torsdag, december 30, 2010

Tomma ögon

Snart kommer nyår och då brukar vi se tillbaka på året som gått....
(Hahaha, den här texten börjar som en riktigt seg nyårskrönika.) Jag tänker på alla ansikten jag ser i mitt arbete på apoteket. Ansikten med tomma ögon. Ögon tomma på drömmar, tomma på mening. Ögon tillhörande kroppar som väntar på att tankas med kemisk glädje. Det är ju klart att jag blir glad när jag ser ögon som glittrar. Människor med stjärnor i ögonen (som jag hörde en personalrekryterare för en apotekskedja säga att hon letar efter). Människor som bubblar över av entusiasm över att finnas till. Det spelar ingen roll vad man ber sådana människor att göra. Säger man, - Du har en timme på dig att gräva ett hål i marken och vi förväntar oss att det skall gå att begrava minst 10 utbrända kollegor där, ja då gör dom det, gladeligen, med glittrande ögon. Dom är bara så glada och stolta över att få vara vara till lags och visa sig duktiga. 

Men det slår mig nu att dom här tomma ögonen, dom är mycket mer intressanta än dom med stjärnor i. Mycket, mycket intressantare. Vi vet alla hur det känns. Vi skådar framåt i den fiktiva framtiden och ser målbilder. Och ingen målbild känns meningsfull. Vi ser tillbaka, letar efter något minne att glädjas åt, någon bedrift vi kan känna oss stolta över, och vi hittar ingenting. Inte just då, när våra ögon är tomma, då ser vi ingen ting - INGEN TING - som betyder något. ALLT är tomt. ALLT är ett. ALLT är fullt. ALLT är perfekt. Men vi vet inte då att vi redan vet detta.
Om någon kommer med verktygslådan och säger, - Se så, det här skall vi fixa, det har bara lossnat lite grejer här. Meningsfullheterna har ramlat av och ligger här och skramlar, jag kan hjälpa dig att skruva fast meningsfullheterna igen. Ja då blir det just det. En konstruktion som känns just så, som en konstruktion. 
Vi ser tillbaka. Vad har egentligen hänt. Vad av allt detta som jag upplevt har förändrat mig? Hur har jag förändrats? Och vi kan inte se det. Vi är samma kille eller tjej som vi alltid varit. Ingenting har hänt, egentligen. Åren gick. Till ingen nytta. Och kanske kommer många fler år att gå - till ingen nytta. Tomt. Tomt känns det. Ödsligt. Ensamt. Frånkopplat.

I det här läget går många till doktorn. Och doktorn säger, jag kan ge dig lite kemisk glädje. Om du vill kan du få hjälp av en samtalsterapeut med att skruva fast dom meningsfullheter som lossnat. Och snart kommer dom in på apoteket. Ännu tomma i ögonen. Och jag har börjat älska dom här tomma ögonen. Dom är så vackra. Jag tror dom är andliga sökare. Rätta mig om jag har fel! Jag tror dom har fått korn på det som alltid är här. Dom kan inte längre fokusera på allt detta som kommer och går. Dom har tappat aptiten på det som kommer och går. Dom är hungriga. Hungriga på sanning. Dom är vidöppna. Redo att se det som alltid är här. Och dom ser DET redan. Dom ser DET överallt. DET som alltid är här. Men ingen har pratat med dom om DET. Det verkar som om dom är mogna för Nondualismen. Men jag misstänker att dom ändå har en bra bit kvar. Dom är nämligen fyllda av skam. Dom är proppfyllda med föreställningar om att dom borde älska det som kommer och går. Det är vad jag tror. Rätta mig om jag har fel! 

Vi är sociala varelser. Vi är nätet. Nätet av åsikter om rätt och fel. Vad vi bör och inte bör tycka eller göra. Och vi bör njuta. Vi bör brinna. Brinna för det som kommer och går. Få är dom röster som sagt till oss att vi skall vara hungriga på DET som alltid är här. Få har sagt att det uppenbaraste, det enklaste, DET som vi alltid är, betyder något. Men rösterna finns. Dom finns inom nondualismen. Sanningsfreaken. Men hur många har hört dessa röster? Jag menar, hur många av dom som kommer till mig med tomma ögon för att tankas på med kemisk glädje har hört dessa röster?. Och vad är denna kemiska glädje om inte en kemisk hjälp till att återigen förtrollas av det som kommer och går. Dom tomma ögonen är inte längre helt förtrollade av Maya. Denna evigt föränderliga dröm har förlorat sin tjuskraft. 

