onsdag, oktober 27, 2010

Utanför restaurangen

- Herregud, här är vi nu, där är restaurangen, vår första dejt, minns du, undrar han.
- Det känns som hundra år sedan, säger hon, det känns som ett annat liv, och ändå känns det som att ingen tid alls har passerat. 
- Vad fan har vi egentligen gjort under dom här åren, undrar han.
- Ja, vart har dom tagit vägen, säger hon, och fattar verkligen inte. Dom står där utanför restaurangen där dom hade sin första dejt, och här och nu, i denna stund, vet hon, när tittar på honom, att han heller inte fattar.

Dom fattar inte men dom vet. Först anar dom, sedan vet dom, under bråkdelen av en sekund vet dom, innan tänkandet återigen suger in dom i storyn. Hon vet att ingen tid har passerat sedan deras första dejt för 10 år sedan. Det är inte bara som det känns - det ÄR så. Och han vet, bortom alla tvivel, i samma tidlösa stund, att dom bokstavligt talat inte lyft ett finger under alla dom här 10 åren. Ingenting har hänt.
Ingen ting.
Dom har älskat, skrattat, gråtit och pusslat med vardagspusslet. Dom har fått barn, skjutsat till dagis och skola, umgåtts med vänner, rest, upplevt och roat sig. Stridit, vunnit, förlorat, gett upp och tagit nya tag. 
Och dom vet, där utanför restaurangen, när dom tittar på varandra utan att fatta någonting, att ingenting av detta har hänt. 

Har dom någonsin träffats? Ägde den där första dejten någonsin rum? Dom vet båda att också det är en story. Varken mer eller mindre. En story som inte har någonting med dom att göra. 

Det är så med berättelser. Dom handlar aldrig om oss. Dom handlar bara om dom påhittade figurerna i berättelsen. Och vi vet att vi inte kan vara några påhittade figurer. 
Vi kan se berättelser komma och gå, men vi är alltid här. Vi ser hur berättelserna hela tiden ändras men att vi alltid är dom samma. Orörda, oförändrad av alla berättelser. 
Berättelser eller metaberättelser eller berättelser om metaberättelser. Det gör ingen skillnad. 
Denna berättelse är såklart inget undantag.

Livet förblir orört, gränslöst och öppet som himlen. 
Och vi är livet, i livet som livet. 
Med eller utan berättelser.

måndag, oktober 25, 2010

Kan inte göra mig hörd

Jag sitter här och lyssnar till Avadhuts sång (Avadhut Gita). Jag sjunger med.

You can't be heard, or smelled, or tasted;
You can't be seen or sensed by touch.
Truly, you are the ultimate Reality;
Why, then, should you be troubled so?

Ja varför bekymra sig om att det inte finns ord för detta?
Jag har aldrig haft några ord för detta. Och om jag haft, skulle ingen kunnat höra dom. - You can't be heard, sjunger Avadhut. Och jag vet att det är sant.

Inte heller hade jag kunnat skriva om det. - You can't be seen or sensed by touch, sjunger Avadhut
Jag kan inte röra vid någonting.
Ingen datortangent reagerar på min beröring.

Det är känslan just nu. Bortom ord. Bortom förståelse.

söndag, oktober 24, 2010

Bilolyckor och andligt sökande

Tidigare idag fick jag ett mail från en vän som läst mina senaste inlägg och undrat varför jag upprepar att 
- ingenting kan röra vid vad jag är - 
- När du skriver så kan det låta som att du försöker skydda dig, påpekade min vän. 

En gång var jag med om en bilolycka. Jag fick punktering på vänster bakdäck i 140 km/h och körde in i sidan på en mötande bil. Efter en sladd på flera hundra meter hamnade min bil i diket där den började volta för att slutligen hamna på vägen igen. Ingen omkom men båda bilarna totalförstördes. Jag och den andre föraren kom undan med lindriga skador.

Minnet av olyckan innehåller diverse märkliga komponenter som dock kan kännas igen av många som upplevt liknande traumatiska händelser. En sak var att tiden nästan stannade upp. Händelseförloppet upplevdes i slowmotion - nästan bildruta för bildruta. Men det som var mest förvånande var stillheten och friden. Jag lärde mig senare att den här upplevelsen av stilla frid mitt i extrem turbulens och stress är vanligt förekommande. 
För dom som roas av sådant, finns det en vetenskapliga förklaring på det här fenomenet. Den bygger på att hjärnan stänger av vissa funktioner för att kunna hantera stressen. Bland annat stänger den av dom områden som under normala omständigheter konstruerar sambanden mellan mig och det som händer i och utanför kroppen. Det kallas för att dissociera och ses som en psykologisk försvarsmekanism. 

