torsdag, december 29, 2011

Försenade julklappsrim

Alltså, det är ju helt otroligt hur många skallar man kan knö in i en tanke ... för att inte tala om hur många tankar man kan knö in i en skalle. Mindre än en fotboll är den. Skallen. Något större än en handboll. Alla tankar kan ju inte vara här samtidigt ... eller kan dom knös in?
Ingenting behöver knös in i någonting.... det är steg ett. Och det måste göras rätt. Vilket är lätt som en plätt. Framkallar inte en droppe svett.
Det verkar handla om att knö. Men det är som med snö och tö. Hur många snöflingor ryms i ett moln? Hur många moln ryms i en snöflinga? Ofattbart många. Elekronmoln. Hur många sannolikhetsmoln ryms i ett elektronmoln? Beror på hur många av supersträngens dimensioner vi tar med? Tar vi med den bakåtgående tidens dimension ryms allt färre sannolikhetsmoln på vägen till ingenstans ... innan ingenting slutligen - med ett plask - hamnar i allting. Ingenting plaskar i allting. Vilken lek. En gång trodde jag att universum var en stor saftig stek. Men min tro var för vek. Kvar fanns bara lek och smek. Allt annat svek.
Inuti och utanför. Bara två tankar. Ryms med lätthet inuti samma tankemoln. Eller utanför. Lika lätt. Lika rätt. Hela grejen med inuti och utanför är en snöflingas lek på väg från ingenstans till någonstans ... i en snögubbes mage. Rinner bort i tö. Till intighetens sjö. Från någonstans till ingenstans. Ingen eller någon. En trudelutt som tar sig en hutt innan den gör ett skutt. Faller sedan platt och det betyder inte ett skvatt. Du sökte dag och natt. Efter en skatt. Tills du blev alldeles matt. Den fanns ingenstans men du gav inte upp. Tog dig en hutt. Sjöng en trudelutt. Och trudelutten var skatten. Du sade - det var som katten.

Härifrån skall språket inte vara så löst. Från och med nu skall det bli mer seriöst. Mindre julklappsrimmande. Mera allvarligt menings-limmande.

Måste jag inte bestämma sig för vad jag skall tro? Jag kan väl inte bara sitta här och glo? Vad skall grannarna tro? Borde jag inte bygga en bro? Eller mjölka en ko?
Det sägs att förvirringen är skön. Men jag hoppas ändå att den går över när det kommer nya rön.
Lång ringlar sig kön till våra nyaste rön. Alla vill köpa en biljett. För att få sitta på parkett och höra vad som är rätt. Att acceptera förvirringen är inte lätt, men det är ändå det enda som är rätt. Det är vad jag får höra att jag skall göra.
Nygamla rön tänker jag surt och anar att det är något lurt. Med allt det här. Det verkar vara ett spel där alla har fel. Eller så är det hela allt för lätt ... därför att det är omöjligt att inte ha rätt.
Eller så är det både och och då är det ju som att lyfta på ett lock. Bara att hoppa ner i denna gryta och ryta. Så egentligen är det lugnt. Men ibland känns det ändå tungt. Men då kan jag skriva en rad. Och göra mig själv och kanske någon annan glad.
God Jul!

