tisdag, september 28, 2010

Bara en tanke

Frågor ropar runt denna jord. Dom ropas ut i natten. Frågor ur djupaste förtvivlan.
VARFÖR??
Varför finns ondskan?
Varför skadar vi varandra?
Och alla svar är som vind som blåser genom torrt gräs.
Teodicéproblemets alla lösningar låter som "rats feet over broken glass".

Varför far barnen illa?
Vi ropar ut frågan mitt i natten. Eller mitt på dagen. När vi ser en fetstilad kvällstidningsrubrik. Varför far dom gamla illa?
Varför far hela jävla civilisationen illa av att springa runt i ett jävla ekorrhjul som ingen kan ställas till svars för att ha konstruerat?
Vi ropar och ropar....
Varför, varför, varför .... gör det så ont att vara människa?

De flesta av oss ansar våra häckar och inreder våra hus och sitter där i höstmörkret och tittar på romantiska komedier.
Och dricker varm choklad.

Varför far barnen illa?
Vi kan lindra. Vi kan finnas där. Vi kan ge pengar. Och det gör vi. Många av oss. Men frågorna lurar där i mörkret. Vad driver människor till att skapa lidande?
Samsaras hjul.
Vakna upp!
Vinden blåser återigen genom gräset. Sssssshhhhsssss låter vinden. Vi anar detta svaga sus. - Vakna upp, tycker vi oss höra. Vakna upp ur drömmen.
Och innan vi vet ordet av har vi börjat springa runt i satsang-cirkusens ekorrhjul. Istället för att inreda våra hem i lugnande färger inreder vi våra tankestrukturer med lugnande insikter. Och vi leker denna lek så länge vi tror att det är något mer än en lek.
Vissa kanske fortsätter även efter att dom sett att också den hippa satsang-cirkusen är opium för folket ... som gamle Marx sade om religionerna. Jaa, och här sitter jag nu och har fan blivit beroende av att suga i mig dom där lugnande insikterna.

För nio år sedan dog min mamma i en bilolycka. Många strukturer i mitt liv gick sönder då. Det uppstod, som det sägs, en reva i drömväven. Jag tyckte mig få syn på det okända. Det som alltid är här men som aldrig går att greppa. Ett intensivt sökande inom Nonduality tog sin början. Och jag tyckte mig få grepp om det ogripbara. Och detta grepp gav en viss tröst. Tröst för mig. Opium för Björn.
Jag skall försöka styra undan från ett försök till psykologiserande av det ogripbara. Jag överlåter till religionspsykologerna att försöka få grepp om det ... Jag ser fram emot deras slutsatser ....

Men medan jag sprungit runt i satsang-crikusens ekorrhjul har jag också stött på några oroande insikter. En av dem är följande:

Så länge vi håller fast vid saker som kan tas ifrån oss så lever vi i en lögn. 
Sanningens pris är ALLT. 

Vad betyder det?
Jag vet inte. Och jag vill inte konstruera några svar här. Jag är trött på att konstruera svar. Allt jag kan säga är att dom orden ger en speciell klang i kroppen. Som om dom vore mer än vind genom torrt gräs. Och jag vill utforska varför det är så.

För det första går det här djupare och djupare ju längre man låter det verka. Det tycks inte finnas någon gräns för hur djupt det kan gå. Det är en dekonstruerande insikt. Inte en tröstande insikt.

Jag tänker känna mig fram här, helt fritt. Smaka på orden. Följa dom i lite olika riktningar.

Det första som kommer upp är ett spöke vid namn Värdenihilism. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha träffat på detta spöke. Mina möten med Värdenihilism har oroat mig. Det finns ett superego, ett föräldrajag där upp i huvudet, som har till uppgift att hålla ordning och reda bland de impulser som uppstår här i kroppen. Föräldrajaget går på regelbundna föräldrajags-möten där det bestäms vad som gäller. Vad man får göra och vad man inte får göra. Men föräldrajaget är ju något obeständigt. Något som kommer och går. Hur väl det fungerar hänger intimt samman med vilka specifika kolväten som råkar cirkulera i hjärnan vid den givna tidpunkten. Högst opålitligt. Och definitivt något som kan tas ifrån mig. ....

Vad betyder det att sanningens pris är ALLT? Betyder det att jag måste deala och i utbyte mot föräldrajaget få lite mer sanning?

