tisdag, september 28, 2010

Bara en tanke

Frågor ropar runt denna jord. Dom ropas ut i natten. Frågor ur djupaste förtvivlan.
VARFÖR??
Varför finns ondskan?
Varför skadar vi varandra?
Och alla svar är som vind som blåser genom torrt gräs.
Teodicéproblemets alla lösningar låter som "rats feet over broken glass".

Varför far barnen illa?
Vi ropar ut frågan mitt i natten. Eller mitt på dagen. När vi ser en fetstilad kvällstidningsrubrik. Varför far dom gamla illa?
Varför far hela jävla civilisationen illa av att springa runt i ett jävla ekorrhjul som ingen kan ställas till svars för att ha konstruerat?
Vi ropar och ropar....
Varför, varför, varför .... gör det så ont att vara människa?

De flesta av oss ansar våra häckar och inreder våra hus och sitter där i höstmörkret och tittar på romantiska komedier.
Och dricker varm choklad.

Varför far barnen illa?
Vi kan lindra. Vi kan finnas där. Vi kan ge pengar. Och det gör vi. Många av oss. Men frågorna lurar där i mörkret. Vad driver människor till att skapa lidande?
Samsaras hjul.
Vakna upp!
Vinden blåser återigen genom gräset. Sssssshhhhsssss låter vinden. Vi anar detta svaga sus. - Vakna upp, tycker vi oss höra. Vakna upp ur drömmen.
Och innan vi vet ordet av har vi börjat springa runt i satsang-cirkusens ekorrhjul. Istället för att inreda våra hem i lugnande färger inreder vi våra tankestrukturer med lugnande insikter. Och vi leker denna lek så länge vi tror att det är något mer än en lek.
Vissa kanske fortsätter även efter att dom sett att också den hippa satsang-cirkusen är opium för folket ... som gamle Marx sade om religionerna. Jaa, och här sitter jag nu och har fan blivit beroende av att suga i mig dom där lugnande insikterna.

För nio år sedan dog min mamma i en bilolycka. Många strukturer i mitt liv gick sönder då. Det uppstod, som det sägs, en reva i drömväven. Jag tyckte mig få syn på det okända. Det som alltid är här men som aldrig går att greppa. Ett intensivt sökande inom Nonduality tog sin början. Och jag tyckte mig få grepp om det ogripbara. Och detta grepp gav en viss tröst. Tröst för mig. Opium för Björn.
Jag skall försöka styra undan från ett försök till psykologiserande av det ogripbara. Jag överlåter till religionspsykologerna att försöka få grepp om det ... Jag ser fram emot deras slutsatser ....

Men medan jag sprungit runt i satsang-crikusens ekorrhjul har jag också stött på några oroande insikter. En av dem är följande:

Så länge vi håller fast vid saker som kan tas ifrån oss så lever vi i en lögn. 
Sanningens pris är ALLT. 

Vad betyder det?
Jag vet inte. Och jag vill inte konstruera några svar här. Jag är trött på att konstruera svar. Allt jag kan säga är att dom orden ger en speciell klang i kroppen. Som om dom vore mer än vind genom torrt gräs. Och jag vill utforska varför det är så.

För det första går det här djupare och djupare ju längre man låter det verka. Det tycks inte finnas någon gräns för hur djupt det kan gå. Det är en dekonstruerande insikt. Inte en tröstande insikt.

Jag tänker känna mig fram här, helt fritt. Smaka på orden. Följa dom i lite olika riktningar.

Det första som kommer upp är ett spöke vid namn Värdenihilism. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha träffat på detta spöke. Mina möten med Värdenihilism har oroat mig. Det finns ett superego, ett föräldrajag där upp i huvudet, som har till uppgift att hålla ordning och reda bland de impulser som uppstår här i kroppen. Föräldrajaget går på regelbundna föräldrajags-möten där det bestäms vad som gäller. Vad man får göra och vad man inte får göra. Men föräldrajaget är ju något obeständigt. Något som kommer och går. Hur väl det fungerar hänger intimt samman med vilka specifika kolväten som råkar cirkulera i hjärnan vid den givna tidpunkten. Högst opålitligt. Och definitivt något som kan tas ifrån mig. ....

Vad betyder det att sanningens pris är ALLT? Betyder det att jag måste deala och i utbyte mot föräldrajaget få lite mer sanning?

Det är faktiskt en berättigad fråga. En återkommande fråga på Satsanger världen över. Grejen är den, att för mig är de svar som brukar ges ... som de flesta ord numera ... like wind in dry grass. Det är opium. Det är fluff. Inte bluff men fluff. Jo, kanske lite bluff också.... Jag vet inte.
Jag hade en liten tanke på att dra några av dom vanligaste svaren här, men jag avstod. Min hjärna svarar inte längre på drogen. Har jag blivit immun?

Vad kan tas ifrån mig?
Lugnande satsang-fraser kan definitivt tas ifrån mig. Dom kan ni ta. Jag kan vara utan dom nu.
Vad kan mer tas ifrån mig?
Nära och kära.
Och det är där det bränner till.
Det är där det hugger till i magen.
Jag har minnen av hur det var när jag fick veta att min mamma omkommit. Hur det var att se henne död på sjukhuset. Hur det vara att röra vid hennes kalla ansikte. Overkligheten. Smärtan. Sorgen. Allt som gick sönder. Hon höll i så mycket. Hon var så stark. Och när hon inte fanns där längre rasade så mycket samman.