söndag, december 18, 2011

Oceanen Koranen

Nu har jag bott i Stockholm i snart fem månader. Herregud vad många olika, okända ansikten som rör sig i den här stan. I Göteborg som jag lämnade i somras bor också många människor men mångfalden blir inte lika påtaglig som här i Stockholm. Den här mångfalden gör något med mig. Våra närmaste grannar är palestinier från Syrien och har nio barn, varav dom flesta är utflugna och har egna familjer. Men dom kommer på besök hela tiden. Det finns så många släktingar och vänner som kommer och går där hos våra grannar att jag omöjligt kan hålla reda på vilka dom är. Jag nickar och säger Salaam till alla. Dom uppskattar att jag säger Salaam då dom är djupt troende muslimer.
Två hus bort bor det svennar som har en svensk flagga uppsatt bredvid dörren. Alla dagar. I deras värld är alla dagar flaggdagar. Jag skall fråga dom någon gång varför dom flaggar alla årets dagar. Kanske tycker dom det är viktigt att varje dag påminna sig om att dom bor i Sverige - i Världen - i Sverige - i Världen. Märsta är verkligen Världen i Sverige. Det kan bli förvirrande om man är van vid föreställningen att Sverige ligger i Världen. För att komma till vårt radhusområde måste man åka över "Golanhöjden". Jag tror att området kallas så för att det ligger en stor och ståtlig Syrisk ortodox kyrka där med en kupol av renaste guld. Det är såklart förvirrande att behöva passera Golanhöjden för att komma hem till ett hus där grannarna är djupt troende muslimer från Palestina som flytt till Syrien för att sedan fly (tillbaka) till Golanhöjden som den här gången ligger i Sverige... (Om Golanhöjderna egentligen tillhör Syrien eller Israel eller Libanon eller från början Palestina har jag dålig koll på). När man varje dag passerar Golanhöjden på väg hem är det i alla fall lätt att glömma att världen man bor i ligger i Sverige som ligger i Världen. På något sätt hjälper den svenska flaggan till att minska förvirringen. Så måste det ju vara. Men jag skall ändå fråga dom någon gång om den där flaggan. Vad det fyller för funktion.

Men det är inte bara här i vårt radhusområde som det råder mångfald. Hela storstockholm med alla dess förorter är en manifestation av mångfald. Det är fint att få röra sig genom denna mångfald. Mångfalden får mig att känna mig både liten och stor samtidigt. Om vi flyttat till ett villaområde i Djursholm eller Bromma hade det blivit en fortsättning på Lerumslivet vi kommer ifrån. Lerum, utanför Göteborg, är en av dom mest homogena, moderatstyrda kommunerna i landet. Villor, villor och fler villor. Duktiga, arbetsamma och konservativa "moderatsvennar" som finner glädje i det goda livet. Ett gott liv som ter sig ganska självklart. Självklart skall man köpa hus i Spanien nu när det är billigt. Bättre pensionsförsäkring finns inte. Självklart skall man ha nära till bra golf också.

Men nu bor vi i Märsta norr om Stockholm. Slutstation för det norrgående pendeltåget. Märsta är inte en annan version av Lerum. Det är en annan version av Världen. Världen minus moderatsvennar. Moderatsvennar behöver världen men frågan är om världen behöver moderatsvennar... Jo men självklart behöver världen moderatsvennar. Dom finns ju faktiskt här i Märsta också även om dom utgör en försvinnande liten minoritet.

Det är något med denna mångfald som får mig att bli tyst och lite blyg. För någon månad sedan stod jag och pratade med en av grannens svärsöner. Efter ett tag kom han in på Islam. Det började lysa om honom när han fick prata om det som var viktigast i hans liv. Han berättade för mig om en stor upplevelse han haft där det gått upp för honom hur eviga och sanna alla ord i Koranen är. För att göra en lång historia kort hade han fått bevittna hur Allah ser till så att ingen människa ändrar en enda stavelse i Koranen. Om ett enda ord ändras ser Allah till att få det korrigerat. Det handlade om en skola där eleverna fått en upplaga av Koranen där ett ord hade ändrats, inte mycket, men tillräckligt för att ge meningen en något annan innebörd. En av eleverna hade en pappa som var blind. Pappan hade bett sin son att läsa högt ur Koranen. När han kom till det ord som ändrats hade pappan sagt att det var fel. Sonen gick till skolan och berättade det för läraren som inte trodde honom. Din pappa är ju blind, hade läraren svarat. Hur kan han veta vad det skall stå på just detta ställe!? Men pappan insisterade och sonen fortsatte fråga sin lärare varför ordet var feltryckt eller ändrat. Till slut undersökte läraren saken och det visade sig att hela den upplaga som skolan fått var feltryckt. Min granne tyckte att det var fantastiskt hur Allah använt sig av den blinde pappan för att korrigera felet.
Jag blev faktiskt tagen av denna berättelse och smittad av den glöd min granne utstrålade.

