onsdag, augusti 25, 2010

Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita

Varudeklaration:
Innehåll per 100 ord:
100 ord självcentrerad story.
Inga tillsatser av altruism eller annat skit. Bara ren narcissism.

Nondualism påverkar hjärnan. Helt klart. Och när hjärnan förändras så förändras kroppen. Viljan till kontroll påverkas. Viljan till tro påverkas. Viljan till mening påverkas. Viljan att förstå påverkas. Men det går SAKTA.

Hjärnans preferenser påverkas sakta men säkert. Det som tidigare skänkte njutning gör det allt mindre. Saker som tidigare framkallade ångest börjar sakta skänka allt mer njutning.

Metafysik känns allt oftare trist och jobbigt. Att dra linjer mellan olika abstrakta begrepp som källan-manifestationen eller absolut-relativt känns onödigt och toanödigt. Det känns som:
- Jaha.

Jag tror känslan kan beskrivas just så - som ett litet jaha. Om någon säger - jag har bytt däck på bilen idag så svarar jag - Jaha. Ok. Så bra. Kanske lägger jag till - Vilket märke bytte du till, vad kostade dom? Det är lite samma sak om någon har på sig sina djupa-transformerande-insikten-glasögon och  säger - jag har insett att bla bla bla egentligen är bla bla bla. - Jaha, säger jag. Ok. Så bra. Var läste du det? Eller, var hörde du det?
Om svaret blir, - Nej nej, plötsligt blev det bara så klart. Det bara kom till mig. Och det var just den pusselbiten som fattades. Då säger jag, - Jaha, så bra. Kanske frågar jag också - Vad kostade det?

Jaa, vad kostar det att ha en djup-transformerande insikt?
Det kostar energi för kroppen och betalningsviljan avtar allt mer. Priset är inte så mycket tanke-energi som en sorts kontraktion i kroppen som är jobbig. Det första jag känner när insikten blommar upp är, - Shit, tänk om den försvinner! Jag måste skriva ner den. Och så skriver jag ner den. Det andra jag känner är en sorts rädsla - Tänk om insikten inte är viktig? Fast det tänker jag inte medvetet. Medvetet tänker jag. - Jag måste dela den med andra. Omedvetet tänker jag att jag behöver bekräftelse på att den är viktig. Det bästa är då att dela den med någon som har hög status i insikts-fabriken. Helst nån i ledningsgruppen. Allra helst VD:n. The Guru him-or-her-self.

Jag sträcker mig mot Gurun. Räcker fram insikten. Det är ganska jobbigt eftersom den är så tung. Och så väntar jag. Denna väntan är en anspänning. En oro. Tänk om den inte får godkänt. Låt säga att den får godkänt. Ett leende i samförstånd. Ett sorts outtalat löfte om att få vara med i ledningsgruppen, att få bli delägare. Tanken svindlar. Tänk att få vara med och äga en del av detta miljard-klass-insikts-aktie-kapital!
Mer förväntan. Åtrå. Oro. Tänk om det inte räcker!

Jodå, jag tror jag har hyfsad koll på vad Bossarna vill ha. Mina Bossar gillar zen-stuket. Dom älskar historien om eleven som kommer till sin zen-mästare och berättar om nån knockout-super-Satori som slutgiltigt blåst bort egot ... varpå zen-mästaren svarar - Lugn, det går över....
Sånt gillar Bossarna. Då myser dom. Då skrattar dom så att dom skakar. Och då gäller det att skratta med för att visa att man är med på noterna. Hahahahahaha. - Det går över. Hahahahaha. Ja jävlar vad tuffa dom är dom där zen-snubbarna. Nästan lika tuffa som vi.

Det där om delägarskap i insikts-fabriken var en parentes. Glöm det. Nu vill jag skriva om hur SAKTA hjärnan förändras.

Jag tänkte på hur länge jag hållit på och bollat med dom här Nondualism-insikterna. Insikter jag ätit, smält, skitit ut, gödslat med, skördat på nytt, ätit upp, smält och skitit ut. Runt, runt, runt. Jag blev lite nyfiken och gick in och skummade i mina gamla dagböcker. När jag började med den här bloggen i januari 2008 hade jag redan kört Nondualism-skiten runt, runt många gånger. Jag hade redan tvärtröttnat. Flera gånger om. Och börjat igen. Och tröttnat. Och börjat igen.

För fyra år sedan, 2006-06-09, hade jag kört fast ordentligt när jag pusslade med begrepp som bevittnande och identifikation.
- Varför säger så många Satsang-lärare att det är bra att bevittna och dåligt att vara identifierad med objekt. Är det inte ganska dualistiskt att bevittna och säga att jag INTE kan vara mina tankar o känslor?? resonerade jag ....  och identifikation, att vara detsamma som tankarna o känslorna - varför är det inte bra, EGENTLIGEN?? Är det inte väldigt nondualistiskt och rätt att vara totalt identifierad? Jag slet som ett djur med den där paradoxen. Men så kom jag ihåg att Osho sagt att - Truth has to be a paradox - och vilade lite i det. Men det var ju bara nåt Osho sagt. Det gav ingen långvarig vila. Jag testade nya ingångar, tänkte att nån jävla ordning får det väl ändå vara. Alla dom här paradoxerna knäcker mig. Och till slut uppstod en öppning. Såhär skrev jag:

"... Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita. Men det är bra säger dom (Satsang-lärarna). Stanna i den känslan..."

Men det blev ingen långvarig visit. Jag var inte tillräckligt knäckt för att kunna njuta av not-knowing i no-story-land. Jag kavlade snart upp ärmarna och tog nya tag.

Men 2006-06-19, tio dagar senare, ramlade jag återigen in i not-knowing i no-story-land.

"... Detta för mig in på det jag just läste av Jon Kabat-Zinn. Han pratar om att landa i känslan av att inte veta varken vem man är, vad ens väg är eller någonting alls. Han skrev att med detta erkännande, att man inte vet, kommer en öppning. .... Samma grej som Arjuna Ardagh skriver så mycket om i boken Eldsjälar. Upplysningens kännetecken är att människor kan vila i mysteriet vilket är att vila i ”ATT INTE VETA”. 


Men i nästa mening var jag redan tillbaka i story-land. Jag var tillbaka i knowing. Jag konstruerade genast en story om vilken bra grej det här med not-knowing var:

".... Men det är inte fråga om någon uppgivenhet. Det är en barnslig öppenhet och lust i detta. Nu när vi inte vet kan vi ju utforska livet och leva det. Det blir nytt och fräscht med varje andetag. Åhhh...."

Jaa, Åhhh, var ordet.
Åhhhh, så gulligt.
Så det här handlar inte om uppgivenhet? Det handlar alltså inte om att ge upp knowing, ge upp story-telling?Jag måste ha skämtat utan att veta om det.
Jag säger bara Åhhh. Åhhh som i - Åååååååååååhhhhhhhhh vad det verkar ta tid för hjärnan att förändras.

Själv tycker jag det här var en ganska skön illustration av insikters värde. Redan för fyra år sedan stod det alltså klart:


"... Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita. .."


Vad var den insikten värd? Man kan se hur den raderas ut redan i nästa mening:


".... Men det är bra säger dom (Satsang-lärarna). Stanna i den känslan..."


I samma andetag hade jag fattat att det var en bra grej att inte fatta. Det är bra för att dom (Satsang-lärarna) säger att det är bra. Jag hade fattat att det fanns en metod här som jag kunde hålla fast vid. Och ett mål:


"Nu när vi inte vet kan vi ju utforska livet och leva det. Det blir nytt och fräscht med varje andetag. Åhhh...."

Tänk vilket härligt mål, - ett liv som blir nytt och fräscht med varje andetag.

No-story land är NO-STORY-LAND. Punkt.

Neej, jag orkar verkligen inte utveckla detta mer. Det får fan räcka så. Jag hade tänkt skriva att det egentligen handlar om bla bla bla (tron) på bla bla bla (stories) Att bla bla bla (ingen story) kan vara bla bla bla (problemet) och att man inte behöver bla bla bla (göra motstånd mot någon story). Bara bla bla bla (sluta) bla bla bla (tro på stories) Till slut tvingas man också bla bla bla (inse) att bla bla bla (det inte finns någon story som är mer eller mindre story än någon annan story .....)
Men jag orkar inte. Allt jag kan nu är att skratta.

Egentligen borde jag göra den 9/6 till en personlig helgdag. Fira den på något sätt. Det är en klokhetens dag. Dagen då jag sade det klokaste jag någonsin sagt om Nondualism.

"Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita."

måndag, augusti 23, 2010

Vi dör i högmodets fängelse

Desire.
Vad längtar jag mest efter?
Gå dit, viskar någon i mitt öra. Eller låt bli.
Om du låter bli, var så säker, en solig dag, när du glad i hågen sätter dig i din bil, då kommer det sitta där i baksätet och vänta på dig. Det kommer frysa ditt blod till is, riva sönder dig, äta ditt hjärta. Det kommer flytta in i din kropp och ta den rakt in i helvetet.
Det är så det funkar, viskar rösten. Men för all del. Låt bli om du vill. Fortsätt hoppas att du kan smita undan. Men det vet var du bor, var din dotter går i skolan, var din fru jobbar. Det vet allt, inte bara om dig, det vet allt om alla du känner.

Desire.
Keep on pretending, säger rösten. Sitt där på Satsangen, bada i stillheten, lek runt i no-story-land och dansa som livets flöde, viska - Om Shanti, med tårar i ögonen och vidöppet hjärta ...
... men en vacker dag, när du står där i duschen och sträcker ut handen efter handduken, då griper det tag om din handled och du är så jävla rökt.

Desire...
... inte som en pusselbit i ditt gulliga Nondualistiska pussel utan som det som får dina muskler att greppa om livet likt klor greppar sitt byte.
Hålla fast.
Äga.
Döda.

