övertygelsen och förmågan att formulera vad det handlat om har inte gjort så mycket, för det finns så många andra som har både övertygelse och förmåga att formulera det här, det finns dom som har det i överflöd och som är villiga att dela med sig till mig och andra, och för det är jag djupt, djupt tacksam. En av dessa underbara människor heter Candice O'Denver, centralfigur i Great Freedom-rörelsen. Hon kan som få andra formulera detta. Jag är fullkomligt överväldigad av hennes charm och briljans men mest av allt den medkänsla som är något långt mäktigare än det jag alltid förknippad med medkänsla. Den medkänsla hon uttrycker är så klar och enkel och självklar, den går helt enkelt inte att stoppa. Den är totalt naturlig. Nu vill jag se hennes ord flöda fram här på min blogg. Jag känner en sådan stark önskan att se hennes ord här och nu.

"...our definition of things getting better usually is that we are going to feel good and happy, have happy thoughts, happy emotions and happy sensations. Thats our erroneous definition of things getting better, when in actuality, things getting better are for things to go totally haywire ...
So take a big sigh of relief, yeah, ...
In everything being exactly as it is, this is the only oportunity to overcome all negativity of all kinds, all perception of negativity ... do you recognize what is being stated here, in the core of who you are. This is so urgently important, there is nothing to be afraid of, the constant pursuit of trying to change thoughts, emotions and emotions, in order to feel better, is a way of really disrupting what is best for you ...
so you see exactly what you are doing, has never led to the result, right? It has never led to that result of feeling better, or of complete wellbeing ... well, we think that after we were about five years old we would have recognized this right, it isn't working, I'm not going to do this anymore, it's not working ....
but instead we blame ourselves, we say, well, it's me, there is something wrong with me, so I better get a handle on this, keep searching, I better keep looking for a way to make myself feel better, to arrange my thoughts, emotions and sensations so that they look a certain way, all the while, all of these will just come and go, at any point in your life, they will be exactly as they are, and there is no way to control them, from the moment of your birth until the moment of your death, every single experience is completely confirming your own basic state of natural perfection, and so you see, without the instinctiv recognition of that, there is no hope .....
to spend an entire lifetime chasing after antidotes, chasing from one experience to another, that is a real diservice to yourself ... as you can't do anything whatsoever at what appears right here and now, kick back and relax....
let that carefree attitude that is at the basis of everything just be as it is, in this way you slip the grip of being sombody who is controlling everything, you slip the grip of being the micromanager of all your experiences, and you simply allow yourself to be as you are, you continue on, nakedly seeing all experience exactly as it is, it doesn't matter what eveone else is doing, you are nakedly seeing all experience exactly as it is, and in that you have the supreme vantage and the supreme advantage, both,
visavi your own experience there is no other vantage or advantage, that will ever advantage you, and so you see, this is the way it simply is, and it isn't any other way. So to think that it can be some other way, that somehow you are going to get all of these thoughts organized into positive thoughts, positive emotions, positive experiences, where you are going to ensure that your life goes well, has anyone ever done that here? ....
Oh so you've arranged it all so you life goes well? ......

