fredag, november 12, 2010

Vem bryr sig?

- Vem bryr sig?
Trött tonåring undrar.

- Alltså, jag fattar inte, hur orkar ni bry er?
Minnet av en undran.
Vi pratar sent åttiotal. En trötthet som satte in i dom sena tonåren.

- Men det är väl inte mitt problem?
Minnet av en undran. En förundran över hur dom vuxna skapar problem som dom sedan kräver att andra runt dom skall engagera sig i.

En hatkärlek till morgnar. Jag somnar om, igen och igen. Sover så länge som bara möjligt. Och lite längre ibland.
Missar bussen.
Minnen av en trött tonårings sovvanor.

Sitter längst bak i bussen.
Sitter längst bak i klassrummet.
Känner hur lärarna slänger ut krokar till mig. Hur dom vill hålla mig uppe och hindra mig från att sjunka.
- Snälla, Björn, kan du engagera dig lite? Det här är viktigt!

- Viktigt för vem?
Minnen av en uppriktig undran.

- Viktigt för dig Björn. För din framtid.
Lärare som säger att dom bryr sig - som känner att dom bryr sig - som får mig att känna att dom bryr sig.
Och samtidigt en känsla av att det är något skumt med hela "jag-bryr-mig-om-dig-konceptet.

- Vem bryr sig?
Minnet av en total och sann undran. En undran som var förvånansvärt vagt formulerad. Jag hade inget behov av att formulera min undran, varken för mig själv eller för andra.

En undran som just börjat brinna. Långt, långt kvar tills allt som är kvar är aska. Fullt med vedkubbar i denna brasa - känslor av alienation och en önskan att dissociera. Mycket som kan brinna - länge.

Minnet av hinkar med kallt vatten som slängdes på denna brinnande undran. Vem-bryr-sig-undran är kringgärdad av kulturella tabun och hemsökt av bilder som kan skrämma vettet ur en tonåring. En människa som inte bryr sig lever ensam och övergiven i en stökig och stinkande lägenhet som är full av pizzakartonger med halvätna, ruttnande pizzor som flugor och råttor kalasat på.
En människa som inte bryr sig har fett och stripigt hår, luktar illa och drabbas av psykoser där hon ligger i sin obäddade, stinkande säng och tittar upp i taket mitt på blanka förmiddagen ...

Så Björn engagerade sig. Björn brydde sig. Driven av en primitiv och stark önskan om att vara en del av flocken. Driven av en rädsla för att hamna utanför - och börja lukta illa ...

Men kärleken då?

Jo, den fanns där. Redan då såklart.
Kärleken till det som alltid finns här.
Kärleken till det jag i sanning är.
Björn 18 år ville sjunka in i det. Sjunka in i det han visste att han var. Sjunka in i det som redan, alltid är här.

Men lärarna slängde ut krokar. Föräldrarna slängde ut krokar. Samhället slängde ut krokar.
Rädslans krokar. Rädslan för det alla redan vet, innerst inne. Rädslan för att ingenting egentligen är viktigt. Rädslan för att ingenting egentligen betyder något. Rädslan för att det inte finns någon någonstans som kan bry som om någon eller något - någonsin....
Rädslan för att allt bryende bara är onödigt huvudbry ...

Satsanger och Nonduality återstod att upptäcka. Jag fick vänta i nästan tjugo år på detta språk, denna form, den jordmån i vilken min kärlek skulle komma att blomma.

För kärleken, ja den fanns där redan då - finns här - alltid. En kärlek utan början eller slut.
Kärleken till det som inte kan beskrivas, till det som inte är ett objekt ...
... till det som likt vattnets våthet förblir orört av alla vågor - och som just därför inte är separerat från vågorna.
Ingen separation. Ingen alienation. Ingen dissociation.

Ingen som kan bry sig.
Ingen som kan låta bli att bry sig.
Bara kärlek. Flödande av sig självt, bortom allt som tänkandet kan begripa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1