fredag, juni 25, 2010

Semester

Nu bär det av till Rimini, Venedig, San Marino och Florens.
Snart kommer det se ut som att jag glider fram i en sån här.











Men vem vet vad som egentligen händer. Kanske är det som Jed McKenna säger:

The storm is ragin' and the clock is tickin'. We don't know where we are--or who, what, why, when or how for that matter--and anyone says otherwise is talkin' out their ass. This boat is full of ass-talkers. They like to make it seem like we're all in this boat together, but the fact you gotta learn is that we are each of us alone. Black sky and black water all around and the closest thing to solid land is this little ship which, by the way, is leaking like a rusty bucket. It might go down in fifty years or five minutes, no way of knowin' when, but it will go down and that's a fact."

onsdag, juni 23, 2010

Teflon

Jag står och håller föredrag. Jag har grepp om det jag pratar om. Jag greppar ämnet. Det känns skönt. Jag använder händerna. Om jag skulle titta på mina händer då - när känslan av att ha grepp om ämnet är sådär skön - så skulle jag se att händerna hålls på ungefär höjden av hjärtat. Handflatorna är vänta mot mig, fingrarna är böjda inåt, som om jag höll i något, om man vill kan man säga att dom är som klor, jag har klorna ute. Jag har klöst fast dom i ämnet. Jag rör händerna lite fram och tillbaka. Som om jag ristade ett galler. Men det gör jag inte - jag håller mig till ämnet - jag håller ämnet intill mig - hårt.

Jag ser på publiken. Och om jag kände efter, skulle jag lägga märke till att jag kisar, jag ser engagerad ut, (skulle man kunna säga) jag ser stridsberedd ut (skulle man också kunna säga). Om någon skulle komma för att ta ifrån mig ämnet, då skulle jag kunna försvara mig, jag skulle dra ämnet tätare till mig och kasta vassa argument på fienden.

Känslan av att ha grepp om ett ämne. Hur kan den vara så skön?
Den håller rädslan stången. Den håller allt annat stången. Den gör världen överskådlig. Kontrollerbar.

Jag gör det med händerna. Greppar alltså. Det kommer inte från huvudet. Greppandet kommer från magen, genom armarna ut i händerna. Orden är bara ett eko uppe i skallen av den här dynamiken. Greppa-och-försvara-dynamiken.

Jag lutar mig just tillbaka i stolen. Jag inser vad jag håller på med. Det känns som om jag har grepp om det jag skriver om nu. Jag har argument. Jag kan backa upp det här med kalla fakta från neurovetenskapen och evolutionsbiologin. Man VET idag ... hahaha.... att språket har utvecklats från händernas impuls att greppa saker som kroppen behöver - mat, partner för fortplantning etc - överlevnadsgrejer helt enkelt.
Men egentligen vet jag inte så noga. Det är ju liksom bara grejer jag läst och klurat på.

Jag tror ni greppar vad jag vill säga vid det här laget. Hur känns det?
Alltså, när jag känner efter är jag trött på den känslan. Något har ändrats i kroppen. Jag märker hur kroppen vill göra tvärtom mot hur det var tidigare. Om någon försöker ge mig något jag skall greppa vill jag bara titta på det, säga - Vad fint. Det är vackert. Men jag behöver det inte.
Om jag skulle hålla föredrag nu, t.ex. om språk och biologi, så tror jag att jag skulle våga hålla armarna från kroppen, handflatorna utåt, tomma, öppna. Blotta mitt bröst för vassa motargument och farliga frågor. Det är i alla fall vad jag vill nu. Jag tror jag skulle våga titta på publiken med ögon som inte är vaksamma. Ögon som riskerar att missa farliga frågor, avvisande kroppspråk, ointresse.

Det är så spännande att titta på alla spända kroppar där ute. Alla spända käkar. Alla kisande, vaksamma ögon. Min kropp känner igen allt detta som sin egen kropp. Det är mänskligt. Universellt. Och det leder till värk. Till sömnproblem och till tablettmissbruk. Vilket är mitt levebröd.
Jag skulle kunna skratta ett vansinnigt skratt nu. Men jag känner att det kommer tårar, blandat med skratt. Jag älskar att världen är så galen och att vi alla är så mjuka innanför våra hårt fixerade uppfattningar om vilka vi är och vad saker betyder. Jag älskar det. Det får mig att gråta och skratta.

Men kroppen tillverkar sina egna "mediciner" också. Sina egna "mjukgörare". Effekten kan sätta in snabbt, men ofta sätter den in långsamt. Det händer att vi glömmer att avsluta meningar. Vi tappar tråden. Vi glömmer vad folk heter. Vi glömmer varför vi är på en viss plats. - Vad gör jag här, frågar vi. Var är min man? undrar änkan. - Hej älskling, kom och kyss mig, säger änkan till sin son. Det spelar inte så stor roll längre. Saker får vara lite som dom vill, det är inte så himla viktigt alltid. Ibland är det hemskt viktigt, som när sonen ryggar tillbaka av obehag. Men man orkar inte gå och grunna på det särskilt länge. Det fastnar inte. Man får inte grepp om saker längre.
Man tappar greppet.

Språk och biologi var ämnet. Tappade jag inte tråden lite nu? Nej, det är ingen fara. Jag kan pusta ut.... Alzheimer platsar absolut inom ämnet språk och biologi. Frågan är om andligt uppvaknande platsar här?
Jag vet inte. Jag tror det. För den här processen har vissa beröringspunkter med Alzheimer. Man börjar tappa greppet allt mer. Kanske är skillnaden att saker ligger kvar där dom legat. Dom åker inte runt i skallen och byter plats. Sonen är fortfarande sonen. Gubben är fortfarande död. Men man har inte längre nåt egentligen grepp om vad det innebär. Man fylls av förundran. Man kan svaren men upplever att dom egentligen är tomma. Man älskar att dom är tomma. Man inser att dom alltid varit det. Man upplever att svar inte är något man egentligen vill ha. Man upplever att man inte längre vill ha någonting. Egentligen
Men man vet inte riktigt. Det är svårt att få grepp om vad det egentligen är som händer. Och det får vara så. Det är fint och vackert precis så.

fredag, juni 18, 2010

Perfectus

Jag försöker minnas känslan av ha inspirerande mål, känslan av att vara motiverad, av att ha en riktning.
Hur kändes det egentligen att vara på banan, vara på G?
Hur kändes det att uppleva att något hade mening?
Hur kändes det att säga, - DET HÄR är viktigt, väldigt, väldigt viktigt, och faktiskt tro på det, helt och fullt?