Ord som kommer från Gud. Från Sanningen. Ord som ingen människa kan mixtra med. Eviga ord. Någonstans i mig väcktes denna dröm till liv. Det började glöda lite någonstans djupt inne i Björn.
Jag stod där och lyssnade på min granne. I flera timmar pratade han och jag lyssnade. Han berättade om Moskén dom har här i Märsta och hur mycket den betyder för honom och hans familj. Hur mycket tron på det absolut sanna och eviga ordet betyder. I en värld av kaos och förvirring. I ett liv fyllt av svårigheter och motgångar, fattigdom och förtryck.

Jag stod där tyst och lyssnade. Han gav och jag tog. Jag ville ge något tillbaka. Berätta vad jag brinner för. Vad jag trodde att jag brann för. Att livet aldrig låter sig fångas av några ord eller koncept. Jag ville prata om dekonstruktion av språket. Om det fåfänga med att bygga de mentala korthus som kallas religioner. Om att det är som att bygga sandslott på stranden. Inte allvar utan lek. Nästa dag har vågorna sköljt bort alla spår av de slott jag byggt. Sandslott av idéer. Jag ville dela med honom hur vackert det är när livet suddar ut alla spår. Men jag hade inte hjärta till det. Eller snarare. Jag insåg att det var lönlöst. Vi pratade inte samma språk.
Han älskade att få berätta för mig om hur Allah, det Absoluta, gör allt för att bevara vartenda ord precis som det är. Koranen är inget sandslott. Koranen är evig. Människor må falla för frestelsen att förhäva sig och tro att dom kan sudda bort det evigt sanna. Människor må läsa Derridas och tro att dom kan dekonstruera språket och höja sig över det. Vilket högmod!! Men Allah är det högsta. Alltid. Han allena. Hans ord är eviga. Han är fast. Som en klippa. Det är vi stackars bräckliga människor som faller samman som korthus. Vi faller på knä inför hans eviga ord. Med pannan mot marken. Det är våra försök att själva tolka och förstå livet som är som sandslott. Allah är den mäktiga vågen, den mäktiga oceanen som sköljer in på stranden och sopar bort alla våra fåfänga försök att göra oss märkvärdiga.

Så där stod vi. Han och jag. Utanför hans dörr. Släkt och vänner kom och gick hela tiden. Han sade några ord till dom på arabiska men återgick snart till att på svenska berätta för mig om det evigt sanna. Orden i Koranen. Han tände cigarett på cigarett. Dom glödde i kapp med hans kärlek för Islam.

Jag var tyst. Jag är fortfarande tyst. Det finns en sådan kraft i den här mannen. Han står så rakryggad. Talar med sådant patos. Och jag, jag mumlar om att jag vet allt mindre. Jag tycker det vackert. Förunderligt att inte veta. Jag tycker om när alla mina idéer spolas bort likt ett sandslott på stranden. Jag tycker om när jag tappar mitt perspektiv. Jag tycker om att vackla.
Vi talar olika språk jag och han. Men på något oförklarligt vis känner jag att hans glöd är min glöd. När jag säger att livet, havet, sköljer bort våra mentala sandslott säger han att livet, havet är Koranens eviga ord. Det är Koranen som är havet. Ett hav av eviga ord. Koranen är evig och omöjlig att krossa. Som livet. Som medvetandet. Alltid starkare än varje människas försök att förstå och tolka. Som havet. Som Koranen.
Koranen, Oceanen.
Samma.
Mäktiga. Vi brinner båda för det som är mäktigare än vårt tänkande. Det som alltid är det samma.
Men våra språk. Så olika.

Jag vill vara naiv här. Oerhört naiv. Jag vill tro att vi säger samma sak. Vill samma sak. Jag vet att det ser olika ut. Jag vet att jag aldrig skulle kunna skriva den här bloggen i ett muslimskt land. Jag skulle aldrig tillåtas elda mitt språk med ikonoklasm och anarkism. Jag skulle hamna i fängelse. Jag vet detta.

