måndag, december 13, 2010

Borde jag skaffa mig ett liv?

Söndagen den 6:e januari 2008 skrev jag det första inlägget på den här bloggen. Trots att det handlade om Coaching nämnde jag orden meditation och mindfulness. Redan i det andra inlägget den 7:e januari skriver jag om uppvaknande, upplysning, nuet, Eckhart Tolle, Adyashanti m.m. Och så har jag hållt på sedan dess. 415 inlägg har det blivit och 2750 kommentarer. Herregud!! :)

Jag skall "herreguda" lite mer nu och säga att det här inte var första gången jag skrev om det jag senare kommit att rubricera med ismen Nondualism. Detta skrivande drog igång på allvar sex år tidigare och ägde rum på internetforum, andra bloggar och i mailkorrespondens.

Har allt detta skrivande förändrat mig på något vis?
Vad har jag kommit fram till så här långt?

Det finns ingen relation mellan mig (vattnet) och mitt liv (vågorna).

Det är vad jag har kommit fram till. Därmed har jag också kommit att se att ingenting, inte ens denna upptäckt, har förändrat mig på något vis. Det är faktiskt tack vare denna upptäckt som jag inser att jag inte förändrats ett dugg. Jag är precis densamma som satt och skrev om Anthony Robbins den där januaridagen 2008. Jag är oförändrad, orörd, opåverkad av alla insikter, utsikter och avsikter. 

Den här upptäckten gjorde jag när jag låg i soffan den 11:e oktober i år. Det jag upptäckte var att jag vetat det här hela tiden... Ändå är jag fortfarande stum av förundran. Jag är faktiskt helt förbluffad. Jag kan inte fatta det! Jag får inget grepp om det! Inte heller verkar jag kunna formulera det på något begripligt sätt.

Men önskan att kunna formulera upptäckten finns här (även om ingenting förändras av ett misslyckande eller en framgång....) 

Upplevelser är som vågor som kommer och går. Många säger att sanningen inte är något man kan förstå. Dom säger att man måste uppleva sanningen - i sitt hjärta, i sin kropp. När man sedan upplever sanningen så "lever" man den i stället för att bara prata om den.....
Med andra ord ... nondualistiska bloggar är en sorts andra-sorterings-sanning ...

Detta sätt att se på sanningen - som något som skall levas, istället för att pratas om - kommer ur en förståelse.  Denna förståelse säger att sanningen är en upplevelse som kan komma till oss, för att sedan manifesteras i vårt sätt att leva. Vad är fel med denna förståelse? Jag vill inte säga något om rätt eller fel just nu, bara att det inte är en förståelse som har något att göra med det jag upptäckte i soffan den 11:e oktober.

Det är lätt att förstå att vattnet inte kan ha någon relation till vågorna. En relation kräver separation. Separation kräver en gräns. Visa mig gränsen mellan vattnet och vågorna! Det är nästan som en zenkoan. Kanske något att meditera över innan man somnar på kvällen. Vattnet OCH vågorna ... det låter som två men är det verkligen så?
Från vågornas perspektiv finns ett sorts beroende av vattnet. Det gör stor skillnad för vågorna om man skulle ta bort vattnet.... Men vattnet blir inte mindre vatten för att vågorna försvinner. Hur vågorna ser ut förändrar heller ingenting för vattnet. 

Vågorna är beroende av vattnet men vattnet är inte beroende av vågorna. En relation bygger på ömsesidigt beroende. Mellan vattnet och vågorna finns inget ömsesidigt - det låter som två, men är det verkligen så?
Det är lite samma sak med solljus och månljus. Månens ljus är beroende av solen men solens ljus är inte beroende av månen. Ömsesidigheten saknas också här - det låter som två, men är det verkligen så?

