onsdag, augusti 25, 2010

Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita

Varudeklaration:
Innehåll per 100 ord:
100 ord självcentrerad story.
Inga tillsatser av altruism eller annat skit. Bara ren narcissism.

Nondualism påverkar hjärnan. Helt klart. Och när hjärnan förändras så förändras kroppen. Viljan till kontroll påverkas. Viljan till tro påverkas. Viljan till mening påverkas. Viljan att förstå påverkas. Men det går SAKTA.

Hjärnans preferenser påverkas sakta men säkert. Det som tidigare skänkte njutning gör det allt mindre. Saker som tidigare framkallade ångest börjar sakta skänka allt mer njutning.

Metafysik känns allt oftare trist och jobbigt. Att dra linjer mellan olika abstrakta begrepp som källan-manifestationen eller absolut-relativt känns onödigt och toanödigt. Det känns som:
- Jaha.

Jag tror känslan kan beskrivas just så - som ett litet jaha. Om någon säger - jag har bytt däck på bilen idag så svarar jag - Jaha. Ok. Så bra. Kanske lägger jag till - Vilket märke bytte du till, vad kostade dom? Det är lite samma sak om någon har på sig sina djupa-transformerande-insikten-glasögon och  säger - jag har insett att bla bla bla egentligen är bla bla bla. - Jaha, säger jag. Ok. Så bra. Var läste du det? Eller, var hörde du det?
Om svaret blir, - Nej nej, plötsligt blev det bara så klart. Det bara kom till mig. Och det var just den pusselbiten som fattades. Då säger jag, - Jaha, så bra. Kanske frågar jag också - Vad kostade det?

Jaa, vad kostar det att ha en djup-transformerande insikt?
Det kostar energi för kroppen och betalningsviljan avtar allt mer. Priset är inte så mycket tanke-energi som en sorts kontraktion i kroppen som är jobbig. Det första jag känner när insikten blommar upp är, - Shit, tänk om den försvinner! Jag måste skriva ner den. Och så skriver jag ner den. Det andra jag känner är en sorts rädsla - Tänk om insikten inte är viktig? Fast det tänker jag inte medvetet. Medvetet tänker jag. - Jag måste dela den med andra. Omedvetet tänker jag att jag behöver bekräftelse på att den är viktig. Det bästa är då att dela den med någon som har hög status i insikts-fabriken. Helst nån i ledningsgruppen. Allra helst VD:n. The Guru him-or-her-self.

Jag sträcker mig mot Gurun. Räcker fram insikten. Det är ganska jobbigt eftersom den är så tung. Och så väntar jag. Denna väntan är en anspänning. En oro. Tänk om den inte får godkänt. Låt säga att den får godkänt. Ett leende i samförstånd. Ett sorts outtalat löfte om att få vara med i ledningsgruppen, att få bli delägare. Tanken svindlar. Tänk att få vara med och äga en del av detta miljard-klass-insikts-aktie-kapital!
Mer förväntan. Åtrå. Oro. Tänk om det inte räcker!

Jodå, jag tror jag har hyfsad koll på vad Bossarna vill ha. Mina Bossar gillar zen-stuket. Dom älskar historien om eleven som kommer till sin zen-mästare och berättar om nån knockout-super-Satori som slutgiltigt blåst bort egot ... varpå zen-mästaren svarar - Lugn, det går över....
Sånt gillar Bossarna. Då myser dom. Då skrattar dom så att dom skakar. Och då gäller det att skratta med för att visa att man är med på noterna. Hahahahahaha. - Det går över. Hahahahaha. Ja jävlar vad tuffa dom är dom där zen-snubbarna. Nästan lika tuffa som vi.

Det där om delägarskap i insikts-fabriken var en parentes. Glöm det. Nu vill jag skriva om hur SAKTA hjärnan förändras.

Jag tänkte på hur länge jag hållit på och bollat med dom här Nondualism-insikterna. Insikter jag ätit, smält, skitit ut, gödslat med, skördat på nytt, ätit upp, smält och skitit ut. Runt, runt, runt. Jag blev lite nyfiken och gick in och skummade i mina gamla dagböcker. När jag började med den här bloggen i januari 2008 hade jag redan kört Nondualism-skiten runt, runt många gånger. Jag hade redan tvärtröttnat. Flera gånger om. Och börjat igen. Och tröttnat. Och börjat igen.