Orden är en sak, vilken vikt man lägger vid Koranen är en sak. Det skulle jag kunna leva med. Jag skulle kunna höra samma glöd bakom orden. Känna samma kärlek till sanningen. Det bergfasta orubbliga är lika evigt som det ständigt föränderliga. Sådant går att överbrygga. Se igenom. Känna igenom.
Men politiken. Sharialagarna. Skulle jag kunna leva med dom?

Jag skäms lite över min naivitet. Skäms lite över duktigheten som lyser igenom här. Gud så gulligt att jag kan intala mig själv att jag och min granne förstod varandra. På ett djupt plan dessutom. Herregud Björn. Skärp dig!
Men dom tankarna betyder ingenting i jämförelse med en känsla som finns här. Att jag faktiskt kände hur vi båda går ner på knä inför samma kraft. Om den är inom oss eller utom oss - om det kallas för mysteriet eller Allah, spelar ingen roll. Om det är oceanen eller koranen som krossar alla våra mentala konstruktioner spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi går ner på knä. Om vi går ner på knä i bokstavlig mening vända mot Mecka eller går ner på knä inom oss inför den uppenbara sanningen om att vi är här, medvetna, levande och till brädden fyllda av vördnad inför livet. Det spelar ingen roll.
Det spelar ingen roll om jag är naiv, självgod och inbilsk som tror att jag kan överbrygga enorma kulturella och ideologiska motsättningar. Framför allt självgodheten i detta är beside the point. Den självgodheten är i alla fall mycket mindre än den som kommer ur att tänka att dom där muslimerna är ute och cyklar. Allihopa.

Jag kände mig inte så självgod faktiskt när jag stod där och pratade med min granne. Jag kände mig liten, försagd och blyg. Men jag kände mig fascinerad. Över just detta faktum. Att jag inte har något att sätta emot. Jo, jag kan såklart sätta emot. Men allt jag kan sätta emot är ord. Ord om ord.
Jag kände mig liten därför att min granne pratade med kraften bakom en religion som idag omfattar 21% av mänskligheten. Kan jag munhuggas med 1,5 miljarder människor?
Det är klart jag kan. Men det kändes så poänglöst. Jag blev försagd. Av den enkla anledningen att jag insåg att vi pratade olika språk.

Jamen politiken Björn, synen på kvinnan, sharialagarna. Hallååå!? Förstår du inte att du måste stå rak och inte backa för det du tror på. Jämlikhet. Demokrati. Yttrandefrihet. Varför vacklar du? Skulle du vilja att din dotter tvingades gå med slöja?
Jag säger såhär. Jag bor i Märsta. Mina grannar är muslimer. Min dotter behöver inte gå med slöja. Jag får skriva min blogg och säga - Kill the Buddha - och alla religioner är sandslott. Jag får det. Och jag gör det. Men inte med samma kaxighet längre. För allt det jag skriver är språk. Och om jag menar något med det jag anar, att språket bara är mentala konstruktioner, bräckliga, hjälplösa små läten som dränks av bruset från livets ocean, vad är då yttrandefriheten värd?
Jag slutar med den frågan. Om jag menar allvar med att allt vi någonsin sökt finns här, precis här och nu, varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute i världen. Om jag menar allvar med att ute och inne bara är mentala konstruktioner. Varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute?

tisdag, december 06, 2011

Dimma

Vad är utsikterna för att vi kan få ut något
av de insikter vi siktar in oss på att vinna?

Finns det någon i denna dimma
som kommer hinna vinna
över det som bara kan rinna
från det som redan hunnit försvinna?

Med andra ord:
Vad är dimma?
Undrar vattnet
aldrig.

