lördag, december 11, 2010

Aldrig inte här

Är du vaken?
Såklart du är.
Det finns inget som heter (andligt) uppvaknande.
Eller finns det?

Under rubriken inspiration (till höger i bloggen) står namn på några kändisar inom nonduality. Tunga namn som Eckhart Tolle, Byron Katie och Adyashanti. Varför dessa namn och inte namnen på vänner och värdsliga lärare som inspirerat mig. T.ex. Harald Thedéen, professor i violinspel på Kungliga Musikhögskolan. Så fort den mannen kom in i ett rum blev det ljusare och klarare. Hans intelligens, charm och värme lyfte alla. Hans passion för pedagogik smittade. (Han undervisar inte längre då han drabbats av stroke för några år sedan) På vissa av hans masterclass har jag sett verkliga mirakel hända. Jag minns en tjej som med sitt fiolspel sade - ursäkta mig, men jag skall inte ta plats, jag skall inte uttrycka mig själv, jag skall försöka vara osynlig. Och Harald bara älskade den här tjejen för han såg vad hon hade inom sig och han skapade den totala trygghet hon behövde för att låta sitt uttryck flöda ut i rummet. Hon vågade visa sig själv, naken och vacker i sitt uttryck, hon berörde oss, hon vågade låta blodet pumpa genom kroppen, där fanns passion, där fanns gnistrande temperament, där fanns patos, där fanns den spelteknik som krävdes, där fanns en fullfjädrad artist och musiker och allt detta trollade Harald fram genom att ... ja, hur gjorde han? Han var Harald helt enkelt. Jag har mött många människor som inspirerat mig på liknande sätt. Varför nämner jag inte dom?

Jag nämner dom här andra namnen därför att dom pratar om det som alltid är. Det som ALDRIG INTE ÄR. 
Vakenheten, det tillstånd som vi tror att vi skall uppnå genom att gå på Satsangs, läsa böcker etc. är aldrig inte här. Att vakenheten aldrig inte är här sägs på alla Satsanger värda namnet. Att vi redan är det vi söker står i alla nonduality-böcker värda namnet. Att läraren inte är något vi andra inte är, sägs av alla nonduality-lärare värda namnet. Detta handlar ju om just detta - det som ALDRIG INTE ÄR.

Med den här bloggen vill jag försöka säga något om det som aldrig inte är.
Inspiration kommer och går. Konstnärligt uttryck kommer och går. Modet att öppna sitt hjärta kommer och går. Modet att manifestera sin fulla potential kommer och går. Det är därför som Harald Thedéen inte står med under rubriken inspiration.

Men uppvaknandet då?
Finns uppvaknandet också med i kategorin fenomen som kommer och går?
Jag påstår att det inte gör det. Vakenheten är aldrig inte här. Vakenheten ÄR det som aldrig inte är här. 

Varför lider vi? 
Jag vill påstå att vi lider för att vi fokuserar på det som kommer och går. Jag påstår att vi lider därför att vi av många olika anledningar ignorerar det som aldrig inte är här. 
Den främsta anledningen är nog att det som kommer och går är så spännande, så underhållande, så intressant, så utmanande. Det som kommer och går är helt enkelt så jävla fängslande. Ärligt talat. Det som kommer och går är en helt makalös show! Vi sugs in i denna show och har ingenting att sätta emot. Och när vi är där inne i showen, helt fängslade, då lyssnar vi inte när någon frågar - Har du lagt märke till det som aldrig inte är här? Och om vi lyssnar så fnyser vi. Vi säger - ja, so what? Jag är alltid här. Jag vet det. Tack för upplysningen! 

Men ärligt talat, man kan ju inte säga att man skall börja fokusera på det som aldrig inte är. Det som aldrig inte är kan för det första inte vara ett objekt som dyker upp i mitt medvetande. DET kan inte vara något jag kan fokusera på. Men ändå .... ändå .... 
Jag saknar förmågan att uttrycka detta. Namnen under rubriken inspiration däremot, dom kan uttrycka det - om än på ett indirekt sätt. Dom har sina knep. 
Allt jag kan göra är att uppmuntra alla (som vill bli fria från lidande) att lyssna, läsa och ta del av det som dessa namn har att säga. Jag kan också berätta hur min hjärna rör sig runt det den inte kan greppa. Jag hoppas att detta kan vara till glädje för någon. 

Om jag är rastlös kan jag t.ex. fråga mig - Vad är samma nu som när jag var lugn? Eller om jag är lugn frågar jag mig, - Vad är samma nu som när jag var rastlös?
Och jag bara vet att något är det samma. Jag bara vet att något är totalt opåverkat. Och jag väljer att kalla detta något för - DET SOM ALLTID ÄR. 
... och jag bara vet att det är jag ...

Hur vet jag att något är opåverkat? Hur känns detta något som är opåverkat?
Herregud, det känns som, .... alltså, allt jag kan göra är att skratta lite för mig själv. Det är så jävla obvious. Ingen kan missa det. Ingen har någonsin inte tittat rakt på det som alltid är. It's never not here - som för övrigt är en mycket trevlig site för alla som är intresserade av Nonduality. 

Jag kan bara göra det som alla andra gör - prata runt det som alltid är. Det är därför uttrycket - aldrig inte här - är bättre. Det visar att vi inte kan prata om det direkt, bara indirekt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1