fredag, december 03, 2010

Jeff Foster sticker ut hakan

Nonduality-världen är som vilken värld i världen som helst.
- Ankdamm om man vill ... oas om man vill.
I perioder har jag haft hyfsad koll på på de olika namnen som befolkar denna värld, vem som skrivit den senaste boken osv. Men dom senaste åren har jag haft rätt dålig koll. Det blir mycket av det där "me-too-syndromet" som framför allt ses inom akademisk forskning. Vissa namn dyker upp som medförfattare till ett absurt stort antal artiklar. Alla vill associera sig med dessa stora forskar-namn. Alla vill göra forskning på det som är hetast just nu och komma fram till i stort sett samma sak från en något annorlunda utgångspunkt. Det är "me-too-syndromet".
Jag tycker mig ha sett något liknande inom Nonduality-världen. Det finns t.ex. en engelsk Nonduality-lärare och författare som heter Tony Parsons. För att leka lite med parallellen till forskningen kan man säga såhär. Tony Parsons har kommit fram till att det inte finns "någon" någonstans som kan göra någonting. Nu verkar det trots allt finnas ganska många "någon" därute som influerats av Tony Parsons och skrivit egna böcker som säger samma sak med ungefär samma ord. Nästan alla dom här böckerna har några berömmande från Tony Parsons på bokomslagets baksida.
I denna värld finns det som i alla världar vissa regler samt personer som ser det som sin uppgift att se till så att ingen bryter mot reglerna. Dessa personer har skämtsamt kallats "The Advaita Police". En regel i Nonduality-världen är att man skall vara försiktig med att säga meningar som börjar med "jag". Vill man gå säker för Advaita-Polisen är det bäst att uttrycka sig på följande sätt. - Det tycks finnas en person här som bryr sig....

Nu har Jeff Foster, ett av dom stora namnen i den här världen stuckit ut hakan och skrivit något riktigt, riktigt bra. Min gissning är att detta kommer bli ett mycket besvärligt fall för Advaita Polisen.


- 'I am officially no longer an 'Advaita teacher' or 'Nonduality teacher' - if, indeed, I ever was one. Life cannot be put into words, and however beautiful the words of Advaita/Nonduality are, they must be discarded in the end. I could never claim to be any sort of authority on this stuff. I will continue to speak, to sing my song to those who are open to listening, but gone is the need to adhere to any tradition, to use Advaita-speak to avoid real, authentic human engagement, to pretend that I am in any way more or less special than you, to kid you that i know more than you, to play the 'teacher' by refusing to meet you in the play, to stop listening to you because i see you as 'still stuck in the dream' or 'still a person'. This message is about love, in the true sense of the word - otherwise it is simply nihilism masquerading as freedom. The 'Advaita Police' reply 'Who cares?'. I say I do. I do. 

-- Jeff Foster


Min gissning är vidare att detta kommer öppna upp Nonduality-världen för människor som tidigare skrämts bort av detta analretentiva tjat om personliga pronomen.

Jag tror inte det behövs, men jag vill ändå förtydliga att jag älskar Tony Parsons böcker, jag älskar alla dom här andra böckerna också som fått Tony Parsons välsignelse på omslagets baksida. Jag tror inte att Jeff Fosters budskap egentligen kommer ändras efter hans senaste tillkännagivande. Det kommer bara bli något öppnare, mer avslappnat och tillgängligt. Det är min gissning.

- Vem bryr sig om mina gissningar?
Jag vet inte. Du kanske?

2 kommentarer:

  1. Det var nåt av det vettigaste jag läst på länge. Måste varit skönt för Jeff att släppa den där "advaita-teacher"-masken. Öppet och relaxat är bra mycket skönare, för att inte tala om vilsamt. :D

    Jo Björn vi bryr oss, det märker du väl. Har ju hängt här ett tag nu. Typ. ;)

    SvaraRadera
  2. Eva!
    Ja visst är det helt underbart bra!! Jag känner nu att jag vill åka och vara med på något av Jeff Fosters möten snart.

    Usch, det är så jäkla lätt att hamna i det där han beskriver, att se en annan person som någon som fortfarande sitter fast i drömmen. Vilken är lika mycket dröm ... eller snarare mardröm. Jag skäms nästan när jag läser det där. Men samtidigt fylls jag av glädje och inspiration! Det ÄR möjligt att släppa också den storyn! Eller snarare, det ÄR möjligt att se att alla verkligen, verkligen redan är hemma. Det är till och med omöjligt att blunda för.

    Eva, du skall veta att jag känner att du bryr dig och jag vill säga det igen och igen, dina kommentarer här genom åren har bidragit till att jag orkat fortsätta skriva den här bloggen. Ibland känns det motigt skall du veta. Jag kan bli så trött på mina egna ord och mina famlande försök att säga det som andra säger så mycket bättre. Och om något nu skall skrivas så kan det väl få stanna vid länkar och hänvisningar till texter och klipp som inspirerar mig.

    Jag tänker också att om jag nu skall skriva, varför bjuder jag inte mer på min person, på mina svårigheter och tillkortakommanden. Men jag tänker att det är väl självklart. Behöver det ens sägas att mina dagar ofta är snåriga och knepiga att ta sig igenom. Och jag inser att jaa, det behöver kanske sägas. Så nu säger jag det... :)
    Men det märkliga är, att dessa svårigheter bekymrar mig allt mindre. Inte för att svårigheterna blir mindre, utan för att ... äh, du vet. För att det som alltid är här ALLTID är här. Orört, opåverkat.
    Och en stor, stor förundran fyller mig när jag inser att jag inte längre kan blunda för att jag är detta som alltid är här.

    Än en gång Eva, jag är så tacksam för all din uppmuntran!

    SvaraRadera

UA-3343870-1