lördag, maj 15, 2010

Att drunkna i förundran

Jag är medveten om kroppen, om den ton som finns där nu. Det regnar ute, det finns lite sorg i kroppen, det trycker på lite, men bara lite, inte tillräckligt för att det skall utvecklas till gråt. I alla fall inte nu. Det finns en rastlöshet här, men inte tillräckligt mycket för att jag skall resa mig och göra något. Ok, det är lika bra att erkänna hur det ligger till. Det finns (gud förbjude) en längtan efter ett bättre nu. Ett lättare och gladare nu.
Jag är medveten om detta. Medveten om VAD som rör sig i medvetandet. Men hur känns det ATT vara medveten?

Medvetandet vänder sig tillbaka in i sitt eget mysterium.
Orden - Hur känns det ATT vara medveten - eller - hur känns det ATT vara? - väcker en förundran. Det är inte så mycket en fråga, det är mer än undran. Häromdagen hörde jag Adya uttrycka det så vackert - han sade att det är som när ett barn förundras över stjärnhimlen. Jag mindes själv hur det var. Hur långt är det till den där stjärnan? Jag ville egentligen inte ha ett svar, inte i antal ljusår, jag ville förundras. Drunkna i denna förundran. Att uttrycka ord som oj.... eller wow.... eller bara ljudlöst kippa efter andan, det var vad jag ville och det var vad jag gjorde.
Och denna längtan efter att förundras är minst lika stark nu som då. Och källan till förundran finns här i varje ögonblick. Närsomhelst kan jag drunkna i det mysterium det innebär att vara medveten. Hur fan går det till? Jag råkar veta att forskningen på området faktiskt står ganska handfallen inför frågan VAD medvetande egentligen är. Men även om dom kunde förklara är det inte en förklaring jag längtar efter. Jag längtar efter mysteriet. Och jag ÄR det jag längtar efter..... WOW.....
Vad händer nu med rastlösheten och sorgen och den oandliga tanken att jag nu vill ha ett bättre nu?
Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Jag har fullt upp med att förundras.

Att falla handlöst in i denna förundran, det är något som är möjligt nu, men bara nu. Så släpp taget om VAD som rör sig i medvetandet och känn efter hur det är ATT vara medveten. Det är ju helt otroligt! Vilken grej! Va!?

Jag borde kanske ha avslutat inlägget nu men jag kan inte sluta förundras. Hur är det MÖJLIGT?? Det är så himla häftigt ... det här livet.... det här kännandet, hörandet, seendet, smakandet, luktandet, tänkandet ...
Det spelar ju faktiskt ingen som helst roll VAD vi känner, hör, ser, smakar, luktar eller tänker ... VA!? Det är ju själva grejen som är grejen..... typ.

13 kommentarer:

  1. Tack. Jag tror jag själv fastnat lite i att vilja ha ett svar på vad/vem trots att jag nog vet att det är frågan som process och katalysator som är viktigt.

    Och vad som händer när jag vilar/upplever/är i det är långt viktigare för att kläcka puppan än egots kidnappande av frågan vad/vem. Och bär en direkt sötma.

    Awe. Förundran. Magiska moment som di smau ofta lever i, kanske theta-vågor som vi kanske känner i djup trans/innan vi börjar drömma. Allt är som det ska. Vackert. Man blir nästan kär i alla man ser för alla är så vackra. Kanske svårt att skilja mellan att vila djupt och ett tillstånd, gränsen är kanske hårfin.

    Men kontinuerlig Medvetenhet kan nog liknas vid lugn skön djuptrans, men ändå vara så radikalt annorlunda. Sköna drömmar är ändå bara drömmar.

    Sköna drömmar, härliga tillstånd, lycka i vardagen är kanske en större utmaning - känns bättre men håller oss kvar i synpunkterna lättare. Mardrömmar, tunga dagar och en underliggande sorg kanske väcker oss till Medvetenhet lättare, mer rakt på. Inte för att det egentligen är en skillnad - allt är synpunkter och hörsellinjer.

    SvaraRadera
  2. Som du säger är tunga dagar absolut inget hinder i DET HÄR. Det är uppenbart att tunga dagar inte är ett misslyckande. För drygt en månad sedan gick jag igenom privata grejer som var väldigt tunga och smärtsamma. Och mitt under detta visste jag att (som jag uttryckte det då) ALLT är lika levande. Svåra känslor är lika LEVANDE som sköna känslor. Det är samma upplevelse av att vara levande som genomsyrar allt, lätt som svårt. Jag kunde då vila i det jag kallade känslan av att vara LEVANDE. Jag var oerhört levande under dessa svåra veckor.

    Levande var det ord som passade då. Jag ser nu att levande är utbytbart med medveten, eller närvarande. Det är en upplevelse av något oändligt, gränslöst och olokaliserbart, en upplevelse som i sig inte är en upplevelse utan omfamnar alla upplevelser, genomsyrar dom och samtidigt förblir orört av dom. Gud så märkligt det är - DET HÄR.