Jag tänker på Jed McKenna som i sina böcker, speciellt den första, - Spiritual Enlightenment, The Damnedest Thing - skriver att depression är en bra sak för den som är hungrig på sanning. Han skriver att det är ett första och nödvändigt steg. Tron att vi är på väg någonstans är befängd. Den är barnslig. Depressionen är växtvärk. Andlig växtvärk. Den dova smärtan i depressionen kommer från skammen. Om någon bara berättade att det skall vara såhär, du skall känna så här, (du har ju för fan upplevt det som kommer och går i decennier, du BORDE vara mätt nu) då tror jag att smärtan skulle avta betydligt. Men ingen säger det. Dom få röster inom nondualismen som säger det är så svåra att höra. Även om vi som är inne i DET HÄR tycker oss se internet svämma över av dessa röster så har mina kunder med dom tomma ögonen aldrig hört dom. När Mooji, en av dom största kändisarna inom Nondualismen kom till stockholm, gapade många stolsrader i Årsta folkets hus tomma. Dom flesta som var där tillhörde den Sangha som reser runt i världen med Mooji. En del var ditresta från andra länder och antalet svenskar, som kunde representera mina kunder med dom tomma ögonen, dom var ytterst få. 

Jag älskar tomma ögon. Jag vill bara säga det. Trots att jag fortfarande blir glad av glittrande ögon så älskar jag dom tomma ögonen mer. För dom är hungriga på samma sak som jag. DET som alltid är här. Det är min gissning. Rätta mig om jag är helt ute och cyklar!
Vem skall säga till dom tomma ögonen att det är ok att inte förtrollas av det som kommer och går? Vem har det språk som behövs för att nå fram? Ibland önskar jag att jag hade det. Men det är så många lager av föreställning kring skam och skuld som behöver borras igenom. Lager som jag har dålig koll på. Jag har mina egna lager att borra mig igenom. Jag gör det i stillheten. I meditation. Jag gör det genom att skriva. Jag gör det genom att prata med er - kära läsare av denna blogg - som också är hungriga på DET som alltid ÄR. Jag älskar er för att ni delar min hunger! Jag älskar denna hunger. Jag älskar DET som alltid är. 

måndag, december 13, 2010

Borde jag skaffa mig ett liv?

Söndagen den 6:e januari 2008 skrev jag det första inlägget på den här bloggen. Trots att det handlade om Coaching nämnde jag orden meditation och mindfulness. Redan i det andra inlägget den 7:e januari skriver jag om uppvaknande, upplysning, nuet, Eckhart Tolle, Adyashanti m.m. Och så har jag hållt på sedan dess. 415 inlägg har det blivit och 2750 kommentarer. Herregud!! :)

Jag skall "herreguda" lite mer nu och säga att det här inte var första gången jag skrev om det jag senare kommit att rubricera med ismen Nondualism. Detta skrivande drog igång på allvar sex år tidigare och ägde rum på internetforum, andra bloggar och i mailkorrespondens.

Har allt detta skrivande förändrat mig på något vis?
Vad har jag kommit fram till så här långt?

Det finns ingen relation mellan mig (vattnet) och mitt liv (vågorna).

Det är vad jag har kommit fram till. Därmed har jag också kommit att se att ingenting, inte ens denna upptäckt, har förändrat mig på något vis. Det är faktiskt tack vare denna upptäckt som jag inser att jag inte förändrats ett dugg. Jag är precis densamma som satt och skrev om Anthony Robbins den där januaridagen 2008. Jag är oförändrad, orörd, opåverkad av alla insikter, utsikter och avsikter. 

Den här upptäckten gjorde jag när jag låg i soffan den 11:e oktober i år. Det jag upptäckte var att jag vetat det här hela tiden... Ändå är jag fortfarande stum av förundran. Jag är faktiskt helt förbluffad. Jag kan inte fatta det! Jag får inget grepp om det! Inte heller verkar jag kunna formulera det på något begripligt sätt.

Men önskan att kunna formulera upptäckten finns här (även om ingenting förändras av ett misslyckande eller en framgång....) 

Upplevelser är som vågor som kommer och går. Många säger att sanningen inte är något man kan förstå. Dom säger att man måste uppleva sanningen - i sitt hjärta, i sin kropp. När man sedan upplever sanningen så "lever" man den i stället för att bara prata om den.....
Med andra ord ... nondualistiska bloggar är en sorts andra-sorterings-sanning ...

Detta sätt att se på sanningen - som något som skall levas, istället för att pratas om - kommer ur en förståelse.  Denna förståelse säger att sanningen är en upplevelse som kan komma till oss, för att sedan manifesteras i vårt sätt att leva. Vad är fel med denna förståelse? Jag vill inte säga något om rätt eller fel just nu, bara att det inte är en förståelse som har något att göra med det jag upptäckte i soffan den 11:e oktober.