Mina armar kan tas ifrån mig. Så att jag aldrig mer kan skriva. Eller kramas. Min talförmåga likaså. Min förmåga att tänka kan också tas ifrån mig. Jag kan bli som en guldfisk utan minne. Jag kan förlora förmågan att skilja på dröm och verklighet. Min förmåga att använda lugnande meditationstekniker för att dämpa oro kan försvinna. Jag kan bli som ett inferno av ångest. Helt oförmögen att kontrollera några känslosvall. Allt beror på små justeringar i nivåer av hjärnans signalsubstanser. Små små obalanser och hela helvetet brakar loss.

Så friden, lugnet, stabiliteten kan tas ifrån mig.
Och det här, det är bara början, det är bara på ytan. Den där dekonstruerande insikten går precis så djupt som man orkar låta den gå.
Och genom varje lager är allt bara lögner. Man sjunker ner genom lager på lager av lögner. Så säger insikten.

Allt är bara tankar säger Nonduality. Där finns jag-tanken och ägande-tanken. Se att det bara är tankar.
Ingenting kan tas ifrån dig! (fan, nu kom dom ändå, dom där svaren, det där opiumet)
För du är bara en tanke. Att du skulle äga något är bara en tanke. Det du äger är bara tankar. Du är inte egentligen fäst vid dina nära och kära, du är fäst vid dina tankar om dom, dina berättelser om dom. Och du är bara en tanke. Och att dina nära och kära är dina, det är bara en tanke.

Bara en tanke
Bara en tanke
Bara en tanke

Oj, jag svarade visst på opiumet ändå. Det känns rätt utspejsat det här ....

tisdag, september 21, 2010

Kvartett

Jag älskar stråkkvartett. Ni vet, guldkanten på minglet som är förspel till den exklusiva middagen, stråkklangerna som likt ett skimmer blandar sig med champagneglasens glittrande bubbel. Jag älskar det. När vår stråkkvartett - Clausenkvartetten - får vara den där skimrande guldkanten, har jag min dyra kostym på mig, med en rymlig innerficka där jag stoppar ner det diskret överlämnade kuvertet innehållande överenskommet antal femhundralappar. Mer guldkant. Violinistens snabba cash. Värdens och värdinnans biljett till en bjudning med klass. Överklass.
Det var ett tag sedan. Sist det hände var i december förra året. En stor middag på svenska mässan i Göteborg. Vi satt och repade hemma hos mig. Fyra musiker med kalendrar som var svåra att synka ihop. Men vi hittade tiden. Och vi förundrades. Över kvartettspelets magi. Vad är det som händer när fyra musiker spelas av musiken?
Instrumenten tycks spelas av oss. Och vi tycks spelas av musiken. Och något onämnbart tycks spela musiken. Är det lyssnandet som lyssnar fram musiken? Ur stillheten kommer allt detta. Till stillheten återgår allt detta. Stråkkvartettspel är en av de vackraste lekar som leker oss människor i den västerländska kulturens finrum.

Vad kan vara vackrare än stråkkvartett? Vilken umgängesform kan klinga skönare?
Ingen ting.
Det som är bortom alla jämförelser. Eftersom det är ingen ting. Och ingen ting kan omöjligt jämföras med någon ting.
Bortom personer och umgängesformer samlades vi ikväll. Drack kaffe och åt choklad.
Om någon tittat in genom fönstret hade dom sett fyra personer sitta där runt ett bord.
Men det var ingen ting som spelade ... ingen roll.
Ingen ting spelade... ingen roll.

Vad är det som händer när fyra personer (eller två, eller fler) samlas utan att någon skall ha eller göra någon ting?
Vad händer när ingen skall underhållas eller få några upplevelser eller insikter?
Vad händer när det inte spelar någon roll om någon spelar en roll ... eller inte?
Vem hade frågorna, vem hade svaren?

Ingen visste och ingen brydde sig. Plötsligt blev det så stilla att tiden kom av sig. Ingen kände att ... ååh, måtte denna stillhet bestå ... för evigt. Ljuva stillhet, lämna oss inte. Inte ens stillheten spelade någon roll. Och det blev sett att stillheten aldrig spelat någon roll. Det fanns ingen stillhet på dagordningen. Det fanns inga skratt på dagordningen. Det fanns ingen dagordning. Det fanns ingen dag. Det fanns ingen ordning. Det fanns ingen oordning. Det fanns ingen ting.
Och ingen ting satt på fyra stolar och skrattade och var stilla. Tankesnurrade ibland och skrattade åt det. Spelade en roll ibland och skrattade åt att det inte spelade någon roll.

En av dom roligaste punkterna på vår nonexisting dagordning ... var när någon föreslog att jag skulle skriva ett protokoll över vad vi kommit fram till.... Det bara bubblar i hela mig när jag tänker på det och inser att det är vad jag nu gör.
Trots allt.
Bara för att jag är en sådan himla komisk liten figur i detta fantastiska lustspel som kallas andligt sökande och finnande.

Tack för att du finns!
Tack för att du finns!
Tack för att du finns!

