tisdag, juli 27, 2010

Förundran

Med all respekt för livet och för att människor kan lida av deppression orsakad av serotoninbrist skriver jag detta. Inte som ett försök att angripa det onda och svåra underifrån. Inte som ett försök att bekämpa mörkret med ännu mer mörker. Orden jag skriver kan tas för vad dom är. Ord. Inget mer. Inget mindre. Vill man tro på ordmagi får man göra det.

Ingen framtid. Det är tonarten jag kan skriva i.
Hopplöshet. Det är temat.
Uppgivenhet. Definitiv sådan. Det är taktarten.
Död. Slutgiltig. Det är tempot.

Hur låter en sådan komposition? Hur känns den i kroppen?

Framtiden är den drömvärld jag måste konstruera för att kunna hålla livet på avstånd - på en armlängds avstånd, som John Sherman säger.
Att nära ett hopp, i min kropp, det är ett uttryck för mitt hat mot livet, så som det visar sig här och nu. Nej nej, att hoppas är inte ett uttryck för en önskan om ännu lite bättre. Att hoppas är inte att säga, jag är i stort sett nöjd, men det vore coolt om belysningen i swimmingpolen kunde växla mellan olika fäger...
Att hoppas är att hata här och nu. Att förneka att det är så är normalt. Det är den tysta övernskommelsen. Att framställa den här tematiken i mer nyanserade termer är att normalisera problematiken. Förresten, problematik och problematik, det är ju motorn vi pratar om här. Drömmens motor. Mayas andetag.

Uppgivenhet är ett uttryck för kärlek, det är en öppnande gest, det är famnen som äntligen öppnas för livet. Det enda livet. Livet som är här nu.

- Vi ses klockan två imorgon. Jag ser fram emot det. Så kan jag säga. Det slinker ur mig. Av gammal vana.
Jag kan höra mig själv säga - Det skall bli roligt!

Det är leken. Som ett program som kör. Signalsubstanser simmar runt i hjärnan. Det blippar och gnistrar till i miljarder synapsklyftor. En symfoni av galenskap i hjärnan. - Vi ses imorgon!
Och ingen håller i trådarna. Det säger sig självt. Kan någon ens föreställa sig hur många trådar vi pratar om? Nervtrådarna i hjärnan alltså. Såklart inte. Är det någon som håller koll på hur mycket dopamin som skall pytsas ut och var. Hur mycket noradrenalin behövs i vänstra tinningloben? Är det någon som har skickat dit serotonin? Kommer det räcka?

Fan vet!

Allt det här är beside the point. Vad vi säger eller inte säger. Hur insikter om nuet och framtidens illusoriska karaktär skall omsättas i vår vardag. Det är inte bara beside the point. Det är ett skämt. Adyashanti säger att när han hör någon prata om hur uppvaknandet skall integreras i vardagen vet han med största säkerhet att personen i fråga inte fattat ett dyft.

Visst kan vi säga - vi ses nu, i det uttryck för nu som kallas klockan två imorgon. Jag ser inte fram emot det! Det händer nu. Det skall inte bli roligt. Det är vad det är - som det är - i det som är.
Vi kan säga så och framstå som idioter om vi vill. Det kan vi absolut göra. Men det är beside the point. Det är sååå beside the point. Som allt annat. ALLT annat. Eller vänta nu. Som ALLT. Punkt.

Det är just därför detta är en komposition bestående av ingen framtid, hopplöshet, uppgivenhet och död.
För att ALLT är beside the point. Det finns ingenting som jag skall hålla fokus på här. Jag har så länge skrivit om att jag skall "ana" mig till det som lyssnar. Att jag skall flytta fokus från VAD jag ser till det förunderliga mysterium ATT jag ser. Jag skall flytta fokus från VAD som rör sig i medvetandet till hur det känns ATT vara medveten. Eller som man säger inom Great Freedom - from all the points of view to the clear view. Det klara seendet som alltid är här.
Det finns inget sådan att göra nu. Här i uppgivenheten är det slut.

Och ändå fortsätter hjärtat slå. Dansen fortsätter. Lukten av nybryggt kaffe når min näsa och någon säger. Nu är det frukost.

söndag, juli 18, 2010

AHA-grejen

Dom odödliga klassiska kompositörerna in action - dom väljer en tonart, presenterar några teman, leker med dom lite, drar iväg på äventyr till tonarter som ligger långt bort ifrån den ursprungliga, vilket gör att spänning skapas, hemlängtan uppstår, och löftet infrias slutligen, vi kommer hem, till den tonart vi började med, via en pampig kadens, subdominant, dominant, TONIKA = HEMMA = orgasm (i sublimerad form...)
Dom odödliga, Bach, Mozart, Beethoven och gänget leker den här leken om och om igen med en i det närmaste oefterhärmlig, stilistisk fingertoppskänsla som fortfarande lockar "det fina folket" till glittrande konserthallar runt om i Europa och världens metropoler. 