För fyra år sedan, 2006-06-09, hade jag kört fast ordentligt när jag pusslade med begrepp som bevittnande och identifikation.
- Varför säger så många Satsang-lärare att det är bra att bevittna och dåligt att vara identifierad med objekt. Är det inte ganska dualistiskt att bevittna och säga att jag INTE kan vara mina tankar o känslor?? resonerade jag ....  och identifikation, att vara detsamma som tankarna o känslorna - varför är det inte bra, EGENTLIGEN?? Är det inte väldigt nondualistiskt och rätt att vara totalt identifierad? Jag slet som ett djur med den där paradoxen. Men så kom jag ihåg att Osho sagt att - Truth has to be a paradox - och vilade lite i det. Men det var ju bara nåt Osho sagt. Det gav ingen långvarig vila. Jag testade nya ingångar, tänkte att nån jävla ordning får det väl ändå vara. Alla dom här paradoxerna knäcker mig. Och till slut uppstod en öppning. Såhär skrev jag:

"... Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita. Men det är bra säger dom (Satsang-lärarna). Stanna i den känslan..."

Men det blev ingen långvarig visit. Jag var inte tillräckligt knäckt för att kunna njuta av not-knowing i no-story-land. Jag kavlade snart upp ärmarna och tog nya tag.

Men 2006-06-19, tio dagar senare, ramlade jag återigen in i not-knowing i no-story-land.

"... Detta för mig in på det jag just läste av Jon Kabat-Zinn. Han pratar om att landa i känslan av att inte veta varken vem man är, vad ens väg är eller någonting alls. Han skrev att med detta erkännande, att man inte vet, kommer en öppning. .... Samma grej som Arjuna Ardagh skriver så mycket om i boken Eldsjälar. Upplysningens kännetecken är att människor kan vila i mysteriet vilket är att vila i ”ATT INTE VETA”. 


Men i nästa mening var jag redan tillbaka i story-land. Jag var tillbaka i knowing. Jag konstruerade genast en story om vilken bra grej det här med not-knowing var:

".... Men det är inte fråga om någon uppgivenhet. Det är en barnslig öppenhet och lust i detta. Nu när vi inte vet kan vi ju utforska livet och leva det. Det blir nytt och fräscht med varje andetag. Åhhh...."

Jaa, Åhhh, var ordet.
Åhhhh, så gulligt.
Så det här handlar inte om uppgivenhet? Det handlar alltså inte om att ge upp knowing, ge upp story-telling?Jag måste ha skämtat utan att veta om det.
Jag säger bara Åhhh. Åhhh som i - Åååååååååååhhhhhhhhh vad det verkar ta tid för hjärnan att förändras.

Själv tycker jag det här var en ganska skön illustration av insikters värde. Redan för fyra år sedan stod det alltså klart:


"... Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita. .."


Vad var den insikten värd? Man kan se hur den raderas ut redan i nästa mening:


".... Men det är bra säger dom (Satsang-lärarna). Stanna i den känslan..."


I samma andetag hade jag fattat att det var en bra grej att inte fatta. Det är bra för att dom (Satsang-lärarna) säger att det är bra. Jag hade fattat att det fanns en metod här som jag kunde hålla fast vid. Och ett mål:


"Nu när vi inte vet kan vi ju utforska livet och leva det. Det blir nytt och fräscht med varje andetag. Åhhh...."

Tänk vilket härligt mål, - ett liv som blir nytt och fräscht med varje andetag.

No-story land är NO-STORY-LAND. Punkt.

Neej, jag orkar verkligen inte utveckla detta mer. Det får fan räcka så. Jag hade tänkt skriva att det egentligen handlar om bla bla bla (tron) på bla bla bla (stories) Att bla bla bla (ingen story) kan vara bla bla bla (problemet) och att man inte behöver bla bla bla (göra motstånd mot någon story). Bara bla bla bla (sluta) bla bla bla (tro på stories) Till slut tvingas man också bla bla bla (inse) att bla bla bla (det inte finns någon story som är mer eller mindre story än någon annan story .....)
Men jag orkar inte. Allt jag kan nu är att skratta.

Egentligen borde jag göra den 9/6 till en personlig helgdag. Fira den på något sätt. Det är en klokhetens dag. Dagen då jag sade det klokaste jag någonsin sagt om Nondualism.

"Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita."