Det är faktiskt en berättigad fråga. En återkommande fråga på Satsanger världen över. Grejen är den, att för mig är de svar som brukar ges ... som de flesta ord numera ... like wind in dry grass. Det är opium. Det är fluff. Inte bluff men fluff. Jo, kanske lite bluff också.... Jag vet inte.
Jag hade en liten tanke på att dra några av dom vanligaste svaren här, men jag avstod. Min hjärna svarar inte längre på drogen. Har jag blivit immun?

Vad kan tas ifrån mig?
Lugnande satsang-fraser kan definitivt tas ifrån mig. Dom kan ni ta. Jag kan vara utan dom nu.
Vad kan mer tas ifrån mig?
Nära och kära.
Och det är där det bränner till.
Det är där det hugger till i magen.
Jag har minnen av hur det var när jag fick veta att min mamma omkommit. Hur det var att se henne död på sjukhuset. Hur det vara att röra vid hennes kalla ansikte. Overkligheten. Smärtan. Sorgen. Allt som gick sönder. Hon höll i så mycket. Hon var så stark. Och när hon inte fanns där längre rasade så mycket samman.

Mina armar kan tas ifrån mig. Så att jag aldrig mer kan skriva. Eller kramas. Min talförmåga likaså. Min förmåga att tänka kan också tas ifrån mig. Jag kan bli som en guldfisk utan minne. Jag kan förlora förmågan att skilja på dröm och verklighet. Min förmåga att använda lugnande meditationstekniker för att dämpa oro kan försvinna. Jag kan bli som ett inferno av ångest. Helt oförmögen att kontrollera några känslosvall. Allt beror på små justeringar i nivåer av hjärnans signalsubstanser. Små små obalanser och hela helvetet brakar loss.

Så friden, lugnet, stabiliteten kan tas ifrån mig.
Och det här, det är bara början, det är bara på ytan. Den där dekonstruerande insikten går precis så djupt som man orkar låta den gå.
Och genom varje lager är allt bara lögner. Man sjunker ner genom lager på lager av lögner. Så säger insikten.

Allt är bara tankar säger Nonduality. Där finns jag-tanken och ägande-tanken. Se att det bara är tankar.
Ingenting kan tas ifrån dig! (fan, nu kom dom ändå, dom där svaren, det där opiumet)
För du är bara en tanke. Att du skulle äga något är bara en tanke. Det du äger är bara tankar. Du är inte egentligen fäst vid dina nära och kära, du är fäst vid dina tankar om dom, dina berättelser om dom. Och du är bara en tanke. Och att dina nära och kära är dina, det är bara en tanke.

Bara en tanke
Bara en tanke
Bara en tanke

Oj, jag svarade visst på opiumet ändå. Det känns rätt utspejsat det här ....

15 kommentarer:

  1. Jag grips av en varm medkänsla av att läsa detta. Men ett ännu större missmod, eftersom jag känner att du alls inte vill ha svar på de frågor du ställer.
    (Bara en tanke... och tankar kan vara fel)

    SvaraRadera
  2. Frågor, svar, inga frågor, inga svar ... medkänsla, ingen medkänsla, låt det bara vara eftersom det redan låts vara eftersom det är här. Vi försöker ständigt få någon ordning på det som är här istället för att SE att det som är här redan är i ordning. "Vi" är redan i ordning, det är vattentätt! Idiotsäkert! Redan!

    SvaraRadera
  3. Perra!
    Det är sant. Jag vill inte ha svar. Varför gör det dig missmodig?
    Jo, jag önskar mig ett svar på den frågan ... :)

    SvaraRadera
  4. Vad Kanviveta!
    Känns det som att jag försöker få ordning?
    Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
    Jag är glad för ditt lugn. Verkligen.
    Peace<3

    SvaraRadera
  5. Björn, :) Det var nog mer riktat till min egna upplevelse av att det varit något (whatever) som fortfarande "varit igång" och sedan ett par veckor har det jag känt i två år nu ungefär fullständigt dött för mig. Det blev med ett slag oerhört enkelt och klart. Inget har förändrats egentligen mer än jag ser att jag inte tidigare såg det jag ser nu. Jag vill inte skriva så mycket mer ... :) Peace :)

    SvaraRadera
  6. Björn,
    Mitt missmod kommer säkert ur det faktum att jag lagt mycket energi på folk som har ställt den här typen av frågor tidigare.

