söndag, oktober 10, 2010

Ordhuset i ordstaden

Det enda jag vill prata om är ....
... att det inte finns något att prata om.

Denna önskan att prata om det opratbara kommer som en sug från alla håll samtidigt.

Det är som att hela ordhuset imploderar.
Ordhuset Björn.
Denna blogg en ordstad. Full av skyskrapor av ord.

Opratbarhets-pratet som sprängladdningar som detonerar i den ödsliga ordstaden.

* * *

Upplev-ANDE
Det är allt.

Orden - jag upplever något - kan aldrig uppleva någonting. Så enkelt är det.

Det enda som upplever är upplev-ANDE
-ANDE är allt.
Allt är -ANDE

* * *

Jag lutar mig tillbaka. Jag sitter här ensam i mitt rum. Det kan inte framstå klarare och skarpare att tanken - jag upplever något - inte kan uppleva någonting.
Som en skugga är den. Omöjlig att få grepp om. Men hur lätt som helst att se igenom.
Tanken - jag ser igenom - kan aldrig se igenom någonting.
En tanke kan aldrig se en datorskärm. Det är seendet som ser.

Samma sak med tänk-ANDE, lukt-ANDE, välja-ANDE, gör-ANDE etc.
Tanken - jag luktar - är fullständigt täppt i näsan. Det är uppenbart.

* * *

Föregående stycken står där som exempel på vilken sorts ord-hus den här ord-staden har byggts upp av.

* * *

Vad är jag?
Egentligen?

Hur kommer det upplevas när jag vet vad jag i sanning är är?
Fel fråga!
För det första. Jag kan aldrig vara en upplevelse. Jag kan däremot tyckas ha upplevelser.
För det andra. Det finns inga upplevelser. Upplevelser är en del av den skugglika efterkonstruktion hjärnan gör ibland, när den säger - jag upplever något.
Det finns inga upplevelser. Det finns ingen upplevare. Det finns bara upplev-ANDE.

Här kommer nu översta våningen på den ord-skyskrapa som just konstruerats:
Ja, jag vet det där om att jag inte kan definieras av någon upplevelse, säger tänkandet (för jag har läst dom och dom Nonduality-böckerna). Men det känns fortfarande som att jag upplever saker. När skall upplevelsen av ett jag som upplever saker försvinna?

Uppenbarligen kan ingen ord-skyskrapa, hur välbyggd och majestätisk den än är, få något ordhus att på riktigt fatta någonting. Av uppenbara skäl. Nondualism handlar om att klä av, ta bort. Inte om att lägga till. Framför allt inte om att lägga till en stor jävla skyskrapa av ord.
Frågan - Varför känns det som att jag finns när jag vet att jag inte finns? - är en klassiker. Det är en av de frågor som ställs på Satsanger världen över om och om igen. Och aldrig någonsin ställs den av någon som inte redan vet svaret. Vi frågar om saker vi redan vet. Varför?

Är svaret måhända:
Därför att ordhusen ännu inte har rasat.
Därför att vi tror att det bor någon i ordhusen.
Därför att vi tror att det är vi som byggt ordhusen.
Därför att det känns jobbigt att rasera något vi tror att vi lagt ner en massa arbete på.
Eller kanske ....
... för att vi plågas av en krypande misstanke om att jag själv är ett ordhus. Bara ett ordhus och inget annat. Och för att en nära förestående död alltid väcker en viss - hur skall jag säga - eftertanke. En önskan om dispans. En önskan om en sista önskan. Och denna sista önskan är att ett nytt ordhus skall byggas upp. Med andra ord. Önskan om ännu en bok, ännu en mp3a, ännu ett blogginlägg.

Hemma finns inga ord. Inte ens ordet - Hemma.
Jag stannar hemma nu och skiter i vad som händer med ordstaden. Må den implodera eller explodera. Eller kanske bara stå där. Jag behöver inte bry mig längre.

Vem vet. Kanske byggs det ett nytt ordhus redan imorgon. Men vad har det med mig att göra i så fall?

2 kommentarer:

  1. Det är väldigt likt en blogg om ett korthus som jag kommer ihåg.

    Låt oss bara stanna hemma.
    Och dricka te. Det räcker.

    SvaraRadera
  2. I rörelse och i stillhet!
    Korthus eller ordhus. Dom har ingenting med mig att göra.
    Dricka te har heller inget med mig att göra. Men det låter gott och trevligt. Låt oss snart:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1