25 kommentarer:

  1. Åhh att du orkar :) skriva om detta som harvar runt när man aktiverar minnet, alla svängar till höger och vänster, upp och ned, bakåt o framåt, in och ut (ja du fattar) bara för att se att man inte flyttat sig ett smack. Det går ju inte att flytta sig men att veta det är att försöka flytta sig. Jag skrev - med en jäkla ansträngning - en text om Wei Wu Wei där jag plötsligt bara slutade och insåg att jag seriöst satt där med pannan i djupa veck och frodades i hans förvisso fantastiska reflektioner över tid o rum, manifestation o verklighet, fysik o metafysik. ”Jösses, jag har ingen aning om vad jag pysslar med eftersom jag tror att jag har det” å så kom skrattet … :) Jag vet faan i mig inte ett jävla skit! Men jag gissar att jag tyvärr redan konstruerat ett nytt fotfäste i och med att jag skriver om det här :)

    SvaraRadera
  2. Vedanta, betyder just det (om man inte direkt syftar till texterna utan vetandet i sig), och tar sig lite friheter med tolkningen.

    Slutet på kunskapen.

    och därmed

    början på Skrattet.

    SvaraRadera
  3. Jag fattar nog inte heller advaita. Det enda jag fattar är att det är ett träsk i mängden. Och även om jag är ett träsktroll i grund och botten så vill jag inte behöva fastna (i utvecklingen) och drunkna i ett bekvämt träsk. Det verkar för övrigt ha gått upp för mig mer och mer den senaste tiden hur lite jag vet om nånting överhuvudtaget. Hårt att behöva erkänna det, men jag är en naiv 23-åring med en massa föreställningar utan koll på nånting. En dansande apa. Hårt hårt hårt. Hårt mot hårt.

    På tal om hårdingar! Uppfriskande att du sätter blåslampan i skrevet på zen. Zen var inkörsporten till andligheten för mig, men jag fattade ingenting förutom att det fanns något där som var värt att kolla närmare på. Det fanns en magnetisk dragningskraft. Lustigt nog så krävdes det att jag kom i kontakt med den något urvattnade McDonalds-advaitan som Tolle och Adyashanti säljer innan saker började klarna och jag kunde urskilja "stenarna som slipas av det strömmande klara vattnet i bäcken", för att degenerera till att använda nån jäkla zenpoetisk allegori. Men zen-människorna är ju kåta på sånt, så att eh.

    Men något hände i alla fall. Möjligheten öppnade sig för att få uppleva att saker gick framåt på ett mer pragmatiskt sätt snarare än att jag konceptualiserade mig till vad det kan ha handlat om.

    Fast nu har jag ingen aning om vad som är ut eller in längre. It's all gone pearshaped, mate. Funderade ett tag på att dra till Japan och bli zenmunk, men insåg att det vore ett oerhört slöseri både på tid och nerver. Det känns som en vettigare idé att klura ut den här skiten på egen hand.

    Ett led i klurandet är att få ha någon slags öppen brevväxling med dig här i kommentardelen på din blogg. Även om ord är sliriga och det mest blir en massa förvirrat strunt från min sida så känns det ändå värt på något sätt. Bildbloggen är avslutad. Den har fyllt sin funktion. Nu är det ord som gäller.

    Hakuna matata.
    Namasté.
    Ljus och kärlek. Smultron på ett grässtrå. Kattungar som glider på en regnbåge ner i en kruka fylld med smält vaniljglass etc. Uggabugga.

    SvaraRadera
  4. Jaha-ismen - Vägen.
    Kosmoskatten, Hattmakaren i Underlandet och Snusmumriken - Vägledare.
    Post generation X-ironisk mindtwistar ordlek - Metod (som inte funkar och därför fungerar den- måttligt).

    Been there, done that-tröttheten kan vara lika mycket fälla som strikt Advaita från Sringeris kloster, Tolles Be happy Now, och satsangisarnas förföriska återvändsgrundande gränder.

    Och är det så farligt att fällas. Till marken. Att fastna. Av vara innestängd.

    I vadå. Ingenting. There is no fork either.

    Anything goes, really. Hörselcirklar, smaklinjer och synpunkter, känselvågor, luktdroppar och luktgaser.

    Hakuna matata i Lilas lilla lila lek.

    Kvicksandsminne från en tynande dröm man försökte fånga i morgondimman. Gjorde det något att man bara lyckades skriva ner tre stödord från drömmen i sin drömdagbok, för vem ska läsa den egentligen? 'Tis but a Dream.

    Nervbanekopplingarnas nyttighet nekar nervös njugghet när Närheten nalkas. Nu!