Nu har jag byggt upp det lite snyggt här för slutklämmen. Upplevelsen i soffan, vad är min relation till den upplevelsen?
Jag skrev förut att den här upplevelsen inte hade något mig mig att göra. Hur kan jag påstå något sådant?
Jo, soffliggande är precis som vågor eller månljus. Soffliggandet är helt och hållet beroende av mig, men jag är inte beroende av soffliggande (även om jag tycker mycket om det .... ) 

Jag är jag oavsett om jag ligger i soffan, i jacuzzin eller i rännstenen. Ingenting kan göra mig till mer eller mindre jag - på samma sätt som inga vågor kan göra vattnet till mer eller mindre vatten - på samma sätt som inga månar kan göra solen till mer eller mindre sol. 
Jag och soffliggande ser ut som två, men är det verkligen så?

Det som gör mig verkligt stum av förundran är att inte heller världshaven eller alla solar i universum har något med mig att göra. Haven, stjärnorna och universum uppstår och försvinner i mig....
Visst vore det festligt om detta handlade om megalomani !? Man jag kan inte se det så. Detta handlar om det som aldrig inte är här, om att jag är det som aldrig inte är här. Det är ju bara för uppenbart. Jag är aldrig inte här - med eller utan epistemologiska påståenden om motsatsen. Jag är här innan någon säger - Jamen du fattar väl att universum fanns långt innan du blev till och att det kommer finnas kvar när du är död och begraven? - jag är här medan jag begrundar detta påstående och jag är här när jag tröttnat på att begrunda det. 
Jag är aldrig inte här. 

Jaa, så här sitter jag nu och påstår att mitt liv inte har något med mig att göra. Det låter kanske konstigt men begrunda följande påstående: 
- Jag är här antingen jag har ett liv eller inte. Hur kan man säga att man inte har ett liv? Livet är väl inget som kommer och går? Jo, det verkar faktiskt vara det. Begrunda även följande:

Jag menar, hur många gånger har jag inte tänkt - Det här är ju inget liv! 
Hur många gånger har jag inte undrat - Hur har livet bara kunnat gå mig förbi? 
Hur många gånger har jag inte hört - Skaffa dig ett liv (för helvete), istället för att bara sitta där och skriva om livet .... 

Allt det här handlar egentligen om det lidande som mal på i bakgrunden så länge jag tror att jag har en relation till mitt liv. Det handlar också om att detta lidande kan upphöra om man acceptera det uppenbara - att en sådan relation inte existerar. Det är lika omöjligt för mig att ha en relation till mitt liv som det är för vattnet att ha en relation till en våg. En relation bygger på separation. Så var går gränsen mellan vattnet och vågen? Det verkar finnas två, men är det verkligen så?
Sist men inte minst, vilka problem kan jag fortfarande älta när det blir uppenbart att det inte rör mig ryggen hur mitt liv utvecklas, invecklas eller avvecklas...?

Jag kan säga av egen erfarenhet - och här duger inget annat än total ärlighet - problemen försvinner inte, dom löser sig inte alltid, det kan fortfarande kännas jobbigt, men jobbigheten kommer och går på ett annat sätt. Den får en annan, lättare karaktär. Jag  har varit helt enorm på att älta problem, nästan världsklass. Men nu har jag lagt av mig, jag får inte upp farten längre på ältandet. Och om jag får upp lite fart så tappar jag väldigt snabbt orken. Jag var mycket uthålligare förut.
Den främsta skillnaden är nog att det jobbiga kommer och går snabbare. Som skurar. Och när skuren är över, ja då är den över. Och hela tiden finns den där, vissheten om att jag aldrig inte är här, och att jag är oberoende av hur mitt liv utvecklas. Ingenting som händer kan göra att jag blir mindre jag eller mer jag.
Förutom att försöka uttrycka det här, känner jag en stark önskan att följa Moojis råd - dag efter dag efter dag - det är typ att jag egentligen vill göra -

"Baptize your mind in the heart of being, over and over again." 
                                                                                       Mooji

18 kommentarer:

  1. Det är intressant det du nämner.
    Att det är omöjligt att ha en relation.
    Vill höra mer om hur det fungerar i vardagen. Och hur (och om) det går ihop med förkroppsligandet av din 'insikt' från oktober.

