onsdag, juni 23, 2010

Teflon

Jag står och håller föredrag. Jag har grepp om det jag pratar om. Jag greppar ämnet. Det känns skönt. Jag använder händerna. Om jag skulle titta på mina händer då - när känslan av att ha grepp om ämnet är sådär skön - så skulle jag se att händerna hålls på ungefär höjden av hjärtat. Handflatorna är vänta mot mig, fingrarna är böjda inåt, som om jag höll i något, om man vill kan man säga att dom är som klor, jag har klorna ute. Jag har klöst fast dom i ämnet. Jag rör händerna lite fram och tillbaka. Som om jag ristade ett galler. Men det gör jag inte - jag håller mig till ämnet - jag håller ämnet intill mig - hårt.

Jag ser på publiken. Och om jag kände efter, skulle jag lägga märke till att jag kisar, jag ser engagerad ut, (skulle man kunna säga) jag ser stridsberedd ut (skulle man också kunna säga). Om någon skulle komma för att ta ifrån mig ämnet, då skulle jag kunna försvara mig, jag skulle dra ämnet tätare till mig och kasta vassa argument på fienden.

Känslan av att ha grepp om ett ämne. Hur kan den vara så skön?
Den håller rädslan stången. Den håller allt annat stången. Den gör världen överskådlig. Kontrollerbar.

Jag gör det med händerna. Greppar alltså. Det kommer inte från huvudet. Greppandet kommer från magen, genom armarna ut i händerna. Orden är bara ett eko uppe i skallen av den här dynamiken. Greppa-och-försvara-dynamiken.

Jag lutar mig just tillbaka i stolen. Jag inser vad jag håller på med. Det känns som om jag har grepp om det jag skriver om nu. Jag har argument. Jag kan backa upp det här med kalla fakta från neurovetenskapen och evolutionsbiologin. Man VET idag ... hahaha.... att språket har utvecklats från händernas impuls att greppa saker som kroppen behöver - mat, partner för fortplantning etc - överlevnadsgrejer helt enkelt.
Men egentligen vet jag inte så noga. Det är ju liksom bara grejer jag läst och klurat på.

Jag tror ni greppar vad jag vill säga vid det här laget. Hur känns det?
Alltså, när jag känner efter är jag trött på den känslan. Något har ändrats i kroppen. Jag märker hur kroppen vill göra tvärtom mot hur det var tidigare. Om någon försöker ge mig något jag skall greppa vill jag bara titta på det, säga - Vad fint. Det är vackert. Men jag behöver det inte.
Om jag skulle hålla föredrag nu, t.ex. om språk och biologi, så tror jag att jag skulle våga hålla armarna från kroppen, handflatorna utåt, tomma, öppna. Blotta mitt bröst för vassa motargument och farliga frågor. Det är i alla fall vad jag vill nu. Jag tror jag skulle våga titta på publiken med ögon som inte är vaksamma. Ögon som riskerar att missa farliga frågor, avvisande kroppspråk, ointresse.

Det är så spännande att titta på alla spända kroppar där ute. Alla spända käkar. Alla kisande, vaksamma ögon. Min kropp känner igen allt detta som sin egen kropp. Det är mänskligt. Universellt. Och det leder till värk. Till sömnproblem och till tablettmissbruk. Vilket är mitt levebröd.
Jag skulle kunna skratta ett vansinnigt skratt nu. Men jag känner att det kommer tårar, blandat med skratt. Jag älskar att världen är så galen och att vi alla är så mjuka innanför våra hårt fixerade uppfattningar om vilka vi är och vad saker betyder. Jag älskar det. Det får mig att gråta och skratta.

Men kroppen tillverkar sina egna "mediciner" också. Sina egna "mjukgörare". Effekten kan sätta in snabbt, men ofta sätter den in långsamt. Det händer att vi glömmer att avsluta meningar. Vi tappar tråden. Vi glömmer vad folk heter. Vi glömmer varför vi är på en viss plats. - Vad gör jag här, frågar vi. Var är min man? undrar änkan. - Hej älskling, kom och kyss mig, säger änkan till sin son. Det spelar inte så stor roll längre. Saker får vara lite som dom vill, det är inte så himla viktigt alltid. Ibland är det hemskt viktigt, som när sonen ryggar tillbaka av obehag. Men man orkar inte gå och grunna på det särskilt länge. Det fastnar inte. Man får inte grepp om saker längre.
Man tappar greppet.