    Och samtidigt, när identiten inte längre är knuten till någon upplevelse, blir alla upplevelser ändå färgade av DET HÄR. Dom kan vara tunga, men ändå är dom lätta på något vis, eller transparenta. Det är oerhört svårt att formulera men du känner igen det va?

    Det är som att känslorna är starkare numera, att dom får lov att vara som dom är när dom ändå inte definierar mig på något vis. Och eftersom dom inte definierar mig kan dom leka med min kropp, ibland hårt och skoningslöst.
    Men det hårda och skoningslösa är som krusningar på en ytan av den frid som ALLTID är vad ALLTING ÄR....
    Ååh, dessa ord. Jag ger upp:)

    SvaraRadera
  3. När vi släpper på, tillåter, är, njuter av varandets sötma vad som än sker, så kanske mycket vi trängt undan pockar på. Just för att vi kanske med ett allt mer frekvent medvetandes stabilare hållning just kan klara av det vi tidigare knappt skulle orka bära eller se. Då kommer allt upp till ytan.

    Så mycket kraft som gått åt att upprätthålla (illusionen om) separationen. När stormarna väl blåst över är jag viss över att en ny klarare starkare mer stilla glädje infinner sig, och vi har sett den, smakat den, och med huvudet insett den, men inväntar hjärtats öppnande.

    Dunkel visar sig den cerebral klarhet vara utan verklig kordial klarhet.

    Och när hjärtöppnandet inletts gör det ofta skont (skönt ont).

    Jag gillar verkligen GF:s betoning på stöd. När klarheten ökar ökar också annat. Och då ska man inte vara ensam.

    SvaraRadera
  4. Jag förundras också
    av skönheten i Björn Clausen
    såsom han framträder i raderna och emellan
    och jag undrar
    Vad är du för något...?


    Poesi.

    SvaraRadera
  5. Pierre!
    Jag är glad att du nämner ordet sötma i det här sammanhanget. Jag upplevde den där sötman första gången 2004 i samband med en ganska dramatisk öppning på en retreat med Nukunu. Sötman fanns där en tid och försvann sedan.... för att komma tillbaka igen ....och försvinna igen....
    Ingen kunde på ett tillfredställande sätt förklara hur jag skulle förhålla mig till den här sötman. Och kanske är det så det måste vara, ingen kan förklara detta för någon annan. Man måste göra sina egna misstag. Det hjälper inte att en lärare säger att det inte handlar om att jaga upplevelser. Det hjälper inte att vi förstår att sötman försvinner så fort vi börjar försöka hålla fast den eller jaga den. Vi jagar ändå. Bara för att det är så vi är präglade. Och jag upprepar, det är antagligen så det måste vara. Vi MÅSTE göra det här misstaget. I alla fall de flesta av oss.
    Jag förstår också vad du menar med stöd. Jag tror också att Great Freedom rörelsen kan vara det stödet. När jag tänker på vilket stöd jag haft under åren som gått sedan öppningen 2004 fylls jag av tacksammhet när jag tänker på flera olika personer som betytt och betyder mycket för mig i den här processen. Både lärare och medsökare. Men ändå, damn it, har jag gjort misstaget att försöka hålla fast eller jaga sötman.
    Tror du att Great Freedom rörelsen kan hjälpa sökare att undkomma dom här fallgroparna?

    SvaraRadera
  6. Tack M för dina vackra, värmande ord!

    SvaraRadera
  7. Jag använder gärna sötma kanske därför att jag kommer från (och står delvis fortfarande inne i) den sufiska traditionen som talar om att smaka Gud, dhawq.

    Och min tunga har känt sötman. Och även beskan. Det finns nog dunkelsötma (koola tillstånd) och klarsötma (non-abiding awakenings).

    "Tror du att Great Freedom rörelsen kan hjälpa sökare att undkomma dom här fallgroparna?"

    Ja. Och jag skall utsätta mig själv för det experimentet, som den finnande sökare jag är.

    Ska försöka gå deras kurser tids nog. Under tiden finns det bra med material och fina GF-förälskade människor att spegla sig i.

    Jag läste Nukunus bok i somras på Gotland. Vill gärna träffa honom liksom andra som vaknat i olika grad. Alla har de något att visa och lära en, om så bara en liten undermedveten pusselbit.

    Finns det grader av uppvaknande? Talar man det UG Krishnamurti/McKenna men även Adya (väl?) så verkar det vara on/off, och inget där emellan. Är det för att det finns tusen och en tillstånd som liknar uppvaknadets bieffekter.

    Vi måste göra misstag. De är kanske våra främsta och mest klargörande gåvor.
    Det ger oss möjligheten till re-pent, som Adya ofta nämner. Vilket är Tawba på arabiska - som betyder att vända om, komma tillbaka hem.