När hjärnan slutar konstruera ett samband mellan mig och det som händer blottläggs det som alltid är här - stillhet och frid. Det är enkelt och vackert. I det läget skulle man mycket väl kunna utbrista - ingenting som händer kan röra vid vad jag är...

Det är en sak som måste till för att hjärnan spontant skall gå in i det här tillståndet. Hjärnan måste bli övertygad om att den helt saknar kontroll över händelseförloppet. Den måste helt enkelt tvingas att ge upp. 

Att vara en andlig sökare kan i långa loppet bara leda till en sak - kapitulation.
Hur lång tid den processen tar varierar såklart från person till person. Hur intensivt man söker spelar också in. Mitt sökande har dom senaste åren varit helt vansinnigt intensivt. Jag har i flera år haft en livssituation som gett mig nästan obegränsade möjligheter att hålla på. Vilket jag också gjort. Hållt på alltså.... Gud i himlen vad jag har hållt på! 

Till slut brast sambandet mellan mig och detta galna sökande. Det var då jag skrev inlägget - Molnet i soffan.
Jag ser nu att det till slut inte gick att skilja på sökaren Björn och resten av min personlighet. Sökaren och sökandet tog över allt mer av personen och livet. Så när sambandet mellan mig och sökandet till slut brast, brast också, i någon mening, sambandet mellan mig och björnpersonen och hans liv. 

Det var ett samband som aldrig egentligen fanns där - annat än som en mental konstruktion. För den som gillar eller tycker sig behöva vetenskapliga förklaringar kan man säkert finna att de områden i hjärnan som kopplar ihop mig med björnpersonen har släckts ner. 
Förutom denna sammankoppling finns nog det mesta kvar. Allt kan hända. Mitt i stillheten och friden. Bilar kan krocka. Tårar kan fällas. Skratt kan bubbla fram. Blogginlägg kan skrivas. Men ingenting kan någonsin röra vid vad jag är. Man får kalla det stillhet och frid om man vill. Detta ogripbara, obeskrivbara. 

måndag, oktober 18, 2010

Neti-Neti - medicinen för alla ord-allergiker

Självklart behöver inte ord-allergi medicineras bort. Det räcker med att vara tyst. Gå ut i skogen, till stranden, stänga in sig i garderoben, vad som helst. Låta datorn vara avstängd ett tag.

Ord-allergi kan vara något mer än behov av vila. Det kan vara en känsla av att aldrig mer vilja gå in i språket eftersom språket fängslar. En total mättnad. En känsla av att ingenting egentligen finns att hämta i språket. Att allt som kan hämtas där är kattguld. Billiga, smutsiga piratkopior.

Nonduality-nördar, som jag, drabbas med återkommande intervall av ånej-inte-en-bok-till-syndromet. Jag har hört att många känt så före mig. Många har drabbats av en sådan leda, inte bara över orden och böckerna, utan över allt, så att dom beslutat att göra sig av med allt dom äger, lämna allt och ge sig ut på vägarna med en tiggarskål. En tiggarskål och Avadhut Gita.

Avadhut Gita är som friskt vatten för den som håller på att törsta ihjäl bland alla torra ord.

En röd tråd som löper genom hela Avadhut Gita är Neti-Neti = varken det ena eller det andra. Låt mig ge några exempel för er som ännu inte druckit den gudomliga nektar som flödar ur denna lilla bok.

How could the supreme Reality be of the nature of bliss?
How could the supreme Reality be of the nature of blisslessness?
How could the supreme Reality possess either knowledge or ignorance?
If the supreme I am is the one Existence, It’s everywhere, like space.


My nature is neither emptiness nor fullness.
My nature is neither pure nor impure.
I’m neither with form nor without form.
I’m the supreme Reality; my nature is uniquely
my own.


I’m beyond being a soul or not a soul; I’m forever shining forth.
I’m beyond being a cause or not a cause; I’m forever shining forth.
I’m beyond both nirvana and bondage; I’m forever shining forth.
I’m nectarean knowledge, unchanging bliss; I’m everywhere, like space.


Though you may be spoken of, you have neither name nor form.
Whether you are divided or undivided, there’s nothing here but you.
O mind, O shameless, wandering mind! Why do you weary yourself so?
I’m nectarean knowledge, unchanging bliss; I’m everywhere, like space.

