onsdag, oktober 27, 2010

Utanför restaurangen

- Herregud, här är vi nu, där är restaurangen, vår första dejt, minns du, undrar han.
- Det känns som hundra år sedan, säger hon, det känns som ett annat liv, och ändå känns det som att ingen tid alls har passerat. 
- Vad fan har vi egentligen gjort under dom här åren, undrar han.
- Ja, vart har dom tagit vägen, säger hon, och fattar verkligen inte. Dom står där utanför restaurangen där dom hade sin första dejt, och här och nu, i denna stund, vet hon, när tittar på honom, att han heller inte fattar.

Dom fattar inte men dom vet. Först anar dom, sedan vet dom, under bråkdelen av en sekund vet dom, innan tänkandet återigen suger in dom i storyn. Hon vet att ingen tid har passerat sedan deras första dejt för 10 år sedan. Det är inte bara som det känns - det ÄR så. Och han vet, bortom alla tvivel, i samma tidlösa stund, att dom bokstavligt talat inte lyft ett finger under alla dom här 10 åren. Ingenting har hänt.
Ingen ting.
Dom har älskat, skrattat, gråtit och pusslat med vardagspusslet. Dom har fått barn, skjutsat till dagis och skola, umgåtts med vänner, rest, upplevt och roat sig. Stridit, vunnit, förlorat, gett upp och tagit nya tag. 
Och dom vet, där utanför restaurangen, när dom tittar på varandra utan att fatta någonting, att ingenting av detta har hänt. 

Har dom någonsin träffats? Ägde den där första dejten någonsin rum? Dom vet båda att också det är en story. Varken mer eller mindre. En story som inte har någonting med dom att göra. 

Det är så med berättelser. Dom handlar aldrig om oss. Dom handlar bara om dom påhittade figurerna i berättelsen. Och vi vet att vi inte kan vara några påhittade figurer. 
Vi kan se berättelser komma och gå, men vi är alltid här. Vi ser hur berättelserna hela tiden ändras men att vi alltid är dom samma. Orörda, oförändrad av alla berättelser. 
Berättelser eller metaberättelser eller berättelser om metaberättelser. Det gör ingen skillnad. 
Denna berättelse är såklart inget undantag.

Livet förblir orört, gränslöst och öppet som himlen. 
Och vi är livet, i livet som livet. 
Med eller utan berättelser.

8 kommentarer:

  1. En tänkvärd story Björn, tack!

    SvaraRadera
  2. Vilken vilsam läsning. :)

    SvaraRadera
  3. Jennyli!
    Det hela är obegripligt. Totalt.

    SvaraRadera
  4. Eva!
    Att inte kunna gripa/greppa blir ju vilsamt när man gett upp.
    Och det verkar rulla på så bra av sig självt. Hmm...

    SvaraRadera
  5. Kunna är väl en sak, men att inte längre behöva gripa/greppa. Jäkligt vilsamt alltså. Jepp, det rullar på fint den här filmen, helt av sig själv. :) Btw, kommer du ihåg när vi var inne på filmtemat? Många härliga vinklar har dryftats här... :D

    SvaraRadera
  6. Eva!
    Mm, gripandet och greppandet händer bara ... typ ...
    Jo, jag minns filmmetaforerna. En favorit är Jackie O'Keeffes - It's aldready in the can -
    Det är redan filmat och klart alltså. Alltihop. :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1