Det är vad jag finner mig själv skriva. Som sammanfattning av kvällen. En kväll som aldrig kan fattas samman eftersom kvällen aldrig var isär.
Vi kunde aldrig mötas eftersom vi aldrig varit isär .... eftersom ingen någonsin var där ... eller här.
Och vi möttes för att skratta åt det.

Du och du och du och jag.

Vi möttes för att vara stilla i detta ... ingen... ting.

Du och du och du och jag.

Som aldrig var där, eftersom vi aldrig varit isär.

fredag, september 17, 2010

Livets vind

Jag är längtan. Jag är väntan.

Det är vad jag är. Också.

En tanke glänser till, lika förförande vacker för mig, som en kromad, solgnistrande original-oldsmobile-fälg är vacker för raggaren i Arvika. Min tanke är av märket ZenKitsch, en originaltanke från en av Zen-traditionens mest eftertraktade mästar-citat-årgångar. Om vi åker hem till filosofi-garaget och tar isär tanken, lägger delarna på bordet, tänder lysrören i taket, tar en klunk kaffe och tittar nyktert på den, ja då visar det sig att super-duper-insikts-tanken blott är en liten nördig tripp. Lika nördig som klockan för 49$ där alla klockslag är utmärkta med Now.
Med andra ord. Det är jobbigt att känna tomhet och längtan. Jag vill bedöva mig och gör det med hjälp av en liten headtrip. Konstigare än så är det inte.

Jag är inte alls ute efter att förringa coola insikter från fjärran länder och kulturer. Hela jag är ju för fan en enda cool insikt. Om man nu kan säga så.... Jag kanske borde förtydliga, jag är en insikt därför att - om jag inte siktar in mig på mina tankar om mig själv i relation till något annat så finns jag inte. Det var så jag menade. Tror jag.

Vad jag vill fråga är kanske vem som kan bli fri från längtan. Vem kan säga att han/hon inte längre väntar på något ... utan att det skorrar lite i mina öron.
Själv väntar jag på nästa Lotto-dragning, på att mina barnbarnsbarn skall komma på besök och lysa upp i min ensamhet, på operation, på att föda mitt barn, på att få en bedövningsspruta, på att hoppa, på att kladdkakan skall bli klar, på att mitt första sommarlov skall börja, på att mitt andra sommarlov skall börja, på att släppa bomben, på att få åka in i krigszonen och dela ut mat och medicin, på att solen skall gå upp. Väntan är vackert. Headtrippar om det eviga nuet och också vackra. Betongväggar likaså. Och genom nakna ögon och ett öppet hjärta - även petflaskor som ligger slängda i skogsdungen.

Var går gränsen mellan den som inte längre väntar på något och den som väntar?
Jag hör dig säga att en berömd spågumma berättade för dig när du var 20 år, att du skulle bli miljönär innan du fyllt 40. Jag vet att du köpt lotter i snart 20 år.  Det närmar sig nu. Jag vet att du vänt och vridit på varenda krona i så många svåra år. Att du aldrig fått välja en resa ur en katalog med glansiga bilder. Varför skulle du inte vänta på storvinsten? Hur skall jag kunna förklara för dig att framtiden endast är en mental projektion av dåtiden? Har du ens bett mig förklara? Vet jag ens själv att det är så? Eller är det bara så att jag lärt mig förklara saker jag inte vet?

Är det kanske så att jag ivrigt väntar på att du skall köpa mina coola insikter? Väntar jag på att få befria dig från det lidande det innebär att vänta?
Vem har sagt att väntan är lika med lidande?
Var det Eckhart Tolle? Eller självaste Buddha himself?

Det är förbryllande detta. Och jag älskar att bli förbryllad. Förbryllning är vackert. För när Eckhart Tolle säger att han inte längre väntar på något, då skorrar det inte. .... vänta, jag känner efter ... nej, det skorrar inte. Det klingar rent. Hur kan det vara så?

Vinden blåser rakt igenom den mannen. Genom hans kropp. Ur hans mun ljuder ord. Luften som får stämbanden i hans strupe att vibrera är vinden från evigheten. Den blåser igenom honom som den blåser genom trädkronorna i skogen.
Det är ingen hemma. Bara livets vind som leker bland löven. Var finns den som slutat längta?
Jag ropar. Inget svar. Om jag skulle träffa Eckhart Tolle och säga, - Hej, Eckhart, så skulle han vända sig om och svara. Såklart han skulle. Men det skulle inte vara någon där som svarade. Bara en röst. En röst från evigheten. En ödslig vind. Gränslös och oändlig.
Men gud vilket tramsigt försök av mig att göra slut på förbryllningen och förklara vad som skiljer en person som Eckhart Tolle från andra personer. Jag låter det stå. Raderar inte. Ett fint avskräckande exempel kanske.

Jag hade tänkt fortsätta i samma stil och på fullt allvar skriva om vinden för att det är en sådan härligt luftig och lätt metafor. Vinden som blåser genom alla trädkronor. Livets susande och vinande. Evighetens viskande. Men jag hade svårt att hålla mig för skratt. Ett förbryllat skratt bubblade upp.

Vinden är längtan. Också. Varifrån kommer vinden? Vart är den på väg? En rörelse i sig självt.
Den sveper genom sig självt.
Som en längtan efter sig själv.
- Men herregud Björn, nu får du väl ge dig, hahaha
Nej, jag tänker inte ge mig. Jag längtar efter att sätta ord på det här.