Det är lätt att förstå att vattnet inte kan ha någon relation till vågorna. En relation kräver separation. Separation kräver en gräns. Visa mig gränsen mellan vattnet och vågorna! Det är nästan som en zenkoan. Kanske något att meditera över innan man somnar på kvällen. Vattnet OCH vågorna ... det låter som två men är det verkligen så?
Från vågornas perspektiv finns ett sorts beroende av vattnet. Det gör stor skillnad för vågorna om man skulle ta bort vattnet.... Men vattnet blir inte mindre vatten för att vågorna försvinner. Hur vågorna ser ut förändrar heller ingenting för vattnet. 

Vågorna är beroende av vattnet men vattnet är inte beroende av vågorna. En relation bygger på ömsesidigt beroende. Mellan vattnet och vågorna finns inget ömsesidigt - det låter som två, men är det verkligen så?
Det är lite samma sak med solljus och månljus. Månens ljus är beroende av solen men solens ljus är inte beroende av månen. Ömsesidigheten saknas också här - det låter som två, men är det verkligen så?

Nu har jag byggt upp det lite snyggt här för slutklämmen. Upplevelsen i soffan, vad är min relation till den upplevelsen?
Jag skrev förut att den här upplevelsen inte hade något mig mig att göra. Hur kan jag påstå något sådant?
Jo, soffliggande är precis som vågor eller månljus. Soffliggandet är helt och hållet beroende av mig, men jag är inte beroende av soffliggande (även om jag tycker mycket om det .... ) 

Jag är jag oavsett om jag ligger i soffan, i jacuzzin eller i rännstenen. Ingenting kan göra mig till mer eller mindre jag - på samma sätt som inga vågor kan göra vattnet till mer eller mindre vatten - på samma sätt som inga månar kan göra solen till mer eller mindre sol. 
Jag och soffliggande ser ut som två, men är det verkligen så?

Det som gör mig verkligt stum av förundran är att inte heller världshaven eller alla solar i universum har något med mig att göra. Haven, stjärnorna och universum uppstår och försvinner i mig....
Visst vore det festligt om detta handlade om megalomani !? Man jag kan inte se det så. Detta handlar om det som aldrig inte är här, om att jag är det som aldrig inte är här. Det är ju bara för uppenbart. Jag är aldrig inte här - med eller utan epistemologiska påståenden om motsatsen. Jag är här innan någon säger - Jamen du fattar väl att universum fanns långt innan du blev till och att det kommer finnas kvar när du är död och begraven? - jag är här medan jag begrundar detta påstående och jag är här när jag tröttnat på att begrunda det. 
Jag är aldrig inte här. 

Jaa, så här sitter jag nu och påstår att mitt liv inte har något med mig att göra. Det låter kanske konstigt men begrunda följande påstående: 
- Jag är här antingen jag har ett liv eller inte. Hur kan man säga att man inte har ett liv? Livet är väl inget som kommer och går? Jo, det verkar faktiskt vara det. Begrunda även följande:

Jag menar, hur många gånger har jag inte tänkt - Det här är ju inget liv! 
Hur många gånger har jag inte undrat - Hur har livet bara kunnat gå mig förbi? 
Hur många gånger har jag inte hört - Skaffa dig ett liv (för helvete), istället för att bara sitta där och skriva om livet .... 

Allt det här handlar egentligen om det lidande som mal på i bakgrunden så länge jag tror att jag har en relation till mitt liv. Det handlar också om att detta lidande kan upphöra om man acceptera det uppenbara - att en sådan relation inte existerar. Det är lika omöjligt för mig att ha en relation till mitt liv som det är för vattnet att ha en relation till en våg. En relation bygger på separation. Så var går gränsen mellan vattnet och vågen? Det verkar finnas två, men är det verkligen så?
Sist men inte minst, vilka problem kan jag fortfarande älta när det blir uppenbart att det inte rör mig ryggen hur mitt liv utvecklas, invecklas eller avvecklas...?

Jag kan säga av egen erfarenhet - och här duger inget annat än total ärlighet - problemen försvinner inte, dom löser sig inte alltid, det kan fortfarande kännas jobbigt, men jobbigheten kommer och går på ett annat sätt. Den får en annan, lättare karaktär. Jag  har varit helt enorm på att älta problem, nästan världsklass. Men nu har jag lagt av mig, jag får inte upp farten längre på ältandet. Och om jag får upp lite fart så tappar jag väldigt snabbt orken. Jag var mycket uthålligare förut.
Den främsta skillnaden är nog att det jobbiga kommer och går snabbare. Som skurar. Och när skuren är över, ja då är den över. Och hela tiden finns den där, vissheten om att jag aldrig inte är här, och att jag är oberoende av hur mitt liv utvecklas. Ingenting som händer kan göra att jag blir mindre jag eller mer jag.
Förutom att försöka uttrycka det här, känner jag en stark önskan att följa Moojis råd - dag efter dag efter dag - det är typ att jag egentligen vill göra -

"Baptize your mind in the heart of being, over and over again." 
                                                                                       Mooji

lördag, december 11, 2010

Aldrig inte här

Är du vaken?
Såklart du är.
Det finns inget som heter (andligt) uppvaknande.
Eller finns det?