Sådär flödar det på, sida upp och sida ner. Utan början, utan slut. Varken det ena eller det andra. Neti Neti.
Och tänkandet flödar med. Ingenstans tillåts tänkandet att gripa tag. Ingenstans finns ett fotfäste för tänkandet.
Tänkandets gripande rörelse slappnar av. Och det blir klart att varken tänkandet gripande eller flödande kan röra vid mig. Det flödar utan varken början eller slut. Neti Neti - Varken början eller slut. Neti Neti - Varken gripande eller släppande....

Jag är varken sökandet eller sökandets upphörande. Jag är bortom bägge. Berättelser om sökandet upphörande (som mina två senaste inlägg) har inget med mig att göra. Jag är varken sökare eller finnare. Jag är varken sovande eller vaken. Som Avadhut Gita säger

... I'm beyond both nirvana and bondage ...

Eller som här:

... I never wake from within myself; I’m never not-awake. ...

Vad kan sägas om björnpersonens beskrivande av tillstånd samt icke-tillstånd?
Neti Neti - varken det ena eller det andra. Jag är varken tillstånd eller icke-tillstånd.
Vad kan sägas om identifikationen med björnpersonen?
Neti Neti - Jag är varken björnpersonen eller något annat än björnpersonen.

Så, vad är värt att sägas?
Orden som flödar ur Avadhut Gita. Som friskt vatten.

fredag, oktober 15, 2010

En fluffig wisdom-one-liner

Allt detta som kommer och går - som rök inuti mig - flyter igenom mig. Även bilden av mig själv som blåser på röken och får den att fladdra till, upplevs som en rökslinga som glider igenom mig.
Även detta beskrivande, dessa ord som likt rök, väldoftande för någon, stickande i näsan för någon annan, är ogripbara som rök. Ogripbara som doften av det kända, som ändå är så okänd.

Och så detta som jag är. Som alltid är. Ingenstans finns några spår av allt detta som kommer och går.
Dagböcker skrevs. Fyllda av berättelser om inre sår. Häromdagen deletade jag hela mappen med dagböcker jag hade på datorn. Alla dessa berättelser om mina sår, familjens sår, mänsklighetens sår. Svår, svår är denna väg där sår skall lämna spår i ord om det som kommer grävas ner i jord. ...

Var är den svåra vägen nu? Vägen fylld av spår från den kämpande björnpersonen är försvunnen.
Va!? - en hel väg fylld av spår är spårlöst försvunnen... det går inte att greppa.
Vägen lämnade inte ett spår - i detta enda ogripbara som varken kommer eller går.

Och björnpersonens gripande, begripande, beskrivande, reflekterande - denna bloggs huvudtema - var som en skugga som jagade sin egen skugga. Spårlöst försvunnen tycks det som. Men nu står det bortom allt tvivel att ingenting av detta någonsin varit här.

Jamen jag såg det ju! Det var verkligen här!
Ja, precis som en skugga verkligen kan tyckas vara här. Precis som man faktiskt kan se skuggan. Men den är ogripbar och helt utan substans.
Precis som bloggaren björns mentala rökringar.
Precis som meningen jag just skrev... pofffffff ....

Var finns spåren?
Fråga himlen!
Fråga himlen var spåren finns efter röken!

"Be the sky" kan tyckas vara en av dom fluffigaste wisdom-one-liners som finns. Om man vill göra intryck på någon som ännu inte tröttnat på wisdom-one-liners (en sån som jag när jag just upptäckt Osho ... ) skall man leverera "be the sky" med ett ansiktsuttryck som signalerar - gud, jag är helt överväldigad av min egen insiktsfullhet men samtidigt ödmjuk ....

Men egentligen är "Be the sky" inte fluffigare än något annat. Ingenting är mer eller mindre fluffigt. Allt är som ett ogripbart moln inom mig.
"Be the sky" lämnar ändå en efterklang här. Inte ett spår, men en lång efterklang.
Man kan tillägga. "Try not to be the sky".

tisdag, oktober 12, 2010

MOLNET i soffan

Idag låg jag hela eftermiddagen i soffan. I fosterställning. Solen lyste mig i ögonen under en lång period. Jag blundade. Jag hade en filt över mig.
Jag sov inte. Jag var liksom död men ändå fullt vaken. Det enda jag såg var MOLNET.

Ett moln av ord.
Björn och hans liv som ett ordmoln.
Som en fuktig dimma.
En dimma av orddroppar.
Ibland grått.
Ibland svart.
Ibland regnbågsglittrande i solen.