Jag längtar efter människor som får mig att stanna upp. Bli stilla. Och minnas. Att allt som finns är livets viskande vind. Eckhart Tolle är en person jag längtar efter att möta. I alla fall på avstånd. Han kommer till Köpenhamn den 3:e november. Då kan jag få syn på honom.
Jo, jag har svårt att hålla mig för skratt och det är ett förbryllat skratt. Det handlar ju inte om personen Eckhart Tolle och ändå handlar det om honom. Och om Mooji som jag fick uppleva live i Stockholm när han var här för några veckor sedan. Och om Nukunu.
Och om dig.
Och dig, och dig som resonerar med evighetens viskande längtan efter sig själv.

Jag älskar att livets längtande vind inte stannar upp någonstans. Att den inte bygger bo i någon trädkrona. Att den blåser rakt igenom Eckhart Tolle och skapar en av de vackraste sånger som sjungits av en torr liten engelsktalande man med tysk brytning.
Men livets viskande vind bosätter sig inte i Eckhart. Livets vind kan inte bosätta sig någonstans i någon. Livets vind kommer som en viskning om att allt kommer ur ingenting och återgår till ingenting. Den viskar att det inte gör något att jag inte förstår. Den viskar att den vill sjunga genom mig ändå. Trots att jag försöker hålla fast den. Den viskar att jag är en rolig liten filur som tror att jag kan hålla fast vinden och klä den i ord. Den viskar att ingen kan få grepp om den. Den viskar att det ingenstans finns någon ting som kan stoppa den. Att det inte finns NÅGON TING. Punkt.
Att ting är som pratbubblor som ritats dit med osynligt bläck. Att ingen ting har ritat dit dessa pratbubblor och att det inte finns någon ting som kan läsa dessa pratbubblor.
Den viskar att TINGENS VÄRLD är en dröm utan början, utan slut. Att personer är ting. Att personer betyder ingen ting. Att ting inte betyder någon ting. Ting betyder ingen ting.
.... bla bla bla .... hahaha

Livets längtande vind bosätter sig aldrig någonsin i någon. Jag möter dig som har en kropp som är full av spänningar och kramp. Jag ser att du i många år försökt få grepp om livets vind. Göra den till din. Försökt styra den åt ett visst håll. Styra mot vissa ting. Styra bort från vissa ting. Jag ser att du försökt hålla fast den för att se vad den är och inte är. Är livets vind längtan? Är den dåtid, framtid eller the power of now? Men allt som hänt är att du spänt dina muskler. I konstiga formationer. I vackra formationer. En förbryllande dans.

Jag säger, - visa mig livet! Och du säger. - jag vet att jag ÄR livet. Eller är det du som frågar mig? Jag vet inte. Är det jag som svara att jag ÄR livet?
Ingen vet. Livet vet inte heller. Livet bryr sig inte om någon ting. Det är inte livet som med osynligt bläck avgränsar det obegränsade och kallar det för någon ting.
Vad är det som ritar alla dessa gränser?
För livet spelar det ingen roll. För livet är allt som finns. Kanske är det ting som ritat dessa gränser. Ting som är ingen ting.

Gud vad jag babblar. Men jag längtar efter att vila i att jag är denna längtan. Det är allt jag är. Så länge jag är det. Men fråga mig inte något om gränser som målats dit med osynligt bläck. Var finns gränsen mellan längtan och icke längtan?
Var börjar längtan och var slutar den?
Jag vet inte. Det känns som att ingen ting har ritat dit också den gränsen för att den skall kunna uppfattas av ingen ting. Bara vindens viskande. Livets längtan viskar. Den viskar mitt namn. Och när jag hör det så vet jag ingen ting. Då finns bara liv.

söndag, september 12, 2010

Kött och blod

Vägen delar sig där framme. Vänster eller höger? Vad skall jag välja? 
Närmare och närmare kommer jag vägskälet. Vad väljer jag, te eller kaffe?

Te eller kaffe som metaforer för allt det jag försöker fylla min kopp med. 
Jag känner Zen-mästarens blick bränna rakt igenom mig när han säger, som svar på min fråga om vilken väg jag skall välja - Töm din kopp först! 
Såklart. Meningslöst att rota runt i drömmen. Bisarrt att arrangera om däckstolarna på Titanic. Allt är samma sak ändå. Samma levande, vibrerande stillhet. Vakna upp! Sluta söka! Lägg ner skiten!
Tiden är en mental konstruktion. Väljaren är en mental konstruktion. Alla vägar är drömvägar. Alla destinationer är projektioner av det du redan är. Det ordlösa mysteriet. Stillheten. Stopp!

Nondualism är en -ism. Ett objekt. Ett konceptuellt bygge, som trots sin luftiga och stilistiskt rena design, har en viss tyngd. Som alla objekt som har en tyngd lyder det under tyngdkraftens lagar. Hos vissa predisponerade individer som jag själv, landar det först i huvudet. Plopp. Där ligger det. 

Ja där ligger den och ryker. I huvudet. Den nondualistiska bomben. Att höra att allt i livet rör sig, allt kommer och går, ingenting består, det är hett. Hög energi. Alla har vi anat detta. men har någon önskat det? Vi ville ha tio guds bud ristade i sten. Vilket vi fick. Men plötsligt kan vi föra vår hand och arm rakt igenom stentavlorna. Dom är som hologram. Och orden, - ni skall inte ..., låter som grodors kväkande, fågelkvitter eller grannens motorgräsklippare. 

