måndag, maj 17, 2010

En förolämpande liknelse

Om en fisk som simmar runt i havet skulle få för sig att börja söka efter vatten, vad skulle orsaken vara?
Det slår mig, även om liknelsen är något förolämpande, att:

Andligt sökande är att likna vid en fisk som simmar runt och letar efter vatten.

Liknelsen är gammal och utsliten och så förolämpande att jag oftast studsat mot den. Men trots det kan den vara till hjälp. Låt oss titta på den här fisken, med kärlek, med en djup vilja till förståelse. Jag ser mig själv i den sökande fisken. Låt oss ta det från början. Vad sätter igång andligt sökande? Vad sätter igång fiskens sökande efter vatten? Svaret är:

Vågorna.

Fisken blir förtrollad av vågorna. Allt fisken vill göra är att leka runt där uppe bland vågorna vid ytan. Den sökande fisken (om det nu funnes en sådan) blir förtrollad av form och rörelse. Är det inte samma sak för oss människor. Fisken ser en våg och börjar älska dess form. Den börjar följa vågen. Men vågen förändras och fisken blir olycklig. Vågen bryts sönder mot stranden och fisken blir förkrossad. Fisken hittar en ny våg och processen upprepas. Fisken har nu förvandlats till en olycklig sökare. Men om fisken har tur, hittar den en Nondualistisk lära/lärare.

Nondualism för fiskar
Läraren säger till fisken:
- Dom där vågorna som du klamrar dig fast vid består av samma vatten. Det är egentligen ingen skillnad på dom. Du behöver inte bekymra dig om skiftande vågformer. Prova meditation istället.

Meditation för fiskar
- Flytta fokus från vågornas lek vid ytan och upplev själva vattnet (medvetandet) som alla vågor består av. Du kan ta hjälp av följande fråga:
- Hur känns det att vara våt (medveten)?

Läraren fortsatte:
- Om du mediterar såhär en tid kommer du efter ett tag att inse att allt är vatten (medvetande). Då kommer rädslan försvinna, rädslan för att du skall förlora en viss vågform kommer upplösas. Då kommer längtan försvinna, längtan efter en bättre vågform kommer upplösas. Du kommer älska alla vågformer lika mycket. Du kommer också älska dig själv eftersom du är genomdränkt av vatten. Du ÄR vatten. Sökandet kommer upphöra.

Varför fiskar har svårt att meditera
Fisken som lyssnat ett tag på sin lärare kommer snart förstå vad lärare säger. Denna förståelse kommer vara till stor glädje för fisken men efter ett tag kommer tvivel att uppstå. Fisken kommer säga till sin lärare:
- Jag förstår vad du säger men jag kan inte känna det, jag kan inte uppleva det.
Varpå lärare kommer svara:
- Du måste inse att vattnet (medvetandet) inte är en vågform. Vattnet är det som alla vågformer uppstår i. Så länge du förväntar dig att meditationen kommer leda till en viss vågform kommer du förbli olycklig. Försök följande:
När du mediterar skall du utgå ifrån att det du söker - vattnet (medvetandet) - är något som du inte kan undkomma (du är alltid medveten om någonting). Du kommer vara hjälpt av att påminna dig, om och om igen, att det du söker redan är här, du är redan genomdränkt av det du söker.

Varför vissa fiskar aldrig lär sig meditera
Fisken förstår vad läraren säger och tycker att det låter väldigt insiktsfullt och fint. Han börjar meditera på det sätt som läraren anvisat.
- Det jag söker är redan här, det jag söker är inte en vågform utan det som alla vågformer uppstår i, jag är redan det jag söker, jag kan inte undkomma det jag söker. Hmm....
Efter ett tag kommer fisken tillbaka till sin lärare och säger:
- Nu har jag försökt meditera på det sätt du lärde mig, men det känns fortfarande som om någonting fattas.
Varpå läraren svarar:
- Det är för att du fortfarande förväntar dig att själva vattnet skall uppträda som en viss vågform. Inse att vattnet uppträder som alla vågformer, inse att ingen av dessa vågformer kan definiera vattnet. Inse (och här kommer slutklämmen, den briljanta formulering som plötsligt kom till läraren).
- Min vän, inse att ingen vågform kan släcka din törst. Det är själva vattnet som släcker din törst. Inte formen på glaset du dricker ur....