En disclaimer måste in här i början. Texten kräver det. Allt som skrivs här är en del av molnet. Även regnbågsglittret! 
I den nondualistiska ordleken finns en berättelse om himlen som förblir samma klara öppenhet före molnet dyker upp, medan molnet är där, och efter att molnet försvunnit. Bilden med molnet och himlen gestaltar hur inget moln någonsin kan lämna ett spår i himlen.
Himmel & moln-metaforer handlar precis som hav & våg-metaforer, om ett uppvaknande till vår sanna identitet
Jag ser detta. 
Jag ser också att dessa metaforer inte har någonting att göra med varken himmel eller hav. Dom har allt att göra med moln och vågor. 
Därför säger jag inte att jag är himlen. Jag säger att jag är jag. Och jag berättar vad jag såg idag.
Slut på disclaimern.

När jag låg där med filten över mig och solen i ögonen förde jag min hand genom den dimma som var Björn. Jag kände ingenting. Inte ens en fuktig kyla.
Där fanns ingenting.
Ett MOLN av ingenting.
Ett MOLN av berättelser om ingenting bestående av ingenting.

Nu sitter jag här vid datorn och för återigen min hand genom MOLNET. Björn-berättelse-molnet.
Där finns ingenting
Ett jävla moln av absolut ingenting.

Ett väldigt moln av alla ord som någonsin tagit form i den här hjärnan. Ord som blivit till berättelser som blivit till Björn. Björn i ett oräkneligt antal versioner.

Och ingen version har någonsin haft ett enda dugg att göra med mig.
Ingen berättelse, hur insiksfull och vacker den än må vara, kan säga ett skit om vem jag är. Punkt.
Så står det i de nondualistiska skrifterna. Ibland vackert och regnbågsglittrande, ibland skarpt och klart som blixten. Men oftast så molnluddigt som det anstår de ordmoln dessa skrifter trots allt är.
Tusen och åter tusen gånger har jag nickat instämmande. Men aldrig har jag förstått.
Jag förstår inte nu heller. Det finns ingenting att förstå. Det finns bara ett ogripbart ordmoln att föra sin hand igenom. Ett ordmoln av absolut ingenting.
Ett moln som på sagolikt intrikata vis refererar till sig själv från ett oräkneligt antal perspektiv.
Men INGENTING i molnet refererar till mig.
I N G E N T I N G.
... detta ingenting har aldrig någonsin blivit sett som det blev idag.
Sett av ingenting.

Vad gör jag med detta uppenbara?
Absolut ingenting.
Det finns ingenting där att göra något med.

MOLNET tycks finnas men har absolut ingenting med mig att göra.
Har aldrig haft och kommer aldrig ha.
Ingenting kan vara tydligare.
Ingenting har någonsin varit tillnärmelsevis så tydligt.
Någonsin.

* * *

Hur såg förspelet ut?
Förspelet till MOLNET i soffan?
Det verkar som att det funnits ett långt och intensivt förspel.
Hela mitt liv vuxna liv har jag skrivit dagbok. År av ursinnigt försök att definiera vem den här personen Björn egentligen är. En närmast livlång kamp där nya berättelser om Björn slagits mot och besegrat dom gamla berättelserna.

Detta finns på pränt. I en lång räcka av dagböcker. Några sparade, de flesta slängda.

Den del av förspelet som ägde rum omedelbart innan soffan, var att jag under förmiddagen satt och gick igenom texter jag skrivit som jag ännu inte fört över till min nya dator. Texter om min sanna identitet... Jag kunde inte fatta att jag skrivit alla dom där orden! Men framför allt, jag kunde inte fatta vad dom hade med mig att göra!
Och så var det att själva mängden ord blev överväldigande. Jag orkade inte stå upprätt. Jag gick och lade mig i soffan.

När det sedan slog mig att det där ordberget bara var en liten bråkdel av allt jag skrivit under alla år, orkade jag inte resa mig ur soffan.

Kampen mot berättelserna har utkämpats under så många år. Jag har stridit med pennan i hand på slagfält av papper, och i datorernas tidevarv med ursinniga tangenttryckningar på slagfält i form av worddokument och blogginlägg.

En del av berättelsen är att det funnits ett inre och ett yttre slagfält. På det inre slagfältet har jag stridit med penna och tangenter. På det yttre slagfältet har jag brutit mig ur livssituationer och brutit med människor som jag upplevt som begränsande. Jag har sagt, - Jag hör inte hemma här! Jag har sagt, - Det här är INTE jag.
Hela tiden ovetande om att allt varit ett ordmoln utan minsta koppling till mig.