    SvaraRadera
  8. Jag säger bara en sak...wow...det där ögonblicket när vi tappar andan, kippar efter andan inför ett mysterium som ordlöst går upp för oss. Närmare kärnan kan vi nog inte komma. Detta ögonblick brukar jag kalla minnet av ett äventyr. Alla har sina egna minnen, men det är inte minnet i sig som är viktigt utan upprymdheten, känslan som minnet ger upphov till. Jag hade ett sådant ögonblick på jobbet, kroppen blev medvetande i några sekunder och svirrandet tog tag i mig i ett evigt nu. En fantastisk närvo som liksom flöt ut, utan gränser. Förundran är bara förnamnet, ett av förnamnen. Det finns inga ord för den känslan, svindlande närvaro eller svirrande närvaro...

    SvaraRadera
  9. Oj, "En fantastisk närvaro" ska det vara, inte "närvo". Eller det kanske inte är en felskrivning utan ett nytt ord...hi hi

    SvaraRadera
  10. Pierre!
    Fint att du tänker gå GF kurserna. Jag kan verkligen rekommendera Nukunus retreater!
    Grader av upplysning... hmm... När man pratar om sådant måste man definiera exakt vad man menar med upplysning. Jag brukade älska att hålla på med sådant. Idag känner jag hur jag allt mer sjunker in i det stilla lyssnande som ser alla definitioner komma och gå. Vi är verkligen denna lyssnande stillhet, vi är detta spegellika bevittnande. Definitioner kommer och går. Förståelse formerar sig och löses upp. Jag tänker på Sandmandalor. Jag tänker att förståelse för medvetandet och dess utveckling kan bli lika vacker som en sandmandala. Men sedan töms alltihopa ut i floden och återgår till jorden. Det är en sådan vila här nu.

    SvaraRadera
  11. Jennyli!
    JA! En närvaro utan gränser... thats it! Och i den gränslösa närvaron är dessa ord som små bubblor i havet.
    Jag håller med, vi är som närmast när vi är i ordlös förundran. Närmast vadå? Ja, det är just det som är poängen, att den frågan faller bort då, återstår bara något svindlande, svirrande...:)

    SvaraRadera
  12. Björn!

    Ibland skriver man bara saker för att kroppen går på automatik. Skrev nog det där bara för att... ja vadå.. vet ej. Grader av upplysning är ett sätt som min hjärna och ego uppehållit sig vid för att skapa en koherent bild av alla religioner, traditioner, tradittionella och moderna lärares hävdande att de vaknat upp emedan de de säger sig erfara skiljer sig så mkt.

    Själv landar jag alltid i insikten att frågan är helt irrelevant för mig utan bara ett mintrick för att kollra bort det som är viktigt.

    Adya återkommer till detta ibland, främst i formen abiding och non-abiding, men också att uppvaknaden kan ske i hjärtat, kroppen och huvudet. Där hjärtat är det viktigaste. Om jag förstått Adya rätt. Men Adya verkar mena olika saker, lite beroende på vem han talar till (och känner in). Det gör Adya så spännande att han är i ett flöde. Går inte riktigt bygga ett lärosystem kring Adyas lärande, det låter sig svåreligen fångas. Fritt om frihet. Allra minst i ord.

    Sufimästaren Rumi avslutade många av sina lärodikter med ordet, khamush: tyst!/tystnad/stillhet/vad mer kan sägas/ håll käften, typ.

    Kullu shayin la yaqal / Allt kan inte sägas, arabiskt ordspråk.

    SvaraRadera
  13. Pierre!
    Jag har också känt så inför Adya, att det är ett ständigt flöde av ord, omöjligt att fånga. Jag älskar det. Att han hela tiden byter ingång och termer. Raka motsatsen till Candice på sätt och vis... ett konstaterande utan någon värdering.
    Men så en dag slogs jag av häpnad. Jag började skratta faktiskt. Högt. Adya har gjort en Video som heter Basic Principles of the Teaching följt av Application of the Teaching. Nej men hallå, tänkte jag. Detta måste vara ett skämt. Dessutom hade han glasögon på sig i videon och ... nej jag vet inte, jag bara skrattade. Det var sååå olikt Adya. Och sedan slog det mig, inte ens detta kan man vara säker på med honom, att han aldrig skulle göra en sån grej. Sedan lyssnade jag på vad han säger här http://bjornclausen.blogspot.com/2010/03/nondualism-grundprinciper-och-praktik.html
    och ta mig fan, det är bra. Såklart:)

    Jag vet fortfarande inte vad jag skall tro om grader av upplysning. Möjligen att det Adya säger om abiding och non-abiding låter vettigt. Han har en sådan sida Adya, en sunt-förnuft-sida som är oemotståndlig.
    Det slår mig att det finns en glidande skala också inom GF. Från korta stunder till allt fler korta stunder till automatiskt (vilket borde betyda hela tiden).

    SvaraRadera

UA-3343870-1