Oroande.
Upphetsande och befriande.
Frihet och svindel.
Svindel och illamående.

Och all vilja att slå fast, att få grepp, att knyta ihop och konstatera, rullar igång. Det är oroande det här. Att ingenting betyder något. Eller med andra ord - att saker endast betyder vad vi vill att det skall betyda. Att målet hela tiden byter form och flyttar sig. Vi ropar nihilism. Vi ropar anarki. Vi söker en varm och fast hand att hålla i. 

Nondualism i huvudet. 
Det var några intressanta år. Med intressanta diskussioner. Med intressanta monologer. Uppslag till intressanta blogginlägg. 
Jag gick som katten kring het gröt. När det blev för oroande backade jag in i drömmen igen. - Du kan visst välja .... Aaaah. Tänk vackra tankar och världen blir vacker. Aaaah. Känn tacksamhet och universum visar dig att du redan har allt du någonsin önskat dig. Aaaaah. 
Sköna semestrar i drömmen. 
Några av semsterbilderna finns insatta här i bloggen som gulliga små texter om Oneness och bliss.

Men bomben låg där och tickade. I huvudet. Den nondualistiska icke-läran gick inte att ignorera. Jag smakade på koncepten. Om och om. Vände och vred. Jämförde. Lade ut dom på bordet framför mig i olika mönster. Bestämde mig för att såhär skall det vara. Testade det nya mönstret i skarpt läge. Fick backning. Reviderade. Läste en ny bok. Hittade den felande länken. Satte dit den. Insåg att jag åter målat in mig i ett hörn. Rev ner hela skiten. Började om.

Någon sade. Björn, du är för mycket i huvudet. Vem bryr sig om alla dom där jävla orden?
Jag drack ur bhakti-bägaren. Och jag grät. Floder. Guru-bhakti. Så vackert så jag dog. Nästan i alla fall. Vad håller jag på med tänkte jag. Jag skrev ner min upplevelse av uppslitet hjärta, läste Rumi och grät en skvätt. Och sedan tänkte jag över vad det betydde. Undrade vad jag höll på med. 

Jag måste göra ett karta, tänkte jag. Förstå vad den här processen går ut på. Så att jag inte går vilse. Vilket såhär i backspegeln är lätt bisarrt att tänka på eftersom alla nondualistiska lärare av rang säger att det är så detta sökande slutar. Det upplöses i en kaskad av vilsenhet.

BRAK!!

Det hela rasade ner, några våningar. Men fortfarande i huvudet. Nu enklare. Mer avskalat. Mindre fokus på mig och min process. Mer fokus på att försvinna in i det tomma, lysande mörkret. Nya ord. Enklare kartor. En mer grundläggande förståelse. I huvudet. 

BRAK!!

Ännu några våningar ner i huvudet. Mer immanens nu och mindre transcendens. Ännu mindre fokus på mig och mer fokus på det mänskliga. Att vara människa. Mänskligheten. Människovarandet. Vad gör det för skillnad vem som lider om alla är EN mänsklighet? Vad gör det för skillnad vem som vaknar upp ur drömmen när hela mänskligheten är EN dröm? 
Det gör HELA skillnaden. 
Eller, det gör INGEN skillnad. 
Metafysiska krumbukter. I huvudet.  

BRAK!!
BRAK!!
BRAK!!

Bomben, den nondualistiska, faller genom den konceptuella förståelsens många skikt. Långa perioder av eufori över insikten att allt är lev-ANDE. Ingen lever. ALLT är samma levande liv. Ingen tänker. Det finns bara tänk-ANDE. Ingen känner. Det finns bara känn-ANDE. 
Advaita-lingo i kubik. 
Ingen gör någonting. Allt är funger-ANDE. Ingen är ansvarig. It's the function-ING. It's the condition-ING playing itself out. VEM bryr sig. 
Flera vändor med moralisk ångest. Nihilism-spöket på nattliga besök. Andra nätter kom Solipsism-spöket. Inga treviliga typer. Men det gick över. Det också. Allt åter frid och fröjd - i huvudet. 

DET RIKTIGA BRAKET!
BRAAAAAAAK!!!

Det skedde inte över en natt. Långsamt blev det tydligt vad som hänt. Nu ligger inte bomben i huvudet längre. Nu ligger den i magen. 

Tack tyngdkraften!
Tack så jävla mycket ....

Ja visst är allt tankar. Visst är det så. I huvudet. 

Metafysiken har blivit kött. Förståelsen har blivit blod. Och köttet äter metafysiken. Och blodet dränker förståelsen.
Vad är kvar? 
En liten bräcklig kropp av kött och blod som vill veta vilken väg den skall välja.

Vilken väg skall jag välja? I hjärnan snurrar en skön gammal nondualistisk schlager. Har glömt texten, nånting med bla bla bla ... det finns bara nu och tiden är en dröm ... AND ALL THAT NONDUAL CRAP ....

Jag ser en textremsa rulla i bildens underkant som säger:
"All that nondual crap" behövdes för att röja väg, neråt, våning för våning, genom annat konceptuellt bråte. All that nondual crap var som en jälva borr. 
EN BORR.