- Nej, ropade jag när jag var 21, jag är INTE musiker! Jag bröt mig ur musikerberättelsen och flyttade till tyskland där en ny berättelse tog form som 2001 skulle sluta med att jag ropade - Nej, jag är INTE homeopat!
Återigen bröt jag mig ur en livssituation som inte var något annat än en yttre manifestation av en berättelse, ett ordmoln som jag trodde hade med mig att göra.

Just nu kan jag inte för mitt liv begripa vad det gör för skillnad om det finns en musiker, homeopat, farmacevt eller Nondualist där i molnet. Vad har molnet med mig att göra?

* * *

Det finns inga berättelser som handlar om mig. Berättelsen att jag är öppen och fri som himlen verkar ligga nära till hands. Men nej, den hör hemma i molnet. Jag ser den tydligt. Den är inte jag.

Det förvånar mig att alla dom nondualistiska orden hör hemma i molnet. Men det gör dom. Utan undantag. Dom må vara hur regnbågsglittrande som helst.

Detta är den totala friheten och den liknar ingenting jag någonsin kunnat föreställa mig. Här finns ju för fan ingenting. Inte ens frihet.

Friheten finns i molnet. Känslan av mystisk enhet med allt och alla finns i molnet. Känslan av att det är över nu, den finns också i molnet.

söndag, oktober 10, 2010

Ordhuset i ordstaden

Det enda jag vill prata om är ....
... att det inte finns något att prata om.

Denna önskan att prata om det opratbara kommer som en sug från alla håll samtidigt.

Det är som att hela ordhuset imploderar.
Ordhuset Björn.
Denna blogg en ordstad. Full av skyskrapor av ord.

Opratbarhets-pratet som sprängladdningar som detonerar i den ödsliga ordstaden.

* * *

Upplev-ANDE
Det är allt.

Orden - jag upplever något - kan aldrig uppleva någonting. Så enkelt är det.

Det enda som upplever är upplev-ANDE
-ANDE är allt.
Allt är -ANDE

* * *

Jag lutar mig tillbaka. Jag sitter här ensam i mitt rum. Det kan inte framstå klarare och skarpare att tanken - jag upplever något - inte kan uppleva någonting.
Som en skugga är den. Omöjlig att få grepp om. Men hur lätt som helst att se igenom.
Tanken - jag ser igenom - kan aldrig se igenom någonting.
En tanke kan aldrig se en datorskärm. Det är seendet som ser.

Samma sak med tänk-ANDE, lukt-ANDE, välja-ANDE, gör-ANDE etc.
Tanken - jag luktar - är fullständigt täppt i näsan. Det är uppenbart.

* * *

Föregående stycken står där som exempel på vilken sorts ord-hus den här ord-staden har byggts upp av.

* * *

Vad är jag?
Egentligen?

Hur kommer det upplevas när jag vet vad jag i sanning är är?
Fel fråga!
För det första. Jag kan aldrig vara en upplevelse. Jag kan däremot tyckas ha upplevelser.
För det andra. Det finns inga upplevelser. Upplevelser är en del av den skugglika efterkonstruktion hjärnan gör ibland, när den säger - jag upplever något.
Det finns inga upplevelser. Det finns ingen upplevare. Det finns bara upplev-ANDE.

Här kommer nu översta våningen på den ord-skyskrapa som just konstruerats:
Ja, jag vet det där om att jag inte kan definieras av någon upplevelse, säger tänkandet (för jag har läst dom och dom Nonduality-böckerna). Men det känns fortfarande som att jag upplever saker. När skall upplevelsen av ett jag som upplever saker försvinna?

Uppenbarligen kan ingen ord-skyskrapa, hur välbyggd och majestätisk den än är, få något ordhus att på riktigt fatta någonting. Av uppenbara skäl. Nondualism handlar om att klä av, ta bort. Inte om att lägga till. Framför allt inte om att lägga till en stor jävla skyskrapa av ord.
Frågan - Varför känns det som att jag finns när jag vet att jag inte finns? - är en klassiker. Det är en av de frågor som ställs på Satsanger världen över om och om igen. Och aldrig någonsin ställs den av någon som inte redan vet svaret. Vi frågar om saker vi redan vet. Varför?

Är svaret måhända:
Därför att ordhusen ännu inte har rasat.
Därför att vi tror att det bor någon i ordhusen.
Därför att vi tror att det är vi som byggt ordhusen.
Därför att det känns jobbigt att rasera något vi tror att vi lagt ner en massa arbete på.
Eller kanske ....
... för att vi plågas av en krypande misstanke om att jag själv är ett ordhus. Bara ett ordhus och inget annat. Och för att en nära förestående död alltid väcker en viss - hur skall jag säga - eftertanke. En önskan om dispans. En önskan om en sista önskan. Och denna sista önskan är att ett nytt ordhus skall byggas upp. Med andra ord. Önskan om ännu en bok, ännu en mp3a, ännu ett blogginlägg.