    Stjärnglitter och luciafnitter.
    /J

    SvaraRadera
  2. Jenny!
    Jag skrattar här. Jag inser att det jag skrivit kan verka galet. Det låter som att jag lider av två svårartade dysfunktioner - megolomani och solipsism. Och så inser jag att jag inte funderat så mycket på förkroppsligande på sistone.
    Men det är just grejen att jag inte hittar något sätt att formulera det här i ord. Än mindre har jag nån aning om hur det kommer påverka mitt liv eller om det ens kommer ha någon märkbar påverkan. Kanske är manus redan skrivet och det som skall hända händer, typ...

    Det hade kanske varit idé att vänta med att skriva tills en formulering kommer, om den någonsin gör det. Men nu fick det bli så här tokigt... och om du dessutom tycker det är roligt så har det ju tjänat något tokroligt syfte.

    Kul kommentar! Tack:)

    Jo, en grej som kommer upp när du nämner ordet förkroppsligande är faktiskt det kristna - att Gud blev människa i Jesus Kristus. Det jag skriver är mer åt österländsk transcendens än västerländsk immanens. Kanske kan den kristna nattvarden ses som en sorts symbol för denna immanens/förkroppsligande. Hur brödet symboliserar Kristi kropp och vinet kristi blod. Väldigt förkroppsligat. Ojoj, mycket att fundera kring där.
    Hur transcendens och immanens hänger ihop är något man kan läsa mycket om hos Ken Wilber. Vilket jag gjort. Det går att få ihop det. Det går att konstruera en relation mellan öst och väst. Det går att rita förklarande kartor med pilar åt båda hållen ... Herregud, det var en intellektuellt stimulerande period. Men den kom och den gick. Och här sitter jag ... medan snön lyser vit på taket, och endast tomten (och jag) är vaken.

    SvaraRadera
  3. Snälla Björn, kan du byta bakgrundsfärg för min skull. Jag vet inte om jag är inne i någon form av process eller om jag är på väg att bli sjuk, men när jag försöker läsa din blogg mår jag illa. Det verkar vara färgen och den stora kontrasten mellan svart och vitt som gör mig yr i huvudet. Jag vill gärna kommentera inlägget men jag har inte kunnat läsa igenom det. Hoppas du inte tar illa upp :) Jag älskar ju dig ändå. Stor kram från Jennyli

    SvaraRadera
  4. Jennyli!
    :) jag skulle utan att tveka byta bakgrundsfärg för din skull om jag inte hade följande tips... du kan få bakgrunden att bli blå som en sommarhimmel på dagen om du markerar texten!

    SvaraRadera
  5. Mycket snack - lite verkstad. Jag har alltid haft en feeling av att du trampar runt, runt, i en snitslad bana som du själv har skapat. Det finns dörrar du inte vågar öppna.

    Men jag då? Är jag bättre?

    Hade inte du en flaska Palinka nånstans..?

    SvaraRadera
  6. Perra!
    Vad är din önskan? Vad längtar du mest efter? Det kan inte vara en flaska Palinka, det kan du aldrig lura i mig.... ;)
    Tror du att du är ditt liv Perra? Tror du att du är beroende av hur ditt liv utvecklar sig?
    Du pratar mycket om identitet. Finns din identitet verkligen i det som kommer och går?

    Jag vet inte vad du menar finns bakom dom där dörrarna, men om det handlar om objekt (det må så vara de uppstigna mästarnas allvetande), tror du att dessa objekt kan ändra dig?

    Vem är du?

    Look at yourself, säger John Sherman, och jag vet att du lyssnat mycket på honom. Vad har du kommit fram till?