Jag minns inte riktigt. Jag kan ibland uppleva skuggor av dom här fenomenen. Men det känns inte längre som att det är på riktigt. Inte ens när det brinner i knutarna. Inte ens starka känslor griper tag i kroppen. Inte ens dramatik med omvälvande konsekvenser känns viktigt på riktigt.

Jag ser att viktighets-känslor alltid har varit som fladdrande skuggor. Så svåra att få grepp om och så lätta att förlora. Därför så viktiga att hålla hårt om, försvara och sälja till andra. För om andra också tycker något är viktigt så upplevs det som viktigare. Och det är ju viktigt att det viktiga känns viktigt på riktigt. För vad händer om livet inte innehåller något som känns viktigt?

Det som händer är det här,
som är
som det är.

Och det som är, som det är, fastnar inte på den viktighets-kramande människans radar. Helt enkelt för att det bara är, som det är. Varken viktigt eller oviktigt.
Viktighets-kramare kramar vidare. Det är också, helt enkelt. bara så som det är.

Jag minns att jag var en sån mål-knarkare. Helt beroende av mål var jag. Inte av att göra mål (har aldrig varit så intresserad av bollsporter där man skall göra mål) men att ha mål, Gud vad jag älskade det. Det är så konstigt att tänka på det nu. För nu känner jag att jag kan dö. Här i soffan, med Laptopen i knät.

Det som är, som det är, är inte viktigt. Men det är fullbordat. Det är så det upplevs.
Det är perfekt. Inga simulerade framtidsscenarier behöver läggas på denna perfektion.

Ordet perfekt kommer från Latinets perfectus som betyder fullbordat/avslutat. Med andra ord. Det räcker nu. Det är färdigt. Det är slut. Jag kan dö nu.

Detta är inte dystert ... även om jag (såklart) inser att det kan te sig så. Jag skriver det med ett leende på läpparna. Jag skriver det med bultande hjärta. För den är så fruktansvärt vacker, denna perfektion.
Jag tackar för mig nu.

Och så inser jag att jag ändå fortsätter att andas. Hjärtat fortsätter att slå, tankar fortsätter att formera sig, känslor fortsätter att flöda genom den här kroppen ... en kropp som fortsätter att röra sig, sträcka sig mot det som är vackert, mot det som luktar gott, det som ger värme och gemenskap.
Förundran fyller mig. Och en känsla av att det inte spelar någon roll, för jag har egentligen redan dött.

Eftersom jag inte längre vill något är det otroligt fascinerande att se hur kroppen fortsätter röra sig, hur pratandet pratar, tänkandet tänker och kännandet känner. Allt bara händer utan att jag behöver vilja det. Till och med ansträngning händer utan att jag anstränger mig. Det sista är synnerligen fascinerande, och skrattretande. Vilken show!!

Ett kommentator-spår rullar också ibland, som förr i tiden. Det säger saker som, - jaa, men varför inte? - eller - jaa, lika gärna som att göra något annat, - eller - det här känns nästan viktigt, men inte på riktigt....

För allt är perfekt.... fullbordat .... slut....
Vad händer när det är slut?
När man trycker på off?

Stillhet, mörker, tomhet.
DET, det är vad som är som det är.

Allt annat är inte.... viktigt.
Det känns verkligen inte viktigt att prata om "allt annat". Är det en illusion, en interpretation, ett hologram, en hallucination ... eller, ve och fasa, ....vågor på havet....
VEM fan bryr sig..?
Är det kanske maya-matrix-samsara-helvetes-jävla-vågen som bryr sig?

Förförd av tomheten.
Förhäxad av mörkret
Förälskad i stillheten

Så är det. Det är som det är. Inget snack.

Att "dom andra", viktighetskramarna, inte fattat att det är slut, det är inte sant. Klart dom vet att det är slut. Föreställningen över. Alla har gått hem. Vaktmästaren har släckt och låst. Men människor stannar kvar ändå, och leker, viktighetsleken.Egentligen är det oerhört fascinerande.

Nu finns det ju inga viktighetskramare.
Det finns överhuvudtaget ingen värld där ute,
det finns inga regnskogar, isbjörnar, bilar, oljeläckor, kyrkor, moskéer, biblar, koraner, datorer - eller fingrar som dansar på tangenterna - allt som finns är en gränslös rymd fylld av ...
....ingenting ...
....men om vi nu skall ljuga, och hitta på, för lekens skull, för mayas skull, så kan vi väl hitta på att världen är ett oändligt spektrum av elektromagnetisk strålning som dansar en galen dans med sig själv, så galen att hjärnan skulle sprängas i tusen bitar, - om nu hjärnan inte vore den sinnrika verklighetssimulator den är, en verklighetssimulator utrustad med grymma filter, en verklighetssimulator som utifrån den pyttelilla fraktion av elektrondansen den tar in ... simulerar saker som just isbjörnar, regnskogar, oljeläckor, andliga sökare eller viktighets-kramare.

Men nu finns det inga verklighetssimulerande hjärnor heller, inte på riktigt. Så varför bekymra sig. Herregud, neurovetarna har ju världens roligaste jobb, och ändå ser dom så skitnödigt viktighets-kramande ut när dom bedyrar vilket rigoröst och övertygande underlag dom har för att påstå ... ja vadå egentligen... vad är det dom faktiskt påstår och varför är det viktigt? .... DOM om några borde med hjälp av sina egna upptäckter kunna vila i insikten att ingenting på riktigt kan vara varken viktigt eller oviktigt....

Ovanstående resonemang kunde ha varit lite viktigt ... om det nu funnes några viktighetskramande neurovetare ....