Som klassiskt skolad violinist har jag efter bästa förmåga lekt den leken, inte som kompositör, utan som interpret. Om och om igen. Med toner. Som människa med existentiell ångest och en fallenhet för grubblerier har jag lekt samma lek med idéer. I grubbleriets konst finns inte tonarter men ... infallsvinklar. En ingång kan vara TID. Teman presenteras i grubbleriets komposition, det kan vara - det finns ingen framtid. Punkt. Alla tankar om framtiden sker nu. Eller? För att göra det hela mer spännande, krydda intrigen, förflyttar man sig till, inte en främmande tonart, utan en ny, avlägsen infallsvinkel. Det kan vara - Men egentligen finns det inget nu heller... mhmmm... djupsinnigt ... det kan omöjligt rymmas något mellan dåtid och framtid....

Urk... jag orkar inte längre hålla på sådär. Men jag minns känslan i kroppen. Det byggdes upp en spänning, på samma sätt som musiken kan bygga upp en spänning när den avlägsnar sig från grundtonarten. En längtan efter att komma hem uppstår. Jag minns känslan när jag började få fatt på dom lösa ändarna som låg där utspridda på ett oroande sätt - framtiden är nu, nuet finns inte, tid är tanke, tanke är separation, bla bla bla. Att komma hem var att börja knyta ihop. Knyta ihop det som jag själv tagit isär. Vilken lek! Och vilken belöning. Hemkomsten, ihopknytandet, känns i kroppen nästan som en orgasm. Kanske är det vad grubbleriets konst handlar om. Idéer som har sex med varandra. Kopulerande tankar. Att knyta ihop är att få mental orgasm. Men inte bara mental utan närmast total, det känns ju i kroppen. 
Ett stort AHA.
Och sedan PEACE. 

Så vackert egentligen. Jag förstår att jag kunde ägna så mycket tid åt grubbleriets ädla konst. Grubbleri är erotiskt till sin natur precis som klassisk musik trots att det gärna vill vara lite förmer. Lite finare. Inget snusk. Bara upphöjt och ädelt. Men i kroppen lever och rör sig sex, klassisk musik och grubbleri på liknande sätt. Skit samma vad som är sublimerade former av vad. Låt detta falla igenom som simpel reduktionism. Men det känns ju gudomligt i kroppen med ett riktigt härligt AHA. Som ett pampigt slutackord. Men också vägen dit är skön. Alla dessa idéer som sliter och drar åt olika håll och bygger upp denna råa längtan efter att föra dom samman, idéerna alltså, knyta ihop dom. 
Och så knyter vi ihop, vi skriver ett blogginlägg, eller ve och fasa, skriver en bok. Trycker den. Binder in den. Plattar till den. Insikten alltså. AHA-andet plattas till, binds ihop, trycks fast. ....
.... eh, ... funkar det?

Är det en bra idé att knyta ihop verkligheten, trycka fast den, binda ihop den och säga, såhär är det... ?
Är det bra?
Hahaha

Ingen aning. Låt oss varken säga bu eller bä. Låt oss inte slå fast något. För en gångs skull. DET är magiskt. En tripp utan dess like. Att säga. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Vilket är såå öppet. Vilket öppnar för vilken lek som helst. Att leka dundrande patos, SÅHÄR MINA VÄNNER ÄR. DET. Med knutna nävar höjda mot skyn. Och sedan bara skratta. Och dansa. Vilket ju är vad som sker i vilket fall. Allt menar jag. Allt sker ju hela tiden ändå. Det är så mäktigt. Så ofattbart stort.

Vart var det här inlägget på väg? Vad skulle kommas fram till? Vad skulle knytas ihop? Vad skulle slås fast?
Ingenting egentligen. Kanske backade jag inom mig tillbaka från det jag skulle komma fram till, backade tillbaka från någon olokaliserbar punk inom rum-tid-drömmen. Knöt upp själva ihopknytandet. Jag vet inte. 

Kanske är detta bara pur upphetsning över insikten att inga insikter har någon förankring någonstans i någons kropp/sinne. Kanske ett verbalt gestaltande av den här kroppens tilltagande oförmåga att på allvar gripa tag i några former. Kanske är det en tilltagande kärlek och uppskattning av formernas eviga vilja till lek och rörelse. Vi griper efter luft. Vi knyter ihop luft. Försöker trycka fast den. Vi hämtar fler, längre och tjockare spikar för att spika fast luften i luften. 