The fierce disposition is one of standing tall as the here and now of every single experience, no matter what it is, all of the negative experiences we've had, I can guarantee you they are going to get much worse ...
They are gonna get much worse for every single person in this room...
It's not gonna go the other way...
If we haven't become convinced of our own mortality by the time we are sixty, it's gonna come calling, and we won't be able to avoid it any more. Once the body starts to fall apart, the mind starts to fall apart as well. and then all the strategies that have been put in place for controlling the mind, they don't work. And even if you are able to get them to work, somehow, when you are on your deathbed, they don't work....
The mind gets all fuzzy and confused, and all those positive affirmations you've been doing, you are not beeing able to do them anymore. And even if you can do them, they are gonna seem extremely hollow, saying I'm rich and famous, ........ on you deathbead is going to sound very hollow....
And you are being too confused to drum up I'm alive and well ...... That isn't even going to occur to you.
So you see, traditionally these teachings were given out of great compassion for the moment of death, that's why these teachings have been given throughout time, they were given for the moment of death, so that people would know what to do at the moment of death. At the moment of death everything goes completely haywire, if we have felt in control all our lives, we don't then....
everything starts shutting down, the body is shutting down, one by one, the seeing gets fuzzy, we can't smell or taste anything anymore, when we try to touch something we can't really feel it's there, even our loved ones, we can't feel the warmth of their skin, our hearing starts to fade out, we can feel our heartbeat getting weak, and our breath gets shallow ..... oh oh ..... yeah, .......
what now, not only that, most of the time all the people that are around us, we can't say anything to them, cause they're scared you know, they are looking at us dealing with their own issues about death, they have no idea of how to be there for us, while we are thinking all these thoughts, like, oh my god, what's going on, I never thought it would be like this, this is really scary, I never thought I would die .... I'm probably never going to eat again or even have a drink of water again .... pretty soon I will take my last breath, but I am gonna keep trying to breath (whispers) trying to breath for just one more minute .....
......
So you see, It's easy to be pretty uptight in that situation, however if you prepare yourself by deeply understanding the fundamental nature of you own condition, death will be just another here and now for you, just as it is, no riving or tweaking, but even if there is riving or tweaking you will be completely relaxed and at ease, ..... so you see, by the power of instinctive recognition we look at everything right in the eye, we don't have to be afraid to think of these things or talk about these things, all the taboos .... they are on the tip of our tongue, .... what someone doesn't want to hear about, or talk about, that's what we are talking about .....
So you see, a lot of people, they think, oh, awareness, yes, at last I have the final antidote for all my emotions and thoughts, I'm not gonna have any emotions and thoughts anymore, I'm gonna slip into a nonconceptual state where I'll never have a thought or emotion again, and...yeah..... I'll be styling ...... I'll have it all, and when there is that kind of attitude about awareness it's seen as a posession, as another strategy for dealing with life, but awareness really isn't that way, you see, awareness allows for everything equally. So what that means, is that by the power of instinctive recognition you become capable of life and all that it entails, not just your own afflicted states open up to you in the vast expanse of awareness, but a deep connection of the afflicted states of everyone and everything that is absolutely incomprehensible from the disposition of the selfcentered points of view, in selfcentered points of view we are trying to keep everything away all the time, we don't want any afflicted states of any kind, by the power of instinctive recognition we begin to see that that moment of an afflicted state, of feeling intensly desperate or angry, intensely overwhelmed, that that is a direct connection with the pure here and now of every single being everywhere ....."

Transcriptet har jag gjort från en fil som heter - Here-and-Now, Nakedly Seeing From Within, Part 1- som finns här http://www.greatfreedom.org/audio_candice.html Det börjar 12 minuter och 20 sekunder in på filen. Men lyssna på hela, lyssna på ALLT hon sagt! Förlora er i hennes röst, släpp taget och fall handlöst in i den gränslösa klarhet som hennes röst öppnar upp för!

P.S. Jo, det här är en av de upplevelser jag trots allt (mot bättre vetande) tycks jaga här i livet, den här Guru-förälskelse-trippen.... Men också den ryms i klarheten ... säger Candice .... Och tur är väl det för mig och min lilla lycka ...
Det finns en annan tripp jag tycker om. Och det är att jämföra (gud så barnsligt) olika Gurus. Varje gång jag lyssnar på Candice slår det mig att hon är så himla lik en annan av mina favoriter - John Sherman. Hans sätt att prata om det här är så slående likt. http://www.riverganga.org/ Han använder andra ord, men det där totalt avskalade finns hos båda, det totalt avskalade parat med den där sortens medkänsla som inte är det minsta kladdig....

söndag, maj 23, 2010

En hyllning till tvivlet

Idag vill jag skriva om tvivel. Tvivlet är ofta så litet och diffust att det knappt märks. Men det skaver, likt ett litet gruskorn i existensens sko. Hela existensen står och faller med detta tvivel. Jag har så länge känt rädsla för tvivlet. Det har varit som en objuden gäst som kommer och förstör festen. Ofta har jag lyckats mota bort det. Ofta har jag lyckats överrösta det eller ignorera det. Men ibland har jag släppt loss det. Och jäklar vad jag tvivlat då! Men jag har ändå rest mig igen, och trott att jag vunnit en rond, väl medveten om att det funnits fler ronder att gå, diffust medveten om att jag alltid varit chanslös, att jag till slut kommer gå ner för räkning, för gott.