Så klart.

lördag, december 03, 2011

såpbubbligt

Små och såpbubbliga är tankarna idag, glittrande små underverk som poppar in och ur denna rymd.
- Apropå rymd - är jag verkligen ett gränssnitt mellan det yttre och inre, bubblar en tanke. Han har en tjusig skärmmössa på sig med texten - Det är jag som är gränssnittsbubblan. Men idag har han en dålig dag. Han är orolig i magen och till följd av detta börjar tvivel mala runt i huvudet på honom.
- Halloj, det är jag som är det inre, säger en annan bubbla ... där ute ... Det är mitt jobb att vara det inre.
- Intressant, säger gränssnittsbubblan och börjar tvivla på sin förmåga ännu mer. Vad tusan gör du här ute? Men så ser han ett hål öppna sig i inre-bubblan. Han sätter kurs mot det och seglar in.
- Bhuu!! Hehe, där blev du allt rädd, säger en stor fet bubbla. Det hade du inte väntat dig, hö hö, att hitta mig här inne. Det är mitt jobb att hålla reda på det yttre.
- Men vad gör du då här inne i det inre? undrar gränsnittsbubblan.
- Ska du säga, din lilla skogstomte, vad gör DU här inne i det inre? Är det inte ditt jobb att hålla reda på var gränsen går?
- Det är inte så lätt fattar du väl. Hittar man det yttre i det inre ... och sig själv utanför det yttre ...  fast ändå innanför det inre, då behöver man en rejäl drink. Hänger du på, frågar gränssnittbubblan.
- Kan jag väl, svarar yttrebubblan och slickar sig om munnen. Det finns en massa andra bubbelgubbar som håller reda på det yttre ... här inne i det yttre ..., säger han och pekar på en dörr där ute ... i det inre av det yttre. ...
... såå långt hängde jag med, fast sedan blev det bara för mycket.

Jag började gäspa.

Sedan kom en ny tankebubbla som hade en hel liten historia att berätta.
- Det kan vara lite trevligt, sade den, att titta på dom här fiskarna som simmar runt i detta slutna, dock upplysta akvarium som kallas tänkandet. Dom verkar livnära sig på att "tanka" i sig ideer om vad som händer där utanför dom mörka väggarna. Ideer, som har formen av små gröna plankton, som sitter fast på växterna i akvariet. Ideer som processas för att sedan skitas ut så att nya plankton kan få näring och runt runt går det. Jag fattar inte hur. Men att det går runt runt - det är en kvalificerad gissning jag ibland slänger ur mig. Så sade denna bubbla.

Sedan var det alldeles stilla en stund. Aaaaah...

Blubb, blubb, blubb säger det och upp dyker en snurrande tidsbubbla.
- Hur länge har jag varit borta, undrar den oroligt.
- Kan inte säga exakt. Jag vet bara att du kom hit efter mig, säger en bubbla i diskret kostym med en namnbricka där det står - Legitimerad Efterbubbla.
Blubb, blubb, blubb, - Nububbla dyker upp från ingenstans - Nej stopp på belägg! säger Nububbla myndigt och spänner ögonen i Efterbubbla. Den här tidsbubblan kom före dig. Ser du inte att det är en Förebubbla. Den var här när jag kom. Och jag kom NU. Du var mig en fräck Efterbubbla, komma här och säga att du kom före Förebubblan!
Efterbubblan verkar tappa fattningen för en sekund men hämtar sig snabbt.
- Hör på nu Nububbla. Jag stod ju här och pratade med Efterbubbla när du kom insläntrande. Alltså var vi här före dig och du kan omöjligt avgöra vem av oss som var här först.
Blubb, blubb, blubb, - Ursäkta mig fru Nububbla. Jag tror det har blivit ett missförstånd här. Efterbubblan här, min kollega, menar att han kom före en annan Nububbla som kom före dig.

Suck, vad tjatiga tidsbubblorna blir säger en annan tankebubbla. Dom kan inte hålla reda på varandra och grälar om vem som kommer när. Det finns alltid en efterbubbla som kommer före en förebubbla eller en förebubbla som kommer efter en efterbubbla.
Nububblorna gnäller alltid om att dom är en utrotningshotad minoritet som varken före eller efterbubblorna vill erkänna. Nububblorna vägrar att gå över till nuism eller föreism. Men enligt nuisterna och föreisterna är nuismen en falsk religion. Nuisterna kontrar med att nuismen är den enda sanna religionen eftersom det alltid är nu. Dom hävdar att varken föreisterna eller efteristerna egentligen finns nu.
Hårklyverier säger fotfolket och är innerligt trötta på att deras religiösa ledare skall hålla på och bråka hela tiden.