Varpå liknelsen med fiskar och vatten spårar ur eftersom tanken på fiskar som dricker ur glas är alltför komisk för att kunna tas på allvar....
Och kanske är det just detta som är den riktiga slutklämmen. Så länge andligt sökande tas på för stort allvar, missar vi poängen.

P.S. Behöver jag säga att nämnda fisk började skratta hysteriskt varpå hans mödosamma sökande äntligen var över.

13 kommentarer:

  1. :) Tack.

    Torsk på zenadvaitiska läroberättelser tar fram skrattåsen inom mig.

    Hur mås det sa truten, håll truten sa måsen.

    Icke-dualism (som är ett ack så tråkigt ord för det allra mest spännande som är) eller enhetslek, verklighetsvärk, icke-ismen, is-men, diss-ismen, non-ja-åh,nej-du-ni-ajag-ismen, shit-happens-not-ismen...

    Ingen-ting spelar någon roll i rollspelet för allt är på lekfullt allvar.

    Tack för en finfin fulfisk-ande berättelse om fisken/vattendroppen.

    Hajar du nu,
    för jag står inför en val-möjlighet
    att dyka ner med en vit kaskelot,
    eller stanna och utropa Aha-b-ara detta.
    Havet är jag - ni är jordens salt.

    SvaraRadera
  2. Jag skrattar också.

    Dags att meditera lite. ;)

    Varma hälsningar.

    SvaraRadera
  3. Tack för en underbar liknelse :) tydligare kan det inte bli. Behovet av form skapar frustration därför att former kommer och går. En annan sak man skulle kunna spinna vidare på i din liknelse är ju (om vi utgår från att fiskar tänker som vi) fiskarnas tankar om vårt "rike" ovanför vattnet. De kan ju bara ana vår värld från deras perspektiv precis som vi bara kan ana ett annat rike ovanför vår egen vattenyta. Den som passerar vattenytan och snabbt kommer tillbaka igen kan ju få en glimt, men stannar man för länge blir man kvar på andra sidan och kan inte komma tillbaka och förmedla sin upplevelse.

    Det här med vattnet och glaset är ju väldigt slående. Det förutsätter ju dock att det är sötvatten vi talar om, annars släcker inte ens vattnet törsten, tvärtom blir vi bara törstigare av att dricka saltvatten :)

    Jag bara älskar detta inlägg, det är så bra!

    SvaraRadera
  4. Pierre!
    :)
    Jag <3 dina ordlekar!

    När jag träffar andra som är lika besatta av att kolla mooji-klipp och lyssna på Adya-mp3or som jag själv, då brukar vi prata om det här som "DET HÄR". Varför inte kalla det här för det här. Jag vet inte om du lyssnat på Jeff Foster? http://www.lifewithoutacentre.com/ Han är skön. Han brukar ofta säga, för att få oss att vila i medvetenhet:
    - it's this, it's just this, this table, this room, this is it, it's this....
    Så där håller han på och jag gillar det. Hmm... nästa gång du tittar in här på bloggen kanske den här bytt namn till - DET HÄR -
    Men jag gillar Nondualism. Det sätter in "det här" i en tradion, i en kontext. Varför skulle jag låtsas uppfinna hjulet på nytt och försöka sälja det under ett nytt namn?
    För att det är kul kanske... tja, varför inte?

    SvaraRadera
  5. S o F
    Lycka till med meditationen! Men du kommer lyckas. Du kan inte misslyckas....:)

    SvaraRadera
  6. Jennyli!
    Det vatten vi letar efter kanske bäst kan benämnas liv. Vi är ju redan levande. Allt är levande. Vi vet att även stenar är fulla av liv. Elektroner som snurrar som tokar runt atomkärnorna. Atomdans dygnet runt. Det är ett jäkla liv i en sten. Det vet vi. Det kan vi känna. Det är liv i luften också. I dess gaser pågår lika galna atomdanser. För att inte tala om oss själva. Vi är liv. Vi kan inte missa livet. Vi kan inte få mer av livet. Liv är allt som är. Så fort vi slutar stirra oss blinda på former av liv finns friheten där.

    SvaraRadera
  7. Björnbroder!