Hemma finns inga ord. Inte ens ordet - Hemma.
Jag stannar hemma nu och skiter i vad som händer med ordstaden. Må den implodera eller explodera. Eller kanske bara stå där. Jag behöver inte bry mig längre.

Vem vet. Kanske byggs det ett nytt ordhus redan imorgon. Men vad har det med mig att göra i så fall?

torsdag, oktober 07, 2010

Bortomsuget

Bortom orden vill jag.
Bortom upplevelserna vill jag.
Bortom personligheterna vill jag. 
När jag säger bortom menar jag också innan. Jag vill stanna i det jag är. Rent varande. Rent upplevande. Rent  vetande.
Drömmen skapar ord, upplevelser och personligheter. Den får göra det. Jag stannar här. Jag stannar HEMMA. Jag skiter i drömmen nu. Den får drömma på bäst den vill. 
- Inte bra Björn, detta låter dissociativt. 

Bortom pillandet med personlighetsstrukturerna vill jag. Bortom psykologiserandet. Jag går inte ut i det mer. Jag stannar hemma.
- Immanens Björn. Moder jord älskar alla sina barn. Öppna ditt hjärta för henne och låt den universella kärleken flöda i den materiella dimensionen. Hör du mig eller har du redan loggat ut?

Jag hör. (jag önskar jag hade öronproppar)
- Du vet Björn, längtan att transcendera är väldigt stark nu i dig. Men alltid finns där två poler. Alpha & Omega. 
Du vet väl vad Nisargadatta säger?

Jag vill bortom ord säger jag. Ord tråkar ut mig just nu. Skit samma om det är självaste The Niz som uttalat dom. Ord är ord.
- Jag förstår det Björn, det kan bli så tillfälligt när viljan att transcendera tar överhanden. Nisargadatta säger: 
"Love says "I am everything". 
Wisdom says "I am nothing". 
Between the two my life flows."
Jag vet att du hört det här förut. Men jag vill påminna dig. Det är wisdom som drar dig till sig just nu Björn. Men balansen mellan kärlek och visdom kan aldrig rubbas. Pendeln svänger till visdom nu. Den kommer svänga tillbaka till kärlek. Var lugn. 

Du citerar The Niz som fan citerar bibeln. Det där citatet är taget ur sitt sammanhang. Senare i samma citat säger han:
"... since at any point of time and space I can be both the subject and the object of experience, I express it by saying that I am both, and neither, AND BEYOND BOTH."
Jag vill bortom. Jag är varken Alpha eller Omega. Jag är före allt. Jag är bortom allt.
- Jag hör en rädsla här Björn. En rädsla för att vara i världen, vara i ord och känslor. Det låter som att du inte är riktigt fri att leka. Du vet, den som är fri kan leka fritt och behöver inte springa och gömma sig i någon grotta. 

Dom som säger att dom är fria och därför kan leka fritt, dom ljuger. Dom är inte fria från lusten att leka. Och när dom säger leka menar dom lusten att identifiera sig med personen /drömkaraktären. Lusten att glömma att det är en dröm. Glömma att man är en drömkaraktär. Fria människor leker fritt är rökridåer skapade av personer för personer. Jag är trött på personen!!
- Jag hör dig och vet inte riktigt vad jag skall säga.

Bra, säg ingenting. Om du vill kan du stanna HEMMA med mig. Hemma är ett annat namn på bortom.
Drömfilmen må vara lockande. Att glömma att det är en film må vara frestande.
Min längtan är bortom upplevelser.

BORTOM UPPLEVELSER / FÖRE UPPLVELSER

Hela Satsangcirkusen är en upplevelseindustri. Men det är här man känner suget från bortom - bortomsuget.