Språk och biologi var ämnet. Tappade jag inte tråden lite nu? Nej, det är ingen fara. Jag kan pusta ut.... Alzheimer platsar absolut inom ämnet språk och biologi. Frågan är om andligt uppvaknande platsar här?
Jag vet inte. Jag tror det. För den här processen har vissa beröringspunkter med Alzheimer. Man börjar tappa greppet allt mer. Kanske är skillnaden att saker ligger kvar där dom legat. Dom åker inte runt i skallen och byter plats. Sonen är fortfarande sonen. Gubben är fortfarande död. Men man har inte längre nåt egentligen grepp om vad det innebär. Man fylls av förundran. Man kan svaren men upplever att dom egentligen är tomma. Man älskar att dom är tomma. Man inser att dom alltid varit det. Man upplever att svar inte är något man egentligen vill ha. Man upplever att man inte längre vill ha någonting. Egentligen
Men man vet inte riktigt. Det är svårt att få grepp om vad det egentligen är som händer. Och det får vara så. Det är fint och vackert precis så.

10 kommentarer:

  1. Björn, utmärkt beskrivning på hur det är att mer och mer ha detta flyktiga förhållningssätt till allt som sker.

    Va faan är det med mig ;-) ... och inte ens det fastnar ...

    SvaraRadera
  2. Bosse!
    Och inte ens förundran över att ingenting fastnar kan fastna...:)

    SvaraRadera
  3. "Och inte ens förundran över att ingenting fastnar kan fastna"

    Fick jag läsa om tre gånger för att förstå. Meningen fastnade knappt.

    Finge jag välja något som trots allt fastnar - så är det förundran/awe - livet som ett mirakel.

    SvaraRadera
  4. Pierre!
    Ok, jag väljer också förundran! Trots att den är helt oklibbig.
    Jo, det finns tre saker till som jag gärna vill skall fastna. Namn, adress och telefonnummer. Det underlättar:)

    SvaraRadera
  5. Kanske spännande att se vad som händer om namn, adress inte fastnar. Naken liksom.

    Fast då blir adressen kanske något mentalsjukhus.

    SvaraRadera
  6. Finns inga mentalsjukhus längre, tack och lov :)

    SvaraRadera
  7. Tack för detta otroligt öppenhjärtiga inlägg Björn! Du talar om dig/alla på ett så vackert sätt, med en sådan förundran, ödmjukhet, självklarhet. Det känns som om du har börjat närma dig själva kärnan, du har närmat dig, dig själv på något sätt. Det har jag märkt den senaste tiden, men inte kommenterat det innan. Försvaret som du talar om eller garden, har lagt sig. Du är inte längre rädd att visa handflatorna även om de är tomma och det är precis som det ska vara. Vackert, mycket vackert! Det personliga lyser igenom dina ord på ett sätt som jag inte uppfattat tidigare. Du har fötterna på jorden och förnimmelsen skyhögt i skyn.

    Jag har under en tid jobbat på en avdelning för dementa och jag har liksom du förundrats mycket över detta tillstånd i människans hjärna. Ibland tänker jag att det är ett sätt att slippa rädslan för döden. Den ångest som kan komma av att närma sig det oundvikliga blir som bortblåst. Men jag vet inte. Ingen vet med säkerhet.... Jag har också jobbat på ett mentalsjukhus för äldre, den gamla sortens institution, vilket var oerhört lärorikt. Deras tillstånd påminner också om det som händer med oss när vi vaknar upp. Det kan vara mycket skrämmande och tanken kom i alla fall hos mig att jag hade blivit tokig. Men ändå förstod jag att så inte var fallet.

    Än en gång tack för dina ord, Björn.

    SvaraRadera
  8. Jag hade ingen aning om att det överhuvudtaget existerade sånna här intressanta bloggar. Det är som ljuv musik hur du skriver när avundsjukan lagt sig.

    SvaraRadera
  9. Jennyli!
    Tack för dina ord!
    Att visa upp sina tomma handflator, jaa, det är nog så. Det har med händerna att göra helt klart. Greppandet, rädslan, men också öppenheten. Du vet, jag kan känna när greppandet är på väg, det kan vara en åsikt, något jag alltid tyckt är mycket viktigt, och jag känner hur händerna griper tag i den åsikten, men rörelsen kommer av sig, allt oftare. Det är som att tankar är förlängningar av händerna.

    SvaraRadera

UA-3343870-1