    Är du något som förändras?
    Är du något som är påverkas av upptäckten av nya objekt?
    Med objekt menar jag allt som kommer och går, allt som kan förändras.
    Ok? Är jag tillräckligt tydlig?

    SvaraRadera
  7. Om det är så som du säger Björn, att det inte finns någon relation mellan dig, vattnet och ditt liv, vågorna då tar du allt hopp ifrån mig och allt som jag är här för. Jag ser mig själv just precis som denna relation. Det jag är, ÄR den relation som du säger inte finns. Jag vet inte hur jag ska tolka det här, men längtandet som vi människor känner beror på (så som jag uppfattar det) att det inte finns någon relation mellan mig och mitt liv, eller mellan vattnet och vågen. När relationen uppstår och blir verklig upphör längtandet. Det är denna relation vi har kommit till jorden för att vinna tillbaka. Det är denna relation som upphäver dualismen, Björn, hela din blogg handlar ju om detta.

    Sen pratar du om gränsen mellan vattnet och vågorna. Ja den är svår att se, svår att uppfatta. Men om man tänker på gränserna mellan mig och mitt liv eller mellan kropp och evighet så är det huden (i mina ögon i alla fall). Huden är det organ som kan uppleva, det är gränsen mellan mitt liv och evigheten (mig själv) mellan det ändliga och det eviga, mellan vågen och vattnet. Människor ÄR evigheten och ÄR kroppen. Vi är både vattnet och vågen men i relationen, i själva gränsen där kommunikationen sker känner vi igen oss själva som ETT. Det är via kommunikationen mellan himmel och jord inom oss som vi kan bli hela. Grejen är ju att vi lever i en dualistisk värld av separation och därför är vi omedvetna om vad kommunikation egentligen är. Vi är omedvetna om vad kommunikation är. Människor kommunicerar med varandra. Människor kommunicerar över avstånd. Människor vet inte att den äkta kommunikationen kännetecknas av källförteckning. För Evigheternas bok är en källförteckning över alla de böcker som är våra liv. Ditt och mitt liv ryms i evigheternas bok. Umgänget med andra människor är vad vår dualistiska kommunikation går ut på. Men när det gäller Evigheternas bok kommunicerar evigheternas evighet vakenhet så till vida att samtliga böcker som vi är, tyder etymologin via Evigheternas bok. Den sammanställning som Evigheternas bok är, den är samma som havet. Men evigheternas evighet är bortom evigheternas bok. Evigheternas bok är ett tillstånd i evigheten där alla historier sammanställs eller kommuniceras om man så vill. Denna kommunikation är en livets källförteckning, men källan ligger bortom den. Varje våg är en bok, havet är evigheternas bok - källförteckningen som kommunicerar evigt liv och ändligt liv. Min våg eller min bok ställs emellan miljarder andra böcker på hyllan eller i förteckningen - EN förteckning, KÄLLförteckning, där vi alltså är källan. Det är alltså en ring som Perra säger. Vi är både källan och det individuella. Mitt emellan står kommunikationen - källförteckningen - som ett monument och påminner oss om detta. Vår egen källförteckning skådas och skådar. Källan inom och källan bortom. Hårfin är skillnaden. Mitt under handen på solar plexus ligger Evigheternas bok. Mitt under handen på bröstet vilar vår egen skapelseberättelse. Mitt under handen på tredje ögat skådar vi frimodigt följetongen som är vårt liv ur ett evigt perspektiv. Följetongen som är vårt liv rymmer många kapitel men sanningen är att storyn är den samma. Tids nog ser vi framför oss den hela bilden, den enda bilden, där du och jag är varsin pusselbit. Följetongen, eller konstverket eller musikstycket består av delar. Delarna är beroende av helheten för att veta sin plats. Helheten är beroende av delarna för att förstå sig själv. Själen är beroende av varje kapitel eller pusselbit i mitt liv för att verkligen se hela bilden. Musikstycket är beroende av varje ton för att verkligen ljuda evinnerligen. Mitt ursprung är beroende av klangen i varje pusselbit i mitt liv för att bli. Mänskligt liv ligger som ett lapptäcke runt moder jord och om en lapp saknas blir det kallt. Mänskligheten är kommen till jorden antagligen för att lovet är slut. När lovet är slut börjar skolan igen. Källan, ursprunget, evigheten, alltet eller vad det nu kallas behöver förstå ursprungets beskaffenhet.

