söndag, maj 23, 2010

En hyllning till tvivlet

Idag vill jag skriva om tvivel. Tvivlet är ofta så litet och diffust att det knappt märks. Men det skaver, likt ett litet gruskorn i existensens sko. Hela existensen står och faller med detta tvivel. Jag har så länge känt rädsla för tvivlet. Det har varit som en objuden gäst som kommer och förstör festen. Ofta har jag lyckats mota bort det. Ofta har jag lyckats överrösta det eller ignorera det. Men ibland har jag släppt loss det. Och jäklar vad jag tvivlat då! Men jag har ändå rest mig igen, och trott att jag vunnit en rond, väl medveten om att det funnits fler ronder att gå, diffust medveten om att jag alltid varit chanslös, att jag till slut kommer gå ner för räkning, för gott.

Men nu ser jag plötsligt vad tvivlet är. Tvivlet är min Guru. Med stort G. Tvivlet är kärlekens eld. Tvivlet bränner bort allt som inte är sant så att det sanna kan kännas mot huden, naket, hud mot hud, så att det kan kännas under huden, nära nära, närmare än mitt eget hjärtas slag. Närmare än det lättaste andetag.

Tvivlet har makt att slå ut alla till synes separat existerande objekt, hela existensen kan tvivlet slå ner med ett enda slag.

Oj vad jag tar i här, vad jag sveper med formuleringarna. Men ibland är det enda vägen hem till klarheten.
Tvivlet är dualismens självdestruktions-program. Tvivlet är den absoluta, nondualistiska vissheten. Som står ensam. Det enda ljuset som lyser för sig självt.

Allt som finns är exister-ANDE. Det finns inga separata existenser som kan fångas och etiketteras och ges ett egenvärde. Det här är hårda ord. Råa ord. Brinnande ord. Men det kan inte hjälpas. Jag existerar inte. Du existerar inte. Allt som finns är exister-ANDE. De objekt som tycks existera som separata oberoende objekt går inte att fånga, går inte att definiera. Inte nu....
NU kan ingenting definieras eller separeras eller beskrivas. Nu finns bara exister-ANDE. Och det är alltid NU. Aldrig någonsin är det inte NU. Det finns minnen, mentala bilder, fantasier, som kan definieras och fångas med tänkandet. Men dom är inte exister-ANDE. Dom är fantasier. Dom är inte lev-ANDE. Dom är inte upplev-ANDE.
Allt som verkligen är NU är -ANDE.
Bubbl-ANDE.
Pirr-ANDE.
Jubl-ANDE.

Känn-ANDE.
Vet-ANDE.

Det är allt.
Det är sant.

* * *

Det finns något vi kan göra för att vara känn-ANDE/vet-ANDE. Jag återkommer till det men vill först säga följande:
Kännande/vetande är bortom allt tvivel. Tvivlet löses upp i kännande/vetande. Men inte förrän matchen är över är den verkligen över. Tvivlet tycks finnas där och göra sitt jobb ända tills det är över. Först när matchen definitivt och absolut och slutgiltigt är över har illusionen av tvivlet gjort sitt jobb och då kan det lösas upp, då kan det brista som en bubbla i havet.

I havet av -ANDE.

När matchen är över är det själv-klart och uppen-bart att tvivlet aldrig funnits och att det aldrig funnits något att tvivla på.

Och hur vet man när det är över?`
Det vet man när allt som finns är kännande/vetande. Och det kan det bara vara nu. Det är bara när allt är kännande/vetande som det är NU. Något annat nu existerar inte. Det finns inget nu som inte är kännande/vetande rakt igenom.
Nuet kan vi aldrig uppnå. Nuet kan aldrig glida oss ur händerna. För det är allt som någonsin är. Det är allt vi någonsin är. Vi kan aldrig bli det vi är. Vi kan aldrig sluta vara det vi är. Det som tycks vara stunder då vi inte är i nuet, är inget att fundera över. Dom är totalt ointressanta. Totalt "beside the point". För det finns bara en "point". Det finns bara NU och nuet är -ANDE.

Okej, så vad kan vi göra för att vara det vi redan är?
Det uppenbara i att det inte finns något vi kan göra fascinerar oss. Men det är endast en idé. Förr eller senare blir det uppenbart och då måste vi släppa också detta med att det inte finns något vi kan göra. Då återstår något vi faktiskt kan göra. Vi kan flytta vår uppmärksamhet från VAD som existerar till hur det känns ATT existera, till hur det känns att vara exister-ANDE,
till hur det känns ATT vara upplev-ANDE
Och i detta kännande/vetande smälter VAD vi känner och vet samman med vår sanna identitet. Då kan vi säga som Zen-mästaren:

"When I heard the sound of the bell ringing, there was no I, and no bell, just the ringing."

Vi behöver inte bli Zen-mästare någon gång i framtiden för att detta skall vara verkligheten. Varje gång vi flyttar vår uppmärksamhet från VAD vi upplever till hur det känns ATT vara upplev-ANDE är detta verkligheten.
Och dom stunder vi inte är upplev-ANDE existerar inte. Så är det. Det enda som finns är verkligheten. Känn-ANDE / vet-ANDE verklighet.

4 kommentarer:

  1. THE OPENING OF EYES

    That day I saw beneath dark clouds
    the passing light over the water
    and I heard the voice of the world speak out,
    I knew then, as I had before
    life is no passing memory of what has been
    nor the remaining pages in a great book
    waiting to be read.

    It is the opening of eyes long closed.
    It is the vision of far off things
    seen for the silence they hold.
    It is the heart after years
    of secret conversing
    speaking out loud in the clear air.

    It is Moses in the desert
    fallen to his knees before the lit bush.
    It is the man throwing away his shoes
    as if to enter heaven
    and finding himself astonished,
    opened at last,
    fallen in love with solid ground.

    -- David Whyte

    SvaraRadera
  2. Tack! Orden bär med sig den där sötman som känns igen, inte som ett minne utan som det enda.

    SvaraRadera
  3. Jag vill bara kort kommentera att detta med tvivlet var något som kom upp i min senaste kommentar i tråden som handlar om språket. Där kom frågan upp om slumpen. Vilket kom först, konstverket eller tanken (medvetandet). Alltså, finns det en tanke bakom konstverket eller ej? Det är nog där tvivlet kommer in. Och som du säger försvinner tvivlet när vi är närvarande här och nu, hela tiden. När vi är närvarande i nuet tänker vi inte på vad som kom först, meningen med livet och om det finns en gud eller ej, det är oviktigt!
    Tack Björn

    SvaraRadera

UA-3343870-1