BORTOMSUGET

I Satsang finns båda sugen.
Bortomsuget och upplevelsesuget.
Satsang är en dualistisk setup. Såklart.
Medan bortomsuget kan anas här, mer påtagligt än någon annanstans, drar upplevelsesuget i oss med doften av något sakralt och upphöjt. Upplevelsesuget kittlar våra näsborrar med rökelse, smeker våra ögon med blommor och bilder på The Niz eller Ramana. Det vaggar våra personer med löften om att inga ansträngningar behövs. Att allt och alla är en aromatisk, väldoftande okayness-soppa. Det är upplevelsesuget. Som en mjuk och varm benzotripp utan varken början eller slut.
Men bortomsuget står här, omöjligt att missa, som ett berg, Som Ramanas Arunachala. Majestätiskt.
- Mmm

Bortomsuget är orört av upplevelsernas kommande och gående. Dessa personligheter vi vill gå in i och låtsas att vi är, flaxar som fåglar kring bortomsugets berg.
Så är det.
Hemma.
Jag vill stanna.
Hemma.
Nu. 

måndag, oktober 04, 2010

Frågan som korsfäster oss

Står jag på spel i mitt liv?
När livet är turbulent sveps jag lätt med i tron att jag verkligen står på spel.
- Ojoj, nu jäklar, nu måste jag lämna stillheten och gå in här och styra upp och väga och värdera och välja och fixa och dona.!!!

"Ojoj" är ett visst tonläge. Men det finns andra, tyngre tonlägen också. Skakande gråt till exempel. Eller rädsla som får blodet att frysa till is. När min kropp reagerar så kraftigt, står jag på spel då?

På ett mentalt plan kan jag lätt övertyga mig själv om att svaret ligger i frågans formulering. Kan JAG stå på spel i MITT LIV? Nej, självklart inte. Jag och mitt liv är ju två olika saker. Det hör man ju. Sånt kallar jag för insikts-plåster. Jag skulle kunna öppna ett eget litet apotek som bara säljer mentala insikts-plåster. Jag kan tillverka dom själv.

Jag har den senaste tiden raljerat ganska ordentligt med det inom Nonduality som jag kallat för insikts-plåster, tröst och Satsang-vaggande. Och det är jag inte ensam om. För en vecka sedan ställde jag mig bakom ett nytt motto - "Fuck tröst". Det var vågat. Det var rått. Det hade samma klang som Jed McKennas "The price of truth is everything".

Parallellt med "fuck tröst-temat" har något annat pockat på att uttryckas. Sanningen är ogripbar. Att vara i sanning är att inte gripa tag i någonting. Det är att inte sätta ner foten någonstans.
Vad som börjar träda fram ur detta är följande:

Trots allt, och jag menar verkligen TROTS ALLT, finns det en brännpunkt här. Och det är frågan - VEM ÄR  JAG?
Frågan - Vem är jag - har ingenting att göra med varken tröst eller behov av att få grepp och sätta ner foten på några mentala konstruktioner. Vem är jag är FRÅGAN. Det är sannings-frågan. Frågan som bränner bort alla svar vi vill ikläda oss. Det är elden som bränner bort allt som inte är sant. Det är vägen till uppvaknandet. Det är processen. Naken, rå och enkel.

Jag säger enkel, men det finns inget behov av förenkling i detta som vill uttryckas nu. För även om processen kan formuleras med dom tre orden - Vem är jag - så finns det ingen karta som vi kan följa. Det blir alltmer uppenbart att även kartorna brinner upp i sanningen, en efter en.
Vi kan mötas i sanning - Satsang - och dela med varandra vad som brinner i sanningen just nu, i just den här kroppen. Och hur brinnandet ser ut i just mitt och ditt fall. Och vi brukar alltid känner igen oss i varandra. För även om det på ytan kan se väldigt olika ut är det samma eld, samma process av att bli alltmer naken. Tills bara sanningen återstår.

Låt mig återgå till det här med tröst eller inte. Tröst har att göra med personligheten. Sanningen behöver inte tröstas. Att säga att tröst är fel, är att konstruera ett fotfäste någonstans i dualismen. Det blir en fixering. Det är som att säga att törst är fel. Tröst eller törst, det spelar ingen roll. Varken rätt eller fel.

Förr eller senare kommer vi tvingas släppa en fixering vid en rå och mörkstämd Jed McKenna-andlighet. Det är dualism. Rakt av. Jed McKenna är. Punkt. Hans böcker är varken rätt eller fel. Om vi tror att vi behöver Jed McKenna så behöver vi honom. Vi kan stirra på nedbrytning och död i hundra år, barn kommer fortsätta födas och knoppar slå ut i blom. Om det är något som skall brytas ner och dö så är det våra fixeringar vid den ena eller den andra änden av dualismen. Vi kommer tvingas släppa. Punkt.

Frågan - Vem är jag - flyttar vårt fokus. Nonduality handlar om var vi har vårt fokus. Om vi vill ha vårt fokus på hur dualismen leker runt i personligheten då får vi ha det. Det är varken rätt eller fel.