Högmod är så vackert.
Så högt och så modigt.
Så fysiskt men också så astralt och eteriskt. Dödsföraktande. Det har något triumferande i blicken, något starkt och högrest i kroppen, något sugande i blicken. Högmod är den vackraste leken av alla. Högmodet har så många vackra kläder, så många förföriska poser, så många sätt att luras.
Högmodet kan köra runt i en gammal rostig bil bara för att det står över vulgära statussymboler. Högmodet kan föreslå att alla skall sitta i en ring eftersom alla har något att bidra med. Högmodet står såklart över fossila hierarkiska maktstrukturer. Ja jävlar vilken len röst högmodet kan ha. Högmodet kan konsten att lyssna och bekräfta. Det kan leka med människors drivkrafter. Det kan konsten att vara ödmjuk.

Nej, nu skall jag skita ner händerna. Nu dyker jag ner i den, en av mina klibbigaste stories.
Tvivla inte på min kärlek till no-story-land! Tro inte att jag missat varningarna. Adyashanti liknar våra stories vid köksredskap (och ber om ursäkt för den tramsiga liknelsen. Men den fastnar). - Don't plug them into the wall, säger han. Dom kan inte göra någon skada så länge strömmen inte är påkopplad. - Just don't plug them in!!!

Det här är my take on Jed McKennas Spiritual Autolysis och då skruvar vi ur varningslamporna. Nu råder undantagstillstånd.

Vi sitter där med näsan i våra böcker, jag, min far, min farfar, min morfar, min morfars far. Alltmedan livets dans pågår därute, kär och galen, bubblande och sprakande och fullkomligt ofattbart vacker, sitter vi där med näsan i dammiga böcker och lägger våra ordpussel. Väver våra storys som gamla spindlar. Min morfars far blir skrämd av tidningsrubrikerna och skriver så här i sin bok - Guds Heliga Lag -
"Dagspressens fetstilsrubriker äro som oftast ruskiga nog. Mord, ej sällan flerdubbelt och på nära anhöriga, självmord, sexuella förbrytelser, personliga övergrepp, mordbrand, stöld, bedrägeri och förskingring, för att nämna det mera i ögonen fallande, har nästan blivit 'dagligt bröd' i de kristna staterna. ... De skriftlärdes lögngriffel har gjort DIN LAG om intet", så uttryckte sig profeten Jeremia, stående inför sin tids hotande sammanbrott, och frågan är, om det står bättre till nu."
Och Uppsalas egen Jeremia, min morfars far, David Hultgren, kavlar upp ärmarna. Han träder fram, banar sig fram genom hopen av skriftlärda, en av de få som fattat, kanske den ende, för att ställa allt till rätta.

Drömmar fulla av högmod. Vackra drömmar. Högresta och starka. Höga och modiga.

Min morfar undrar vart fan dagens antroposofi håller på att ta vägen. Det var bättre förr, på Steiners tid. Nåt i den stilen. Jag vet inte så mycket om vad han drömde. Han var en hemlighetsfull man. En allvarlig man. Jag har fått känslan av att han stod lite vid sidan om och betraktade. Ensam och missförstådd kanske.
Men han ger inte upp. Han vet att något inte står rätt till. Och någonstans där i dom dammiga böckerna finns nyckeln. Han läser och läser. Kanske finns nyckeln i en gammal bortglömd tidskrift utgiven i Dornach 1951. Något Rudolf Steiner sagt som dom andra inte förstått vikten av. Det ligger på honom, Labori Hultgren, att hitta nyckeln. Han har inte tid att gå ut och leka. Han har viktigare saker att göra, in his dry cellar.

Där sitter vi, jag och mina allvarliga förfäder.
 "... in our dry cellars, 
... Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats feet over broken glass ..."

Min farfar röker sin dyra cigarr och förbereder ett föredrag han skall hålla. Han inser att dom unga antroposoferna har glömt bort det historiska perspektivet. Det ligger på honom att rita upp den stora, mångfacetterade bilden, visa på dom långa linjerna.
Gud vad jag älskar att sitta där med honom! Han bjuder mig på en cigarr och ett glas av sin finaste konjak. Han är stolt över mig säger han. Det är så få unga människor som förstår vikten av att gå djupt. Dom unga, som saknar rötter i historien faller så lätt offer för quick fixes. Vi ser på varandra och uppfylls av ett samförstånd som bygger på den orubbliga vikten som kommer av en orubblig tro på lärdom och förståelse. Vi är som grenar på ett uråldrigt vackert träd. Ett träd byggt av kunskap och förståelse. Kunskapens träd ....
Vi skrattar inte åt detta. Vi njuter av hur intressant den bilden är. Min farfar börjar berätta om en artikel han läst där Steiner förklarat hur vanligt det är att missförstå vad kunskapens träd symboliserar....

Vi sitter där i vår torra källare och viskar, men vi drömmer att vi är högt, högt uppe och överblickar tiden och mänskligheten. Det är ensamt där uppe. Men tillsammans njuter vi av utsikten. En betagande utsikt över det drömlandskap vi själva vävt. Tillsammans känner vi oss modiga högt där uppe.
Högmodiga är vi.
Fy fan.
Vi sitter där hela gänget. Jag och min farfar och min morfars far, Uppsalas egen Jeremia. Vi sitter där i vår torra källare och viskar, våra röster som vind genom torrt gräs, som ljudet av råttor som går över krossat glas. Också min morfar sitter där med oss, han som ensam letar efter bortglömda nycklar i gamla antroposofiska tidskrifter som han binder in i vackra skinnband. Bokbindaren Labori. Det var viktigt att dessa tidskrifter bevarades. Låt oss binda in våra drömmar i skinnband. Låt oss....

Jag känner en sorg nu. Jag känner i min kropp hur tillfredställande det måste ha varit att se dessa skinnband stå där i hyllan. Bevarade för framtiden. Och jag minns hur min mormor (som var katolik och beundrade Jesuitprästernas lärdom. Gud vad hon beundrade deras lärdom. Och Gud vad hon hatade sin mans antroposofiska böcker. Böcker som likt älskarinnor fanns där mellan dem.
Vid det här laget är alla Laboris skinnband jord på en soptipp.
Vid det här laget är de flesta av de lärda jesuitpräster min mormor beundrade också jord. Jesuitprästernas samlade lärdom och makt som likt en älskare fanns där mellan henne och hennes man.

Jag gråter med dom nu. Det är inga befrielsens tårar. Det är bittra tårar. Det är fy-fan-så-jävla-sorgligt-tårar. Det finns ingen väg ut ur detta lärdomens landskap. Att tro att man kan lära sig hitta vägen ut ur lärdomens fängelse är bara mer lärdom. Man släpps aldrig ut. Man dör där innne. Precis som min morfar gjorde. Som hans far. Som min farfar.
Min pappa berättar att det enda min farfar pratade om under sina sista månader i livet var pengar. Han höll inget spirituellt föredrag om pengarnas historia. Nej, han pratade om sina pengar. Oroade sig. Undrade. Varför donerade han bort dom till Antroposofernas högkvarter i Dornach i Schweitz? http://www.goetheanum.org/
Pengar är trygghet. Pengar är kärlek. Pengar är nyckeln som öppnar så många dörra. Pengar är makt. Pengar är högmod.
Med pengar kan man lägga beslag på den där rymliga, ljusa penthouselägenheten med takterass.

Pengar ger utsikt.
Överblick.
Höjd.
Mod.

Pengar ger modet att göra som man vill. Modet att gå mot strömmen. Den som har pengar kan säga - ät skit - till psykopat-chefen. Då känner man sig modig. Brist på pengar gör oss till slavar. Brist på pengar får oss att ta skit och jobba över. - För barnens skull - Det är vad den som saknar pengar säger. - Jag gör det för barnen. Hade jag inte barnen skulle jag aldrig ta skit, då skulle jag vara modig och säga - ät skit - till psykopat-chefen.

Om man har pengar kan man bli ihågkommen. Man kan få sitt namn inristat någonstans. I sten. Eller i brons. Han var en god man. Han gjorde allt detta möjligt. Man kan bli omnämnd i högstämda tal. Vore det inte för denne mans generositet, skulle inte rörelsen blomstra som den gör. Utan honom hade det inte varit fullt av skrattande barn här, i denna vackra byggnad som vi kunnat bygga. Här hade inte kunnat finnas så många kreativa och hoppfulla människor som känner modet att bidra med något gott i världen. Han gjorde allt detta möjligt. Vi är så tacksamma.

Det bara är så. Med högmodet. Det är så basic. Högmodet är så enkelt, så fysiskt. Det är så enkelt att koka ner högmodet till en fysisk grej. Och när kroppen lägger av, när liemannen står i tamburen och väntar, då kan varenda jävla andlig bok kokas ner till hur mycket pengar du lämnar efter dig. Var han en bra man? Lämnade han något efter sig? Gav det något, läsandet av alla dessa böcker?

Halva natten satt vi uppe, jag och min far, och pratade om detta.

T.S. Eliots dikt förföljer mig.
"... This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper."

Vi dör in i detta.
There is no way out.
There are no good news in this.
Ingen jävla upplösning av storyn.
The ego is a closed loop.
The ego is the stories.

Jag står upp nu och ropar. Med hög röst. Det handlar inte om att detacha från några stories. Det handlar om att låta storyn knäcka dig och äta dig.
Jag vet inte varifrån dessa arga ord kommer. Jag tror det är för att jag vet att alla djupa insikter vi kan tänka oss, ALLT fint och djupt och sant som sägs av Tolle, Adyashanti, Mooji och Wilber också sagts av Steiner. Denne Dr. Rudolf Steiner spelade i insikternas Premier League. Det retar ihjäl mig men jag vet att ingenting jag läst efter Steiner tillfört någonting. Steiner kokade ihop det jävligt skickligt, alla världsreligionerna, alla de främsta filosoferna fram till 1920-talet. Okej, han råkade missa postmodernisterna med några decennier men vad fan, det hade han bakat in, lätt som en plätt, om han levt nu.

Jag vet att jag kan sitta där med med min farfar och röka cigarr och berätta om Adyashanti och Jed McKenna och se honom nicka belåtet. - Jaja, skulle han säga med sin sköna norska Bergensdialekt (lite som en norsk skånska) , - det där är något som Steiner utvecklar i boken "Die Philosophie der Freiheit". Och så skulle han sätta in det i en större kontext. Som han alltid gjorde. Som alla goda antroposofer alltid gör.

