söndag, november 21, 2010

Folkmord

Filmkväll
Shooting Dogs.
Om folkmordet i Rwanda.

Jag grät så att jag skakade.
Nu har en stor tystnad tagit över här. Det finns tillfällen när ord kommer. Och det finns tillfällen när inga ord kommer.
Några ord försökte ställa sig i rad och bilda en mening. Men dom lyckades inte. Och det är ok. Det får vara alldeles stilla nu.

måndag, november 15, 2010

Obegripligt

Ord och uttryck är på väg som är helt obegripliga. Risken för missuppfattningar är enorm. Som om chansen till något annat än missuppfattning existerade.
Önskan att bara sitta. Överväldigande är den.
Livet rör sig genom mig. Livet rör inte vid mig.

Personen Björn har relationer, tycks det som. Personen Björn ÄR ett ständigt relaterande till tankar, känslor och människor.

Jag har ingen relation till personen Björn.
Absolut ingen.
Jag har bara trott att jag hade det. Det var en dröm. I mig. Genom mig. Som aldrig rörde vid mig. Precis som vågen inte rör VID vattnet. Vågen är vattnet - i rörelse.

Personen Björn är jag - i rörelse. Och just därför kan jag inte ha någon relation till Björnpersonen.
Så enkelt och samtidigt så obegripligt.

En sak som är kul.
Alla dessa försök att beskriva är egodrivna.

Läsare har påpekat detta, med all rätt.
ALLT som Björn gör är ego. Björn är ego. Björns värld är ego. Hela världen är ego.
Allt som rör sig, allt som kommer och går är ego.
Det finns inget som heter MER ELLER MINDRE EGO.
Det finns bara ego.
Att gradera om något är mindre egodrivet än något annat är ett lysande uttryck för ego.

Men jag är inte ego.
Jag har inget med ego att göra.
Ego kan aldrig röra vid mig.
Ego kan varken skada mig eller hjälpa mig.
Jag har ingen relation till ego.
Punkt.
Det finns inte två.
Skall det vara så svårt att förstå?

fredag, november 12, 2010

Vem bryr sig?

- Vem bryr sig?
Trött tonåring undrar.

- Alltså, jag fattar inte, hur orkar ni bry er?
Minnet av en undran.
Vi pratar sent åttiotal. En trötthet som satte in i dom sena tonåren.

- Men det är väl inte mitt problem?
Minnet av en undran. En förundran över hur dom vuxna skapar problem som dom sedan kräver att andra runt dom skall engagera sig i.

En hatkärlek till morgnar. Jag somnar om, igen och igen. Sover så länge som bara möjligt. Och lite längre ibland.
Missar bussen.
Minnen av en trött tonårings sovvanor.

Sitter längst bak i bussen.
Sitter längst bak i klassrummet.
Känner hur lärarna slänger ut krokar till mig. Hur dom vill hålla mig uppe och hindra mig från att sjunka.
- Snälla, Björn, kan du engagera dig lite? Det här är viktigt!

- Viktigt för vem?
Minnen av en uppriktig undran.

- Viktigt för dig Björn. För din framtid.
Lärare som säger att dom bryr sig - som känner att dom bryr sig - som får mig att känna att dom bryr sig.
Och samtidigt en känsla av att det är något skumt med hela "jag-bryr-mig-om-dig-konceptet.

- Vem bryr sig?
Minnet av en total och sann undran. En undran som var förvånansvärt vagt formulerad. Jag hade inget behov av att formulera min undran, varken för mig själv eller för andra.

En undran som just börjat brinna. Långt, långt kvar tills allt som är kvar är aska. Fullt med vedkubbar i denna brasa - känslor av alienation och en önskan att dissociera. Mycket som kan brinna - länge.

Minnet av hinkar med kallt vatten som slängdes på denna brinnande undran. Vem-bryr-sig-undran är kringgärdad av kulturella tabun och hemsökt av bilder som kan skrämma vettet ur en tonåring. En människa som inte bryr sig lever ensam och övergiven i en stökig och stinkande lägenhet som är full av pizzakartonger med halvätna, ruttnande pizzor som flugor och råttor kalasat på.
En människa som inte bryr sig har fett och stripigt hår, luktar illa och drabbas av psykoser där hon ligger i sin obäddade, stinkande säng och tittar upp i taket mitt på blanka förmiddagen ...

Så Björn engagerade sig. Björn brydde sig. Driven av en primitiv och stark önskan om att vara en del av flocken. Driven av en rädsla för att hamna utanför - och börja lukta illa ...

Men kärleken då?

Jo, den fanns där. Redan då såklart.
Kärleken till det som alltid finns här.
Kärleken till det jag i sanning är.
Björn 18 år ville sjunka in i det. Sjunka in i det han visste att han var. Sjunka in i det som redan, alltid är här.