Jag smakar på ordet BORR.
Jag gillar smaken. Blodsmaken!
Och tro det eller ej, en djup och innerlig tacksamhet fyller mig. Jag älskar "all that nondual crap". 

BLODSMAKEN!

Neråt går processen. Genom kött och blod. Genom hjärtat, i omgångar, i vågor, ner, ner på djupet och ända ner i magen.

Jag är inte tillbaka på ruta ett. Jag är inte på någon ruta alls. 
Nu finns alla frågorna här igen. Är tiden bara en mental konstruktion? Men den här gången får frågan brinna i magen. Detonera där. Det är vad som pågår nu. Frågan om vilken väg jag skall välja hänger på en skör tråd. Tidens tråd. 

Tidens tråd börjar i magen. Kanske är det så. Jag leker bara med ord här. Att klippa tidens tråd i huvudet. Det är en början. Att läsa Eckhart Tolles - The Power of Now, det är en fantastisk början. Effekten känns i hela kroppen. I huvudet, i hjärtat och i magen. Men den tidens tråd som sitter fast i magen, den bränner man inte genom att läsa en bok, hur fantastiskt skriven den än må vara. 

torsdag, september 09, 2010

En flaska Palinka

... Berättelser, berättelser, berättelser. ...
Utan början utan slut. Jag hoppar på i farten. Mitt i en berättelse om ett trasigt hjärta, ett hjärta med en så värkande hemlängtan att inget annat än skrik och tårar kunde uttryckas ... om inte ... han fick lite hjälp på traven, av smäktande toner från en zigenares violinspel och en flaska Palinka. Då kunde hans tårar hitta hem, tillbaka till det hjärta som dom kom ifrån.
Vi är inne i en annan kultur, ett annat upptäckande, en annan period, i berättelsen om Björn. Mannen med en flaska Palinka framför sig på bordet var också zigenare. Han kom varje fredag eller lördag till restaurangen där J spelade. J var en av världens bästa zigenarviolinister (alla zigenarviolinister är det) och tillika pappa till min dåvarande flickvän A.

Jag var 19 år och jag var förälskad i en flicka och en kultur. Den romska, eller som dom själva sade då, i slutet av 80-talet, den zigenska kulturen. För er som inte så bekant med zigensk kultur kan Kusturicas filmer vara en bra introduktion. Jag är inte kulturvetare och har aldrig "studerat" zigensk kultur, men med vidöppet hjärta låg jag och lyssnade till när A berättade om hur det är att vara zigenare. Så allt jag vet är egentligen hur det kändes att lyssna till A:s upplevelse av en mycket säregen och vansinnigt vacker kulturell identitet.
A:s pappa var som sagt violinist, och i landet dom kom från, Ungern, hade musiker hög status bland zigenare. Dom klädde sig i dyra märkeskläder och bodde i hus eller lägenhet. Aldrig husvagn. Inga stora kjolar. Dom reste runt i världen och A:s pappa hade t.ex. jobbat några år på ett lyxhotell i Abu Dhabi. Hem kom han med guld och exklusiva statussymboler som t.ex. cigaretttändare i guld av märket Dunhill.

Men det som grep mig, det som drabbade mitt förälskade tonårshjärta med full kraft, var deras syn på lycka. Dom sökte inte lyckan. Dom dyrkade smärtan. Så upplevde jag det. Eller dyrkade och dyrkade. Dom älskade den. Dom älskade olyckliga slut. Kusturicas filmer är fulla av dom. Och dessa filmer gav enligt A en väldigt träffande bild av hur det är att vara zigenare.

Jag var ung och förälskad och totalt oförstående inför vad dom menade med att dom inte sökte lycka. Det såg ut som att dom sökte lycka. Men det gjorde dom inte. Jag förstod inte och kanske var det just detta som var magin för mig. Efter att ha varit förlovad med A - två gånger! - och brutit upp förlovningen - två gånger - en gång jag och en gång hon, så förstod jag fortfarande inte. Men jag hade lite mer känsla för det hela.

Mannen som kom till restaurangen där A:s pappa J spelade. Han var ett mysterium för mig. Deras sätt att bemöta honom var lika märkligt. Ingen sade, gud vilket tragiskt liv han har, han borde få hjälp. Nej, A sade bara, sådär är det att vara zigenare. Man gråter och man sjunger och man dricker en hel flaska Palinka själv och sedan ger man bort hela sin lön som dricks till kypare och musiker.

Men varför, varför är han så olycklig? A tycktes inte riktigt förstå. Jag minns inte om det var att frun lämnat honom och barnen inte ville veta av honom, som var grejen. Eller att hans affärskompanjon lurat av honom alla hans pengar. Skit samma. Det var inte därför. Det hade liksom inget med saken att göra. Han var zigenare. Det var så A såg det. Och detta drabbade mig hårt.

Nämnas skall att J, världens bästa zigenarviolinist ... spelade så vackert att han kunde få till och med statyer av sten att börja gråta. Och skönheten var smärtan. Smärtan var skönheten. Och smärtan var musik. Och musik var J:s fiol. Och det var restaurangen där J spelade och det var jag och A som satt där och det var Björn som för första gången i livet vågade öppna sig för möjligheten att lycka inte var något att eftersträva. För lycka kunde aldrig vara så vackert. Det visste jag då. Det var olyckan som skapade skönheten.