Men nu ser jag plötsligt vad tvivlet är. Tvivlet är min Guru. Med stort G. Tvivlet är kärlekens eld. Tvivlet bränner bort allt som inte är sant så att det sanna kan kännas mot huden, naket, hud mot hud, så att det kan kännas under huden, nära nära, närmare än mitt eget hjärtas slag. Närmare än det lättaste andetag.

Tvivlet har makt att slå ut alla till synes separat existerande objekt, hela existensen kan tvivlet slå ner med ett enda slag.

Oj vad jag tar i här, vad jag sveper med formuleringarna. Men ibland är det enda vägen hem till klarheten.
Tvivlet är dualismens självdestruktions-program. Tvivlet är den absoluta, nondualistiska vissheten. Som står ensam. Det enda ljuset som lyser för sig självt.

Allt som finns är exister-ANDE. Det finns inga separata existenser som kan fångas och etiketteras och ges ett egenvärde. Det här är hårda ord. Råa ord. Brinnande ord. Men det kan inte hjälpas. Jag existerar inte. Du existerar inte. Allt som finns är exister-ANDE. De objekt som tycks existera som separata oberoende objekt går inte att fånga, går inte att definiera. Inte nu....
NU kan ingenting definieras eller separeras eller beskrivas. Nu finns bara exister-ANDE. Och det är alltid NU. Aldrig någonsin är det inte NU. Det finns minnen, mentala bilder, fantasier, som kan definieras och fångas med tänkandet. Men dom är inte exister-ANDE. Dom är fantasier. Dom är inte lev-ANDE. Dom är inte upplev-ANDE.
Allt som verkligen är NU är -ANDE.
Bubbl-ANDE.
Pirr-ANDE.
Jubl-ANDE.

Känn-ANDE.
Vet-ANDE.

Det är allt.
Det är sant.

* * *

Det finns något vi kan göra för att vara känn-ANDE/vet-ANDE. Jag återkommer till det men vill först säga följande:
Kännande/vetande är bortom allt tvivel. Tvivlet löses upp i kännande/vetande. Men inte förrän matchen är över är den verkligen över. Tvivlet tycks finnas där och göra sitt jobb ända tills det är över. Först när matchen definitivt och absolut och slutgiltigt är över har illusionen av tvivlet gjort sitt jobb och då kan det lösas upp, då kan det brista som en bubbla i havet.

I havet av -ANDE.

När matchen är över är det själv-klart och uppen-bart att tvivlet aldrig funnits och att det aldrig funnits något att tvivla på.

Och hur vet man när det är över?`
Det vet man när allt som finns är kännande/vetande. Och det kan det bara vara nu. Det är bara när allt är kännande/vetande som det är NU. Något annat nu existerar inte. Det finns inget nu som inte är kännande/vetande rakt igenom.
Nuet kan vi aldrig uppnå. Nuet kan aldrig glida oss ur händerna. För det är allt som någonsin är. Det är allt vi någonsin är. Vi kan aldrig bli det vi är. Vi kan aldrig sluta vara det vi är. Det som tycks vara stunder då vi inte är i nuet, är inget att fundera över. Dom är totalt ointressanta. Totalt "beside the point". För det finns bara en "point". Det finns bara NU och nuet är -ANDE.

Okej, så vad kan vi göra för att vara det vi redan är?
Det uppenbara i att det inte finns något vi kan göra fascinerar oss. Men det är endast en idé. Förr eller senare blir det uppenbart och då måste vi släppa också detta med att det inte finns något vi kan göra. Då återstår något vi faktiskt kan göra. Vi kan flytta vår uppmärksamhet från VAD som existerar till hur det känns ATT existera, till hur det känns att vara exister-ANDE,
till hur det känns ATT vara upplev-ANDE
Och i detta kännande/vetande smälter VAD vi känner och vet samman med vår sanna identitet. Då kan vi säga som Zen-mästaren:

"When I heard the sound of the bell ringing, there was no I, and no bell, just the ringing."