    Liksom andemeningen i ditt inlägg nedan så är ju orden bara gemensamt tolkade generaliserande symboler som vi plitar ner, tänker, läser och uttalar. Det vi avser kan ju aldrig riktigt rymmas i symbolerna vi leker med.

    Jag har lite svårt för non-dualism/icke-dualism. Inte för att det är felsyftande utan bara för att det låter såå tråkigt (enligt mina filter och raster), en ism negativt definierad.

    Hellre då Advaita vedanta, ny/neoadvaita. Ett annat språk visserligen med samma innebörd, men lättare att navigera utifrån. Men dessa fenomen fångar ju heller inte helheten.

    Jag pendlar mellan stringensen, stabiliteten och den komplexa och exakta traditionen Advaita (så klart sammanställt och formulerat i böcker av Dennis Waite) och alla modernare traditionsöverskridande satsangisar som just Jeff Foster.

    Tacksam för att denna spännvidd finns eftersom det kan tilltala fler (och fler sidor inom mig, både den traditionsbetonande konservative och den nomadiska smått nihilistiske anarkisten).

    Jag diggar Foster (som är med i filmen Who's driving the Dreambus - finns på demonoid). Men hans väg är hans väg, svår att ta till sig praktiskt, hellre då GFs handfasta råd eller traditionell Advaita med Swami Siellerså.

    Det här - är bra. För så är det. Och ingen ism, och helt och hållet inbjudande, och alla är redan med. Och det är lugnare än icke-non.

    Tjillevippen!

    Pierre

    SvaraRadera
  8. Pierre!
    Intressanta synpunkter:) Jo, men ärligt talat. Jag gillar att betrakta sökandet på det här sättet. Återkommer.

    SvaraRadera
  9. Pierre!
    Det här med hur jag skall rubricerar mitt sökande och skrivande väckte något inom mig. Ibland blickar jag tillbaka över den flod av synpunkter jag släppt fram på den här bloggen. Vintern och våren 2009 hade jag en lång period där jag verkligen förälskade mig i det du beskriver som "stringensen, stabiliteten och den komplexa och exakta traditionen Advaita". (en bra beskrivning av traditionell Advaita Vedanta)En av de uttolkare jag läste mycket av var James Swartz. http://www.shiningworld.com/ Han rekommenderade läsning av diverse källskrifter. Jag älskade det. Det var en period då jag kände mig mer hemma än någonsin tidigare. Hela jag blommade. Jag älskade att läsa dom här gamla texterna. Något i sökandet kändes fullbordat. Att säga att jag verkligen kom till insikt missar målet, det var mer som ett kännANDE/vetANDE.
    MEN...
    vad hände?...
    Jag vet inte Pierre. Jag kan såklart gå tillbaka och försöka analysera vad som gick snett. Men jag orkar inte det nu. Jag gissar att det fanns ett subtilt fasthållande kring det stabila i Advaita som behövde släppa. Något mer skulle brännas. Fan också. Det var nog det i mig som du också känner hos dig själv (den smått nihilistiske anarkisten). I mitt fall inte bara smått nihilistisk... ajaj.
    Det hela började med en serie på tre inlägg som jag rubricerade Blue Screen of Death 1-3. http://bjornclausen.blogspot.com/2009/09/blue-screen-of-death-bsod-del-1.html
    Det hela kulminerade med det här inlägget http://bjornclausen.blogspot.com/2009/09/ett-hav-av-diskmedel-game-over.html
    Helt galna inlägg när jag ser tillbaka på det.
    Hmm... märkligt
    Som sagt, det här med rubricerande rörde upp en intressant i våg. Jag sträcker mig mot den, vill hålla fast vid den. Men... nnneej, det gick inte. Jag orkar inte. Inte nu. :)

    SvaraRadera
  10. Tack för länken till Swartz. Jättespännande.

    Konservativ anarkist. Tolkien kallade sig faktiskt för det, sägs det. Skulle kunna gälla den tyske tänkaren Ernst Jünger också.

    Tar man bort dess politisk konnotation så känner jag igen mig i det som sammanväver olikheter, bofast och nomad, traditionalist och revolutionär, fast och flytande.