Jag älskar att vi alla är så galna. Och känner hur något i mig ännu håller fast vid ett visst citat av Mark Twain.

When we remember we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained.

Det är så himla skönt det där citatet. Skönt in i märgen. Det gör att till och med skelettet slappnar av. Mjukas upp och börjar dansa. Dansa av skratt.

måndag, juli 12, 2010

Hitlers händer

Jag har skrivit så mycket nonsens om vad egot är. Jag försöker dra mig till minnes vad det handlade om, men det är borta, lösa fragment av olika modeller kretsar runt någonstans i minnet, men jag får inget grepp om det. Men då, när jag plitade ner det, såg jag det som insikter som jag ville hålla fast vid. Det var nog därför jag skrev ner det. För att fästa det på skärmen, få det att bli tydligt. Jag gillade känslan av att börja få grepp om detta ego, denna svårfångade entitet som Nondualistiska texter ofta kretsar kring.

Vad som nu visar sig är att egot är en fysisk grej. Känslan av att dra någon till sig, krama någon hårt, någon man är rädd att mista. Känslan av att försvara en skatt, en leksaksbil, som dom andra försöker ta ifrån mig. Hålla hårt om skatten så att dom, dom dumma, inte kan ta den. MIN bil.
Känslan av att hitta ett gömställe.
Det är en kramande rörelse som utplånar tiden och för mig tillbaka till barndomen, som gör barndomen levande här och nu. Barndomens tidlösa rädsla. Egot är också känslan av att slå något ifrån sig. Faran utan ansikte. Ansiktet som symboliserar faran. Något obehagligt. Det är känslan av att springa och gömma sig.

Krama eller slå ifrån sig.

Känslan av att sträcka sig mot ett hägrande mål, julafton, ett löfte om något fantastiskt. Löftet om att släppas fri från tristessen, från ekonomiska begränsningar, begränsad intellektuell kapacitet, begränsad social begåvning, begränsad konstnärlig begåvning etc etc.
Det är känslan av att något/någon går att lita på. Önskan om att denna fasta punkt alltid skall finnas där. Lysa i mörkret för evigt. Känslan i kroppen när jag säger, jag skall ALLTID älska dig. EVIG trohet. Längtan efter att höra - jag kommer alltid älska dig oavsett vad som händer.

Och allt detta är så fysiskt nu. Det är hur blicken fixeras. Hur käkarna spänns. Hur jag stoppar in nästa tugga med mat i munnen. Hur jag sväljer. Hur jag fyller lungorna med luft. Girigt. Hur händerna rör sig. Hur jag drar till mig, men också hur jag stöter ifrån mig. Hur jag håller hårt om det som är viktigt. Hur jag försvarar det jag föreställer mig har ett djupt värde.

En fokuserad blick. Kontraktion av just de ögonmuskler som ger en blick som likt en rovfågel fixerar sitt byte.
Ett fast grepp, en knuten hand, vitnande knogar. Rädda händer och armar som kramar, som drar till sig och håller fast. Fingrar som formas till klor som får fäste.
Handen som slår ifrån sig, som hugger, som försvarar. Som ett svärd.
Armen - handen - fingret som skjuter ut från kroppen liks ett spjut på väg att genomborra bytet.

Inga ord behövs för att beskriva egot. Inga ord kan till fullo levandegöra egot. Det lever i kroppen och är en direkt och fysisk upplevelse långt ifrån alla psykologiska/filosofiska modeller med Nondualistisk touch. Men ord kan komma från egot.
Föräldrarna försöker ta en leksak från sitt barn, den är MIN, skriker barnet och håller så hårt att knogarna vitnar och tårarna sprutar. Ordet MIN har just den energin. De vitnande knogarnas energi.
Den otäcka insekten, vi slår ifrån oss och visar tänderna, slår snabbt med handen som vore den en machete.

Häromdagen såg jag en intressant dokumentärfilm om Hitler. Människor tröttnar aldrig på att försöka få grepp om ondskan, nagla fast den, fixera den och genomborra den med sin förståelse. Men det är lönlöst. För den lever i kroppen. Vågar vi känna Hitler i vår kropp? Han bor där. Han är inte död. Ingen kan ta kål på Hitler. No Body. No Thing.