Men än idag minns jag hur det kändes när A berättade om hur deras folk drivits på flykt från sitt hemland någonstans i Indien. Fritt från minnet hade det folk som senare kom att kallas zigenare varit legosoldater hos en kung. Men då kungen under många år inte hade några krig att utkämpa hände det sig att dessa legosoldater med familjer fördrevs ur landet. Jag minns inte varför. Kanske ansåg sig kungen inte ha råd att betala dom. Så dom fick gå. Och resten känner vi alla till. Ingenstans är dom välkomna. Ingenstans får dom känna sig som hemma. Överallt jagar man bort dom. Än idag. Det hjälper inte att man kallar dom för romer.

Så varför var mannen som satt där med sin flaska Palinka framför sig så olycklig?
Det hade att göra med HEMLÄNGTAN. A förklarade det för mig. Dom kommer alltid längta hem. Dom kommer alltid längta efter ett hem och ingenstans finns det ett hem. Inte för zigenarna. Kungen som dom en gång arbetade för är väl död och begraven sedan x antal hundra år. Hans land kungadöme finns inte längre. Allt hopp är ute. Punkt. Slut.

Vad återstår? Att blöda och gråta och spela och skratta. Jovisst skrattar dom. Massor. En grov och mustig humor förgyller deras dagar. Smärta med guldkant.

Ifall någon som är rom (zigenare) läser detta vill jag bara säga såhär. Det här är vad A berättade för mig. Det här är hur jag tolkade och minns det hon berättade. Inget annat.

Denna hemlängtan. Gud i himlen. Den var min. Den ÄR min. Mannen med flaskan. Det är jag. Men jag dricker satsang-mp3or istället. Det är skillnaden. Vi längtar båda hem. Och vi vet båda att VI aldrig kommer hitta hem.

Ifall någon hoppas hitta ett hem i Nondualismens och Satsang-cirkusens snygga fraser och sköna, rökelsedoftande sammankomster. Fan vad lurade dom är. Där finns inget hem. Där finns bara en eld. En eld som äter upp den som längtar hem. Först äter den upp våra ideer. Sedan äter den upp våra roller. Sedan äter den upp våra kroppar. ... jag pratar om satsang-elden nu .... våra kroppar i bemärkelsen egon. De muskelspänningar, konstellationer av muskelspänningar, små danser av muskelspänningar som håller ihop hela denna lyckosträvande och redan ganska lyckliga lilla konstruktion vi kallar oss själva.

HEMLÄNGTAN är en så rå och förgörande smärta. Den dövas inte med sprit. Den dövas inte med musik. Den dövas inte med meditation. Den kan tillfälligt dövas med självbedrägeri. Men aldrig i längden.

Vad vet jag om detta? Vem är jag att tala om detta? Jag vet bara att jag blev förälskad i en flicka och en kultur som låter hemlängtan äta upp dom. För jag kände igen mig där. Och jag visste hur sant det var, det som A sade till mig, att vi ALDRIG kommer hitta ett hem.

Jag vill gärna runda av med att sätta på ett litet plåster. Jag älskar plåster. Jag lever på att sälja plåster. Plåster och lugnande och smärstillande mediciner. Det är mitt levebröd. Och så Satsang-fraser som svalkar och lindrar. Tillfälligt. För jag vet att det är tillfälligt. Men låt oss njuta av det ändå.
Det hem vi söker kan vi aldrig hitta. För vi ÄR detta hem. Vi är det som alltid är här. Det som aldrig förändras. Vi är vattnets våthet som ingen storm, inga vågor kan ändra och skada. Vi är stillheten, DET som alltid lyssnar till allt detta. Bruset på ytan. Stormarna. Rörelser i DET vi är. HEMMA.
VI ÄR HEMMA.

Sedan skall detta sjunka ner från huvudet och in i kroppen. Ner i magen. Men det är ett annat kapitel. Det enda kapitlet. Men jag älskar berättelser också. Och bitterljuva minnen.

söndag, september 05, 2010

Gud på burk

Hon sitter i timmar varje dag med sina medicinlistor och sina receptlistor. Hon har dom i tjocka pärmar. Han ser hur dessa listor slukar allt mer av den tid de har kvar att leva tillsammans. They break my heart, dessa vackra gamla människor. Den ena sortens listor har hon fått från sjukhuset, den andra sorten från apoteket. Men dom ser nästan likadana ut, listjävlarna. Hon sträcker sig efter en överblick och en kontroll som glider allt längre och längre bort. Han försöker hjälpa henne och önskar inget hellre än att kunna lindra hennes oro. Han går till apoteket för att hämta ut hennes sömntabletter. Där möts vi, han och jag. Jag försöker vara hjälpsam och han visar förtroende för mig. Han berättar om sin frus galenskap, hennes sjuka jävla obsessande med dom där satans medicinlistorna och receptlistorna. Men han uttrycker det inte så. Det behövs inte. För vi vet båda. Jag har sett det så många gånger. Den gamla trötta hjärnan, som efter lång och trogen tjänst tappar greppet allt mer. Trotjänaren till hjärna som ändå kämpar tappert. Men det blir bara mer och mer galet. 