Under rubriken inspiration (till höger i bloggen) står namn på några kändisar inom nonduality. Tunga namn som Eckhart Tolle, Byron Katie och Adyashanti. Varför dessa namn och inte namnen på vänner och värdsliga lärare som inspirerat mig. T.ex. Harald Thedéen, professor i violinspel på Kungliga Musikhögskolan. Så fort den mannen kom in i ett rum blev det ljusare och klarare. Hans intelligens, charm och värme lyfte alla. Hans passion för pedagogik smittade. (Han undervisar inte längre då han drabbats av stroke för några år sedan) På vissa av hans masterclass har jag sett verkliga mirakel hända. Jag minns en tjej som med sitt fiolspel sade - ursäkta mig, men jag skall inte ta plats, jag skall inte uttrycka mig själv, jag skall försöka vara osynlig. Och Harald bara älskade den här tjejen för han såg vad hon hade inom sig och han skapade den totala trygghet hon behövde för att låta sitt uttryck flöda ut i rummet. Hon vågade visa sig själv, naken och vacker i sitt uttryck, hon berörde oss, hon vågade låta blodet pumpa genom kroppen, där fanns passion, där fanns gnistrande temperament, där fanns patos, där fanns den spelteknik som krävdes, där fanns en fullfjädrad artist och musiker och allt detta trollade Harald fram genom att ... ja, hur gjorde han? Han var Harald helt enkelt. Jag har mött många människor som inspirerat mig på liknande sätt. Varför nämner jag inte dom?

Jag nämner dom här andra namnen därför att dom pratar om det som alltid är. Det som ALDRIG INTE ÄR. 
Vakenheten, det tillstånd som vi tror att vi skall uppnå genom att gå på Satsangs, läsa böcker etc. är aldrig inte här. Att vakenheten aldrig inte är här sägs på alla Satsanger värda namnet. Att vi redan är det vi söker står i alla nonduality-böcker värda namnet. Att läraren inte är något vi andra inte är, sägs av alla nonduality-lärare värda namnet. Detta handlar ju om just detta - det som ALDRIG INTE ÄR.

Med den här bloggen vill jag försöka säga något om det som aldrig inte är.
Inspiration kommer och går. Konstnärligt uttryck kommer och går. Modet att öppna sitt hjärta kommer och går. Modet att manifestera sin fulla potential kommer och går. Det är därför som Harald Thedéen inte står med under rubriken inspiration.

Men uppvaknandet då?
Finns uppvaknandet också med i kategorin fenomen som kommer och går?
Jag påstår att det inte gör det. Vakenheten är aldrig inte här. Vakenheten ÄR det som aldrig inte är här. 

Varför lider vi? 
Jag vill påstå att vi lider för att vi fokuserar på det som kommer och går. Jag påstår att vi lider därför att vi av många olika anledningar ignorerar det som aldrig inte är här. 
Den främsta anledningen är nog att det som kommer och går är så spännande, så underhållande, så intressant, så utmanande. Det som kommer och går är helt enkelt så jävla fängslande. Ärligt talat. Det som kommer och går är en helt makalös show! Vi sugs in i denna show och har ingenting att sätta emot. Och när vi är där inne i showen, helt fängslade, då lyssnar vi inte när någon frågar - Har du lagt märke till det som aldrig inte är här? Och om vi lyssnar så fnyser vi. Vi säger - ja, so what? Jag är alltid här. Jag vet det. Tack för upplysningen! 

Men ärligt talat, man kan ju inte säga att man skall börja fokusera på det som aldrig inte är. Det som aldrig inte är kan för det första inte vara ett objekt som dyker upp i mitt medvetande. DET kan inte vara något jag kan fokusera på. Men ändå .... ändå .... 
Jag saknar förmågan att uttrycka detta. Namnen under rubriken inspiration däremot, dom kan uttrycka det - om än på ett indirekt sätt. Dom har sina knep. 
Allt jag kan göra är att uppmuntra alla (som vill bli fria från lidande) att lyssna, läsa och ta del av det som dessa namn har att säga. Jag kan också berätta hur min hjärna rör sig runt det den inte kan greppa. Jag hoppas att detta kan vara till glädje för någon. 