Men om vi nu, på rent trots, mot allt bättre vetande.... låtsas att det finns hjärnor som under många år tyckt att saker och ting varit superviktiga och sedan börjar misstänka att dom inte är det, vad händer då med sådana hjärnor, med deras nära och kära, med deras karriärer och karaktärer... ?

I den här hjärnans värld händer väl just det här som jag försökt skriva om, antar jag. Men det är inte viktigt
Inte på riktigt.
Däremot är det perfekt.
Som det är.

Finito.

måndag, juni 14, 2010

Dödsriket

Jag dök upp idag. För en liten stund sedan dök jag upp från ingenstans. Det här perspektivet som känns som mitt, det byggs upp, som ett korthus av lögner. Men det gör inget. Det är ok. Det rasar snart. Det har rasat flera gånger idag. Nu finns jag här, som ett perspektiv och kan inte berätta om hur det var att dö. Ingen kan berätta om hur det är att dö. Men alla dör många gånger varje dag. När vi dog - dog också den som hade kunnat uppleva döden.

Och det spelar ingen roll. Varför bry sig om lögner? Varför bry sig om det som kommer från ingenstans och försvinner tillbaka in i mörkret?

Mörkret har sugit tag i min fötter nu. Jag har inte så mycket tid kvar. Men så länge jag är kvar med fingrarna på tangentbordet berättas berättelserna om mig och dom andra. Jag lyssnar bara med ett halvt öra på det som berättas. Det är som ett fjärran sorl.

Jag tycks uppstå som ett berättelse-begär, ett begär som nu är på väg att slukas upp av mörkret. Nu är det berättelsen om livet som vill berättas. Berättelsen om människan, att hon är ett uppdykande, att hon skall dö. Nu.

Jag har semester nu. Går runt här hemma och konstaterar att gräsmattan bör klippas. Jag skrattar gott åt den berättelsen. Rätt vad det är brummar gräsklipparen igång, drar iväg med mig och jag förundras. Jag tycker det är roligt att klippa gräset. Just för att det är så himla meningslöst. Jag skrattar länge åt det.

Det finns absolut ingenting mer att skriva om. Det är skönt och då blir det så roligt när jag ändå skriver. Just för att det är så himla meningslöst. Hjärnan brummar igång och drar iväg med mig. Som en gräsklippare. Jag skrattar länge åt det.

Mörket kan ta mig nu. Jag behöver inte skratta mer. Men skrattet brummar igång. Vad kan jag göra annat än skratt med? Upplevelsen av det här perspektivet brummar igång. Det här perspektivet behövs lika lite som gräsmattan behöver klippas

Det finns en berättelse som heter "medvetandet evolution". Det finns berättelser om hur jag-perspektivet gav överlevnadsfördelar åt organismer med hjärnor som lyckades konstruera detta jag-perspektiv. Jag läser om sånt nu. Jag känner människans längtan efter att vara behövd, av att fylla en funktion. 

Längtan efter mening är lögnens längtan efter att bli trodd.
Hjältens kamp mot mörkrets makter är lögnens kamp för att bli tagen för sann.

Ärkeängeln Mikaels kamp mot djävulen/draken/mörkret, är lögnens försök att förhala den oundvikliga insikten om att det redan är kört. Mikael var "körd" från början. Det som såg ut som en seger var bara en liten respit.

Ja, ja,ja.
Det här är bara berättelser. Det är en lek med ord som saknar all mening. Snart skall jag dö. Den lilla döden. I min säng. Jag köper mig lite tid bara. Kanske blir det den stora döden. Vem kan veta?

Sanningen fixerar inte varken vid det ljusa eller det mörka. För det spelar ingen roll. Det kan vara intressant att notera (som en parentes och utan önskan att provocera) att det i berättelsen om Jesus inte finns någon heroisk kamp mot det onda. Det är ännu mer intressant att meningstörstande och stridslystna uttolkare måste konstruera fram en seger, förvisso i en metafysisk dimension. ...uppstånden från de döda. På tredje dagen.
Varför då?
Det var vackert som det var, att han dog på korset.

Ja, ja, ja. Symboliken med uppståndelsen är intressant och hoppingivande. Men för vem?
För lögnen som behöver hopp för att överleva?

Ja, ja, ja, det finns inget behov av att söka sig till det mörka och det provocerande. Absolut inte. Men det finns heller inget behov av att avstå från att gå dit. Det är bara berättelser. Som vi dödar för. Som vi dör för. Så hårt kan berättelser klamra sig fast vid berättelser. För vi är berättelser. Som kommer från ingenstans, stannar ett ögonblick, för att sedan slukas av mörkret.

Kontinuiteten är en berättelse. Att Björn är Björn dagen efter. Det är bara en berättelse. Imorgon är en ny dag, en ny berättelse, en ny människa. Alltid nytt. Döden gör allting nytt. Men lögnen vill återuppstå. Dagen efter. Efter två dagar och till och med efter tre dagar. Vad är det för fel på dödsriket?

Det är inget fel på dödsriket. Det är inget fel på världen. Världen är ett uppdykande från ingenstans. Hur kan det vara något fel på något som kommer från igenstans och återgår till ingenstans?

fredag, juni 11, 2010

Subjektiv erfarenhet är ett biologiskt dataformat

Jag har på olika vis försökt uttrycka vad det är att flytta uppmärksamheten från VAD som dyker upp i medvetandet till - hur det känns ATT vara medveten. För mig är detta vad uppvaknandet är, uppvaknandet här och nu. Inte uppvaknandet som ett permanent tillstånd eller något man uppnått. Uppvaknandet kan bli levandet i en total visshet om att inga ord behövs. Absolut inga ord eller koncept kan fånga det som är verkligt. Den vissheten finns där som ett evigt lyssnande just då, när ....
lyssnandet lyssnar till lyssnandet....
När medvetandet är medvetet om medvetandet...