Man behöver inte kunna ett ord tyska för att förstå vad gubbfan säger. Det här YouTube-klippet har engelsk text vilket är helt onödigt. Ordens energi sträcker sig från egot till egot. Och varje ego förstår alla andra egon oavsett vilka ord och vilket språk som talas.

Känn det här i kroppen om ni vågar! YouTube-klippet finns i slutet av inlägget. Och fascineras av Egots språk. Men innan ni kollar. Lyssna på det här! Gör era kroppar mottagliga.

(det här är ju bara för underbart) - the german people is happy in the knowledge that a constantly changing vision has been replaced by a FIXED POLE" - (jag skrattar rått och tänker att Hitlers tal bättre än någon andlig lära visar vägen till  helvetet ...)

Han pratar om partiets lära och organisation som HÅRD SOM STÅL (som sagt, ingen kan tydligare peka ut kortaste vägen till helvetet)

Men jag rodnar när jag i min kropp kan minnas behovet av att hitta en andlig lära, en konsensus kring Nondualismen, en överlappande modell, en överbryggande terminologi, som kan tjäna som en FIXED POLE, en fyrbåk i mörkret. Så här ÄR det, banka in det bara, banka ner det, spika fast det, för evig tid.

hahahaha... fastnar nästan i halsen när jag känner i kroppen den djupt mänskliga kärleken och respekten för tidlösa heliga böcker, i mitt fall Shankaras Vedanta-texter. Hur många gånger har jag inte känt, HÄR finns allt, och det är evigt, jag behöver inget annat än Shankaras bok Vivekachudamani. Ingen "constantly changing vision" här inte, nej, här har vi Shankaras bok, texten lyser i mörkret "like a FIXED POLE". Amen...

...hahaha.. fastnar nästan i halsen när jag tänker på över en miljard kristna som med vitnande knogar håller i sin bibel, muslimer som håller i sin koran etc. etc....

Men det går inte, att hålla in skrattet alltså, det bubblar fram och finns där i kroppen sedan en längre tid tillbaka ... jag älskar att vi alla är galna och måste slänga in ett skönt citat av Mark Twain -

When we remember we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained.

Är egot själva essensen av all galenskap? Är skillnaden mellan mig och Hitler bara att han tar ut svängarna lite mer? Är vi alla galna därför att all dessa kroppar utan undantag kan generera galenskapens vitnande knogar, fixerade blick och spända käkar?

Ok, vad säger Hitler mer om vägen till Helvetet?
Egentligen är det mer spännande att studera hans händer, man kan kolla det här klippet (i slutet av inlägget) med ljudet avstängt, det är  minst lika talande. Vid ett tillfälle höjer han händerna med fingrarna krökta till klor och suger tag i en del av visionen som svävar över honom likt en nedstigen gudom - only then, when we in the party with our most obedient dedication, become the highest embodiment of National Socialist thought and being .... the the Party will materialize into an ETERNAL and INDESTRUCTIBLE Pillar of the german people and Reich ....

Jag känner ett förtvivlat barn inom mig, som desperat kämpar för att hålla fast vid min allra käraste och finaste leksaksbil, en vild önskan om att den ALDRIG, ALDRIG skall tas ifrån mig, att den ALDRIG, ALDRIG skall förstöras, ... ETERNAL and INDESTRUCTIBLE ...

Det här griper tag i egots rötter. Leksaksbilen, kaninen, hundvalpen, mamma och pappa, det allra käraste och dyrbaraste kan bytas ut mot grandiosa politiska visioner men också mot andliga visioner  där ALLA skall vakna upp till sanningen såsom den formuleras i den tidlösa och oförstörbara läran om SANNINGEN.

Och jag hör Jackie O'Keefes ord inom mig. - Allt som kan tas ifrån dig, släpp det. Låt det gå.

Vad handlar egentligen Nondualismen om?
?

Gud hjälpe mig... hahaha, här kommer den, viljan att greppa. Händerna börjar knytas kring en formulering men innan knogarna börjat vitna bubblar skrattet fram. Formuleringen får finnas där eftersom den finns där oavsett. Men det är en ständigt skiftande insikt, omöjlig att hålla fast och varje tanke på någon greppbar form eller struktur som skall tjäna som en ETERNAL and INDESTRUCTIBEL FIXED POLE kan bara framkalla ett bubblande skratt.

Vad ingen filmkamera någonsin lyckats fånga är när Hitler brister ut i skratt och säger - Jamen Vafan, vem bryr sig om det tusenåriga riket? Åt helvete med Das Reich!
Jag tror att det var vad som hände när kulan genomborrade hans hjärna där nere i bunkern.

UA-3343870-1