- Jo, Steiner pratade mycket om vikten att vara i stillhet i no-story-land. MEN han betonade också, ...(det finns alltid ett MEN inom Antroposofin, alltid en gyllene medelväg,) ... att om det icke-konceptuella medvetandetillståndet dominerar får de luciferiska krafterna övertaget.. Eller nåt sånt. Han skulle nicka belåtet om han fick se ett YouTube-klipp med Mooji. Han skulle säga att den mannen har många fina egenskaper och influenser från båda Vedanta och Existentialisterna, men att viljes-elementet är lite för svagt. Steiner betonade alltid vikten av att det finns en balans mellan å ena sidan .... och så skulle han, alltmedan att sakta blossade på sin cigarr, komma med en väldigt intressant utläggning om viljeskrafternas betydelse som motvikt med det förföriskt luciferiska som Mooji representerar.

Alltid ett steg före, alltid ett snäpp över. Det är lärdomens högmod. Och det finns ingen väg ut. It fucking kills me.

Det dödar inte mitt ego för att något annat skall få lysa igenom eller träda fram. Det sliter inte bort masken för att blotta mitt sanna ansikte. "Your Original Face" som det talas om inom Zen är det ansikte jag hade innan mina föräldrar föddes, innan min farfar och morfars far föddes, innan Big Bang. Det där sista (innan Big Bang) tycker jag är läckert och det har jag stulit från Ken Wilber. Hur såg mitt ansikte ut innan Big Bang?
Det är en stylad Koan som duger att somna till....

fredag, augusti 20, 2010

Smile or Die

Att zooma ut suger i magen. Att zooma in sjuder i blodet. Pulsen dundrar på i 200 när jag vågar språnget rakt ut i synapsklyftan. Jag befinner mig nu mitt i det gnistrande vackra fyrverkeri som är en del av en tanke. Jag faller fritt mellan sprakande, dånande urladdningar av signalsubstanser med magiska namn som dopamin, noradrenalin, serotonin och tanke-heroin .... Från ett neuron till ett annat. En längtande transmittor-substans-man, kär och galen av åtrå till den väntande receptor-kvinnans famntag. Nej, nog med neuro-kemi-poesi nu. I det mikrokosmos som tanke-kreerandet är finns inget annat än rå och brinnande lust. Livslust. Det HÄR är inzoomad tanketrans. Det finns inget som är sexigare än detta.

Och ändå, när man zoomar ut ... är detta inget annat än ljudet av "... wind in dry grass, or rats feet over broken glass ..."

Är någon tanke sannare än någon annan? Jag läste om en bok idag som jag blev sugen på att köpa. - Smile or Die ~ How positive thinking fooled America and the World - skriven av Barbara Ehrenreich. (på svenska, - Gilla läget ~ hur allt gick åt helvete med positivt tänkande). Jag vet att hennes böcker är ren och högoktanig synpunktspornografi. När jag läst hennes bok - Barskrapad - var jag euforisk av ilska och förbittring över hur såå mycket i världen kunde vara såå fel ...
- Björn, koppla in dig nu, viskade en röst. Gör det bara. Beställ boken! Du älskar sånt här! Kvinnan kommer strimla allt det där som du inte tycker om, narcissismen och framgångs-fascismen. Hon kommer göra slarvsylta av kulturella fenomen som The Secret och förhoppningsvis förvisa en hel generation av äckligt rika och skenheliga frikyrkopastorer, Christian Science-fanatiker och motivations-författare/talare/konsulter/coach-jävlar/etc till ett liv i rännstenen. Där dom hör hemma, ha!
- Koppla in dig Björn så att du kan njuta av slakten. Du vet att du kommer kamma hem storkovan. Barbara är en vinnande häst! Hon har metaperspektiven, hon ser dom stora linjerna. DOM ANDRA (hahaha) kommer tvingas bita i gräset.

En kort anspänning där jag var nära att klicka hem boken som e-bok, följdes av ett djupt andetag. Aahhhhhhhhhhhhhhh ... :)
Jag kände skrattet bubbla upp i magen. Vad härligt det är att bli förförd tänkte jag. Jag älskar att Maya vill förföra mig. Jag älskar att hon ser mitt dömande som något vackert och sant. Hon ser MIG!! Hon tar mina synpunkter på allvar. Hon är inte som dom där Satsang-lärarna som irriterar mig med sina plattityder om att  allt är som det är ... för att det ÄR. Nej, Barbara ser krigaren i mig. Domaren Björn som med visdom och makt kan ställa saker till rätta. Hon vill älska med mig. Allt jag behöver göra är att koppla in mig.

Och tro mig, jag VILL!
Men,
det
går
inte.

Jag får inte upp den,
den intellektuella blodtörsten,
illusionen om att en tanke är sannare än någon annan. Något i min hjärna är totalkvaddat.

Och jag älskar att det är totalkvaddat. Jag älskar att alla tankar är olika toner i SAMMA neuro-kemi-poesi-symfoni. Fyrverkeriet i frikyropastorns hjärna, han som säger att Gud vill att du skall bli rik, är lika hisnande vackert som det fyrverkeri som sprakar fram Barbara Ehrenreichs magnifika böcker.

Varför kan jag inte koppla in mig?
Är det för att jag sitter och håller hårt i nån nondualistisk dogm om Suchness/Wetness som säger att vågen och vågdalen är lika våta?
Jag gjorde det ... länge ... (rodnar). Kanske finns det en tid för dogm-greppande. Jag vet inte. Just nu kan jag  inte se att det behövs.

Varför inte bara säga att det finns preferenser? Varför inte se hur dessa preferenser spelas ut som vore det hela ett dataprogram. Knackat och klart. Det ena ger det andra. Knacka in en given uppsättning kod och personen blir hooked på The Secret. Knacka in en annan uppsättning kod och personen dreglar över böcker som - Smile or Die - av Ehrenreich. Och den ena kan inte leva utan den andre. Ta bort The Secret och "Smile or Die" hade inte blivit till. Ta bort Christian Science och du hugger av den gren som The Secret sitter på. Ta bort Kalvinisterna och Christian Science hade aldrig uppstått. Ta bort fattigdomen och krigen i Europa och Amerika hade aldrig koloniserats av Europeer.

Men hjälp, det där var ju en fånig lek. Såklart att man inte kan mappa upp och begripa hur det ena ger det andra på det där pretentiösa sättet. Det exploderar i komplexitet och mystik innan man hunnit räkan till femtioelva orsakssamband. Om man inte heter Ken Wilber förstås. Men då måste man å andra sidan vara begåvad med förmågan att speed-läsa två böcker parallellt, stänga in sig i ett hus i bergen och ägna minst ett år åt att helt ostört skriva ner och organisera alla sina femtioelvaTUSEN orsakssamband på små gula post-it-lappar som sedan sprids ut över golvet i ett gigantiskt rum så att det ser ut som en jävla majsåker därinne (jo, Ken berättar faktiskt att han brukar göra just så. Och VEM mer är såå galen? Vem orkar när man vet att man ändå kommer tvingas göra om proceduren några år senare. Wilber har faktiskt reviderat sina kartor i flera omgångar och Wilber-vetarna delar upp hans olika verk i olika faser. För närvarande är han på väg mot sin femte fas. ...
Vem orkar?

Nej, allt man kan göra är att se att det finns preferenser. Allt man kan göra är att vara inkopplad på dessa preferenser och leva ut det drama och lidande som blir konsekvensen ... tills man inte kan vara inkopplad längre. Men preferenserna finns kvar...

My God, nu är jag ute på djupt vatten här. Hur skall jag knyta ihop det här på ett vettigt sätt? Jag tror jag skiter i det. Det blir ofta såhär. Plötsligt tvärtröttnar jag på mina utläggningar och känner skrattet bubbla upp i magen. Jag har kommit till den punkten nu. Så jag går och käkar en macka :P
...
Nu är jag tillbaka. Bara för att jävlas lite tänker jag försöka knyta ihop det här. Men jag tror jag får hålla en av mina idoler, Jed McKenna, i handen en stund känner jag. Han säger något i stil med att personligheten är dom kläder man ikläder sig när man går ut bland folk (för att inte skrämmas). Och i personligheten ligger att ha preferenser. Nu ligger det nära till hands att tänka - Aha, så det är vårt sanna jag, vårt I-AM, vår själ, som ikläder sig personlighetens kläder... Nänä, säger Jed. Vi är alla vampyrer. Det finns inga själar i kropparna. No ghosts in the machines. Det är bara kläderna som vandrar runt. Ett konglomerat av betingning där preferenser ingår som en aspekt. Men det bor inte NÅGON bakom dom här ögonen. We are the hollow men ... åh, där hakades Eliots dikt på -
"... our dried voices, when
we whisper together
are quiet and meaningless
as wind in dry grass
or rats feet over broken glass ..."

Det bor ingen liten man i huvudet som tittar ut genom dom här ögonen. ... The little man in the head... Usch, det låter faktiskt ganska sjukt. Perverst på nåt vis. Själ-konceptet är bara vackert så länge man inte kört Spiritual Autolysis på det. Jag har en preferens för vampyr-modellen. Pure bloody conditioning playing out it's programming.

Om man vill använda ett mjukare språk kan man säga att det är stillheten som tittar ut genom varje ögonpar. Livet. Gud. Whatever. Jag har en preferens just nu för The Unknown.

Så, har jag knutit klart nu? Nej, såklart att jag inte har. Det flyter bara ut mer och mer känner jag. Så nu går jag istället och knyter mig, som i att knyta fast nattmössan. Så kan jag fortsätta prata i nattmössan sedan....

".... quiet and meaningless
as wind in dry grass
or rats feet over broken glass..."

Ja, gud vilken preferens jag har för den dikten just nu.

onsdag, augusti 18, 2010

Guds Heliga Lag

Jag blev sugen på att leka runt med lite story kring några demoner som bor här i kroppen. Demoner vi också kan kalla för heridetära kognitiva strukturer... vilket vi gärna gör, när vi har just dom demonerna i oss. Men dessförinnan vill jag komma med en disclaimer. Den gäller inte bara för det här inlägget utan för allt jag skriver.