Och detta ordlösa vetande/kännande finns så levande också när hjärnan är fullt upptagen med att leka runt bland språkets former. Jag läste just några rader i Thomas Metzinger bok "The Ego-tunnel". Här belyses med ett helt annat språk vad lyssnandet till lyssnandet handlar om:

"...we are unable to experience and introspectively recognize our self-models as models; much of the self-model is, as philosophers might say, transparent. ..."
"Transparency is a technical term in the modern philosophy of mind; a conscious representation is transparent if the system using it cannot, by means of introspection alone, recognize it as a representation. As philosophers might say, we see only the content, never the carrier - only "intentional properties" are accessible to introspection. Subjectively, this creates the feeling of being in direct contact with reality."

Jag jublar över denna lek med ord eftersom den löser upp orden, bränner upp dom. Jag ser hur dettta torra filosofiska språk klingar vackert tillsammans med det som Vedanta-filosofin pekar på. Vedantas urmodiga metafor med ormen i repet säger att vi måste veta (kunskapens väg ~Jnana Yoga) att ormen bara är en illusion. Så fort vi vet att det är ett rep kan vi aldrig mer bli rädda för det som tycks vara en orm. Vi kan se att det ser ut som en orm men vi vet att ormen inte är verklig.
Visst kan vi, innan vi börjat vårt galna sökande, misstänka att det är nåt lurt med "verkligheten", men det räcker inte att titta på verkligheten. Det verkar som att vi inte kan sluta söka förrän vi kommer till en lärare eller en lära som (på ett absolut övertygande sätt) bekräftar att det är så, att det faktiskt är nåt lurt med verkligheten. Denna lärare måste sedan visa oss - låta oss uppleva - vad som är fel med det som tycks vara "verkligheten". Precis som Morpheus lovar att göra i filmen The Matrix:

"...You've felt it your entire life, that there's something wrong with the world. You don't know what it is, but it's there, like a splinter in your mind, driving you mad. It is this feeling that has brought you to me. ..."

Idag finns det förutom dom traditionella andliga lärorna en ny källa till insikt - neurovetenskapen och neurofilosofin som t.ex. Thomas Metzinger representerar. Han pratar här om att vi bara ser innehållet, aldrig bäraren ("we see only the content, never the carrier")
Med risk för att detta låter som onödiga förklaringar vill jag leka med tanken att den här bäraren av medvetandets innehåll är själva medvetandet. En slutsats som Metzinger med all säkerhet skulle underkänna. Men för mig pekar detta - som allt annat jag tänker över - på det som är här hela tiden. Före tankarna, under tankarna och efter tankarna. Tankar som bara uppstår som vågor av medvetande. Jag älskar att det finns så mycket som (tycks) peka på detta ogripbara, tidlösa och oändliga lyssnande mörker.

Det är sant som Metzinger säger att vi bara kan se/greppa/förstå medvetandets innehåll. Men att öppna sig för hur det känns att vara medveten är ett kännande/vetande. Eller som Candice O'Denver säger, - an instinctive recognition of awareness. Awareness as the basic state of natural perfection.

... jaa, alla dessa ord. Dom är bedårande. Jag måste skratta. Som dom små krumelurerna håller på och leker runt, SOM dom håller på....hahaha

Vad Metzinger sedan gör är att frysa det här kännande/vetandet till ett koncept, ett koncept som kan attackeras och därför måste försvaras. Men det spelar ingen roll om man låter det leva sitt liv, göra sitt jobb, och sedan dö. Här kommer mer Metzinger. Ett citat ur inledningen där han lägger fram sin teori. Sedan är det upp till läsaren att klamra sig fast vid den eller låta den självdestrueras tillsammans med dom koncept teorin redan har destruerat. Han fortsätter här att prata om det illusoriska jaget, eller som han kallar det för - The transparent Phenomenological Self Model PSM (gud vad det dammar om filosofer, men något i mig älskar lukten av detta damm i kombination med den brända lukten av tankar som skär som laser genom lager på lager av illusioner....

"Transparency simply means that we are unaware of the medium through which information reaches us. We do not see the window but only the bird flying by. We do not see neurons firing away in our brain but only what they represent for us. A concious world-model active in the brain is transparent if the brain has no chance of discovering that it is a model - we look right through it, directly onto the world, as it were.
The central calim of this book - and the theory behind it, the self-model theory of subjectivity - is that the conscious experience of being a self emerges because a large part of the PSM (phenomenological self model) in your brain is transparent.
The Ego, as noted, is simply the content of your PSM at this moment (your bodily sensations, your emotional state, you perceptions, memories, acts of will, thoughts). But it can become the Ego only because you are constitutionally unable to realize that all this is just the content of a simulation in your brain. It is not reality itself but an image of reality - and a very special indeed. The Ego is a transparent mental image: You - the physical person as a whole - look right through it. You do not see it. But you see with it. The Ego is a tool for controlling and planning your behavior and for understanding the behavior of others. Whenever the organism need this tool, the brain activates a PSM. If - as, for instance, in dreamless deep sleep - the tool is not needed anymore, it is turned off.
It must be emphasized that although our brain creates the Ego Tunnel, no one lives in this tunnel. We live with it and through it, but there is no little man running things inside our head. The Ego and the Tunnel are evolved representational phenomena, a result of dynamic self-organization on many levels. Ultimately, subjective experience is a biological data format, a highly specific mode of presenting information about the world by letting it appear as if it were an Ego's knowledge. But no such things as selves exist in the world. A biological organism, as such, is not a self. An Ego is not a self, either, but merely a form of representational content - namely, the content of a transparent self-model activated in the organism's brain....."

Nondualister som fortfarande är identifierade med sina koncept kan applådera när Metzinger levererar one-liners som - ... subjective experience is a biological data format ... - eller - ...no such things as selves exist in the world...
Nondualister som med ord vill beskriva vad uppvaknandet handlar om kan ta till sig påståendet att vi är "konstitutionellt oförmögna att inse att allt detta bara är innehållet i en simulering utförd av hjärnan" samt utifrån egen erfarenhet hävda att människan trots allt är förmögen att känna/veta (inte förstå) att "allt detta" är innehållet i en simulering utförd av den här hjärnan. Detta kännande/vetande kan pekas på som ett lyssnande, stilla mörker som genomlyser allt.... och inget.
Bla bla bla.....

tisdag, juni 08, 2010

När vännen inte förstår

- Vad är det för bok du läser Björn?
- Eh, jo, det är en eh ... filosofibok kan man säga. Handlar om meditation och sånt.
- Jaha, ok.