    SvaraRadera
  8. Fönster är till för att vi ska kunna se igenom dem. Livet är till för att vi ska kunna verka igenom det. Människor är till för att evigheten ska kunna se igenom dem. Människor är kommunikationen. Människor är skapelseberättelsens sju dagar. Människor är tur och retur. Människor är evigheten som är ute på en resa. Hem ljuva hem ligger och väntar under handen strax under bröstet. Hem ljuva hem är evigheten inom oss. Så när vi kommunicerar, när vi ÄR kommunikationen då är vi ett med evigheten inom oss. Följetongen fortsätter, sanna mina ord. Följetongen fortsätter därför att den måste fortsätta. Följetongen lättar på slöjan och låter oss se vårt samma jag, eller sanna jag om man så vill.

    Ett är evighetens tecken, flera är veckans dagar. Fler är vi som via kommunikationen kommer i kontakt med oss själva. Evigheternas bok är källornas förteckning och kunskapen förmedlas följetongsvis som en skapelseberättelse. Människors arbete går ut på att lägga pusselbit efter pusselbit, läsa bok efter bok, sjunga ton efter ton, fundera tanke efter tanke, fälla tår efter tår och känna kärlek efter kärlek. Var sak har sin tid brukar vi säga. Bara en sak har ingen tid och det är evigheten. Bara en sak har ingen tid och därmed är det heller ingen sak. Var sak har sin tid och var icke sak har sin icke tid. Icke tid kan inte finnas, det är något som inte finns. Finnas eller inte finnas det är frågan.
    Med tiden som en varabel för fysiskt liv blir icke tiden en varabel för icke fysiskt liv. Det går inte att jämföra med vattnet och vågen. De befinner sig båda i tiden som substans och rörelse. Finns substansen, ja, finns rörelsen, ja! Vi är som fysiska människor både substans och rörelse. Bortom substans och rörelse vilar evigheten oändligt så som källan fäller en tår på vår kind. När rörelsen i substansen som omsluter källan blir för stor väller källan över. Evighetens källa lyfter av locket och sipprar ut i substansen och blir döpt i det heliga vattnet på grund av rörelsen. Vågen är viktig för att källan ska skvalpa över och färga substansen evigt skär eller evigt kär... Färgen tvättas aldrig bort. Skärhet eller kärhet lägger sig i substansen som ett vackert, skimrande klister på vilket allt tidligt fastnar och färgar av sig. Ditt liv är rörelsen, vattnet är substansen - din kropp och evigheternas bok är kommunikationen mellan evigheterna i evigheternas evighet, källförteckningen i ditt inre rymmer alla evigheter som finns i evigheternas evighet.

    Björn tack för tipset om den himmelsblå texten. Förståelse väller fram mellan raderna i icke orden, i mellanrummen, i djupet av vår själ, i källans vatten som färgat vårt vatten rosa. När vi blandar gudomligt vin (eller Kristi blod som du nämner) med vårt genomskinliga vatten (moder jords vatten) blir färgen rosa. Denna blandningen är också kommunikation.

    SvaraRadera
  9. Förlåt mitt långa inlägg... :) men så som i himmelen så och på jorden. Med andra ord, inom mig vävs långa trodar (trådar av tro) som vill kommuniceras eller omsättas i ord, förverkligas, verka i tiden...