Vi behöver inte bli Zen-mästare någon gång i framtiden för att detta skall vara verkligheten. Varje gång vi flyttar vår uppmärksamhet från VAD vi upplever till hur det känns ATT vara upplev-ANDE är detta verkligheten.
Och dom stunder vi inte är upplev-ANDE existerar inte. Så är det. Det enda som finns är verkligheten. Känn-ANDE / vet-ANDE verklighet.

onsdag, maj 19, 2010

Känslan av lyssnande stillhet

Ett bättre våg kanske kommer om fem minuter, fem dagar eller fem år. Men jag är i känslan av den stillhet som lyssnar till alla tankevågor och känslovågor.

Den stilla lyssnande känslan har alltid varit här och omfamnat alla vågor i total öppenhet. Villkorslöst har denna öppna känsla av stillhet älskat alla vågor.
Du kan vara i den känslan nu.

Du kan utforska, ana, förundras över:
- Hur känns den lyssnande stillhet som hör mina tankar just nu?
Finns i den känslan ett behov av en större och bättre våg?

?

Att känna in i den lyssnande stillheten bakom alla vågor är att bli havets våthet.
 ... och bortom det
 ... bortom mysteriet...

Detta inkännande har inget mål. Det är sitt eget mål.

När du är i känslan av lyssnande stillhet, och där kan du vara mitt i vardagsbruset, upplöses känslan av orsak verkan. Där upplöses känslan av tid och känslan av subjekt och objekt.

När du är i känslan av lyssnande stillhet förlorar tankar på framtiden all laddning och all lockelse.

Ingenting behövs.

ALLT ÄR.

HÄR

I den lyssnande stillheten.

tisdag, maj 18, 2010

Ingångar till förundran

Mitt i gallerian, i folkvimlet, medan jag småpratar med bekanta, påminner jag mig att det finns en stillhet som lyssnar till allt detta.

- Hur känns den lyssnande stillheten bakom vardagsbruset?

Jag påminner mig också att det finns en öppen rymd som låter allt detta uppstå inom sig.

- Hur känns den öppna rymd som låter allt uppstå inom sig?

Jag älskar dom här frågorna. Jag ser dom som ingångar till förundran. En förundran som alltid är här. Jag anar att den lyssnande stillheten är till brädden fylld av förundran. Hur känns denna förundran?

Nu kan jag inte skriva mer. Det är stilla här.

måndag, maj 17, 2010

En förolämpande liknelse

Om en fisk som simmar runt i havet skulle få för sig att börja söka efter vatten, vad skulle orsaken vara?
Det slår mig, även om liknelsen är något förolämpande, att:

Andligt sökande är att likna vid en fisk som simmar runt och letar efter vatten.

Liknelsen är gammal och utsliten och så förolämpande att jag oftast studsat mot den. Men trots det kan den vara till hjälp. Låt oss titta på den här fisken, med kärlek, med en djup vilja till förståelse. Jag ser mig själv i den sökande fisken. Låt oss ta det från början. Vad sätter igång andligt sökande? Vad sätter igång fiskens sökande efter vatten? Svaret är:

Vågorna.

Fisken blir förtrollad av vågorna. Allt fisken vill göra är att leka runt där uppe bland vågorna vid ytan. Den sökande fisken (om det nu funnes en sådan) blir förtrollad av form och rörelse. Är det inte samma sak för oss människor. Fisken ser en våg och börjar älska dess form. Den börjar följa vågen. Men vågen förändras och fisken blir olycklig. Vågen bryts sönder mot stranden och fisken blir förkrossad. Fisken hittar en ny våg och processen upprepas. Fisken har nu förvandlats till en olycklig sökare. Men om fisken har tur, hittar den en Nondualistisk lära/lärare.

Nondualism för fiskar
Läraren säger till fisken:
- Dom där vågorna som du klamrar dig fast vid består av samma vatten. Det är egentligen ingen skillnad på dom. Du behöver inte bekymra dig om skiftande vågformer. Prova meditation istället.

Meditation för fiskar
- Flytta fokus från vågornas lek vid ytan och upplev själva vattnet (medvetandet) som alla vågor består av. Du kan ta hjälp av följande fråga:
- Hur känns det att vara våt (medveten)?