Och ingenting mer sägs.
Men där finns en undran, från vännen, om vad "det här" egentligen är. Ofta finns det också en viss kunskap om ämnet, ämnet som är så svårt att benämna. Jag menar, dom här andliga lärarna som ofta refereras till här på bloggen, namn som Adya, Tolle, Sherman m.fl. pratar ju vanlig engelska och lyckas förvånansvärt bra med att hålla språket öppet och förankrat i en bred kulturell kontext. Så visst har vännen sett ett och annat YouTube-klipp med någon av dom här lärarna. Vännen har hört mig prata om DET som inte förändras, det som alltid finns här, vännen har hört ord som lyssnande, anande. Vännen har hört och förstått koncept som - bortom rätt och fel, bra och dåligt - och även blivit försäkrad om att detta inte öppnar upp för anarki och nihilism. Kanske är det lite si och så med den där känslan av säkerhet, vem vet vad som är möjligt när rätt och fel plötsligt blivit "bara tankar". Men det finns nog hos vännen en känsla för att detta är något i grunden "godartat" som inte orsakar psykotiska genombrott eller annat obehag. Jag, Björn, verkar ju må rätt bra och kunna ta mig igenom livets utmaningar utan att dra på mig fler skrubbsår och blåmärken än någon annan.

Men varför sägs inget mer?
Varför självdör samtalet med vännen?
Att prata om "det här" med någon som också är besatt av "det här" är lite som att spela ett instrument i en sal med fantastisk akustik. Det låter så himla bra. Fylligt och vackert. När jag däremot pratar med vännen som tystnar när "det här" kommer på tal är det som att tvingas spela i ett vadderat rum. Där finns ingen efterklang alls. Det låter torrt och kliniskt. Vartenda litet skrap (om man som jag spelar fiol) och knak och gnissel hörs så tydligt. Det är nästan obehagligt att spela. Så jag tänker, nej, jag väntar tills jag får spela i den där härliga salen där akustiken är stor och förlåtande.

Varför är det så? Varför finns ingen efterklang i vännen? Eller resonans som man ofta pratar om i kretsar som brinner för "det här".
Spelar det någon roll? Det finns ju alltid andra jag kan prata med, där det jag säger ger resonans. Andra som kan finna resonans i mig. Vi är många. Varför måste vännen förstå? Varför måste alla förstå?

Vi har ju haft så mycket roligt, jag och vännen. Skrattat hysteriskt åt livets dråpligheter och funnits där för varandra när livet har jävlats. Vi har haft massor att prata om. Gemensamma vänner, gemensamma intressen. Det bara bubblade när jag och vännen träffades. Eller pratade på telefon. Timmarna gick.
Men nu, nu finns där en artighet. En önskan, ett försök att knyta an. Artiga frågor om vad som händer i ditt liv nu. Artigt lyssnande. Lite journalistiskt nästan, som en intervju, och det, DET är ... bisarrt.

Och samtidigt, samtidigt som detta artiga kommunicerande pågår, finns en brinnande längtan efter att prata om "det här". En längtan efter att få känna hur den sång som fyller hjärtat och flödar ut - skall finna efterklang. En längtan efter rymd. En blick från "den andra" som är öppen och oändlig. Där orden kan få försvinna in i tystnaden. In i lyssnandet. Det är resonans. Det är kärlek. Och det, det finns inte där med vännen. Inte som det upplevs här. Och en stor sorg kommer ofta över mig.

Och ingenting mer behöver egentligen sägas om det här. Men det finns en undran här, ändå, om varför det här hjärtats sång inte hittar en resonansbotten i vännen.

Jag tänker leka lite med tankar här, kring resonans och "det här". Det kom över mig, plötsligt, på väg hem från affären. Och det var trösterikt. Och tröst är alltid fint. Jag tänkte på något jag hört Jackie O'Keeffe säga. Nåt i stil med att ledningarna i hjärnan måste dras om, "a neurological rewiring of the brain". Och jag började grunna lite på varifrån hon fått det där. Men visst, det låter ju troligt. Jackie är väl lite nyfiken av sig och följer neurovetarnas försök att förstå saker som fri vilja - och i ett större perpektiv - vad själva medvetandet är, sett utifrån olika infallsvinklar. Det är kul med Jackie, att hon är nyfiken på sånt. Jag är själv det. För närvarande lyssnar jag på en ljudbok som heter - The Ego Tunnel, The Science of the Mind and the Myth of the Self - en högintressant bok. Förutom att såna grejer är nåt man kan pyssla med bara för att det är intressant, kan det faktiskt ge en viss tröst.

Vad man anar när man läser om det här utifrån ett neurovetenskapligt / filosofiskt perspektiv, är att en hjärna som sysselsätter sig med "det här" förändras. När man släpper taget om jag-tanken och min-tanken, när man slutar krampa kring dom koncepten, så händer något, inte bara i upplevelsen utan också i hjärnan. Det spelar ingen roll att man går in i jag/min-transen många gånger under en dag. Det som betyder något är att man släpper taget många gånger under en dag. Att vissa hjärnceller och kopplingar (jag/min-cellerna) får vila och coola ner sig lite. Nu sker inte förändringar i själva hjärnan speciellt fort. Att läsa, lyssna, skriva om, prata om "det här", är kanske som droppar som urholkar en sten. Nåja, lite mer effektivt förhoppningsvis....:) Men ibland förundras jag över att det fortfarande kan upplevas som "givande" (eller destruktivt, beroende på hur man vill uttrycka det) att processa det man redan processat femtielvatusen gånger under dom senaste åren.