Men lärarna slängde ut krokar. Föräldrarna slängde ut krokar. Samhället slängde ut krokar.
Rädslans krokar. Rädslan för det alla redan vet, innerst inne. Rädslan för att ingenting egentligen är viktigt. Rädslan för att ingenting egentligen betyder något. Rädslan för att det inte finns någon någonstans som kan bry som om någon eller något - någonsin....
Rädslan för att allt bryende bara är onödigt huvudbry ...

Satsanger och Nonduality återstod att upptäcka. Jag fick vänta i nästan tjugo år på detta språk, denna form, den jordmån i vilken min kärlek skulle komma att blomma.

För kärleken, ja den fanns där redan då - finns här - alltid. En kärlek utan början eller slut.
Kärleken till det som inte kan beskrivas, till det som inte är ett objekt ...
... till det som likt vattnets våthet förblir orört av alla vågor - och som just därför inte är separerat från vågorna.
Ingen separation. Ingen alienation. Ingen dissociation.

Ingen som kan bry sig.
Ingen som kan låta bli att bry sig.
Bara kärlek. Flödande av sig självt, bortom allt som tänkandet kan begripa.

tisdag, november 09, 2010

Mr Tolle och lektion nr. 1 i ACIM

Dom är så himla söta dom här små orden, dom älskar att rada upp sig, rad efter rad efter rad. Och där står dom sedan. Och visar upp sig. Kanske dom väntar på något. Vem vet... ?
Väntar dom på att någon skall säga att det dom gör tillsammans, genom att stå där och rada upp sig, är meningsfullt och vackert?
Med andra ord, väntar dom uppradade orden på att någon skall komma och investera i dom?
Och här kommer han ju, haha, den store investeraren, god för väldiga summor, och säger, - Tjena, killar och tjejer, där står ni och står. Fina rader ni står i. Jag gillar att raderna är så raka och att ni står så stilla. Vet ni, jag tror på en framtid för er. Ni har potential. Jag ser att det kommer växa fram många fler ordrader ur er. Det här är något som kommer växa, ja jävlar i mig, vad det kommer växa! Vet ni, jag slänger in tio millioner på stående fot, så bra är ni....

Jag var i Köpenhamn förra veckan och lyssnade på en man som också är god för väldiga summor, men som inte är någon investerare, Mr. - Say YES to what is - The power of NOW - Eckhart - A New Earth - Tolle. Han bara skrattar åt alla ord, och vi var många i publiken som skrattade med honom. Han var som bäst när han bara använde sitt sagolika minspel och sina händer, sina kluriga och knepiga gester. Jag skrattar högt här och nu bara jag tänker tillbaka på det. - Alla ni som sitter här, sade han till oss, kommer försvinna, som om ni .... och här lämnade han orden och gick till gesterna och ljuden. Han gjorde något som förde tankarna till såpbubblor,  som man nuddar, och så låter det, nästan ohörbart ... da ... eller .... ta .... eller.... pa ....ett litet klickljud, och det där tyckte han var sagolikt roligt märkte man. Där satt han, den store underhållaren Tolle, och talade om för oss att vi var som såpbubblor som kommer försvinna, lika omärkligt och odramatiskt som just såpbubblor, med ett nära på ohörbart litet klick, ... pa.... ta .... da ....
Och vi skrattade med honom. Gud så märkligt. Egentligen. 
På tal om ord alltså, vad är vi, dessa såpbubblor, annat än ordbubblor, berättelsebubblor, helt utan substans, genomskinliga - även om värken griper tag i våra muskler, och ångestens kalla hand tar hårt om vårt hjärta, - för all-tid, ordbubblor, nu. 
Känslorna, de fysiska sensationerna, lika flytande, lika ogripbara som tankarna. Ogripbara för det vi är. 

Vi, 
all-tid orörda av all-ting, 
Nu.
Ingen-ting, kan någonsin röra vid oss, 
för ting, är ord, som likt bubblor, stiger upp i det hav vi är.... 

Tolle skulle säga till orden, som står här, uppradade, - Ni betyder ingen-ting. Jag investerar inte en enda dollar i er. Ni har ingen-ting med någon-ting att göra. Och ni har definitivt ingen-ting att göra med vad jag är. Tolle började faktiskt med att lära oss en läxa. Lektion nr. 1 ur ACIM (A Course In Miracles) - This table does not mean anything, this chair does not mean anything .... osv. Så där skall man hålla på. Under hel hel dag eller nåt. Oavsett vad som dyker upp, skall man säga att det inte betyder någonting ... någon-ting. 
Är det måhända själva "tingandet" som är grejen, som skapar fiktionen, som är likt såpbubblor?
Oavsett hur raka och fina ordrader man möter skall man hålla i pengarna och säga till dom, - Hallå där killar och tjejer, ni betyder ingen-ting .... :)
Möjligen kan man lägga till .... med en slängkyss, .... men ni är vackra .... för det betyder ju ändå ingenting ....
UA-3343870-1