På tal om fokus. När jag pluggade i Uppsala hade jag en kompis som brukade säga - Nu skall jag spika fast mig på stolen fram till tentan. Jag gillade det uttrycket. Spika fast sig på stolen. Killen hade ett grymt fokus. Han hade bestämt sig. Han skulle ha sin examen till varje pris. Efter att ha strulat runt en del i livet där han besökt diverse återvändsgränder, hade han bestämt sig. Nu jävlar spikar jag fast mig på stolen tills jag har min examen.

Dom halvkokta satsangisarna kan få tjafsa på om huruvida det finns EN NÅGON här som kan uppnå NÅGOT  ... och om det finns något att uppnå. Jag har tröttnat på deras tjafs. Det är bara så jävla mentalt och skitnödigt. Varför inte arrangera en tävling där den som är mest non-existent vinner?

Jag menar allvar. Jag vill brinna klart i frågan - Vem är jag. Visst har ett och annat brunnit bort. Det är uppenbart. Men känslan av att stå på spel när det blåser upp till storm. Den uppstår ibland. Och när den gör det vet jag att jag inte är klar. Då vet jag att jag inte är här. Jag förstår mentalt att resan går från här till här. Men när det blåser upp till storm då är jag DÄR, därute i personligheten och vill fixa och dona.

När livet lunkar på är det lätt att vara HÄR. Men när det blåser upp då är det svårare. Jag förstår ju intellektuellt att det är jag själv som skapar turbulensen. Det är jag som betalar biljetten, det är jag som kliver på känslosvallens berg-och-dalbana, det är jag som sitter och kryddar manuset med en massa dramatik. Jag fattar det. Men jag tror inte det handlar om att begripa. Det handlar om att göra eller inte göra. Det handlar om att spika fast sig på stolen och brinna i frågan - Vem är jag. Det är vad det handlar om.

Det handlar om att låta bli att agera på rastlösheten, låta bli att gå till nöjesparken, låta bli att köpa biljett till känslornas berg-och-dalbana, låta bli att krydda manuset med dramatik. Det är vad Nonduality handlar om. För mig. Moi. Björn.

Apropå att spika fast sig. Eller snarare låta sig spikas fast. Nej, jag tänker inte på Jesus som person. Jag tänker på korsfästelsen som symbol. Jag vill avsluta med ett citat av Michael Brown, som jag transkriberade från filmen Leap! För övrigt en sevärd film för alla som är intresserade av Nonduality.


"... even the Crucifixion is a clue, the crucifixion says, nothing you can do physically with your hands can help you realize what is true, ... so hammer them down. 
Nowhere you can go with these feet, no sacred site will help you know what is true, you might as well hammer them down. 
Ok, now, you can start have an experience. Be with whats happening with you in the moment. And while you sit in there, the heat of the emotional body will start to come up. The fear, anger and grief that you have been running away from by your doings and by your going to different places, these will come up, and when you allow yourself to sit in this, it will awaken your feeling capacity to a point where you can realize what you are and where you are. That heaven is now. That you really died, People go, this is death, (pointing at the graves in the cemetry where the interwiev is filmed) This is not death. Its a physcal shift of the experience. ..."


Visst har Michael Brown ett fokus på personligheten. Men samtidigt inte. Han pratar om Heaven. Och jag hör Sanningen. - Sanningen är nu, hör jag honom säga. Sanningen är här.

Och vi har alla hört att det vi söker redan är här. Sanningen är inte det svåra. Det svåra är att spika fast sig på stolen och plugga tills man har sin examen. Utmaningen som kallar på mig är att sitta med frågan - Vem är jag - tills bara sanningen återstår. Att prata om att låta alla lögner brinna i sanningens eld kan också uttryckas som Michael Brown gör. Elden är "the heat of the emotional body" och lögnerna är att vi måste springa ifrån våra svåra känslor. Det här är något Adyashanti också pratar om. Som en practice. Att sitta i en svår känsla tills det brunnit klart.

Det sägs att vår längtan att springa till pilla-med-personligheten-parken och leka, är något gott. En sorts gudomlig kreativitet och leklust. Jag kan inte se att det behöver värderas som varken bra eller dåligt. Gudomligt eller demoniskt. Det bara är. Däremot kan jag se att det är det ultimata svaret på alla Satsangfrågor som har strukturen - Jaja, jag vet, jag inser det, MEN ..... YesBut-syndromet. Jag ser bara ett botemedel mot YesBut-syndromet och det är - korsfästelse ....

Och VEM kan vilja det???
Jaa, det är frågan. Eller en av tusen varianter på frågan. - Vem är jag.
UA-3343870-1