Kanske är det så enkelt, att hjärnan måste programmeras om. Jag tänker på skulptörer. Kanske är det lite som att skulptera fram en ny verklighet. Ett sorts neurologiskt skulpterande.... Man hackar, och man filar och slipar och gnuggar och håller på tills något nytt träder fram. Något som funnits här hela tiden... såklart.... Och den som hållit på med "det här" under en längre tid, börjar le, när dom läser orden .... funnits där hela tiden ... och varifrån kommer det leendet? Det är ju en nåt som kommer från hjärnan, från en hjärna som ser annorlunda ut en vännens hjärna, vännen som tycker det här är skumt. Vännen som inte fattar poängen. Jovisst, nog fattar vännen vad som sägs, det låter mysigt och avslappnande, men det leder ju inte till nåt. Det är ju inte med hjälp av "det här" som livet blir bättre .. tycker vännen, och jag kan inte annat än hålla med. Självklart kan "det här" inte göra livet bättre. För det handlar inte om bättre och sämre, vilket vännen redan förstått. Men grejen är den, att vännen är intresserad av bättre. När något blir bättre, då ler vännen. För det är så hans hjärna är konstruerad.

Jo, det är nog så att min hjärna har förändrats. Inte så drastiskt att jag inte längre kan känna glädje när något blivit bättre. Jo, jag kan känna glädje över förbättringar, men inte på samma sätt som förr. I min hjärna tolkas bättre och sämre berättelser som dyker upp från igenstans och försvinner igen. Jag kan inte tro på dessa berättelser på samma sätt som jag kunde, på samma sätt som vännen kan. Och det, det är märkligt. Den glädje jag då känner över en förbättring är liksom lite tunn, lite urvattnad, lite tom. Och det här, det här tolkas av vännen och av vännens vänner, som att jag är, åh nej, svårt deprimerad. Jo men kolla upp vilken lista som helst över diagnostiska kriterier för depression. Där är jag. En klockren depression.

Men min hjärna liknar inte en hjärna som tillhör någon som är deprimerad, och mitt tillstånd, så som det ser ut för utomstående, liknar faktiskt inte heller en deprimerad persons tillstånd. Men likheterna är slående. Låt oss inte gå in i detalj på likheterna och olikheterna. Låt oss bara konstatera att det måste vara förbaskat svårt för vännen att begripa sig på mig.
- Hmm, han mår inte dåligt. Ändå beter han sig som om han mår dåligt. Han verkar inte intresserad av mig och mitt liv längre, ändå känns det som om han tycker om mig. Och han lyssnar när jag berättar. Han tar nästan aldrig initiativ till att träffas. Ändå uttrycker han att han gärna vill träffas. Sammantaget, jag blir inte klok på Björn. Är han min vän eller inte? Han säger att han vill vara det, men beter sig inte som han brukade, beter sig inte som jag tycker att en riktig vän beter sig.

Det här är svårt. Och att våra hjärnor, min och vännens, ser olika ut, är inte någon förklaring som löser något problem. Adya får ibland frågor som handlar om det här, om hur förbannat svårt och förvirrande det kan vara att förhålla sig till släkt och vänner när man passerat den där gränsen jag pratade om i förra inlägget. Och allt jag hör honom säga är att det är såhär det är. .... Det är vanligt. Men det finns ingen lösning på det. Han säger också att det kommer förändras. Inte till hur det var innan utan till något som vi inte kan föreställa oss. Och då tänker jag, hur skall vännen kunna förställa sig hur det är att vila i något som är bortom jag/min-tanken. Hur skall vännen kunna föreställa sig hur det känns att vara så uppfylld av - hur det är ATT vara medveten - att VAD som dyker upp i medvetandet tappar sin dragningskraft?
Hur skall man kunna förstå det om ens hjärna aldrig/sällan aktiverat dom hjärnceller och kopplingar som gestaltar upplevelsen av vila i själva medvetandet. När vännen närmar sig den vilan - då studsar han. Dit skall vi inte gå, säger hjärnan. För där brukar jag aldrig gå och jag vet inte vad det leder till. Jag vet inte på vilket sätt MITT liv kan bli bättre av att gå där.

Nu tror jag att jag förstår vännen lite bättre, varför han blir tyst. Och det känns bra. Det är aldrig fel att förstå någon annan.
Om det är möjligt, i verkligheten, det är en annan sak. För det finns en upplevelse här av att både jag och vännen är tillfälliga, föränderliga berättelser, som dyker upp och försvinner i det oändliga medvetandet som både han och jag är. En intimitet utan gräns. ETT lyssnande, älskande, medvetande. Men det, det skall jag nog inte prata med vännen om. Inte i dom termerna. Och det är också uppenbart att det inte behövs.

fredag, juni 04, 2010

Gränsen

Hur är det att vara medveten?

Det finns många som har en massa teorier om vad medvetande är. Det skrivs tjocka avhandlingar om det. Dom där avhandlingarna kommer och går. Teorierna byggs upp för att sedan falla sönder och ersättas av nya. Men teorierna har inte ett piss att göra med själva medvetandet. Jag vill veta hur det känns att vara medveten om - spelar ingen roll vad - en teori, eller en fis, eller en värkande rygg. Jag skiter i om det är teorierer, fisar eller värkande ryggar.

Det rör sig alltid något i medvetandet. Saker kommer och går där. Det rör sig och automatiskt fångas vi av det som rör sig. Det är ointressant. Det är primitivt.

Jag menar allvar. Jag vill inte veta vad som rör sig i ditt medvetande. Jag vill veta hur det känns för dig att vara medveten. Jag är bara intresserad av själva medvetandet.

Jag är inte intresserad av att förstå. Förståelse är former i medvetandet som kommer och går. Jag bryr mig inte om det som kommer och går. Jag bryr mig inte om former.

Det här betyder inte att jag har något emot former eller rörelse. Varför skulle jag ha något emot något som inte intresserar mig?

* * *

Sådär skulle jag kunna skriva om jag var ointresserad av vad andra tycker och tänker om mig.
Är jag det?
Nej, men jag är mer intresserad av själva medvetandet än av dess innehåll. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om en gräns. Det handlar om en punkt när det väger över från medvetandets innehåll till själva medvetandet. Den där punkten utgör en gräns. Jag upplever att när den gränsen har passerats kan man inte vända tillbaka även om man vill. Alla försök att intressera sig för innehållet slutar med en känsla av meningslöshet.