    "Though 'tis all but a dream at the best,
    And still when happiest soonest o'er,
    Yet, even in a dream to be blest
    Is so sweet, that I ask for no more."

    Thomas Moore.

    Framåt pirater!

    SvaraRadera
  5. Jaha

    *skrattar*

    Jag är bara lite larvig.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  6. Inget nytt under solen MEN
    Paul Hedderman säger det så jävla bra.


    http://nounillusion.blogspot.com/

    SvaraRadera
  7. Jag kräks på mig själv, men Paul Hedderman är bra! Han finns förstås på YT. Tack M.

    SvaraRadera
  8. Vi är visst redan framme.
    Fast påväg mot främmande land.
    Åh, Pierre. Kattguldet blev till månsand.

    :)

    SvaraRadera
  9. Exakt, du fattar inte ett jävla förbannat smack. Det är bra att du säger det. Själv vet jag inte ens vad Advaita är, eller Vedanta (samma sak?). Akvavit kan jag heller inte hantera.

    Jag snappade precis upp följande från Spiritual Warfare:

    "…all philosophy is pseudo-philosophy and all science is pseudo-science because, as a precondition of their very existence, they accept the make-believe reality of the dreamstate as real reality, and erect their systems of knowledge on that baseless basis."
    -Jed McKenna

    Precis vad jag själv yrat om i åratal.

    Att anlägga en "vetenskaplig" approach på andlighet bäddar för katastrof. Om du förstår: Jag menar inte att vara vetenskapsman, utan att ha en vetenskaplig ATTITYD, att se andlighet som frukten av nåt slags BILDNING. Att se andlighet som föremål för analys, kritiskt tänkande. Det går inte. Du ska vakna upp ur en dröm. Det har inget att göra med hur "kritisk" du är i drömmen, sådant försenar bara ditt uppvaknande. Men det fattar du inte i drömmen.

    All vetenskaplig approach utgår från - exakt som McKenna också säger - ett antagande, som man bygger vidare på. Och ju mer som byggs desto viktigare blir det att grundantagandet är SANT. Men det är inte sant! DET EXISTERAR INTE ETT ENDA sådant antagande som är SANT! Och du tycker att du har "kommit nån vart" i det här med andlighet. Att du har byggt nåt! Eller hur? Erkänn!

    En annan jävligt intressant aspekt med vetenskaplig approach är att den alltid är i konflikt. Den älskar görande och hatar varande. Varande är flum! Därför är ett grundläggande antagande något som säger att det finns något flummigt, som är FEL, vilket gärna blir Gud och...ja, hrm, andlighet.

    Missförstå rätt nu: Det finns lägen där kritiskt tänkande är uppfriskande. Men det är livsfarligt - såvida du ska vakna upp - att ständigt ha den attityden. För då blir du dualist så det tjuter om det!
    Då är du i ständig konflikt med nåt som är "flummigt". Och du fastnar i din egen retorik, som snabbt sväller ut och fylls av högmod (!), vilket självklart bara försenar uppvaknandet.

    Du var inne på det här tidigare. Bildningens högmod. Försök upptäcka de här tidiga antagandena, som allt bygger på. Nåt säger mig att du vågar göra detta nu. Låt skiten rasa. Det är Babels torn! Och skrota det här synapstugget, inte ett ord till om hjärnan!

    SvaraRadera
  10. Han Hedderman var i Sthlm precis. Finns några podcasts på Urban Guru Cafe med honom som är coola.

    SvaraRadera
  11. VadKanViVeta!
    Skönt alias:) Låter lite som Vivekananda.
    Jag gillar tanken på hur du sitter där med pannan i djupa veck, hänförd av bokstavspusslet. Och sedan brister det, hahahahaha.
    Det känns som att vi kommer leka den leken ett tag nu. Det är ju nästan lite som arga leken, du vet, som på sen kväll med Luuk. Vi kan köra en tävling. Vi börjar tänka hårt på valfri nondualistisk klurighet och sedan ser vi vem som kan hålla på längst. Ok?

    SvaraRadera
  12. Pierre!
    När greppet släpper. Jag känner in i just den sensationen nu. När skrattet bubblar upp. Hur greppet släpper.
    Slutet på greppet. Är det -anta som står för slutet? Då blir det grepp-anta.
    tramsskönt.