Om jag är rastlös kan jag t.ex. fråga mig - Vad är samma nu som när jag var lugn? Eller om jag är lugn frågar jag mig, - Vad är samma nu som när jag var rastlös?
Och jag bara vet att något är det samma. Jag bara vet att något är totalt opåverkat. Och jag väljer att kalla detta något för - DET SOM ALLTID ÄR. 
... och jag bara vet att det är jag ...

Hur vet jag att något är opåverkat? Hur känns detta något som är opåverkat?
Herregud, det känns som, .... alltså, allt jag kan göra är att skratta lite för mig själv. Det är så jävla obvious. Ingen kan missa det. Ingen har någonsin inte tittat rakt på det som alltid är. It's never not here - som för övrigt är en mycket trevlig site för alla som är intresserade av Nonduality. 

Jag kan bara göra det som alla andra gör - prata runt det som alltid är. Det är därför uttrycket - aldrig inte här - är bättre. Det visar att vi inte kan prata om det direkt, bara indirekt. 

lördag, december 04, 2010

Could it be ... this boring moment?

Nukunu har en välkomst-text på sin hemsida som jag älskar. Jag har under åren kommit tillbaka till dom här orden många gånger:

Man himself is truth!
In a moment of total presence, in a moment of silence,
in a moment of no grasping and rejecting - it is suddenly obvious.

It has been there all the time, silently waiting.
Truth is very respectful. It does not interfere. It can wait for eternity.
As long as we are busy "looking" for the truth, it waits until we are ready to dissolve and be it.

It is not a verbal, intellectual understanding; it is a shift in consciousness.
A change of reference point. Instead of living as a separate individual that is aware,
suddenly you realize that you are awareness itself.

Idag är det orden - It (truth) has been there all the time - som sjunker in lite djupare. 

Jag älskar att Nukunu i den här texten använder ordet sanning. Det är det ordet jag vill använda nu.

Men jag fick lust att städa lite först, i hjärnans virrvarr av associationer. 
Jag börjar med en mjuk inflygning, en reflektion kring ordet sanning. Det är nämligen inte oproblematiskt att idag, år 2010, prata om "sanningen". Det finns många skäl till detta. Ordet sanning får våra hjärnor att associera till mindre bra saker. En association är - något som är ristat i sten - Är det inte så att vi misstror allt som är statiskt? Vi vill prata process och dynamik. Vill vill prata liv. 
Vi vill tro att allt rör sig - snabbare och snabbare.
Vi vill tro att allt förändras - snabbare och snabbare. 
Jag menar, det är ju så kulturen är. Varför förneka det?
Låt oss flöda med i det, säger vi till varandra. Låt oss gilla läget. Ordet "sanningen" låter osexigt, det låter reaktionärt. Det låter som ett tröstpris för dom andra som får mjölksyra och inte orkar hänga med när vår kultur rycker i uppförsbacken. Sanning låter som en snuttefilt för dom svagsinta och räddhågsna.
Men sanning låter också blodigt, som korståg, som döda i Guds namn, hjärntvätt, sekt .... blääää

Om vi nu måste dras med ordet sanning vill vi åtminstone att den skall vara skräddarsydd. Designad att passa just vår unika personlighet. Vi vill välja den själva på samma sätt som vi väljer allt annat. Vi är barn av multi kulti, vi är pluralisterna, ju fler olika sanningar desto hääärligare. Inget är absolut sant, allt är relativt ... sant. Vi är barn av postmodernismen. Ingen har rätt, ingen har fel - förutom dom som hävdar motsatsen....

Usch, det här blev ingen mjuk inflygning alls. Det blev lite skakigt, lite koffeinförgiftat...
Kontentan är att jag struntar i alla dom här associationerna och kör på med ordet sanning. Utan att skämmas.

Det är ett otroligt påstående att sanningen redan är här. Att vi alla ÄR sanningen är ett ännu mer otroligt påstående. Men precis som Nukunu skriver, det handlar inte om intellektuell förståelse. Inte heller handlar det om tro. 

Det flesta av oss har kommit in på det här med sanning via någon form av meditation. Och när vi smakat stillhetens sötma börjar det trots allt sjunka in. Först som en insikt. Ja men det är klart, säger vi, att stillheten är här hela tiden bakom världens larm. Vi börjar inse att sanningen har något med stillhet att göra. Vi ser klart att sanningen är ordlös. Vi dras mer och mer till stillhet. 

Men det finns ett liv efter meditationsretreaten. Och då dyker dom upp igen. Dom olika tillstånden. Tillstånd av tankeloopande. Tillstånd av rastlöshet. Tillstånd av leda. Och vi säger till oss själva - Men, så här kan väl inte sanningen kännas?