Hur mår du? hör jag mig själv fråga. Och till svar kommer en kort eller lång berättelse om vad som rör sig i den personens medvetande. Medan personen berättar märker jag att jag är mer intresserad av det i den andra som lyssnar till det som berättas. Jag lägger märke till att det inte är den andra som berättar. Det som berättar är en berättelsemaskin som sitter i personens hjärna. Jag märker att den andre är samma lyssnande som finns här. Ett lyssnande som förblir helt oberört av det som berättas.

Just nu kör berättelsemaskinen i min hjärna igång. Ut kommer en berättelse om att jag borde intressera mig för andras berättelser. Om att det är fel att vara ointresserad. Samtidigt lyssnar jag till lyssnandet. Lyssnandet som alltid finns här. Lyssnandet som inte bryr sig.

Lyssnandet till lyssnandet är allt som betyder något nu.

Berättelsemaskinen i min hjärna säger att det låter fult att säga att man inte bryr sig. Den säger att det låter bättre om man istället säger att man inte dömer, att man accepterar och låter allt vara som det är.

Faktum är att jag är mer intresserad av att lyssna till lyssnandet.

Berättelsemaskinen säger att jag borde hitta bättre sätt att uttrycka det här. Sätt som inte är så hårda. Men jag är trött på hård och mjuk. På bra och dåligt. Hur kul är motsatsernas eviga lek? Det är ju uppenbart att mjukt inte kan existera utan hårt. Det mjuka finns i det hårda. Och allt finns i medvetandet.

Nu vill jag veta hur själva medvetandet är. Hur det känns. Hur det upplevs.
I mig
och i Dig.

Berättelsemaksinen säger att min kärlek till medvetandet också är kärlek till alla de former av medvetande som uppträder - i medvetandet - som medvetandet. Älskar man medvetandet älskar man allt och alla. Det låter mjukt. Jag kan höra det. Men det intresserar mig inte längre om saker är mjuka eller hårda. Vad som intresserar mig är det som är medvetet om mjukt och hårt.

Det som är medvetet om mjukt och hårt är varken mjukt eller hårt. Det är uppenbart.

* * *

När intresset för själva medvetandet väger tyngre än medvetandets innehåll passeras en gräns. Att passera den gränsen kallas ibland för att "vakna upp". Att passera den gränsen är inte en mjuk upplevelse. Det är inte heller en hård upplevelse. Det är inte en upplevelse över huvud taget. Det är mer som ett upplevande av själva upplevandet.
Någon har sagt att man går runt med ett permanent leende på läpparna när den gränsen har passerats. Den personen måste prata om en annan gräns.

Ett euforisk känsla är något som finns i medvetandet. Något som har en början och därför måste ha ett slut. Jag är mer intresserad av hur det är att vara medveten om början, mitten och slutet på den euforiska känslan.

* * *

Jag trodde länge att jag ville passera den där gränsen. Jag undrade mycket över hur det skulle kännas för mig att vara på andra sidan. Hur det skulle kännas att vara uppvaknad. Jag var övertygad om att det skulle vara en fantastisk upplevelse, något värt att kämpa för.

På andra sidan gränsen visar det sig att det jag som upplever saker kommer och går. Jag kommer och går som ett innehåll i medvetandet, på samma sätt som teorier och fisar och värkande ryggar.

Att allt detta innehåll kommer och går är i sig en stor lättnad. Att det går sin väg alltså.... Att innehållet kommer är ingen lättnad men det är heller inget som är värt att bry sig om. Just för att det är uppenbart att det snart går. Varför fästa sig vid något som är på genomresa? Varför inte bara låta det resa igenom?

Svaren på dessa frågor är inte heller värda att bry sig om. Alla svar är på genomresa. Alla frågor. Alla insikter. Vem bryr sig?

Den som bryr sig är också på genomresa. Kommer från ingenstans och går tillbaka till ingenstans.

* * *

Har jag inte glömt något nu?
Borde jag inte säga något om hur det "borde" vara här på andra sidan gränsen?
Något som låter lockande ....
Så att jag slipper vara ensam här....

Nej, jag kan inte göra det. För vad som helst kan vara här. Vem vet vad som dyker upp? Det är just det som är grejen. Att ingen kan veta.
Ingen.

onsdag, juni 02, 2010

Mushin

"Om något inte är närvarande i djup, drömlös sömn, är det inte verkligt"

                                                                                           Ramana Maharshi

Jag mediterar nästan varje dag. Lite formellt sådär. Går till ett ostört rum. Tänder rökelse. Sätter mig på en kudde på golvet och startar en klocka som ringer efter 30, eller 20 minuter, beroende på hur min kalender ser ut. Finns det utrymme kör jag flera pass på 30 minuter med ca 5 minuter meditativ gång emellan. När klockan ringer för jag sakta samman handflatorna i en gest av tacksamhet, bara så, för att det känns rätt. Sedan öppnar jag sakta ögonen.

Gud vad trött jag är på att prata om hur och varför jag mediterar. Att lyfta upp och titta på olika synpunkter som rör meditation känns idag som att lyfta något ohyggligt tungt. Idag var jag på en konstutställningen - :and there was light - som poträtterar de tre renässanskonstnärerna Michelangelo, Da Vinci och Rafael. I ett av rummen hade dom placerat ett marmorblock av den storlek som krävdes för att Michelangelo skulle kunna göra sin 5 meter höga skulptur David.... Tuuuuuuungt..... Hur-o-varför-synpunkterna rörande meditation känns just så tunga och otympliga. Det som är "verkligt" är så sanslöst lätt. Men attributet "lätt" landar tungt och med ett brak. Det är inte lätt. Det är inte svårt. Det är inte heller utan attribut. Det är inte obeskrivligt. Det är ....
.... "shut the f#¤%&ck up!!

Chockade spärrar vi upp ögonen. Blodet fryser i ådrorna. Vi har just fått oss en jävla åthutning. Så du menar MIG.... att det är JAG som skall hålla käften.... Hjärtat bankar och rodnaden stiger.
Så känns det.....
Och då kommer en ny åthutning ... HÅLL KÄFTEN FÖR HELVETE!! ÄR DU DÖV??

