lördag, december 04, 2010

Could it be ... this boring moment?

Nukunu har en välkomst-text på sin hemsida som jag älskar. Jag har under åren kommit tillbaka till dom här orden många gånger:

Man himself is truth!
In a moment of total presence, in a moment of silence,
in a moment of no grasping and rejecting - it is suddenly obvious.

It has been there all the time, silently waiting.
Truth is very respectful. It does not interfere. It can wait for eternity.
As long as we are busy "looking" for the truth, it waits until we are ready to dissolve and be it.

It is not a verbal, intellectual understanding; it is a shift in consciousness.
A change of reference point. Instead of living as a separate individual that is aware,
suddenly you realize that you are awareness itself.

Idag är det orden - It (truth) has been there all the time - som sjunker in lite djupare. 

Jag älskar att Nukunu i den här texten använder ordet sanning. Det är det ordet jag vill använda nu.

Men jag fick lust att städa lite först, i hjärnans virrvarr av associationer. 
Jag börjar med en mjuk inflygning, en reflektion kring ordet sanning. Det är nämligen inte oproblematiskt att idag, år 2010, prata om "sanningen". Det finns många skäl till detta. Ordet sanning får våra hjärnor att associera till mindre bra saker. En association är - något som är ristat i sten - Är det inte så att vi misstror allt som är statiskt? Vi vill prata process och dynamik. Vill vill prata liv. 
Vi vill tro att allt rör sig - snabbare och snabbare.
Vi vill tro att allt förändras - snabbare och snabbare. 
Jag menar, det är ju så kulturen är. Varför förneka det?
Låt oss flöda med i det, säger vi till varandra. Låt oss gilla läget. Ordet "sanningen" låter osexigt, det låter reaktionärt. Det låter som ett tröstpris för dom andra som får mjölksyra och inte orkar hänga med när vår kultur rycker i uppförsbacken. Sanning låter som en snuttefilt för dom svagsinta och räddhågsna.
Men sanning låter också blodigt, som korståg, som döda i Guds namn, hjärntvätt, sekt .... blääää

Om vi nu måste dras med ordet sanning vill vi åtminstone att den skall vara skräddarsydd. Designad att passa just vår unika personlighet. Vi vill välja den själva på samma sätt som vi väljer allt annat. Vi är barn av multi kulti, vi är pluralisterna, ju fler olika sanningar desto hääärligare. Inget är absolut sant, allt är relativt ... sant. Vi är barn av postmodernismen. Ingen har rätt, ingen har fel - förutom dom som hävdar motsatsen....

Usch, det här blev ingen mjuk inflygning alls. Det blev lite skakigt, lite koffeinförgiftat...
Kontentan är att jag struntar i alla dom här associationerna och kör på med ordet sanning. Utan att skämmas.

Det är ett otroligt påstående att sanningen redan är här. Att vi alla ÄR sanningen är ett ännu mer otroligt påstående. Men precis som Nukunu skriver, det handlar inte om intellektuell förståelse. Inte heller handlar det om tro. 

Det flesta av oss har kommit in på det här med sanning via någon form av meditation. Och när vi smakat stillhetens sötma börjar det trots allt sjunka in. Först som en insikt. Ja men det är klart, säger vi, att stillheten är här hela tiden bakom världens larm. Vi börjar inse att sanningen har något med stillhet att göra. Vi ser klart att sanningen är ordlös. Vi dras mer och mer till stillhet. 

Men det finns ett liv efter meditationsretreaten. Och då dyker dom upp igen. Dom olika tillstånden. Tillstånd av tankeloopande. Tillstånd av rastlöshet. Tillstånd av leda. Och vi säger till oss själva - Men, så här kan väl inte sanningen kännas?

Och nu har Nukunu gjort något genialt med sin hemsida! Längst upp på sidan står orden - Could it be ... this boring moment?

Alltså ... wow ... jag älskar det!
Vårt tänkande ställer till det för oss. Så är det ju bara. Kan det vara så att vi sätter likhetstecken mellan sinnestillståndet stillhet och sanningen?
Jag har definitivt gjort det. Det är så lätt gjort. Det är såå nära sanningen. Men ändå så långt ifrån. 
Vi säger, när allt är stilla i mig, då stämmer det nog att jag är sanningen (även om det känns som blasfemi att säga det högt). Men när jag känner leda och rastlöshet, då kan jag väl inte vara sanningen?

Låt oss nu prata om vad som är ristat i sten. Vi vet alla att NÅGONTING ändå, trots allt, är ristat i sten. Det finns en sak vi inte aldrig kan förneka. "Can you ever deny the simple fact that you are here?" frågar John Sherman (en lärare jag lyssnat mycket på de senaste veckorna) Visst, vi kan spekulera kring om jag som person är en mental konstruktion eller inte. Vi kan säga att jag som mental konstruktion kommer och går i medvetandet. Men den nakna känslan av att vara närvarande kan vi aldrig förneka. Vi VET att vi alltid är här oavsett hur vi känner oss. 

Vi är här när vi insvepta i rökelse badar i stillhet. 
Vi är här när vi tankeloopar. 
Vi är här OCKSÅ när vi inte vill vara här. 
Vi är här när vi dagdrömmer oss bort. 
Vi är här när den kemiska cocktailen i våra hjärnor gör det röda rödare, det blåa blåare och tapetens strukturer framträder med kristallklar skärpa. 
Vi är här när hjärtat öppnas och tårarna strömmar. 
Vi är här när rummets negativa energier tycks förgifta hela vårt system och förvandla allt till ett segt slem av missmod.

Vi är alltid här.
Det är fan ristat i sten.
Gilla läget eller låt bli.
Du är här ändå.

Och DETTA faktum slukar oss. Om vi låter det. Det slukar oss även om vi inte låter det. Förr eller senare. 
Det är sanningen. Det är det som alltid är här. 
Sanningen är det som är här när alla insikter är glömda. 

Jamen, det vet jag väl. Det är väl ingen big deal?
Så säger vi så länge vi orkar göra motstånd.
Men som Nukunu säger. Sanningen väntar. "...until we are ready to dissolve and be it"

Och hur känns det då? När vi lösts upp och blivit sanningen?
Hur känns det?
Herregud!!

Ser ni loopen?

Det känns som att oavsett hur det känns så har det ingenting med mig att göra. Jag är orörd, opåverkad.

Och hur känns det?

Faktum är att du redan vet hur det känns. Det känns som du. Som den du alltid är oavsett hur du känner dig. 

2 kommentarer:

UA-3343870-1