Disclaimer:
Det ligger i själva story-berättandets magi en föreställning om att vissa stories är mer sanna än andra. Eller sanna och sanna, i alla fall mindre osanna. När jag sluter ögonen och drar ett medvetet andetag vet jag att detta är själva hoaxen. Meta-stories är en lysande exempel på stories som än i dag kan lura mig. Så fort jag identifierar en story som en meta-story, med andra ord, en jävla story om en jävla story, så lyssnar jag lite extra noga. Men som sagt, i stillheten, som stillheten, ur stillhetens klarhet lyser ett kännande/vetande - Alla stories är lika mycket story. På ett vackert sätt. Vi behöver inte dissa här. Det blir ju bara en annan story. Alla stories är lika mycket stories precis som vi alla människor är lika mänskliga, lika levande, lika vackra och lika galna ....

Sedan kan det låta som att man älskar vissa stories och människor mer än andra. Som att man börjar dyrka ett blomblad på mänsklighetens blomma på bekostnad av dom andra blombladen. Men allt är ju en, berusande vacker och galen mänsklig story om EN BLOMMANDE MÄNSKLIGHET. En blomma som fäller blad samtidigt som det kommer nya knoppar. Jackie O'Keeffe får mitt hjärta att slå snabbare när hon säger att allt, ALLT som sägs på Satsang är rubbish (med irländsk accent). Och ändå håller hon hårt på Satsangformatet. Jag lyssnade till henne igår (skall snart åka och vara med på någon Satsang) och då var hon hård med att alla som vill prata måste komma fram och sätta sig i stolen och presentera det dom vill säga i form av en fråga. Men hon säger detta väl medveten om att hela Satsang-leken är just en lek. Och att allt som sägs där är lika mycket story som allt annat.
Jag vill runda av denna inledande disclaimer med några vackra ord från T.S. Eliot, som på ett underbart sätt illustrerar vad ALLA ord är. Även T.S. Eliots ord. (från början av dikten The Hollow Men)

"We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats feet over broken glass
In our dry cellar..."

Just precis, "like wind in dry grass" är våra storys. Också våra Satsang-lärares vackraste ord. Som "rats feet over broken glass" låter våra stories. Också dom heta orden som likt lava rinner ur våra munnar när vi ägnar oss åt spiritual Autolysis.

Nu till storyn.
Jag ägande mig ju åt spiritual autolysis häromdagen. Det var lite läskigt. Att inse hur djupa rötter vissa tankestrukturer har i kroppen är skrämmande. Man kan tro att man genomskådat och avslöjat en lögn, men den lever kvar, som herpesvirus i kroppen, en vacker dag blommar den upp, som ett varande sår, eller som en såå tröttsam och uttjatad story.
Alltid när jag hört om superegot har jag tänkt mig att det sitter i huvudet. Jag har också tänk mig det som föräldra-rösten som flyttat in i huvudet. För att sitta där och döma. Men jag fattar nu, den där rösten sitter inte bara i huvudet, den sitter i varenda cell i kroppen. Och rösten är inte bara mina föräldrars röst, den är mina far- och mor-föräldrars röst. Det är min farfars fars och morfars fars röst. Vadå historia, vadå längesedan? Dom här rösterna andas NU i den här kroppen. Dom här rösterna kämpar just nu, i den här kroppen, för att FÅ GREPP om tillvaron. Ursinniga röster. Rädda röster. Galna röster. Vackra, mänskliga, levande och älsvärda röster.

För några månader sedan fick jag ett brev på posten från en släkting. I brevet låg en liten bok på 94 sidor som författats av uppfinnaren och egenföretagaren David Hultgren, min morfars far. Det var en rörande bok skriven av en rörande man. Jag önskar jag kunde möta den här mannen. Jag önskar jag kunde möta honom när han var en liten rädd pojke. En liten, liten pojke i en stor och skrämmande värld. En värld där man tvingades ty sig till en psykopatisk sadist-gud om man inte ville brinna för evigt i helvetet. Stackars söta, vackra lille David. Jag önskar att han och jag kunde skratta tillsammans. Jag önskar att jag kunde möta David  som ung man, att vi kunde gå ut på stan nån gång, supa oss fulla och göra några riktigt galna bus. För så här skriver David i sin bok med titeln - Guds heliga lag.... oh my god, spänn fast er nu och försök hålla er för skratt. Det här är MIN morfars far ... Här följer de två första styckena ur första kapitlet:

"Den fruktansvärda laglöshet, som i vår tid fräckt höjer sitt huvud, har förvisso inte en utan många rötter. Men att en av dem, sorgligt att säga, är att söka i själva kristenhetens ringaktande av GUDS lag, är otvivelaktigt. Man kan t.om. få höra evangelii förkunnare öppet påstå, att den kristne inte har något med lagen att skaffa. Ja, om den fälldes nedsättande omdömen: "Den är ju uteslutande negativ", "Dessa gamla bud" o.s.v. Om nu detta sker på det färska trädet, vad skall då icke ske på det torra?
Och det som sker borde göra även de eljes skumögda klarseende. Dagspressens fetstilsrubriker äro som oftast ruskiga nog. Mord, ej sällan flerdubbelt och på nära anhöriga, självmord, sexuella förbrytelser, personliga övergrepp, mordbrand, stöld, bedrägeri och förskingring, för att nämna det mera i ögonen fallande, har nästan blivit 'dagligt bröd' i de kristna staterna. Man kan undra, huru mycket längre det skall kunna gå, innan HERRENS ord: "Laglösheten skall taga överhanden" träffar in på vår egen tid. "De skriftlärdes lögngriffel har gjort DIN LAG om intet", så uttryckte sig profeten Jeremia, stående inför sin tids hotande sammanbrott, och frågan är, om det står bättre till nu."

Och där satt nu David, vid sin skrivmaskin, min morfars far, Uppsalas egen Jeremia och försökte få grepp om livet. Precis som jag. Han skrev ner sina stories precis som jag skriver ner mina. Jag önskar jag kunde ha suttit där med honom och pratat lite eller bara varit stilla. Tillsammans hade vi kunnat lyssna till den gamla klockans tickande och njutit av en kopp gott te. Jag tror han var en fin man. En vacker man. En man som jag kunde ha tyckt om.

Faktum är att jag sitter här med honom nu. Han finns i mitt hjärta, i mitt huvud, i min kropp. Det är så det funkar. Hans knutna nävar är mina knutna nävar.

En av Davids många söner, Labori, skulle sedemera bli min morfar. Folkskolläraren Labori var en allvarlig man (med ett något märkligt namn, hans bröder hade fått helt vanliga namn). Jag minns min morfars arbetsrum. Hur det luktade där. Dammiga böcker. Rummet var enormt, jag var sju år, och jag kunde inte fatta hur han kunde ha läst alla böcker som var uppradade i bokhyllorna. Men det var hans liv, att läsa böcker. Och nästan alla böckerna handlade om Antroposofi. Många böcker hade han bundit in själv, och dom var i själva verket samlingar av antroposofiska tidskrifter. Årgång på årgång. Ordning och reda. På hans stora skrivbord stod ett inramat porträttfoto av mästaren, Dr. Rudolf Steiner, Antroposofins grundare.

Jag minns hur speciellt det kändes när jag såg samma porträtt på min farfars skrivbord. Min farfar, Sophus Clausen, var under många år ordförande i Norges Antroposofiska Sällskap och redaktör för deras tidsskrift Libra. Min farfar hade lika många böcker som min morfar. Men det fanns några skillnader mellan dom två som jag noterade. Min farfar Sophus rökte alltid stora feta cigarrer när han satt i sitt arbetsrum.

Jag önskar jag hade kunnat träffa Rudolf Steiner också. Det var en man som hade koll på grejerna. Jävlar vilken koll han hade! Han sysslade inte med andlighet. Bara så ni vet. Han sysslade med GeistesWISSENSCHAFT - andeVETENSKAP. På bilden ser ni killen som har koll. STENKOLL. Han hade en PhD i filosofi som han på tyskt manér aldrig lät någon glömma. Man tilltalade honom Herr Doktor Steiner eller så tilltalade man honom inte alls.

Allt detta är såklart story men det är inte historia. Det handlar inte om några andra snubbar som levde för längesedan. Det handlar om hur det här bodymindet Björn är programmerat. Det som får mig att ticka är kod, mänsklig kod, och det spelar ingen roll om den koden knackades ner igår eller för hundra år sedan. Det är koden som bestämmer hur programmet beter sig.

Jag nämnde i förra avsnittet min far, Asbjörn, och att han var präst i den antroposofiska kyrkan KristenSamfundet i Göteborg. Jag vill berätta något mer om min far. Något som fyller mig med stolthet och tacksamhet. När jag var liten hade han också det där porträttet av Dr Steiner på sitt skrivbord. Men när jag var tio år gammal slutade min pappa som präst och startade istället ett Naturläkemedelsföretag tillsammans med min mamma. Jag vill inte berätta så mycket om vad som fick honom att ta det här steget. Det är hans berättelse att berätta. Men det som står klart för mig är att han då, när jag var tio år gammal, gjorde något mycket, mycket modigt och svårt. Han vågade släppa taget om mästarens hand. Den starka, varma, trygga hand som både min farfar och hans far före honom hållit så hårt i. Min far är modig! Jag är stolt över honom. Min far är lekfull. Han är djup och precis som jag, liten galen. Han säger ja till livet. Det är stort. Riktigt stort och vackert.

Som tonåring läste jag flera tjocka böcker av Rudolf Steiner. Jag minns en bok som i svensk översättning heter - Hur man uppnår kunskap om högre världar. Boken innehöll övningar för hur man kan träna upp sin mediala förmåga. Det tyckte jag verkade coolt och lockande. Men hela tiden trummade han in budskapet. (fritt ur mitt minne) - Våga aldrig gå den här vägen själv! Om du inte har en detaljerad karta och vet exakt vad du kan förvänta dig att möta, så kan det gå riktigt illa.
Det må ligga en del klokskap i det där. Kanske hade David Icke kunnat bespara oss sina paranoida rymdödlehistorier om han haft en klok lärare som talade om för honom vad han skulle möta när hans medvetande halkade ur den kollektiva drömmen och in i nya, ännu galnare drömvärldar. Hade David Icke varit utrustad med Antroposofins karta hade vi istället fått höra honom prata om arimanska och luciferiska andevarelser från gud vet vilken astral dimension, eller om elementarväsen i naturen som gör så att växterna växer. Jag älskar att det finns en FÖRKLARING på varför växterna växer, ... hahaha,...  gud förbjude att växter bara växer för att det är det växter gör ....