Läraren fortsatte:
- Om du mediterar såhär en tid kommer du efter ett tag att inse att allt är vatten (medvetande). Då kommer rädslan försvinna, rädslan för att du skall förlora en viss vågform kommer upplösas. Då kommer längtan försvinna, längtan efter en bättre vågform kommer upplösas. Du kommer älska alla vågformer lika mycket. Du kommer också älska dig själv eftersom du är genomdränkt av vatten. Du ÄR vatten. Sökandet kommer upphöra.

Varför fiskar har svårt att meditera
Fisken som lyssnat ett tag på sin lärare kommer snart förstå vad lärare säger. Denna förståelse kommer vara till stor glädje för fisken men efter ett tag kommer tvivel att uppstå. Fisken kommer säga till sin lärare:
- Jag förstår vad du säger men jag kan inte känna det, jag kan inte uppleva det.
Varpå lärare kommer svara:
- Du måste inse att vattnet (medvetandet) inte är en vågform. Vattnet är det som alla vågformer uppstår i. Så länge du förväntar dig att meditationen kommer leda till en viss vågform kommer du förbli olycklig. Försök följande:
När du mediterar skall du utgå ifrån att det du söker - vattnet (medvetandet) - är något som du inte kan undkomma (du är alltid medveten om någonting). Du kommer vara hjälpt av att påminna dig, om och om igen, att det du söker redan är här, du är redan genomdränkt av det du söker.

Varför vissa fiskar aldrig lär sig meditera
Fisken förstår vad läraren säger och tycker att det låter väldigt insiktsfullt och fint. Han börjar meditera på det sätt som läraren anvisat.
- Det jag söker är redan här, det jag söker är inte en vågform utan det som alla vågformer uppstår i, jag är redan det jag söker, jag kan inte undkomma det jag söker. Hmm....
Efter ett tag kommer fisken tillbaka till sin lärare och säger:
- Nu har jag försökt meditera på det sätt du lärde mig, men det känns fortfarande som om någonting fattas.
Varpå läraren svarar:
- Det är för att du fortfarande förväntar dig att själva vattnet skall uppträda som en viss vågform. Inse att vattnet uppträder som alla vågformer, inse att ingen av dessa vågformer kan definiera vattnet. Inse (och här kommer slutklämmen, den briljanta formulering som plötsligt kom till läraren).
- Min vän, inse att ingen vågform kan släcka din törst. Det är själva vattnet som släcker din törst. Inte formen på glaset du dricker ur....

Varpå liknelsen med fiskar och vatten spårar ur eftersom tanken på fiskar som dricker ur glas är alltför komisk för att kunna tas på allvar....
Och kanske är det just detta som är den riktiga slutklämmen. Så länge andligt sökande tas på för stort allvar, missar vi poängen.

P.S. Behöver jag säga att nämnda fisk började skratta hysteriskt varpå hans mödosamma sökande äntligen var över.

lördag, maj 15, 2010

Att drunkna i förundran

Jag är medveten om kroppen, om den ton som finns där nu. Det regnar ute, det finns lite sorg i kroppen, det trycker på lite, men bara lite, inte tillräckligt för att det skall utvecklas till gråt. I alla fall inte nu. Det finns en rastlöshet här, men inte tillräckligt mycket för att jag skall resa mig och göra något. Ok, det är lika bra att erkänna hur det ligger till. Det finns (gud förbjude) en längtan efter ett bättre nu. Ett lättare och gladare nu.
Jag är medveten om detta. Medveten om VAD som rör sig i medvetandet. Men hur känns det ATT vara medveten?