Och nu har Nukunu gjort något genialt med sin hemsida! Längst upp på sidan står orden - Could it be ... this boring moment?

Alltså ... wow ... jag älskar det!
Vårt tänkande ställer till det för oss. Så är det ju bara. Kan det vara så att vi sätter likhetstecken mellan sinnestillståndet stillhet och sanningen?
Jag har definitivt gjort det. Det är så lätt gjort. Det är såå nära sanningen. Men ändå så långt ifrån. 
Vi säger, när allt är stilla i mig, då stämmer det nog att jag är sanningen (även om det känns som blasfemi att säga det högt). Men när jag känner leda och rastlöshet, då kan jag väl inte vara sanningen?

Låt oss nu prata om vad som är ristat i sten. Vi vet alla att NÅGONTING ändå, trots allt, är ristat i sten. Det finns en sak vi inte aldrig kan förneka. "Can you ever deny the simple fact that you are here?" frågar John Sherman (en lärare jag lyssnat mycket på de senaste veckorna) Visst, vi kan spekulera kring om jag som person är en mental konstruktion eller inte. Vi kan säga att jag som mental konstruktion kommer och går i medvetandet. Men den nakna känslan av att vara närvarande kan vi aldrig förneka. Vi VET att vi alltid är här oavsett hur vi känner oss. 

Vi är här när vi insvepta i rökelse badar i stillhet. 
Vi är här när vi tankeloopar. 
Vi är här OCKSÅ när vi inte vill vara här. 
Vi är här när vi dagdrömmer oss bort. 
Vi är här när den kemiska cocktailen i våra hjärnor gör det röda rödare, det blåa blåare och tapetens strukturer framträder med kristallklar skärpa. 
Vi är här när hjärtat öppnas och tårarna strömmar. 
Vi är här när rummets negativa energier tycks förgifta hela vårt system och förvandla allt till ett segt slem av missmod.

Vi är alltid här.
Det är fan ristat i sten.
Gilla läget eller låt bli.
Du är här ändå.

Och DETTA faktum slukar oss. Om vi låter det. Det slukar oss även om vi inte låter det. Förr eller senare. 
Det är sanningen. Det är det som alltid är här. 
Sanningen är det som är här när alla insikter är glömda. 

Jamen, det vet jag väl. Det är väl ingen big deal?
Så säger vi så länge vi orkar göra motstånd.
Men som Nukunu säger. Sanningen väntar. "...until we are ready to dissolve and be it"

Och hur känns det då? När vi lösts upp och blivit sanningen?
Hur känns det?
Herregud!!

Ser ni loopen?

Det känns som att oavsett hur det känns så har det ingenting med mig att göra. Jag är orörd, opåverkad.

Och hur känns det?

Faktum är att du redan vet hur det känns. Det känns som du. Som den du alltid är oavsett hur du känner dig. 

fredag, december 03, 2010

Jeff Foster sticker ut hakan

Nonduality-världen är som vilken värld i världen som helst.
- Ankdamm om man vill ... oas om man vill.
I perioder har jag haft hyfsad koll på på de olika namnen som befolkar denna värld, vem som skrivit den senaste boken osv. Men dom senaste åren har jag haft rätt dålig koll. Det blir mycket av det där "me-too-syndromet" som framför allt ses inom akademisk forskning. Vissa namn dyker upp som medförfattare till ett absurt stort antal artiklar. Alla vill associera sig med dessa stora forskar-namn. Alla vill göra forskning på det som är hetast just nu och komma fram till i stort sett samma sak från en något annorlunda utgångspunkt. Det är "me-too-syndromet".
Jag tycker mig ha sett något liknande inom Nonduality-världen. Det finns t.ex. en engelsk Nonduality-lärare och författare som heter Tony Parsons. För att leka lite med parallellen till forskningen kan man säga såhär. Tony Parsons har kommit fram till att det inte finns "någon" någonstans som kan göra någonting. Nu verkar det trots allt finnas ganska många "någon" därute som influerats av Tony Parsons och skrivit egna böcker som säger samma sak med ungefär samma ord. Nästan alla dom här böckerna har några berömmande från Tony Parsons på bokomslagets baksida.
I denna värld finns det som i alla världar vissa regler samt personer som ser det som sin uppgift att se till så att ingen bryter mot reglerna. Dessa personer har skämtsamt kallats "The Advaita Police". En regel i Nonduality-världen är att man skall vara försiktig med att säga meningar som börjar med "jag". Vill man gå säker för Advaita-Polisen är det bäst att uttrycka sig på följande sätt. - Det tycks finnas en person här som bryr sig....