    Mitt ego är fast på många mer eller mindre subtila sätt. Bland annat i brottningsmatchen mellan att gå upp i något (följa en tradition, en guru, återgå till den sufiska vägen, följa advaita vedanta, bara lyssna på Adya osv, bli hängiven Mooji osv.) och den frihetlige som är sååå trött på givna fängslande ramar och mögliga traditioner. Efter uppväxt i pingstkrkan och utövande muslim i 13 år, är det skönt att inte ha en fast definition.

    Skönt att inte behöva ut och indefiniera mig, för vem då, för andra, för min självbild?

    Trött på inne och ute. Jag är fortfarande kristen, muslim, konservativ, grönanarkist, punkare, agnostiker, ateist och allt annat jag haft som små etiketter under årens lopp, alltifrån några månade till flera år. Och givetvis inget av det där.

    Jag börjar landa i allt om allt Är, och så är det, så kan vi vara där vilka kläder vi än bär. Traditionell muslim på ytan och icke-dualistisk sötsmakare på insidan, eller materialistisk ateist på utsidan och icke-dualistisk bittersmakare på insidan.

    Inget behöver vara helt koherent och en fungerande ekvation för allt är bara synpunkter i Varat. Lekfulla synpunkter.

    Vi kan iklä oss allt och inget. Vara kejsare i prunkande kläder, eller nakna kejsare, tiggare i säckväv eller den rike köpmannen som kaster till honom ett kopparmynt. Alla masker, skepnader är lika lekfulla.

    Den som smakat, vet.

    Låt oss fröjda oss att det finns så många olika kök och smaker. Något erfar dem alla likväl.

    SvaraRadera
  11. Pierre!
    Medvetenheten kan härbärgera alla de identiteter du räknar upp (härligt formulerade) och oändligt många fler.
    Jag tar fasta på det sista du skriver - Låt oss fröjda oss. YES! säger jag till det. På sista tiden har jag omvärderat Ken Wilber. Tidigare kunde jag se hur han satt fast i det mest komplicerade av connect-the-dots-projektet man kan tänka sig. Men det var en värdering från min sida, en tolkning av vad han håller på med. Tänk om han inte alls satt/sitter fast!? Han kanske bara fröjdar sig! Jag upplever att han gör det. Han säger ibland att han utgår ifrån att ALLA HAR RÄTT. Jag ser att det är därför han håller på. Om du verkligen känner in, djupt djupt i påståendet att alla har rätt (utifrån en intuition om alltings perfektion) då skänker det en oerhörd befrielse MEN också ett enormt ansvar. För då kan du inte längre avfärda något eller någon med enkla påståenden som att dom bara är förvirrade.
    Eller kan och kan, det kan man såklart men ger det en ren klang. Vad Integral Teori gör här är att se alla olika synpunkter som ett vackert mönster. Komplicerat ja, och vackert. Oerhört vackert, inkluderande, öppet och kärleksfullt. Det är för mig en fröjd. Det är inte att sitta fast i synpunkter. Det är att inte vara rädd för synpunkter. Det är att fröjda mig över synpunkterna. Känner du vad jag försöker uttrycka här?

    SvaraRadera
  12. Ja jag känner.

    Wilber åter kommer till Alfred Korzybskis tanke på att "the map is not the territory" (som ju också NLP:s förståelse av att folk är som de har blivit bygger på till stora delar).Utifrån kartmedvetenhet kan man ju alltid förstå allas bevekelsegrunder och i grunden goda intention.

    Wilber leker sig fram en relevant sammanfattande karta för vår tid (och för att vara barnmorska till andra skiktets turkosa mem) och vilar nog själv i Landskapets direkta erfarenhet, antar jag. Där friheten finns att allt finns, är, är okej, har sin plats och spelar roll som små pusselbitar i det stora.

    Just nu tolkar min hjärna (?)/min nuvarande karta det som om att allt alla söker livet igenom, i allt de alla företar sig, primärt är Medvetenheten/Sig själva som de Är. Allt som händer är en dans mot Mitten av Ingenting.

    Medvetenhetens stora frihet från synpunktsdramat ger också en mildare och radikalt mindre armbågsvass relation till andras olikheter.

    "Förlåt dem fader ty de vet inte vad de gör" (vad de är).

    SvaraRadera
  13. Pierre!
    Jag säger JA till medvetenhetens stora frihet från synpunktsdramat. Ett JA som också inkluderar alla synpunktsdramer. Såklart:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1