Medvetandet vänder sig tillbaka in i sitt eget mysterium.
Orden - Hur känns det ATT vara medveten - eller - hur känns det ATT vara? - väcker en förundran. Det är inte så mycket en fråga, det är mer än undran. Häromdagen hörde jag Adya uttrycka det så vackert - han sade att det är som när ett barn förundras över stjärnhimlen. Jag mindes själv hur det var. Hur långt är det till den där stjärnan? Jag ville egentligen inte ha ett svar, inte i antal ljusår, jag ville förundras. Drunkna i denna förundran. Att uttrycka ord som oj.... eller wow.... eller bara ljudlöst kippa efter andan, det var vad jag ville och det var vad jag gjorde.
Och denna längtan efter att förundras är minst lika stark nu som då. Och källan till förundran finns här i varje ögonblick. Närsomhelst kan jag drunkna i det mysterium det innebär att vara medveten. Hur fan går det till? Jag råkar veta att forskningen på området faktiskt står ganska handfallen inför frågan VAD medvetande egentligen är. Men även om dom kunde förklara är det inte en förklaring jag längtar efter. Jag längtar efter mysteriet. Och jag ÄR det jag längtar efter..... WOW.....
Vad händer nu med rastlösheten och sorgen och den oandliga tanken att jag nu vill ha ett bättre nu?
Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Jag har fullt upp med att förundras.

Att falla handlöst in i denna förundran, det är något som är möjligt nu, men bara nu. Så släpp taget om VAD som rör sig i medvetandet och känn efter hur det är ATT vara medveten. Det är ju helt otroligt! Vilken grej! Va!?

Jag borde kanske ha avslutat inlägget nu men jag kan inte sluta förundras. Hur är det MÖJLIGT?? Det är så himla häftigt ... det här livet.... det här kännandet, hörandet, seendet, smakandet, luktandet, tänkandet ...
Det spelar ju faktiskt ingen som helst roll VAD vi känner, hör, ser, smakar, luktar eller tänker ... VA!? Det är ju själva grejen som är grejen..... typ.

torsdag, maj 13, 2010

Tema med variationer

"...You feel the simple feeling of being? Who is not already enlightened?..."
                                                                  från One Taste av Ken Wilber

Praktiken kan bestå av dessa två frågor:

VAD är nu?

... följd av huvudfrågan ....

Hur känns det ATT vara?

* * *

Teori:

VAD som är nu - kan liknas vid vågorna på havet.

Den enkla känslan av ATT vara - kan liknas vid havet.

Punkt.

... men det finns ingen poäng med att försöka stoppa vågorna. Orden fortsätter att komma, antingen någon vill det eller inte. Det finns heller ingen poäng med att försöka hålla fast vid några formuleringar. Men det finns ett tema här som tycks dra mig till sig. Och detta tema kan varieras på många olika sätt. Vi kan låtsas att huvudtemat är följande:

Huvudtema: Tada....
Att öppna sig för det ordlösa svaret på frågan - Hur känns det ATT vara medvet-ANDE?`

Variation nr. x: Tralala....
Att dricka svaret på frågan - Hur känns det ATT vara?

En variation till:
Att dra in doften av svaret på frågan - Hur känns det ATT vara närvar-ANDE? Bara så. Enkelt.

onsdag, maj 12, 2010

Praktik och teori

Praktiken består av två frågor:

Vad uppträder i medvetandet nu?

... följd av huvudfrågan ....

Hur känns det att vara medvetande nu?

* * *

Teori:

Det som upptråder i medvetandet - kan liknas vid vågorna på havet.

Medvetande - kan liknas vid havet

Punkt.