Nu har Jeff Foster, ett av dom stora namnen i den här världen stuckit ut hakan och skrivit något riktigt, riktigt bra. Min gissning är att detta kommer bli ett mycket besvärligt fall för Advaita Polisen.


- 'I am officially no longer an 'Advaita teacher' or 'Nonduality teacher' - if, indeed, I ever was one. Life cannot be put into words, and however beautiful the words of Advaita/Nonduality are, they must be discarded in the end. I could never claim to be any sort of authority on this stuff. I will continue to speak, to sing my song to those who are open to listening, but gone is the need to adhere to any tradition, to use Advaita-speak to avoid real, authentic human engagement, to pretend that I am in any way more or less special than you, to kid you that i know more than you, to play the 'teacher' by refusing to meet you in the play, to stop listening to you because i see you as 'still stuck in the dream' or 'still a person'. This message is about love, in the true sense of the word - otherwise it is simply nihilism masquerading as freedom. The 'Advaita Police' reply 'Who cares?'. I say I do. I do. 

-- Jeff Foster


Min gissning är vidare att detta kommer öppna upp Nonduality-världen för människor som tidigare skrämts bort av detta analretentiva tjat om personliga pronomen.

Jag tror inte det behövs, men jag vill ändå förtydliga att jag älskar Tony Parsons böcker, jag älskar alla dom här andra böckerna också som fått Tony Parsons välsignelse på omslagets baksida. Jag tror inte att Jeff Fosters budskap egentligen kommer ändras efter hans senaste tillkännagivande. Det kommer bara bli något öppnare, mer avslappnat och tillgängligt. Det är min gissning.

- Vem bryr sig om mina gissningar?
Jag vet inte. Du kanske?

onsdag, december 01, 2010

Spiritual bypassing och andra hjärnspöken

Här sitter jag.
Jag tittar tillbaka på vägen jag gått. Det är förbluffande. Absolut ingenting har hänt. Ingen sträcka har tillryggalagts. Inga höjder har uppnåtts. Inga lågvattenmärken.
Här sitter jag. Ingenting har egentligen hänt. 
Men Gud vad jag har hållit på! Med allt möjligt. 

Insiktsleken. Meditationsleken. Fixa-mig-själv-leken. Utveckla-mig-själv-leken.
Avveckla-mig-själv-leken.
Terapileken. Bli-nåt-leken. 
Alltid-bara-kunna-vara-det-jag-redan-är-leken. 
Fixa-andra-leken. 
Låta-bli-att-fixa-andra-leken.
Säga-ja-till-allt-leken. Säga-nej-till-allt-leken. 
Inte-leka-några-lekar-leken. Vända-på-stenar-leken. 
.... Titta-på-alla-lekar-jag-lekt-leken.... aaaaaahh

Gud vad jag har hållit på!
Gud vad jag håller på!
Vad vi alla håller på. 

Och här sitter vi ändå. "Untouched" säger Mooji. 
"Unaffected".
Och jag kan bara hålla med.

Vissa lekar har dom senaste åren känts extra viktiga. Men här sitter jag. Untouched.
En av dessa lekar är ..... fatta-vad-spiritual-bypassing-är.... 

Vad är spiritual bypassing?
Alltså, det spelar ingen som helst roll vad det är. Men det verkade viktigt. Spiritual bypassing är ett spöke. Men när man möter det på vägen känns det på riktigt. Man blir uppjagad. Man säger till sig själv - Aj fan, det här är ju inte bra. Vad är det jag håller på med!? Så här kan jag inte hålla på! Jag måste gå till botten med det här. Jag måste sluta bypassa. Jag bestämde mig för att sluta med det. Jag misslyckades med att sluta med det. Jag sade åt andra att sluta med det. Sedan tyckte jag att alla kan få hålla på med vad fan dom vill.
Gud vad jag hållit på!
Och här sitter jag nu.

Jaa, här sitter jag nu. Som jag alltid gjort. Untouched. Unaffected, som Mooji säger. Han säger att det alltid är så. Och jag vet att det alltid är så.

Hursomhelst. Spiritual bypassing är ett lurigt spöke. Men det är ett spöke. Det är inte ens ett spöke. Det är ingenting. Men när det dyker upp känns det viktigt. Det känns på riktigt.