Men nu hade inte David Icke någon karta. Eller så hade han det. Det finns ju så många kartor där ute över drömlandskap i drömlandskap att det är omöjligt att hålla koll på. Och jag älskar att vi inte kan hålla koll på det. Jag tycker det är vackert. Jag tycker det är bortom vackert. Bortom bortom. Livets lek är så vild och het att mitt tyckande aldrig kan vara något mer än ett litet tometbloss i natten. På någon liten planet, runt någon liten stjärna, i någon liten galax, i något litet universum.....

Jag slutar här. Utan att vara säker på om jag lyckades göra någon poäng. Utan att knyta ihop. Utan att behöva påminna om att allt jag skrivit är "...quiet and meaningless, as wind in dry grass, or ratfeet over broken glass ....

måndag, augusti 16, 2010

Gralen upp i dagen

Nattens inlägg DOM ANDRA lever ännu i mig. Jag inser att jag, trots alla mina frosserier i Jed McKennas ikonoklastiska hardcore-nonduality, haft en annan story om sanningen inpräglad på cellnivå. Inkapslad där. Som en grundton. Som en magkänsla. Oåtkomlig för Spiritual Autolysis. Sanningen som en skör liten blomma, en ömtålig, späd liten varelse. En ljuslåga kanske som måste skyddas från mörkrets onda vindar. Jag har svårt att sätta ord på det här. Kanske tillhör lilla jag de utvaldas skara som betrotts med uppdraget att skydda och vårda sanningen. Pyssla om den, se till så att den inte kommer i orätta händer. Eller vad fan då? Det här måste ju vara djupt begravda arketypiska föreställning om sanningen som inga böcker av Jed McKenna helt kan föra fram i ljuset. Men kanske kan lite mer Spiritual Autolysis göra underverk ... jag gör ett försök.

Religiösa myter har en märklig förmåga att bita sig fast. Myter är story med superglue. Story som passerar under varje postmodern, intellektuells radar. Hur kommer det sig att en bok som DaVinci-koden kan beröra så många människor? Det kan väl inte vara så att alla dessa miljoner läsare totalt saknar förmågan till kritiskt tänkande? Hur kommer det sig att jag tyckte boken var bland det crappigaste jag någonsin läst. Jag minns att jag slog ner på fenomenet med ett ursinne som förvånade mig. Jag gjorde research om Dan Browns källor och fann att det hela vilade på en minst sagt skakig grund. Eller grund och grund. Snarare någon tomtes vanföreställningar. 

Men anslaget som DaVinci-koden fick i vår hyfsat upplysta västerländska kultur, hade knappast att göra med att den okritiska massan fann källmaterialet övertygande. Uppger Dan Brown ens sina källor? Nej, jag tror inte det. Men i mitt fall tror jag DaVinci-koden rörde vid något som kom upp under nattens skrivande. Myten om sanningen som något ockult, något hemligt. Något som av många oklara anledningar måste gömmas undan. Hela The-holy-grail-prylen symboliserar det här. Gralriddarna. Borgen. Något som måste skyddas. Gömmas. Något som inte är för vem som helst. Något som kan missbrukas. Om det kommer i orätta händer. Fy fan vilket crap! Märker ni? Jag går fortfarande igång på det här. Hahaha. fascinerande. Vad är det som får igång mig? 

Det som får igång mig är något som skall upp i ljuset. Något som gömt sig i kroppen. Jag bör kanske nämna att jag växte upp i ett antroposofiskt hem med en pappa som var präst i den antroposofiska kyrkan med det något märkliga namnet KristenSamfundet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristensamfundet Grejen är den att jag som barn på olika vis matades med Graal-mysteriet. Jag läste illustrerade barnböcker om Parsifal. Bara en sån grej! Jag skrattar vid minnet. Ett vackert minne faktiskt. Antroposoferna får något drömmande i blicken bara man nämner ordet Graal. Inte undra på. Antroposofin har ockulta rötter. Det finns inom antroposofin än idag böcker som bara får läsas av vissa utvalda personer. Imagine that! Järna har sina kvalitéer. No doubt. Antroposofisk arkitektur är utsökt. Men att det finns skrifter som inte är tillgängliga för alla medlemmar, det är ... hmm, vad skall jag säga, lite gulligt? Hursomhelst. Det får igång mig. Och det hänger ihop allt det här känner jag. Min känsla är att antroposofins väsen i grunden är ockult. När jag som tonåring lämnade dom illustrerade barnböckerna och började läsa antroposofiska och teosofiska skrifter var det just det ockulta som lockade mig. Det minns jag. Det här var inte för vem som helst.... Vi var dom utvalda. Graalriddarna. Hahahaha

Jo, jag leker connect-the-dots nu. Jag frossar i synpunkter. Verkligheten är som en klättervägg nu. MINA synpunkter finns där. Jag griper tag i dom så knogarna vitnar. Släpper jag så ramlar jag rakt ner i Antroposofernas helvete.... Hahaha. Visste ni förresten att Antroposoferna har två djävlar som väntar på oss där nere bland lågorna. Lite kuriosa bara. Den ena djävulen heter Ariman och den andra Lucifer. Coola snubbar båda två. Jag har faktiskt lyckats glömma vad dom hade för specialområden. Eller vänta lite, jag tror jag minns, var det inte så att vår fascination för teknik och vetenskap är arimansk, medan det mer förföriska som finns i konsten och skönheten är luciferisk. Nåt sånt. Men det spelar mindre roll. Jag jobbar antagligen för båda djävlarna. 

Hursomhelst, jag fortsätter med min connect-the-dots-lek. Är det någon som blir förvånad över att jag förälskade mig i namnet på nonduality-läraren Tony Parsons första bok och tillika namnet på hans hemsida. - THE OPEN SECRET ... aaaaaaahh. Här snackar vi anti-ockultism. Ljuv musik. Eller namnet på John Wheelers bok, det är nog min favorit Nonduality-bok-titel - SHINING IN PLAIN VIEW ... 

Men djupt, djupt på DNA-nivå finns känslan av att sanningen är dold. Där finns också känslan att sanningen kan gå förlorad. Den kan hamna i orätta händer. Missbrukas. Vems händer? DOM ANDRAS händer. Det är viktigt att VI vaktar den. Ser till så att DOM ANDRA inte får fatt i den. Gud förbjude att den ondsinta katolska sekten Opus Dei får fatt på sanningen. Opus Dei som DOM ANDRA. Eller Illuminati som DOM ANDRA. Eller David Ickes rymdödlor som DOM ANDRA. För dom som inte känner till David Ickes rymdödlor kan jag här avslöja att dom uppträder iklädda mänskliga masker. Georg W Bush är en av DOM ANDRA, en av rymdödlorna. Bara en sån grej. Så sött. Våra stories är så söta. Jag känner en våg av värme skölja genom mig. Jag älskar David Icke känner jag. Jag älskar det paronoida i mig. Det är storartad underhållning. Jag älskar att Icke-anhängarna ser mitt något nedlåtande tonfall som ett uttryck för rädsla. Jag älskar att dom tror att det onda ikläder sig dessa absurda former bara för att tänkande människor skall avfärda det som alltför långsökt. Jag älskar att Mark Twain har så rätt när han säger att 

"When we remember we are all mad, 
the mysteries disappears and life stands explained"

Men det här var som massage. Jag andas friare nu. Jag kan färdas fritt i livet nu. Jag är befriad från uppdraget att vakta sanningen. Jag behöver aldrig mer oroa mig för att sanningens låga kan slockna. Det enda som kan slockna är lögnerna. Jag kan svepa fram som en virvelvind nu. Jag behöver inte längre nöta ner backstegstangenten på min dator när jag skriver blogginlägg. Ingen formulering i världen kan göra varken till eller från när det handlar om TRUTH. Aldrig någonsin kan jag skriva något som rör vid sanningen. Men kanske kan jag skriva något som gör en reva i Mayas väv av lögner. Den väv som är jag. Låt mig riva sönder de lögner som är jag. Tills ingenting är kvar. Spiritual Autolysis. Amen. Tack Jed McKenna!
Skriva till bara naket, blödande liv är kvar. 
Bara naket.
Bara liv.
Utan story. 

Låt oss kasta oss över våra stories. 
Som hungriga vargar.
Låt oss slipa våra litterära klor.
Låt oss borsta våra intellektuella tänder.
Låt oss inte skona någon. 
Let's kill the Buddha. 
Let's kill Jed McKenna .....

DOM ANDRA

Om jag skulle ha ett mantra skulle det bestå av ett enda ord. - FURTHER -. Alla som läst Jed McKennas böcker vet hur det ordet känns i kroppen. Det är ett levande ord. Ett livgivande ord. Ett fruktansvärt ord. Ett skoningslöst ord. Ett ord som bränner allt i sin väg. Det är ett destruktivt ord. Men vad är det som förstörs här?
Det är lögnerna. Det är snicksnackaren Björn som börjar lukta grillad Björn-stek. Hur hittar man ut ur tänkandets labyrint? Jed McKenna vet att vi aldrig hittar ut. För vi ÄR labyrinten. Så låt oss göra något drastiskt. Om vi vågar. Låt oss bränna ner hela jävla labyrinten. Sätta den i brand. 

Jed har en metod. Han kallar den för Spiritual Autolysis. Det är en skriv-övning. Instruktionen är enkel. Försök skriva något som är sant. Det är inte lätt. Det är vansinnigt svårt. Så svårt att det driver oss till vansinne. Och det är här som mantrat kommer in. FURTHER. Det är när vansinnet sätter in som metoden börjar ge resultat. Vi mår illa när lögnerna blottläggs. Det är bara naturligt. Vi kräks men vi fortsätter skriva. Vi vrider oss av smärta. Men vi fortsätter. Vi äter upp oss själva. Det är därför metoden heter Autolysis. 