Det är allt

fredag, maj 07, 2010

Språket tappar sin laddning - några reflektioner kring språkets framtid

Vardagen som religion. Det låter som en sliten Zen-klyscha.... Men aj som jag önskar att det inte var en klyscha. Samtidigt, och nu gör jag en liten utvikning här, är just detta med språkets slitenhet något fantastiskt spännande. Orden tappar allt mer av sin magiska laddning. Vi har de senaste decennierna bombarderats med laddade ord och budskap och våra hjärnor anpassar sig allt mer. Denna minskade känslighet byggs förmodligen in i vårt DNA så att kommande generationers relation till laddade ord kommer bli .... väsenskild. Detta är reklambranschens huvudvärk, samtidigt som densamma varit med om att skapa sitt eget problem. Nutidsmänniskan (vilket slitet uttryck...) har blivit lurad så många gånger med hjälp av marknadsföring som varit vacker, pompös, subtil, smart, vulgär, simplistisk, realistisk, morbid, mystisk, sakral, profan, nihilistisk, monarkistisk osv. Det finns inget uttrycksmedel som reklambranschen låtit bli att röra vid. Reklambranschen är respektlös i sin kreativitet men priset kanske inte blir vad vi befarat. Jag tror inte att människans konsumtion , ökad eller minskad sådan, kommer bli den plats där offren för reklambranschens härjningar kommer begravas. Jag tror begravningsplatsen kommer vara lingvistisk. Priset kommer bli att språkets, både ordens, bildens och musikens språk kommer att förlora sin kraft, alltmer ... Nutidsmänniskan har förlorat sin oskuld till språket. Det skrämmer mig, fascinerar mig och får mig att jubla. Det kommer bli allt svårare för oss att identifiera oss med någon språklig form. Jag tänker på dom där presentationsrundorna som vi alla älskar att hata och hatar att älska.
 - Hej, jag heter Björn, jag bor i x, jobbar med x, tycker om att göra x  med x på min fritid, mina förväntningar på den här workshopen är x, vad jag hoppas kunna tillföra gruppen är x. ....

Allt fler människor bär, liksom jag, med sig vackar upplevelser från stilla retreater där man lärt känna dom andra i gruppen genom tystnaden. Det är självklart ett hedervärt syfte med presentationsrundan. Man skulle kunna inleda med att sitta i stillhet i tio minuter och "känna in" vilka energier som rör sig i rummet, "känna in" vilket energiflöde som finns mellan mig och dom andra i gruppen. Det skulle vara så otroligt mycket mer givande. Och detta kommer allt mer. Jag gick några gånger till en grupp som träffades för att titta på DVD:er med Eckhart Tolle. Instruktionen, som kommer från Tolle själv, är att man kommer dit och sätter sig på en stol utan att småprata med dom andra i rummet. När videon är slut sitter man kvar i stillhet en tid och går därifrån utan att prata med dom andra. Det var fint faktiskt. Jag säger faktiskt därför att det såklart fanns något i upplägget som var lite krystat. Men ändå, jag gillade konceptet.
Det slår mig att för varje sådan verbal presentationsrunda som människor presterar, kommer orden alltmer kännas som ett uppblåst reklambudskap. Vi kommer till slut skratta åt oss själva och varandra på dom där presentationsrundorna. Det kommer nog bli storartad underhållning, lekfull och fullkomligt meningslös. Men kul.

Jag tror att vi alltmer kommer identifiera oss med det vatten på vars yta verbala presentationer uppstår som små krusningar. Gruppen kommer redan vara sammansvetsad innan någon har sagt något. Behovet att knyta an på ett verbalt plan kommer försvinna alltmer. Det är min känsla.
Häromdagen hörde jag något intressant på radion angående formspråk. Muntliga presentationer har ju dom senaste åren blivit allt mer självklart förknippade med ett snyggt Powerpoint-material. Så fort man tänker föredrag tänker med Powerpoint. Powerpoint är kul, det är liksom form på form. Tårta på tårta. Jag känner en kvinna som jobbar med att slipa på människors powerpoint-presentationer och när man lyssnar på henne så kan man absolut se hur det är fantastiskt med tårta på tårta. Drar men detta tänk till sin spets så kommer det snart bli varje föredragshållares skyldighet att inte bara ha det perfekta powerpoint-materialet utan en hel show med både ljus och musik. Att hålla ett föredrag utan att först ha konsulterat sin koreograf kommer anses som slarvigt.

Men jag tror inte utvecklingen leder åt det hållet. Vad man berättade om i radioprogrammet var att den senaste trenden är att våga vägra powerpoint. En människa som står rakt upp och ner i en timme utan andra hjälpmedel än sin röst och sina händer är vad vi börjar längta efter. Det slår mig att andliga sökare i alla tider, gått ännu längre och uppsökt upplysta mästare bara för att ta emot deras stilla Darshan, att helt enkelt vara i mästarens närvaro, smälta samman med den enda NÄRVARON som dom ALLTID varit, och bli en del av det stilla flöde som inget språk någonsin kan röra vid. Det är som att språket är krusningar på vattenytan, ETT med vattnets våthet. Men bara genom att titta på en vågs form går det inte att veta något om våtheten. Vi måste hoppa i.....
hoppa i stillhetens ocean.....
vilket är delvis sant ....
eftersom vi redan är vattnets våthet...
vilket vi inte kan säga eftersom detta statement så forts det formulerats förvandlas till ett objekt....
och vattnets våthet är vad vi är, subjektet .....
vilket aldrig kan talas om....
men om vilket vi ändå inte kan avhålla oss från att tala....
vi säger Gud...
vi säger Det Absoluta....
vi säger Subjektet, Stillheten, Nuet, Närvaron....
och vi vet att det är som att endast prata om om att hoppa i ....
när allt vi behöver göra är att hoppa i.....