Jag blev så jävla knäckt när jag stötte på begreppet spiritual bypassing. Allt blev så jobbigt. Dom som pratar om spiritual bypassing brukar säga såhär ungefär:

- Vi har alla varit där, (lille vän), så säger dom.
- Life is scary, så är det för oss alla. Och att vara i det där som aldrig förändras, som alltid är detsamma, som lyssnar till alla ljud, DET är som värsta lugnande tabletten.Mjuuuuukt blir det. Som bommmmulllllll... ......ull..lull.llullll..... aaaaaaahhh.... 
Att vara i det permanenta som upplever hur allt förändras men inte själv förändras, det är peace. Piiiiiiiiiiiiissssss. Aaaaaaaaahhhhh.
Så säger dom. För att visa att dom förstår hur vi kunde kunde börja med spiritual bypassing. Vi är ju bara människor. Det är så vi är ihopskruvade, vi undviker smärta och söker njutning. Inget konstigt. Och när vi börjar med meditation och medveten närvaro och hela surven, ja då integreras dom grejerna i vår grundprogrammering som är just - undvik smärta och sök njutning. 
Och då, när vi sitter där och känner oss förstådda, om än lite klappade på huvudet, så slänger dom det i ansiktet på oss. - Men det där är ju barnsligt, säger dom. Det har inget med uppvaknande att göra. Det gäller att vakna upp ur sin grundprogrammering och våga konfrontera smärtan! För att vakna upp måste du sluta gömma dig och istället våga vara i livet i all sin hisnande och skrämmande livfullhet. För att vakna upp måste du sluta gömma dig i det gottiga bara-vara-ruset.

Gud vad vi håller på!
Hahahahaha....
Vi gör det inte lätt för varandra vi människor. Vi gör det inte lätt för oss själva. 
Men vad spelar det för roll. Här sitter vi ändå. Untouched. Unaffected. Som Mooji säger. 

Men genom all nonduality löper ändå en röd tråd som är totalt omöjligt att missa - det må vara zen, taoism, advaita, you name it, - och den röda tråden är .... Sanningen är redan här. Du är sanningen. Du kan aldrig uppnå sanningen eller förverkliga den eller manifestera den eftersom den redan är allt som är .... Du är redan allt som är. 
Du kan aldrig tänka dig fram till sanningen. Du kan inte ens tänka dig bort från sanningen. Den är överallt. Den är allt som är. Vad du än gör, vad du än låter bli att göra, så är du sanningen. Allt är samma sak.
BLA BLA BLA BLA HA  HA HA HA

Gud vad vi håller på! 
Gud vad vi dräller omkring med wisdom-one-liners. Wisdom-one-liners står som spön i backen i vissa andliga sammanhang. På vissa bloggar ....

Och här sitter jag. 
Untouched. Unaffected. 
Jag hör Mooji säga, med sin sköna karibiska accent, UNTOUCHED. UNAFFECTED.
(Som en parentes här vill jag tipsa alla om Moojis guidade meditationer som bl.a. går att köpa på hans hemsida. Dom är guld.)

Nu har jag pratat om spöket - Spiritual bypassing - och kan nämna ett spöke till. Ett riktigt stort fett spöke. Det handlar om relationen mellan det absoluta och det relativa, mellan det tidlösa och tiden, mellan det formlösa och form, mellan det oföränderliga och det föränderliga ...

Men hallå!?
Varför är det så svårt att slappna av i det uppenbara? 
Här sitter jag.
Untouched. Unaffected.

Gud vad jag hållit på!
Gud vad jag hållit på med relationen mellan källan och manifestationen.
Gud vad jag snurrat in mig i frågar som:
- Hur kan jag manifestera den här klarheten i min vardag?
- Hur gör man för att det här klara ljuset skall kunna lysa upp i denna värld av förvirring och dunkel?
- Hur kan mina tankar och känslor bli förädlade av den här klarheten?
- Hur kan mina handlingar stämmas till resonans med detta klara flöde?

Jag gud vad man kan hålla på! 
Hålla på och fråga och vända och vrida. Och leka. Det är väl en lek antar jag. Men gud vilken jobbig lek. 
Jag menar, här sitter jag ju. Untouched. Unaffected. 
Vad spelade det för roll? Allt detta pillande.

Det blir också så uppenbart att det kan få fortgå, detta lekande. För det fortgår ju. Hahaha. Men jag ville gärna att det skulle behöva mitt tillstånd. Min acceptans. Jag ville att Universum skulle stanna upp för ett ögonblick och säga - Hör upp universum! (ropar universum till sig självt ... typ...) - Något stort har inträffat. Vi har äntligen fått klartecken att leka vidare. Det är ok att leka nu. För Björn, den där killen i Lerum, har sagt att det är ok. Han är ok med allt som händer nu. Hurra hurra!

Och jag föreställer mig hur universum liksom andas ut i sig självt. Jag föreställer mig hur tacksamt universum måste vara för att det har fått mitt tillstånd att vara som det är. Hahahahaha

Jag Gud vad jag hållit på. Och Gud vad jag håller på.
Och här sitter jag. Untouched. Unaffected.
UA-3343870-1