Jed pratar en del om drivkrafterna till Spiritual Autolysis. Han säger att kärleken till sanningen är värdelös. Det funkar inte så. Det som räknas är hur mycket vi hatar lögnerna. Det är inte sanningen som är problemet. Den finns där hela tiden. Väntar, för evigt. Sanningen kräver ingenting av oss. Sanningen kallar inte på oss. Det funkar inte så. Det är lögnerna som lockar. Lögnerna som försöker köpa oss. Lögnerna som vill att vi säljer oss. Det är lögnen som gör oss till andliga horor. 
Jag tror inte att Jed uttrycker det så, men det är så jag minns känslan, den karakteristiska Jed-känslan. 

När jag skriver mina texter här på bloggen brukar jag inte tänka i termer av Spritual Autolysis. Jag gjorde det ett tag. Men det blev för jobbigt. Too messy. 
Men plötsligt ikväll kände jag. Fan, sanningen kan inte brinna upp. Sanningen kan inte slitas i stycken. Så varför tar jag på mig silkesvantarna? Är det för att inte skada sanningen? Å nej. Kan det snarare vara så att jag har lite affärer med lögnerna? Att jag är rädd för att sabba relationen till min hallick, Maya. Tänk om jag får sänkt lön. Illa illa. Så nu tar jag av mig silkesvantarna. Men vänta er inget blodbad. Jag måste ju värma upp först. Ok, let's go!

Nu är vi fria. Vi har inga klor längre. Vi kan inte längre gripa tag i vårt byte,  inte längre hålla fast vårt byte, inte längre slita ut bytets hjärta och äta det. Huggtänderna har vi tappat. Vi är uppvaknade nu.
Som uppvaknade NOBODIES ser vi koncepten men kan inte längre tugga i oss förståelsens saftiga köttbitar. Vi har tappat vår koncept-hunger. Vi har tappat alla sorters hunger. Begären kommer och går genom våra genomblissade varelser utan att lämna ett spår. Vi är varelser som saknar klor. Saknar saliv. Saknar tänder. Saknar blod. 
Blodlösa, klolösa och tandlösa tror vi oss ha gått upp i varandet, nuandet, medvetandet och icke-vetandets lysande mörker. 
Vi är fria nu - tror vi. Vi är spindlar utan sekret. Vi kan inte längre väva den virtuella verklighetens väv. Vi ser dom godtyckligt konstruerade punkterna på Mayas karta men har befriats från lusten att leka connect-the-dots-leken. Vår lära är nu en icke-lära.

So far, so good. Om vi bara kunde sätta stopp där. Nöja oss. Men ...

... Allt det där hungriga, blodiga, spindellika beteendet är sånt som DOM ANDRA hålla på med. Dom som ännu lider. Vi säger till dom - släpp, slappna av, acceptera, integrera, av-identifiera - så kanske ni en vacker dag blir fria och uppvaknade som vi. 

Om det är detta som kallas Nondualism så är det ett jävla skämt! 

För vilka är DOM ANDRA?
Vilka är dom som ännu inte är fria och uppvaknade? 
Vi kan svaret. Såklart. 

Svaret finns i Thich Nhat Hanhs dikt - Please call me by my true name. Vi älskar den dikten. Vi älskar den eftersom vi är uppvaknade. Tror vi. 

".....
I am the mayfly metamorphosing
on the surface of the river.
And I am the bird
that swoops down to swallow the mayfly.

I am the frog swimming happily
in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake
that silently feeds itself on the frog.

I am the child in Uganda, all skin and bones,
my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant,
selling deadly weapons to Uganda.

I am the twelve-year-old girl,
refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean
after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate,
my heart not yet capable
of seeing and loving.

I am a member of the politburo,
with plenty of power in my hands.
And I am the man who has to pay
his "debt of blood" to my people
dying slowly in a forced-labor camp.
....."

Men förr eller senare tvingas vi konfronteras med människor som inte förstår poängen med den här dikten. Vi tvingas möta dom som tycker att dikten är defaistisk. Dom som tycker den här Thich Nhat Hanhs har dåligt inflytande på dagens ungdomar. Dom oroar sig för att vi kommer få en generation som låter världen gå åt helvete medan dom har fullt upp med att odla en resignation och en uppgivenhet som felaktigt tolkas som något vackert - som surrender. När dessa halvt fördärvade ungdomarna säger - surrender - får dom något drömskt och glansigt i blicken. Fy fan! Dom där Buddhisterna håller på att förvandla våra friska, kampvilliga ungdomar till en samling modlösa mesar. Så säger dom, DOM ANDRA som inte uppskattar Thich Nhat Hanhs poem. 

Vilka är DOM ANDRA?
Vilka är dom som inte skrattar på Satsangerna? Dom som aldrig ens varit på en Satsang. Aldrig hört en mp3a från en Satsang. Dom som håller hårt i sin världsbild. Dom som tror att dom behöver saker. Dom som tror att saker inte är som dom skall. Vilka är dom?

Vilka är dom som ännu tror att dom finns?

Nej fy fan! Jag tänker inte skratta den här gången. Jag tänker bli förbannad på det här jävla tramset. Att skratta är en jävla cop-out.....

Dom andra som inte fattar hur roligt det här tramset är, vilka är DOM?
Jag tänker fråga tills frågan kräks svaret i sin egen mun. För här hamnar jag alltid, när jag sänker den nondualistiska garden, när jag slappnar av, när jag inte skriver blogginlägg, när jag pratar om Nondualism utan att kunna gå tillbaka och radera vad jag skrivit. För det gör jag när jag skriver här på bloggen. Oooja, jag vet  mycket väl var backstegstangenten sitter. Den bakåtriktade pilen uppe till höger är ganska nött .....

Fan, nu raderade jag igen. 
Jag raderade för att det lät som något en deprimerad tonåring skulle kunnat skriva. Vad jag raderade var följande: Jag orkar inte längre tänka i termer av vi och dom. Jag och dom. Det är som att försöka skaka liv i en död katt. Därmed inte sagt att jag inte ibland skakar den döda katten. Vänta nu, vad är ibland? Nu är det ärlighet som gäller. Vi snackar Spiritual Autolysis. Jo, ibland är några gånger per dag. Jag orkar inte längre dra dom här gränserna. Jag orkar inte hålla reda på hur många gånger jag ändå gör det. Det är så dött. Så jävla dött.

Jag ser vissa ansikten. Ansikten som tillhör dom andra. Dom som jag dömt. I så många år. Som jag så lätt kan döma igen. Domarna kommer som ett rinnande vatten. Utdelas med ett anmärkningsvärd lätthet. Repeterade så många gånger. Jag hör när dom kommer. Domarna. Jodå, jag har mina favoritdomar. Men jag orkar inte bry mig längre. Dom kommer, jag hör dom, och jag ångrar mig inte ens. Jag bara tvärtröttnar. Släpper det. Det är så lamt. Så totalt dött. Jag skrev det förut. Språket blir platt här. Men jag raderar inte nu. Jag filar inte. Jag orkar inte. Jag upprepar. Till förbannelse. Jag orkar inte. DOM ANDRA är något jag inte längre orkar konstruera. Och när konceptet "dom andra" ändå konstrueras så orkar jag inte tycka något om det. Domarna är något jag inte längre orkar göra något åt. Jag orkar inte ens ångra att jag fällt domarna. Vad gör det för skillnad? Det fälls miljoner domar just nu. Vad betyder min dom i sammanhanget. Ibland ber jag om ursäkt. Varför skulle jag inte. Inte heller den frågan känns viktigt längre. 

Jag har tröttnat på både narcissism och altruism. Med tröttnat menas att jag inte går igång på det. Och om jag ändå skulle gå igång så orkar jag inte tycka något om det. Jag gick igång - ok, so what! VEM orkar bry sig. Vem orkar bry sig om att jag låter som en deprimerad tonåring? 

Såå, för att runda av, vilka är DOM ANDRA?
Jag låter alla jobbiga människor jag mött genom mitt liv, alla jobbiga människor jag kan förväntas möta, välla över mig. Trampa ner mig. Jodå, jag kommer gnälla lite. Aj! Kommer jag säga. Men jag låter dom komma. Som en flodvåg. Krossa mig. Svepa bort mig. - Ta mig med, ropar jag till dom. - Svep med mig!
För er som känner till Enneagrammets märkliga visdom kan jag tala om att jag är en etta. Nr. 1. Det betyder inte att jag är en vinnare. Det finns ingen rangordning i enneagrammets nio typer. Att vara en etta betyder att vara en domare. Jag är en domare även utan Enneagrammet. Det är så jag är ihopskruvad. Det är det som alltid fått mig att gå igång. På ett eller annat sätt. Genom åren. 
Men nu har jag sagt upp mig. På grund av sjukdom. Utbränd. Utmattningsdepression. Jag orkar inte göra mitt jobb längre. Jag orkar inte tycka något om andra som dömer. Jag orkar inte tycka något om Enneagrammet. Jag orkar inte tycka något om någonting just nu. Att timmen är sen / eller tidig kan ju också ha något med saken att göra. Kom jag just på. 

Hursomhelst, det här var ett litet experiment. Spiritual Autolysis. Vilken grej! Tack Jed! Nu mår jag pissdåligt igen ... HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAA
Nej, det där skrattet var ingen cop-out. Det kom från magen. Gick inte att stoppa. 


tisdag, augusti 10, 2010

Lekar man tröttnar på

Till middag:  Psycho-babble-soppa
Huvudingredienser: skuld, dömande, mamma, pappa, ansvar, valfrihet.