    Jag har engagerat mig, verkligen trott att de vill ha svar på frågorna. Men ingen vill. Tvärtom är det ofta så att deras klagan plötsligt förbytts i stor vrede (som riktats mot mig).

    Jag borde ha lärt mig att det bara handlar om egot som söker identitet i att ställa sådana här frågor, varpå svar följaktligen skulle utgöra ett hot mot denna identitet.

    SvaraRadera
  7. Hej :-)

    Bara en tanke....

    Inte så bara! Tankar är fantastiska. Dom skapar min värld. I mina ögon är det ett mirakel. Jag blir tyst av förundran och beundran när jag "ser" vilken power tankar har. Att en tanke bestående av några ord har makten att styra mig (förutsätter att jag tror på den) är tamigfan värd respekt :-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  8. Icke-dualism som bara en tanke?

    Ett egolegotrick som alla andra, bara lite ovanligt klistrigt?

    En avancerad matrixmackapär som suger upp mayasläppande magiker extra effektivt?

    Icke-dualism som flugpapper?

    En tradig tankestruktur i en ovanligt vanlig nakenkejserlig förklädnad?

    Vem vet egentligen?

    Är det viktigt?

    Är det så hemskt att vara fluga som faktiskt gör någon förnär?

    Eller ett flugpapper som bara låtsas att det förtär?

    Icke-dualism som uttröttningsfälla eller uttröttningstrampolin?

    Kasta svin åt pärlorna som aldrig fanns ens i drömmens trans?

    Kroppens tankar behöver inget bränsle alls.

    De behövde inte ens dömas, glömmas, gömmas.

    Kasta upp under lupp, redan vaken innan min inre tupp gol och jag satte min Pi-stol mot tinningen och trycker av. Ut rinner livträdet sav. Blir en bärnsten och funnen på min egen strand. Ett smycke som lyser lite extra ut min darriga icke-befintliga hand.

    Rädslan för kärlek, är kärlek som räds att våga ta ett språng hem till sig själv på en gång genom smärtans urskiljande nålögesång.

    Tankar töms. Livet flyr. Gör mig rädd, fullkomligt yr. Att dö före jag dör, med taskigt humör gör mig mör, och vem hör och kör vidare bortom stupets brant, balanserar på kniveggens kant?

    Jag? Du? Maten? Spyan? Allt? Inget? Är det viktigt att veta hur spelets regler imploderar när man trott sig klura in dem, gång efter annan?

    Är spelet om spelets upphörande, spelet förklätt till något annat än det är? Skuggspel gör en aldrig hel.

    Skuggtankar som förankrar?

    Ordmord. Tanksank.

    Klubb för inbördes förundran?

    Apati, empati, sympati, antipati - patinerar vårt (inte så) exklusiva sällskap med pistolfluffiga ställningstaganden som i begynnelse-ändan och -änden slutar med för-stoppning.

    Stopp! Halt före. Ingen valla hjälper någonsin.

    SvaraRadera
  9. Perra!
    Hmm... jag trodde det var i svaren egot sökte identitet. Jag har inte tänkt på att man kan boosta sig med frågor också ...:) Men det är klart. Det gäller att ta ALLA chanser.

    SvaraRadera
  10. Pirjo!
    Jag delar helt din förundran över tankarnas makt! Vi kan ha en klubb för inbördes FÖRundran som Pierre pratar om i sin kommentar:)

    SvaraRadera
  11. Pierre!
    Läsfest från första till sista stavelsen! Du trollar med språket.

    SvaraRadera
  12. Pierre: Underbart. Din kommentar ger mig mer än t ex hela Bruno K Öijers senaste diktsamling.

    Rädslan för kärlek? Hur kommer det sig att vi har kommit därhän att meningen överhuvudtaget har formulerats?

    Det pratas om att allt är ETT. Och det är inte bara prat, anser jag.

    Men frågor kan ställas bara för att manifestera separation? Sådana frågor väntar sig nog inga svar. Rädslan för kärlek handlar mycket om hotet mot separationens överlevnad. Vi bär alla på det. I någon grad.

    Du är poet. Poesi är inte "vackert". Det handlar om liv och död bara. Åtminstone för mig.

    SvaraRadera
  13. Jag köper inte den där du-måste-betala-dig-fri-grejen. Det är att hålla fast i grejor som kostar.
    Sanningens pris är alla lögner.
    Lögnerna är vad som kostar oss allt!

    SvaraRadera

UA-3343870-1