    SvaraRadera
  13. B!
    Det är lustigt med zen. Det var ingången för mig också. Drömde också zen-munk-drömmen:)
    Jag tycker också det här gemensamma klurandet känns värdefullt. Det känns lekfullt. Och så känns det lite busigt. McDonals-advaitan har inget klurande på menyn. Det ihopklurade kluret Björn kan inte klura sig ut ur sitt eget klur, så säger dom. Men vet du, jag skiter faktiskt i det. För att säga det på ND-lingo, det är vad som verkar hända nu. Och VEM finns här att hålla på och styra och ställa med "the appearent funktioning"....

    Klurandet går att stoppa lika lite som "Kattungar som glider på en regnbåge ner i en kruka fylld med smält vaniljglass... hahahaha

    SvaraRadera
  14. Pierre!
    Tack för alla dessa härliga oneliners. Mina favoriter just nu är:

    "Post generation X-ironisk mindtwistar ordlek - Metod (som inte funkar och därför fungerar den- måttligt)."
    hahaha

    "Been there, done that-tröttheten kan vara lika mycket fälla som strikt Advaita från Sringeris kloster, Tolles Be happy Now, och satsangisarnas förföriska återvändsgrundande gränder."

    Speciellt det sista - "satsangisarnas förföriska återvändsgrundande gränder" -
    Mums. Det är allt jag har att säga om den.:)

    "Nervbanekopplingarnas nyttighet nekar nervös njugghet när Närheten nalkas. Nu!"
    Såå bra.

    Det är not allinclusive med din approach Pierre! Lyxigt. Generöst.

    SvaraRadera
  15. M!

    Tack för länken! Jag gillar Hedderman. Jag kollar just in dom här sköna snacken: http://www.nevernothere.com/paul-hedderman-chicago

    När jag hör det här kommer min kärlek till Sailor Bob Adamson upp. Vet du, om jag skulle sätta ner foten någonstans nu (vilket tycks vara vad jag gör) så är det Sailor Bob Adamsons frågor. Han frågar:
    Can the thought "I hear" ever hear anything?
    Can the thought "I taste" ever taste anything?
    osv.
    Så där håller han på. Och det är freedom.

    Såklart behöver vi inte alla dom här olika variationerna på "det här" men det är ju bara så rikt, så överflödande och lekfullt. Låt oss tipsa om olika röster! Mitt tips för dagen är följande:
    http://advaita.thepodcastnetwork.com/
    Här kan man höra nämnde Sailor Bob in action.
    Gå in i arkivet, börja från början, augusti 2005. och skratta dig genom avsnitt efter avsnitt.

    SvaraRadera
  16. Perra!
    Är du allvarlig nu eller?
    Det verkar som att vi skall leka rynka-pannan-leken här nu och se vem som orkar längst innan det brister:)
    Okej, då börjar vi. Känslan av att vissa saker är mer "sanna" eller "goda" än andra. Ja, den känner jag till. Det är den känslan jag försökt skriva om ett tag nu. Och jag vill titta på den fysiska upplevelsen. Och jag märker att allvars-krampen är tröttsam. Antagligen kommer livet fortsätta presentera allvarliga saker så länge jag lever. Saker som jag frestas att suga tag i.
    Vad som är frestande för mig är kanske inte frestande för dig. Men alla har vi några grejer som gör att vi känner den där kontraktionen i kroppen. Det är såklart omöjligt att beskriva det här med ord. Men ändå försöker jag. Det bara är så.

    Det är såklart lönlöst att försöka förstå varför man gör en sån sak som att blogga om Nondualism. Men naturligtvis rullar det en undertext här. Den undertexten säger nu såhär:

    Istället för att kolla på varje enskild klibbig story, eller jämföra dina och mina klibbiga stories, så kan vi vara lite snabbare, lite mer alerta, och ta själva fastklibbandet/ fastklamrandet på bar gärning. Jag tror att alla stories och allt fastklibbande är likadant för alla i början. Som frön liksom. Man ser inte så stor skillnad på olika frön men det är en jäkla skillnad på blommorna:)
    Äh, glöm den liknelsen.
    Jag tror att alla vet vad bubblande liv är, fritt, öppet, flödande, rivande och slitande, blödande och bultande verklighet. Svalkande, brännande, smekande och blixtrande LIV.

    För mig Perra, är det här skrivandet ett sorts nerkokande. Till LIV. Till själva kokandet. Det är så jag är funtad. Jag gillar att skriva. Och ibland är det möjligt för mig att skriva på ett sätt som blir levande i den här kroppen. Jag gödslar med ord. Sprider dom hit och dit. Rullar mig i dom. Äter dom och fiser ut dom.
    Det är ordfest för mig. Ord ÄR festliga.
    Viktiga?
    Sanna?
    No idea.