Vi börjar med att fräsa upp lite dåligt samvete. Sedan häller vi på kall narcissism. Sätter plattan på max och låter det sjuda upp. Vi får inte glömma buljongen gjord på känslan av tomhet, odefinierbar längtan, sexuell frustration och empatistörningar. När det börjar sjuda lägger vi i skulden som vi tärnat upp. Sedan slänger vi i det hackade dömandet, några olika sorter. Helst jag-borde, dom-borde, jag-borde-inte, dom-borde-inte. Min favorit är jag-borde-inte. Det blir bäst när man låtit jag-borde-inte ligga i en marinad av valfrihet först. Över natten. Ja, sedan slänger man i dömd mamma och pappa och på slutet lägger man i ansvar. Det blir bäst om mamma och pappa är ordentligt dömda innan man lägger i dom. Helst genomdömda.
Och vad serverar man till. Tja, acceptans med förlåtelse på. Det är gott. Man kan strö på lite rivet tålamod också, det får anrättningen att se trevlig ut.
Vad dricker man till. Ödmjukhet med bubblor i passar bra. Väl kyld.

Smaklig måltid!

Jo, jag kan tipsa om en efterrätt också. Glacerad altruism med färska oegennyttiga meningsfullheter. Köp färska Sense-of-greater-purpose. Dom är dyra med det är värt det. Och sedan starkt kaffe med ett litet glas vällagrad mysticism.

Välkommen till det cyniska köket!

Fan, det här är så inskränkt. Cynism är så patetisk men samtidigt så jävla vacker. även om den är kall. Livet är inte kallt. Livet bränner upp oss. Att bygga ett litet cynisk kök i sitt hus med skottsäkra fönster är kanske höjden av feghet. Något i mig kände sig så hemma där.
Jag gillade den där leken. Eller ritualen. Den var så förutsägbar och trygg.

Kanske var cynismen ett av mina försök att konservera egot. Som cyniker får man alltid rätt, förr eller senare. Belöningen väntar alltid på oss där framme någonstans. Med ett litet rått skratt inom sig kan cynikern alltid kamma hem segern.

Cynismen var en stabil trappa för mig. Höll jag mig på den, kunde jag, ett steg i taget, kliva ner i i landet misär. Blöjorna och hjärnans förruttnelse, droppställningen och beroendet, åldrandets förödmjukelse, ingenting kunde komma som en överraskning. Rädslan för döden i koppel. Vid min sida.

Vad som kom som en överraskning idag var, att när jag skrev ner det här soppreceptet, kändes det inte kul längre. Visst, jag skrattade lite åt mig själv, klappade mig lite på armen, för att jag fortfarande behärskade konsten att vara cynisk. Men skrattet var artigt. Inget annat.

Dom senaste dagarna har jag tittat på, få se nu, 73 avsnitt! av tv-serien In Treatment. HBO-succen med psykoterapeuten Paul Weston, hans patienter och hans privatliv. Allt rasar samman runt Paul och inom honom. Det är fascinerande att skåda. I avsnittet jag just såg sitter han hos sin mentor Gina och gnäller över sitt miserabla liv. Han säger att hans patienter inte vill ha terapi. Dom vill inte bryta några mönster. Allt dom vill är att känna närhet, connection. Dom vill känna sig älskade. Dom vill känna att deras liv har en mening. Dom vill att Paul skall vara den perfekta förälder dom alltid önskat sig. Han säger till Gina - (något i stil med) Fan Gina, jag skiter i det här nu, låt dom ta min licens, jag skall bli life-coach! Och att säga ordet life-coach i seriösa psykoterapi-kretsar är hädelse. Det är det lägsta. Lägre kan man inte sjunka. Men Paul är förgiftad av cynism.
Naturligtvis kan man se olika saker i den här tv-serien. Det är ingen dålig serie. Den tvingar tittaren att vara i gråzonen. Inget svart-vitt. Jag ser cynismen i all sin skönhet. Andra kanske ser hur Paul kämpar en tapper kamp mot samma cynism.
Men jag ser inte bara cynism. Jag känner också hur levande den här gråzonen är. Zonen där man har tappat greppet och riktningen. Zonen där man i rent ursinne spyr ur sig frågor utan vilja till svar. Zonen där inget är exkluderat. Och därför en sådan fucking mess. Paul har inte valt att vara där. Han har inget val. Ändå säger han till sina patienter att dom har ett val. Han säger det med kraften i ursinnet i den som försöker övertyga sig själv fast han vet att det är omöjligt. Och hans patienter bryter ihop. Flera försöker ta livet av sig. En patient lyckas ta sitt liv och patientens pappa bestämmer sig för att stämma Paul på 20 miljoner dollar för att ha orsakat sonens död. Sonen en dekorerad stridspilot som höll på att ätas upp av skuld över att ha bombat sönder en skola i Irak och därmed "mördat" oskyldiga barn.

Det nondualistiska perspektivet finns där också såklart. I denna gråzon utan fotfäste. Men jag orkar inte längre lägga fram det. Orkar inte lägga upp det. Inte just nu i alla fall. Orkar inte göra en läcker analys av tv-serien In Treatment för att befästa Nondualismens dogmer. Orkar inte säga - här, här finns vägen ut. Vägen ut ur lidandet. För jag vill inte ut. Jag vill inte in heller.
Jag vill varken in eller ut.
Jag vet varken ut eller in.
Och älskar att det är så.
Bara liv. Utan perspektiv. Utan analys. Naket. Rått. Och vackert, vacker som fan.

fredag, augusti 06, 2010

Det spårar ur

Kluster av tankar. Kluster på kluster - zoomar ut - andra kluster uppträder - mer generella - metakluster - zoomar ut igen - meta-meta-kluster uppträder. Alltid skiftande.

Ett visst ord spökar här. Ett engelskt verb - derail - vilket översatt betyder något i stil med - spåra ur (som ett tåg)  eller gå vilse som människa.
Jag lyssnar på nondualistiska lärare. Kanske är det som massage. Eller som en sorts medicin. Vi lyssnar med kroppen. Det är så vi lyssnar. Det är så vi minns. Intellektet är bara ett filter som i bästa fall kan skydda våra kroppar från den energi som bär orden. Jag vill inte säga att orden bär med sig någon energi. Det är mer som att vissa energier är flaggade med ord. Varningsflagg! Intellektets uppgift är att försöka känna igen dessa flaggor. Intellektet är en del av immunförsvaret. Ta mig fan! Det opererar på ungefär samma sätt.

Likt läkemedelssubstanser tar sig vissa ord in i kroppen. Lyckas passera det intellektuella immunförsvaret och träffar vissa receptorer på cellnivå. (jag snicksnackar bara, ok ... leker lite) Ibland kan jag lyssna i en timme till någon nondualistisk lärare och kan känna mig riktigt stolt över hur intellektet lyckats med att skydda min kropp. Vartenda ord har fångats in, känts igen, desarmerats, arkiverats, katalogiserats. - Immuniserats. Min kropp är opåverkad. Thanks God! Intellektet är min räddning....

Men  olyckor inträffar. Allt oftare lyser varningslampor som talar om att ett främmande objekt har lyckats invadera kroppen. Jävla skit! Objektet någon form av energi som flaggats med ett visst ord. Och immunförsvaret har inte hunnit med. Det är nog inte så mycket själva igenkänningsprocessen som klickat. Det är mera en fråga om att inte vara på sin vakt. Att inte hinna med. Det är farligt att lyssna med kroppen. Adyashanti råder oss att göra det. Att lyssna till ord på samma sätt som man lyssnar till regn, eller djurläten, eller musik. Det är mäktigt som fan. Och farligt. Det händer olyckor då. Kroppen invaderas.

Det är inte så att kroppen skadas när intellektet misslyckas med att skydda oss för ord-energierna. Det är mer så att vissa strukturer bryts ner. Strukturer vars syfte är att på ett fysiskt plan upprätthålla och manifestera gränser som är mentalt konstruerade. Fiktiva. Totalt bisarra utan den story som underbygger dom. En story som också upprätthålls med hjälp av vissa spänningar i kroppen. Det är alla dessa subtila spännings-strukturer i kroppen som gör det möjligt för intellektet att tro på all skit det kokar ihop.

Derail.
Jag är så himla känslig för det där ordet. Jag har inget skydd mot dom energierna. Det är märkligt. Hur mycket intellektet än laborerar med ordet hittar det inget fack där det kan stoppa det. Fack som - radioaktivt avfall - destruktiv skit - patetiska domedagspredikanter - eller suicidala sekter - funkar inte. Att spåra ur - herregud. Jag ryser nu. Det finns ett antal välkända sätt som vi kan spåra ur på. Vi kan börja missbruka alkohol, läkemedel/narkotika, träning, jobb, mat, makt eller sex. Många av dessa urspårningar ses som yttre tecken på inre kriser. Som växtvärk. Vi går till proffsen och låter dom deala med det. Vi frågar - vad skall jag göra? Dom svarar - vad vill DU göra? Vi frågar, vad fan skall allt detta betyda? Dom svarar - vad tror DU att det betyder?
Men proffsen vet vad dom sysslar med. Vi är snart tillbaka på banan igen. Våra virtuella jag nu mer ansvarstagande, inkluderande och accepterande. Ett nytt kapitel. Ett nytt spår. Tack doktorn - terapeuten - prästen - mediet - shamanen .... Hurra, hurra, så jävla bra, det inte va ... om vi menar det minsta allvar med vår vilja att vakna upp. Det är i alla fall vad Adyashanti säger.

Man kan reflektera lite över det här. Och man upptäcker snart att det återigen är immunförsvaret som jobbar. Som säger - låt oss hitta ett mönster i det här. Låt oss se vad jag kan GÖRA eller INTE GÖRA. Låt oss bli klara över vad vi skall fokusera på. Låt oss slå fast åt vilket håll vi skall gå. Eller ifall det handlar om att inte gå någonstans. Handlar det om att bara vara stilla? Skall vi vara här och nu så mycket som möjligt? Snälla doktorn, berätta för mig. Hur många timmar per dag, minimum? Och våra virtuella jag är så betagande i sin hjälplöshet, så vackra och intagande med det där vädjande uttrycket.
Ge oss en teknik. Please... Och doktorn, nu utklädd till Satsanglärare, säger, ok.

Och oftast är tekniken någon variant på att komma tillbaka till henne/honom. Fler satsanger eller retreater. Fler DVDer och mp3or. Fler böcker. Fler diskussionsforum. Fler vänner runt samma lärare. Det är tekniken. Det är medicinen som skall få våra virtuella jag att återuppstå i ny skepnad. En uppvaknad och upplyst variant på samma behövande, brist-drivna begärsmekanism.

