fredag, juni 18, 2010

Perfectus

Jag försöker minnas känslan av ha inspirerande mål, känslan av att vara motiverad, av att ha en riktning.
Hur kändes det egentligen att vara på banan, vara på G?
Hur kändes det att uppleva att något hade mening?
Hur kändes det att säga, - DET HÄR är viktigt, väldigt, väldigt viktigt, och faktiskt tro på det, helt och fullt?

Jag minns inte riktigt. Jag kan ibland uppleva skuggor av dom här fenomenen. Men det känns inte längre som att det är på riktigt. Inte ens när det brinner i knutarna. Inte ens starka känslor griper tag i kroppen. Inte ens dramatik med omvälvande konsekvenser känns viktigt på riktigt.

Jag ser att viktighets-känslor alltid har varit som fladdrande skuggor. Så svåra att få grepp om och så lätta att förlora. Därför så viktiga att hålla hårt om, försvara och sälja till andra. För om andra också tycker något är viktigt så upplevs det som viktigare. Och det är ju viktigt att det viktiga känns viktigt på riktigt. För vad händer om livet inte innehåller något som känns viktigt?

Det som händer är det här,
som är
som det är.

Och det som är, som det är, fastnar inte på den viktighets-kramande människans radar. Helt enkelt för att det bara är, som det är. Varken viktigt eller oviktigt.
Viktighets-kramare kramar vidare. Det är också, helt enkelt. bara så som det är.

Jag minns att jag var en sån mål-knarkare. Helt beroende av mål var jag. Inte av att göra mål (har aldrig varit så intresserad av bollsporter där man skall göra mål) men att ha mål, Gud vad jag älskade det. Det är så konstigt att tänka på det nu. För nu känner jag att jag kan dö. Här i soffan, med Laptopen i knät.

Det som är, som det är, är inte viktigt. Men det är fullbordat. Det är så det upplevs.
Det är perfekt. Inga simulerade framtidsscenarier behöver läggas på denna perfektion.

Ordet perfekt kommer från Latinets perfectus som betyder fullbordat/avslutat. Med andra ord. Det räcker nu. Det är färdigt. Det är slut. Jag kan dö nu.

Detta är inte dystert ... även om jag (såklart) inser att det kan te sig så. Jag skriver det med ett leende på läpparna. Jag skriver det med bultande hjärta. För den är så fruktansvärt vacker, denna perfektion.
Jag tackar för mig nu.

Och så inser jag att jag ändå fortsätter att andas. Hjärtat fortsätter att slå, tankar fortsätter att formera sig, känslor fortsätter att flöda genom den här kroppen ... en kropp som fortsätter att röra sig, sträcka sig mot det som är vackert, mot det som luktar gott, det som ger värme och gemenskap.
Förundran fyller mig. Och en känsla av att det inte spelar någon roll, för jag har egentligen redan dött.

Eftersom jag inte längre vill något är det otroligt fascinerande att se hur kroppen fortsätter röra sig, hur pratandet pratar, tänkandet tänker och kännandet känner. Allt bara händer utan att jag behöver vilja det. Till och med ansträngning händer utan att jag anstränger mig. Det sista är synnerligen fascinerande, och skrattretande. Vilken show!!

Ett kommentator-spår rullar också ibland, som förr i tiden. Det säger saker som, - jaa, men varför inte? - eller - jaa, lika gärna som att göra något annat, - eller - det här känns nästan viktigt, men inte på riktigt....

För allt är perfekt.... fullbordat .... slut....
Vad händer när det är slut?
När man trycker på off?

Stillhet, mörker, tomhet.
DET, det är vad som är som det är.

Allt annat är inte.... viktigt.
Det känns verkligen inte viktigt att prata om "allt annat". Är det en illusion, en interpretation, ett hologram, en hallucination ... eller, ve och fasa, ....vågor på havet....
VEM fan bryr sig..?
Är det kanske maya-matrix-samsara-helvetes-jävla-vågen som bryr sig?

Förförd av tomheten.
Förhäxad av mörkret
Förälskad i stillheten

Så är det. Det är som det är. Inget snack.

Att "dom andra", viktighetskramarna, inte fattat att det är slut, det är inte sant. Klart dom vet att det är slut. Föreställningen över. Alla har gått hem. Vaktmästaren har släckt och låst. Men människor stannar kvar ändå, och leker, viktighetsleken.Egentligen är det oerhört fascinerande.