    SvaraRadera
  10. Jennyli!
    Såhär är det. Just nu är min förmåga att formulera mig väldigt dålig. I mig finns en allt uppslukande önskan om stillhet. MEN, samtidigt finns här också en önskan att hitta formuleringar för att kunna kommunicera om "det som aldrig inte är".

    Om jag inte hade skrivit så länge och kommunicerat kring dom här sakerna hade jag nog blivit alldeles tyst nu. Det vill säga, jag hade slutat tänka på och uttrycka "det som aldrig inte är". Jag hade kanske levt mitt liv i lugn och ro och tagit livet som det kommer, dag för dag. Det gör jag visserligen nu också men samtidigt fylls mina dagar av alla dom här försöken att formulera OCH KOMMUNICERA kring det som aldrig inte är. Och denna kommunikation tycks inte upphöra. VISST Jennyli, jag ser paradoxerna och jag förstår så väl att jag tappar dig på vissa ställen. Tror du att jag själv förstår vad jag skriver? ;-)
    Jag hoppas du kan ha tålamod. Jag skulle kunna försöka skriva ihop något som rätar ut dina frågetecken men det känns som att det är bättre att vänta och se vad som kommer.

    Jag håller för närvarande på och fördjupar mig lite i traditionell Advaita Vedanta. Vi får se vad det ger. Kanske finns där ett språk som kan fungera bättre än det jag för närvarande förfogar över.

    Tack för dina långa kommentarer. Du behöver aldrig ursäkta ditt sätt att uttrycka dig. Jag vill att du vet det. Du har ett språk som är väldigt personligt och vackert på många sätt.

    SvaraRadera
  11. Jo jag vet ju det egentligen, tack Björn, men känner ändå att jag klampar omkring på ditt revir och om jag gör för stora spår måste jag ju ursäkta mig. ;)
    Men tror du att jag förstår vad jag har skrivit alltid då? Ibland sitter jag också här som ett enda stort frågetecken. Ibland blir det långa inlägg just därför att jag försöker förstå. Kanske kommer något som rätar ut frågetecknen... hi hi. När vi ÄR kommunikationen så är det inte alltid lätt att förstå det som kommuniceras. Det är inte alltid lätt att veta varför vi handlar eller talar på ett visst sätt, vi bara gör det...
    Ser fram emot vidare upptäckter från din sida i det du fördjupar dig i nu... :)

    SvaraRadera
  12. Hi Bjoern,

    Det finns alltid ett återfall till hands, in i det mänskliga. Och man faller gärna tillbaka efter att iskylan i andlighetens utmarker fått en att hacka tänder. Palinkapavan symboliserar detta.

    Allt handlar verkligen om identitet. Säg inte att "Perra pratar mycket om identitet", som om det vore en åsikt. För då stänger du in det i en bubbla (din egen bubbla) och avväpnar det. Identiteten är det som för tillfället bestämmer att Perra pratar mycket om identitet.

    Hypnos är helt enkelt identitet, som luras in i en annan bubbla. För att vakna upp måste du inse att det finns något utanför den bubblan. Om du stannar därinne länge nog har egot skapat sig en överlevnadsinstinkt inom den, och du kommer att undvika hypnotisören eftersom du vet att han kommer att döda dig.

    Under vår vandring blir vi förhoppningsvis successivt mindre rädda för lärare som vi vet kommer att döda oss...

    SvaraRadera
  13. Björn! Vilket bra och intressant inlägg. :) Känner verkligen igen mig i det där ältandet du skriver. Var en riktig ältnisse förr, men den tiden är förbi. Pallar inte att älta längre, orken finns liksom inte där, eller snarare är det intresset som falnar snabbt som attan. Livet pågår i rätt hög takt just nu men jag vilar mitt i allihopa, en skön känsla kan jag säga. Tur det, annars kanske inte detta vore görligt, men vem vet. Samtidigt skiter jag fullkomligt i vad som kommer ut av detta. Det rullar nog på ändå utan att jag lägger näsan i blöt. ;D Beträffande jobbigheterna, visst finns dom där, men ser allt mindre skillnad på dom och roligheterna. Och du, Moojis ord är jäkligt BRA att doppa sig i from time to time. Tack! :)

    En riktigt God Jul önskar jag dig, Björn! :)

    SvaraRadera
  14. Har inte så mycket att säga just nu. Men får väl bjussa på lite citat såhär i juletider. Hohoho.