Hurra, hurra, så jävla bra, det inte va ... för nu är vi på banan igen. Nu har vi hittat VÅR grej. Andligt uppvaknande. Nondualismen erbjuder en perfekt mental matris där alla parametrar i våra liv kan formera sig till ett nytt snyggt mönster, ett uppvaknat mönster.

Men Adyashanti, han säger så rakt ut och så klart att ALLT måste spåra ur ... för ALLTID. Inte för att återuppstå igen som något nytt. Inget fågel-fenix crap. Jag tänkte säga att jag älskar honom för det. Men det är så mycket mer. Han skrämmer skiten ur mig. Han säger det med så mjuka ord. Med så mjuka gester. Som i maffia-filmer där man lägger armen om axlarna på sin kompis (som skall avrättas) och pratar om gamla tider och att det är dags för dig och mig att ha ett litet snack nu, det var längesedan vi pratade med varandra så här, kom här, så sätter vi oss i bilen och åker en liten runda. Och offret vet att när den där varma, förbindliga rösten är påkopplad då betyder det en enda sak.
Finito.

Och det här är ju också en jävla story. Om hur det är. Om hur Adya är. Om vad uppvaknandet är. Att det är skrämmande. Men det handlar om livet, utan restriktioner. Utan definitioner. Inga regler som säger att detta hör hit och detta hör dit. Inga gränser. Inga fack. Inga kategorier. Inga matriser. Inga mönster.

Bar livet som det är. Och att spåra ur ser inte ut på ett visst sätt. Att spåra ur är inte en viss process, med en viss riktning, med en viss slutstation. Det är just det som är grejen. Och att spåra ur är inte att byta spår. Om det vore att byta spår skulle det heta att byta spår. Det heter derail. Spåra ur.

onsdag, augusti 04, 2010

Som en nysning

Låt oss blanda korten, låta saker vara otydliga och röriga. Låt ambivalensen blomma och förvirringen sprida sin berusande arom. Låt oss inte komma fram till något. Låt vår slutsats vara att det inte finns några slutsatser. Låt oss kräkas upp och spola ner också den slutsatsen.
Låt livet beröva oss alla våra slutsatser, få oss att tappa fokus och säga, jag fattar inte vad det här handlar om. 
Det finns en sådan bön. Jag ber den just nu. Den är jättfånig. Låt oss då vara jättefåniga och säga - Jag vet inte men jag låtsas att jag vet. 

Låt oss sedan ta nya tag. Eller låt oss skita i det. 
Kavla upp ärmarna eller kavla ner dom. 
Spotta i nävarna eller inte spotta i nävarna.
Få grepp om livet eller tappa greppet. 
Låt oss göra båda och undra över skillnaden utan att någonsin komma på vad den består i. Låt oss sitta hela dagarna i soffan och äta onyttigheter och titta på tv-serier som vi laddat ner, tills vi får diabetes och blir deprimerade och ensammare och fetare för var dag som går. Låt oss en vacker dag överumplas av kavla-upp-ärmarna-energi och jobba häcken av oss med något som känns meningsfullt och stimulerande. Låt oss kämpa länge och väl. I många år. För att sedan tappa sugen alldeles innan vi skall korsa mållinjen. Det är så vackert. När någon nästan är klar med en utbildning och ger upp när det bara är en liten tenta kvar. Eller när någon tackar nej till en befodran för att dom undermedvetet känner att dom inte är värda det. Alla former av självsabotage är vackert. Offerrollen är också en fin roll. Låt oss ikläda oss den. Låt oss skylla vår misär på "dom andra", på en händelse som inträffade för 20 år sedan. Det är vackert så. Låt oss ägna resten av livet åt att iscensätta och och rollbesätta våra liv så att vi kan spela upp våra små patetiska dramer om och om igen. Låt oss dö innan vi löst upp knutarna. Låt oss missa våra chanser, förneka våra känslor, hålla livet på en armlängds avstånd. 

Varför?
Därför att det är så livet är. Också. Därför att det inte är DOM ANDRA som gör eller inte gör sådant. Det är vi.

Låt oss extrapolera vad den här texten tycks peka på. Låt oss säga.
- Jaha, så vi skall låta oss själva mörda och ljuga och bedra och stjäla och misshandla också. Va!? Är det det vi skall göra? Bara för att fetstila och kursivera nån jävla teori om att vi alla är EN. Är det vad detta går ut på?
Låt oss dra den slutsatsen och missa hela poängen. Låt oss missa poängerna. Låt oss glömma att dom är våra egna fåniga påhitt, att dom inte växer på träd, att man inte gräver upp dom ur marken, som potatis eller guld. 

Låt oss slutligen falla för frestelsen att stoppa in en klyscha. En stor fet en - What you resist will persist.... jag rodnar och ryser, samtidigt som jag känner den fiktiva signifikansens lågor slicka min kropp. Den obeskrivliga njutningen i att hitta fotfäste, få pusta ut lite. Låt oss säga:
- Aha, nu fattar jag. Det är DÄRFÖR vi skall låta allt det dåliga vara dåligt. För att på så vis få det att försvinna. Lika botar lika liksom. Som homeopati eller alkemi. Magiska formler. Låt oss sedan upptäcka att vad som såg ut som en insikt istället var en strategi. Intelligent motstånd liksom. Nej för helvete. Låt det dåliga vara dåligt until the end of time....
Låt oss gripa tag i det där sista - until the end of time - och dra slutsatsen att det dåliga kan försvinna när tiden har transcenderats... hoppet väcks igen. Låt oss släcka allt hopp. Det är det vårt virtuella jag som kämpar för sin överlevnad. Det virtuella jaget kan aldrig transcendera tiden. Det virtuella jaget ÄR tiden. Låt oss knäckas av våra försök att definiera det virtuella jaget. Definiera som i fånga, bura in och kuva. Kämpa emot. Resist. - What you resist will persist. Låt oss knäckas av det här. Låt oss vara så grymt ärliga att vi aldrig, aldrig kan blunda för att det enda - DET ENDA - som skulle kunna bry sig om att kämpa emot det virtuella jaget är det virtuella jaget. Låt oss inse att den insikten inte leder till något mer än att vi blir mer och mer knäckta. Att vi går djupare och djupare in i en mörk tunnel utan någon öppning. 

Låt oss tro att vi kommit fram till något här. Att det finns något i oss som lever kvar när det virtuella jaget har genomskådats. Att säga att något lever kvar när det virtuella jaget lösts upp är inget annat än ändlösa former av makeover. Jag kallar mig numera för I AM. Jag är egentligen gränslöst och tidlöst rent medvetande. Så säger det virtuella jaget i ett av sina mest utstuderade försök att lura sig självt. Förneka sig självt. Göra motstånd mot sig självt. Eller, jag är numera en stråle gudomligt ljus. En droppe evighet som vandrat genom många inkarnationer. Fuck no!

Allt det där är story. Precis som det här. Vad jag skriver här är ungefär lika subtilt och djupsinnigt som sjöväderrapporten. En gapig och skrikig sjöväderrapport. Vid närmare eftertanke kanske sjöväderrapporten är av större relativt värde. I alla fall om man skall segla. Det här kan ha ett visst värde om man, vad vet jag, tröttnat på allt jävla snicksnackande, alla lögner, illusioner och amsagor. (och tror på homeopatins lag om att lika botar lika - att man kan bekämpa snicksnack med snicksnack) Om man tröttnat på strategier och tekniker. Jag menar tröttnat som i - känner ingenting - när tekniker och strategier kommer på tal. När man tycker andliga strategier är lika sexiga som den  inspelade rösten i hissen. - Bottenplan. 

Jag skriver faktiskt sånt här för att jag tycker det är sexigt - på ett fysiskt sätt - att inte sätta ner foten någonstans. Jag finner insikter avtändande. Det är surrealistiskt sexigt när insikterna får falla till golvet - och så vidare igenom golvet - fritt fall. När dom inte landar någonstans. När ingenting griper tag i dom. Ingenting håller fast i dom. Där är vi, utan en insikt på kroppen - eller i kroppen - eller i huvudet. Nakna. Nära. Inuti. Flytande i livet. Som livet. I livet. Av livet. För livet.
Bara liv. Blottlagt liv. Utan gränser.

Snicksnack!. Det är klart att det är. Snicksackande i kubik. Så vem bryr sig. Låt oss - och här kommer den igen - bönen - låt oss snickasnacka till förbannelse. Låt oss gripa tag i våra insikter. Låt oss låtsas att dom är solida. Låt oss glömma att insikterna är som trådar av gammal spindelväv på en vind. Låt oss glömma att handen, kroppen, sinnet, bara går rakt igenom när vi försöker gripa tag i det där - det gråa och sköra. Låt oss glömma att allt vi står med i vår hand är lite klibb. Klibb som snart är borta. Låt oss drömma att vävens trådar är solida rep. Att vi är små, små spindlar. Eller flugor. Och inte stora, starka, vackra, fria kroppar. Som vi är. Kroppar som aldrig någonsin kan sätta ner foten eller gripa tag i någonting. Men låt oss bortse från det. Låt oss dö och bli gamla innan vi kommit fram till att vi drömt oss genom hela livet. Jag tycker det är vackert. Hopplöst. En hopplöshet där ingen någonsin kan sätta ner foten någonstans. För hoppet är just det. En liten avsats där det virtuella, spindelvävslika jaget kan sätta ner sin lilla stinkande fot.

Sade jag stinkande fot?
Nej, den stinker inte. Den är bara damm. Inte nåt jävla stardust. Bara gammalt damm. Som får kroppen att nysa. Att nysa ja, ur näsan, det är skönt. Ut med det bara. Dammet. Om det som kallas andlighet skall vara något för mig så skall det vara som en nysning.

ALLT skall nysas ut. Den vackraste jävla story om lysande mörker och stillhet och gränslös närvaro är inget annat än slemmigt snor som täpper till. Ut med det bara. NYS - för helvete människa - nys .....
Och om vi drabbas av den hemska nondualistiska tanken som säger att också snoret är DET - också snoret är Gud - ja då är det dags att nysa en gång till.

UA-3343870-1