Då blir det stilla. Allt stannar upp. Inte en tanke krusar ytan på den klarvakenhet vi är.

Det som är verkligt är inte något vi kan förstå. Jag höll på att säga något riktigt snuskigt ... det som är verkligt är vad VI ÄR ... men jag hejdade mig i sista stund. Det här med att vi skall hålla klaffen är allvarligt menat. Det är kärleksfullt menat. Det kommer ur vördnad. Det kommer ur fruktan. Gudsfruktan. Verklighetsfruktan.

Verklighetsfruktan ... smaka på det ordet. Det är känsla i det ordet. Det är en klarvaken känsla. Meditation är förföriskt. Likt en lugnande tablett kan meditation runda av alla skarpa kanter och bäddar in allt i ett varmt, fluffigt halvtöcken. Det var därför det fanns/finns munkar i zen-klostren som gick och rappade till de mediterande munkarna med en träpinne. Rappade till dom över axeln. Bakifrån.

Tillbaka till det legendariska Ramana-citatet - "Om något inte är närvarande i djup, drömlös sömn, är det inte verkligt" ....

Meditation är för mig att vara sann. Men en sån idé finns inte där i djup, drömlös sömn. Verkligheten smyger sig på oss bakifrån. Den flåsar oss i nacken. Vi kan inte se den, vi kan inte bilda oss en uppfattning om hur den ser ut MEN VI KAN KÄNNA NÄRVARON.

Candice O'Denver pratar om verkligheten på ett sätt som jag gillar. Hon säger att verkligheten är något vi instinktivt känner igen. - instinctive recognition of ...... och sedan gör hon det som alla lärare tvingas göra, kopplar på diverse koncept. Alla som pratar om verklighet och sanning använder koncept eller anti-koncept. Nondualism är ett sådant antikoncept. Medvetande är ett koncept. Zen kör ibland med antikoncptet "no-mind" som på japanska heter Mushin. Det här konceptet kommer egentligen från Martial Arts, framför allt japansk svärdskonst. Mushin kan beskrivas såhär:
"....At this point, (in the state of no-mind/Mushin) a person relies not on what they think should be the next move, but what is their trained natural reaction or what is felt intuitively. It is not a state of relaxed, near-sleepfulness, however. The mind could be said to be working at a very high speed, but with no intentions, plans or direction...." (wikipedia)
Jag gillar Mushin-konceptet. Inom svärdskonsten handlar mushin om liv eller död. Börjar du tänka är du död. Översatt till meditation och vardagen kan man säga att - börjar du tänka så somnar du, då faller du in i tankedrömmen. En dröm som inte är verklig. Punkt.
Punkt
och slutgiltigt punkt ....

Få saker kan sätta igång så mycket tankar som uppmaningar om att inte tänka. Men det behöver inte bli så. Jag tycker att nämnda lärare Candice belyser detta på ett briljant sätt. Hon säger att allt som krävs är korta stunder av instinktivt igenkännande av ..... klarheten. En vaken klarhet.
Mer behöver vi inte höra. Men vi vill ju så gärna. Och Candice är en vänlig själ, så hon ger oss mer. Vi undrar, - och vad leder det till? Vad kommer jag få ut av dom här korta stunderna av instinktivt igenkännande av klarheten?
What's in it for me?
Jag föreställer mig att Candice skrattar godmodigt inom sig när den typen av frågor dyker upp. Men hon är som sagt en vänlig själ. Så hon slänger till oss några ben vi kan gnaga på. "... complete mental and emotional stability, clarity, insight, natural ethics, laser-like skill and the power to fulfill creative intent in all situations…"
Hahahahahahaha
Jag tror hon gör det för att locka oss i fällan. Hon vet att när vi väl är där så behöver vi inte dom där benen. Vi är ju inga små gläfsande hundar. Det vet hon. Men så länge vi tror att vi är det så leker hon den leken med oss. Det är vad jag misstänker. Och jag misstänker också att hon roas furstligt av den leken.
De korta stunderna av instinktivt igenkännande har ingen början. Dom kan aldrig någonsin fångas av tiden. I klarheten finns inte ett sedan. Vi kan helt enkelt inte konstruera tankar på vad klarheten kommer leda till i min vardag. Klarheten kan aldrig påverkas av tankar som säger - oj, nu gick jag in i tankedrömmen igen. Klarheten är utan början. Den har aldrig börjat och den kan aldrig, aldrig, aldrig sluta. Den är oundviklig.

Men också här kan vi fastna. För sinnet vill så gärna hålla fast vid något. Det behöver inte vara en förståelse. Det går så bra med en känsla. Aaaaah, det som aldrig förändras, det som alltid är här .... mmmmm..... säger sinnet och börjar krama dessa subtila känslor som ett litet barn kramar sin nalle. Det är där som käppen viner till ... AAAAJJJjjj som faaan....

Det är här mörkret flåsar oss i nacken. Alltid finns det där, mörkret, isande tomt och skrämmande men åååååhh så lockande. Och vi sugs in. Hjälplöst. För sinnet förefaller det som att detta sker om och om igen. Men så är det inte. Ingenting är som det tycks. När mörkret flåsar oss i nacken vet vi det, bortom alla tvivel. Vi vet att ingenting har en början eller ett slut.
Smaka på den!
Ingenting har en början....

"Om något inte är närvarande i djup, drömlös sömn, är det inte verkligt"

Ingenting har någonsin börjat. Det är verkligheten. Och vi kan inte undkomma den. Den finns alltid bakom oss. Vi vänder oss om, snabbt, för att kunna fånga en glimt av den, men den är ALLTID bakom oss och flåsar oss i nacken och lockar oss, lockar på ett sätt som inte kan beskrivas .... men det kan kännas igen, instinktivt. Och vi vet att det är oundvikligt.
Många kan skruva upp ljudet på TV:n, tända fler lampor, ringa en kompis, tänka på sin problem, sätta på musik och dansa runt i huset, eller krama sina barn. Men så plötsligt inser vi att det inte fungerar. Det är Mushin. Och Mushin är nu. Alltid nu.
UA-3343870-1