det är olidligt hett här uppe på stranden.....
och vår längtan efter vattnets svalkande våthet tar över .....
och vi vet, när vi hoppat i och är i vattnet att vi ÄR vattnet och aldrig kan vara något annat, aldrig varit något annat ....
och vi vill dela detta med andra ...
väl medvetna om att det inte behövs....
att det inte kan delas....
men ändå

Som Jed McKenna säger:
"It's the damnedest thing"

P.S. Det här inlägget blev inget annat än en utvikning. Vardagen som religion får vänta. Vilket såklart är omöjligt eftersom vardagen redan är här. Och vardagen är redan religiös eftersom ordet religiös betyder sammanlänka, vilket ju är sant, att allt, när man öppnar ögonen, visar sig vara HELT och sammanlänkat, vilket inte heller är helt sant eftersom det hela aldrig varit trasigt.
Allt är.
punkt
inte helt....
inte delat...
inte ETT...

INTE TVÅ ...
NON DUAL...(ism)

måndag, maj 03, 2010

Hur känns det att vara medveten?

När jag mediterar frågar jag först:

VAD är jag medveten om?

En bil åker förbi på vägen utanför. Ljudet växer och avtar och försvinner.
Mina fötter känns kalla.
En lätt känsla av oro, några tankar på hur dagen skall planeras för att det viktigaste skall hinnas med.
En känsla av spänning i nacken, mest på höger sida.
Det är skönt att följa andningen.

Men jag frågar också:

Hur känns det ATT vara medveten?

Man kan inte säga så mycket om det.
Man kan mest konstatera att, när man känner in i hur det är ATT vara medveten, istället för VAD man är medveten om, så blir det alltmer stilla.
Man kan konstatera att även detta konstaterande rör sig som krusningar på ytan av den stillhet som medvetandet är ... som jag är. Även detta senaste en krusning på ytan.

Man kan konstatera att i takt med att känslan av ATT vara medveten fördjupas, så minskar intresset för VAD man är medveten om.

När man kommit in djupt i känslan av ATT vara medveten, ser man att man alltid är lika medveten. Medvetandet förändras aldrig, endast VAD man är medveten om förändras.

Också upplevelsen av att jag är medveten, kommer och går. I grunden finns BARA medvetande. Jag-tanken kommer och går många gånger under dagen. Det är en envis föreställning att jag (som jag-tanken) är något kontinuerligt.

Jag har svårt att acceptera att jag inte är den röda tråden i mitt liv.
Jag har svårt att acceptera att mitt liv endast till och från är mitt.
Att mitt liv är mitt liv är endast en tanke som kommer och går.

MedvetANDE är det enda som består.

Jag insåg just att båda dessa frågor lever i mig hela tiden samtidigt. Frågan - Hur känns det ATT vara medveten? - är en fråga som dock får träda i bakgrunden när vardagen attackerar med sina miljoner frågor:
Var skall vi ställa pärmarna med rutiner? Har någon ringt den där kunden som hotade med att kontakta tidningen? Vem skall ta ansvar för att telefonerna alltid är laddade? Vad skall vi äta ikväll? Vilka buskar skall vi plantera i häcken på baksidan av huset? ....

Och jag insåg just att frågan - Hur känns det ATT vara medveten? - kanske skall träda i bakgrunden när vardagens frågor attackerar. Poängen är just, att den inte behöver glömmas bort helt. Den får finnas där, i ögonvrån, som en aning, som en svag doft, en fjärran ton ...
UA-3343870-1