    Att jag slänger in en vetenskaplig approach, tja, vad skall jag slänga in? Jag kan väl bara slänga in det jag har? Det är den världen jag lever i på dagarna. Små medicinmolekyler, inbakade i laktos eller kapslar, som letar sig in genom munnen, ner i magen, genom magslemhinnan, ut i blodet och vidare till de receptorer där dom kan utöva sin effekt. Ofta sitter dessa receptorer i HJÄRNAN:)
    Så därför skriver jag om hjärnan. Hjärnan fascinerar mig. Har alltid gjort. Det är en fascination som faktiskt inte är så analretentiv, jag känner ingen stor längtan att lära mig en massa om hjärnan, det är mer att jag inte kan låta bli att förundras. För där inne, i denna fantastiska klump, finns såååååååååååååååååååååååååååå mycket festliga saker. I hjärnan finns tanken att hjärnan kanske inte finns....
    Men, i framtiden blir det kanske svårare att tänka den tanken. Då kommer man säkert i realtid kunna se resultatet en pågående fMRI-analys. Idag måste man ligga instängd i en sån där hemsk dånande tunnel.
    Tänk att på skärmen se hur tänkandet "ser ut" i hjärnan. Då kan man se resultatet av att man koncentrerar sig på andningen. Låt säga att man drar sig till minnes en sång, ja då ser man att minnas-sånger-området i hjärnan lyser upp. Eller så tänker man på mat, då lyser tänka-på-mat-området. Eller om man börjar klura på ett filosofiskt problem, då lyser just det området upp.

    Jag tar upp det här. Inte för att det är mer eller mindre sant än något annat. Bara för att det är så cooooooolt. Erkänn att det är coolt! ;)

    SvaraRadera
  17. Perra!
    Jo, jag glömde. I hjärnan finns så mycket festliga saker. Där finns tanken på att det finns något som är verkligare än hjärnan. I hjärnan finns vedantas idéer om olika verklighets-dimensioner och idén om att den fysiska dimensionen är den grövsta och den som är längst bort från källan. Allt det där finns i hjärna, inklusive storyn om att hjärnan bara är en story. Och jag tycker det är helfestligt.

    Visst, allvaret finns också. Fastklamrandet också. ALLT finns. Och det är väl just det, att det är så stooort.... och så bortom ord och samtidigt ord.

    SvaraRadera
  18. Hjärnan. Vad är hjärnan utan en tanke?

    SvaraRadera
  19. Aha! Förstår att du är hemma igen, var Mojje bra?

    Inget av det du påstår finns i hjärnan, finns i hjärnan. Det är lika flummigt som att säga att alla TV-program finns i TV:n. Hjärnan är bara en receiver, ungefär som en TV.

    Men det skulle aldrig gå att bevisa att TV:n inte genererar alla programmen för någon som vägrar erkänna existensen av radiovågor.

    SvaraRadera
  20. Om en som kom bort, vad hade en för chans att komma med, i sammanhanget, verkar i marginalen, tycker som om jag vore en pojke i en trollskog.
    L.I.Lessensoner

    SvaraRadera
  21. Perra!
    jag tänker skoja till det lite nu, ok?
    Det du säger, om att tv-programmen finns överallt, inte bara i tv:n. DET, precis det du sade nu, det finns bara i hjärnan. Ingen annan stans ...
    För övrigt, har jag tröttnat på att med allvar bevisa eller motbevisa. Men det är en ganska kul lek om man är på det humöret.

    Vet du Perra, du hade inte kunnat värja dig för Mojje. Om du som jag suttit med på alla sex satsangerna, tror jag att du också brutit ihop. Jag bröt ihop. Totalt.

    Bra eller dåligt?
    Det applicerar inte.

    Vad betyder bryta ihop?
    Satsangbryt ... ett nytt ord. Jag tror man måste uppleva det för att veta.

    Ser fram emot att dela en satsang-upplevelse med dig snart. Jag håller dig informerad!

    SvaraRadera
  22. Zolzintagoz!
    Jag förstår inte din kommentar. Men du kanske inte förstod mitt inlägg heller. Jag vet inte?
    Men en pojke i en trollskog, det kan jag föreställa mig.

    SvaraRadera

UA-3343870-1