Jag förklarar för honom, skillnaden mellan de två sorters listor hans fru fyller sitt liv och sin tid med. Den krympande tid de har att dela det vackra i livet. Den ena sortens lista får man från primärvården eller den sjukhusavdelning man skrivs ut från. Den andra sorten får man från apoteket. Den ena sorten, medicinlistan, talar om vilka mediciner man skall äta och därför BÖR ha recept på. Den andra sorten, receptlistan, visar vilka recept man de facto har liggandes i apotekets elektroniska receptregister. Apotekets lista blir inaktuell varje gång man gör ett uttag och skall därför kastas. Medicinlistan blir inaktuell varje gång man får en ny och bör därför kastas, den också. 
INTE SPARAS, snälla, snälla älskade gamla människa. Inte sparas i pärmar och läsas som vore dom en gåta,  ett kodat meddelande om meningen med livet och universum och allting.

- För helvete kärringjävel, kasta listjävlarna nån gång då. Vill jag ropa. Och det vill hennes man också. - Men, säger hans fru, denna intagande, ljuvliga varelse han en gång blev kär i och fortfarande, efter 60 år lever tillsammans med, - Men, säger hon, varför står mina blodtunnande tabletter inte med på den här listan? Och mannen, å vad jag älskar den här mannen, han säger, - jag vet inte älskling, jag skall fråga dom på apoteket. Om jag kommer ihåg. Om dom har tid med oss. Och han tänker att, fan vad dumma dom blivit, han och hans fru. Dom fattar inte det enklaste, det som ALLA ANDRA fattar. Och han skäms för att fråga. Han vill inte ta upp min tid. Men han frågar ändå. Och jag förklarar, och han fattar ändå inte. Jag förklarar en gång till och han fattar hälften. Men sedan, när han kommer hem, så har han glömt allt.

Och sedan, det här hände igår, så kommer han tillbaka, hela vägen, tillbaka till apoteket, tillbaka till mig, för att undra, varför han inte kunde hämta ut sin frus sömntabletter. Och jag förklarade ännu en gång, att läkaren skrivit ett expeditionsintervall på sömntabletterna. För frun är alldeles för förtjust i dom där små rackarna. Hon knaprar dom som vore dom godis. Nej, såklart inte, hon knaprar dom för att det är det enda sätt på vilket hennes gamla hyperspeedade hjärna kan få några timmars rast och ro. Så är det. Och jag måste säga att jag är glad att det finns något som kan ge henne vila. Och glad att jag får sälja det till henne. När tiden är inne. Men det är det inte ännu. Hon har varit för girig. Hon grubblade för mycket över dom kodade meddelanden om livet och universum som gömde sig i medicinlistorna och receptlistorna. Hon tänkte att om hon bara kunde matcha dom, få dom att vibrerar på samma frekvens, så skulle himlens portar öppna sig på något magiskt vis och allt skulle bli FÖRKLARAT. 
Den älskvärda gamla kvinnan missbrukar sömntabletter. Så heter det i klartext. Och det är aja baja. Dessa små ovala underverk, som på något magiskt sätt sprider sig genom hennes kropp som ett mjukt vitt ljus och får allt att bli mjukt och lugnt. Åååå vad hon älskar sina Imovane. Dom är hennes allt. 

Imovane 7,5 mg. 
Gud på burk. 
Svaret på hennes böner, på burk. 

O Gud, skänk mig frid. Några timmars vila från den här världen som äter upp mig, långsamt.

Hur kan jag skriva att jag älskar den här gamla kvinnan? Jag skulle aldrig kunna säga att jag älskar henne utifrån nån sorts nondualistisk nonsensplattityd om att hon är jag. Jag kan bara säga att jag känner igen mig i henne. Hon begraver sig i sina listor. Jag begraver mig i mina nonduality-böcker och mina mp3or och youtube-klipp med Satsang-lärare. Det är egentligen ingen skillnad. För vi hoppas både hon och jag på att något skall klarna. Det är klarheten vi söker. Klarheten vi längtar hem till. Och vi är båda olyckliga för vi vet, både hon och jag att det är kört. Men vi kämpar på ändå. 

Och självklart är listorna bara toppen på ett isberg för henne. Och nondualismen bara toppen på ett isberg för mig. Livet erbjuder så oändligt mycket mer saker man kan obsessa över. Så har mitt liv alltid sett ut, olika listor som skall matchas. 
Det är så jag levt mitt liv. I en strävan att matcha önskelistorna. Men livet, åååh, livet fastnar inte på några listor. Jag är jävligt bra på att förklara för mina kära kunder att listorna hela tiden ändras och uppdateras och därför måste kastas. Kasta listjävlarna ber jag mina kunder. Snälla, snälla spara inte listorna. Och snälla, snälla, försök inte matcha dom för det går inte. 

Och jag blir alldeles gråtfärdig när jag ser hur jag själv gör precis det jag råder andra att inte göra. Jag sitter där med mina önskelistor. Jag sitter där med mina listor över allt mellan himmel och jord. Och jag försöker matcha dom. Och jag vet att det är kört. Men jag gör det ändå.

Och även om jag skulle lyckas konstruera en magisk, realtidsuppdaterande superlista, som inkluderade och transcenderade själva listskapandets essens, så skulle det bara vara ännu ett uttryck för hur ...

.. Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats feet over broken glass ..."


UA-3343870-1