Nu finns det ju inga viktighetskramare.
Det finns överhuvudtaget ingen värld där ute,
det finns inga regnskogar, isbjörnar, bilar, oljeläckor, kyrkor, moskéer, biblar, koraner, datorer - eller fingrar som dansar på tangenterna - allt som finns är en gränslös rymd fylld av ...
....ingenting ...
....men om vi nu skall ljuga, och hitta på, för lekens skull, för mayas skull, så kan vi väl hitta på att världen är ett oändligt spektrum av elektromagnetisk strålning som dansar en galen dans med sig själv, så galen att hjärnan skulle sprängas i tusen bitar, - om nu hjärnan inte vore den sinnrika verklighetssimulator den är, en verklighetssimulator utrustad med grymma filter, en verklighetssimulator som utifrån den pyttelilla fraktion av elektrondansen den tar in ... simulerar saker som just isbjörnar, regnskogar, oljeläckor, andliga sökare eller viktighets-kramare.

Men nu finns det inga verklighetssimulerande hjärnor heller, inte på riktigt. Så varför bekymra sig. Herregud, neurovetarna har ju världens roligaste jobb, och ändå ser dom så skitnödigt viktighets-kramande ut när dom bedyrar vilket rigoröst och övertygande underlag dom har för att påstå ... ja vadå egentligen... vad är det dom faktiskt påstår och varför är det viktigt? .... DOM om några borde med hjälp av sina egna upptäckter kunna vila i insikten att ingenting på riktigt kan vara varken viktigt eller oviktigt....

Ovanstående resonemang kunde ha varit lite viktigt ... om det nu funnes några viktighetskramande neurovetare ....

Men om vi nu, på rent trots, mot allt bättre vetande.... låtsas att det finns hjärnor som under många år tyckt att saker och ting varit superviktiga och sedan börjar misstänka att dom inte är det, vad händer då med sådana hjärnor, med deras nära och kära, med deras karriärer och karaktärer... ?

I den här hjärnans värld händer väl just det här som jag försökt skriva om, antar jag. Men det är inte viktigt
Inte på riktigt.
Däremot är det perfekt.
Som det är.

Finito.

12 kommentarer:

  1. Vi har skrivit om samma sak.
    På olika sätt.

    Vackert.

    SvaraRadera
  2. Känner igen...

    Cyberkram!

    SvaraRadera
  3. I rörelse och i stillhet!
    Samma sak på olika sätt. Jag kan EGENTLIGEN inte förklara det och drunknar i följande citat:

    Nothing you can explain exists.
    Robert Adams

    SvaraRadera
  4. Jag läste din kommentar om Jed Mckenna som du skrev för 2år sen. Hur är dina tankar om honom nu? Detta kändes som det kunde varit skrivet av Jed himself.

    SvaraRadera
  5. Tänkvärt och ett lite gastkramande inlägg.

    Läskigt vackert liksom.

    Leken är över. Och under. Det är ett lekfyllt under. Över-grip-ande allvar. En grip vars ande flyger över allvaret på Mörkö.

    Allt har redan hänt. Ingenting hände någonsin.

    Elektrondansande verklighetstransande hälsenor,

    Pierre

    SvaraRadera
  6. Anonym!
    Jag känner stor tacksamhet när jag tänker på Jed.
    Han lyckas förmedla en känsla av angelägenhet. Mitt favoritcitat är följande:
    "...we're all here together in a leaky boat on a shoreless sea. Ain't no better or worse among us. No one's higher or lower, ahead or behind; we're all in the same damn boat with the same damn view. The storm is ragin' and the clock is tickin'. We don't know where we are--or who, what, why, when or how for that matter--and anyone says otherwise is talkin' out their ass. This boat is full of ass-talkers. They like to make it seem like we're all in this boat together, but the fact you gotta learn is that we are each of us alone. Black sky and black water all around and the closest thing to solid land is this little ship which, by the way, is leaking like a rusty bucket. It might go down in fifty years or five minutes, no way of knowin' when, but it will go down and that's a fact."
    Men det är lätt och glömma och jag personligen älskar ass-talk. Därför är jag så tacksam för att jag har Jeds böcker. Men egentligen räcker det med det här citatet för mig.

    SvaraRadera
  7. Anonym!
    jag måste tillägga. Tacksamhet är inte rätt ord i sammanhanget. Det är mer att jag blir jävligt förbannade på honom ... för att han har så rätt. Fan ta honom "#¤%&%

    SvaraRadera
  8. Pierre!
    "...Över-grip-ande allvar. En grip vars ande flyger över allvaret på Mörkö..."
    snyggt!

    Hur är det med hälsenorna?
    Inflammerade?
    Kom in till mig på apoteket i så fall och köp lite Voltaren-salva. Det är bra grejer, jag lovar!!

    SvaraRadera

UA-3343870-1