    Från ingen särskild, till ingen särskild. Speciellt du, ingen, som inte längre särskiljer eller inte tycker att någonting är särskilt särskilt längre;

    "The truth about the world, he said, is that anything is possible. Had you not seen it all from birth and thereby bled it of its strangeness it would appear to you for what it is, a hat trick in a medicine show, a fevered dream, a trance bepopulate with chimeras having neither analogue nor precedent, an itinerant carnival, a migratory tentshow whose ultimate destination after many a pitch in many a mudded field is unspeakable and calamitous beyond reckoning."

    - Cormac McCarthy, Blood Meridian or the Evening Redness in the West



    "And the answer, said the judge. If God meant to interfere in the degeneracy of mankind would he not have done so by now? Wolves cull themselves, man. What other creature could? And is the race of man not more predacious yet? The way of the world is to bloom and to flower and die but in the affairs of men there is no waning and the noon of his expression signals the onset of night. His spirit is exhausted at the peak of its achievement. His meridian is at once his darkening and the evening of his day. He loves games? Let him play for stakes. This you see here, these ruins wondered at by tribes of savages, do you not think that this will be again? Aye. And again. With other people, with other sons."

    - Cormac McCarthy, Blood Meridian or the Evening Redness in the West



    "The judge tilted his great head. The man who believes that the secrets of this world are forever hidden lives in mystery and fear. Superstition will drag him down. The rain will erode the deeds of his life. But that man who sets himself the task of singling out the thread of order from the tapestry will by the decision alone have taken charge of the world and it is only by such taking charge that he will effect a way to dictate the terms of his own fate."

    - Cormac McCarthy, Blood Meridian or the Evening Redness in the West



    "He said that both views were one view and that while men may meet with death in strange and obscure places which they might well have avoided it was more correct to say that no matter how hidden or crooked the path to their destruction yet they would seek it out. He smiled. He spoke as one who seemed to understand that death was the condition of existence and life but an emanation thereof."

    - Cormac McCarthy, The Crossing


    ***

    B

    SvaraRadera
  15. Perra!
    Jag svarar här på självaste julaftons morgon. Mina frågor till dig var uppriktiga men antagligen framförda i fel tonart och lite för .... jag vet inte. Jag kände själv att det inte var rätt tonläge liksom. Jag hoppas få höra mer om din upplevelse av "det-som-aldrig-inte-är-här". Denna non-experience, det är vad jag vill prata om. Och jag önskar verkligen att få höra hur du upplever denna icke-upplevelse.
    Men först skall vi fira jul. Själv kommer jag gå på midnattsmässa i munkarnas kloster i jonsered. Det är så vackert när människor faller på knä. Inför det som är större. Större än påven. Större än något vi kan föreställa oss. Det är det jag ser i knäfallandet. Surrender.

    SvaraRadera
  16. Eva!
    Jaa, låt oss doppa oss i Moojis ord! Det är så skönt att läsa det du skriver. Det är något särskilt när metafysiken gnuggas mot fysiken.... :) Inte för att Nonduality är metafysik men det kan lätt bli. Därför, innerligt tack för din rapport:)

    SvaraRadera
  17. B!
    God Jul och tack för citaten! Nu blev jag sugen på att läsa Cormac McCarthy! Undrar om tomten hinner slänga ner en torrent i sin säck....
    Gillade alldeles särskilt "...He spoke as one who seemed to understand that death was the condition of existence and life but an emanation thereof..."

    SvaraRadera

UA-3343870-1