Sedan blir det stilla igen.

Jättelika bubblor seglar majestätiskt över himlen, inneslutna i pyttesmå bubblor. Självaste himlavalvet ligger ihopkrupet längst in i den minsta bubblan och vaggar sig själv till sömns. Det är en ståtlig syn. Men vart tog himlens alla stjärnorna vägen?
Vi är här. Alltid. Även när solen skiner. Det är bara på natten vi kan spegla oss i våra egna ögon.

söndag, november 20, 2011

Klockorna

Min hjärna är utrustad med ett antal små klockor som ringer vid bestämda tillfällen. Klockornas ringande signalerar att vissa mentala strukturer börjar bli solida och skarpa i kanterna. Ett exempel är när jag pratar om andligt sökande. Som jag gör just nu - i form av skrivande - eller när jag pratar med någon som är intresserad av andlighet och uppvaknande. Plingandet föregås nästan alltid av att jag säger något i stil med:
- Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...
... pling, pling ...

Kanske har jag alltid hört det här ringandet men tidigare tolkat det som en startsignal till något viktigt och avgörande. Som att nu börjar vi kunna ringa in något här. - RINGA IN -. Klockorna ringer därför att nu skall något ringas in - omringas - omgärdas och bevaras. Konserveras. Stoppas in i fastslåendets brännugn så att det blir fast och beständigt. En mental pjäs som jag kan placera i skåpet där jag förvarar mina insikter. 

Men när jag nu hör dom här klockorna ringa händer något helt annat. Jag vill gärna beskriva det ... pling, pling ... Och det lustiga är att denna lust att beskriva får samma klockor att ringa. Det är lusten att få livets storyline att bli begriplig. En kedja av händelser där det ena leder till det andra. Där vissa grejer hänger ihop med andra grejer. Begriplighet. Det ringer när jag säger något i stil med:
- Alltså, förstår du hur jag menar? Dom här grejerna hänger ihop, kan du se det? ...

Detta var tidigare ett avgörande ögonblick - vilket det fortfarande är - men nu på ett helt annat vis. Tidigare kändes det avgörande att få med mig den som lyssnade. Man vill inte gärna sitta ensam på "såhär-hänger-det-ihop-tåget". Sitter man ensam på ett sådant tåg är slutstationen troligen en liten håla mitt ute i ingenstans där ingenting av värde händer. Men är man två på tåget kan man i alla fall hjälpas åt och hålla varandra sällskap när man kommer fram till den lilla ödsliga "såhär-hänger-det-ihop-destinationen". Är man två som reser kan det vara början på en liten sekt som med tiden kan växa till en etablerad -ism eller religion. Ett mäktigt rike.
Det är läskigt att vara ensam med sin berättelse. Så är det bara. 

Det bästa är förstås att kliva på ett överfullt tåg med en stor och välkänd destination. Men det har aldrig lockat mig. Det skall vara lite äventyrligt. Men skall man på äventyr är det alltid bra att vara minst två. 
Åå, detta tvingande behov av att få den andre att vara med på noterna. 

För kanske ett år sedan kom jag till en station på vägen med skylten - When we realize we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained - (Mark Twain)
Det var då jag började höra klockorna ringa med ett nytt budskap:

- Björn, det ringer ut. Det är rast nu. Du är ledig. Sluta ringa in, det ringer ju ut!! Du behöver inte längre kämpa för att få sakerna att hänga ihop. That's already taken care of!

Jag insåg att vår magister var galen. Han hade gett oss omöjliga uppgifter som hade drivit oss alla till vansinne. Vår galna magister hade övertygat oss om att det fanns en massa grejer som inte hängde ihop och att det var vår uppgift att knyta ihop dom. Han hade övertygat oss om att livet var något som kunde smita iväg och försvinna ur sikte. Att det var vår uppgift att lokalisera det och ringa in det. 

När jag hörde klockorna med deras nya budskap var jag först lite förvirrad. Jag satt kvar en liten stund i min bänk. Fortsatte med mitt inringande och ihopknytande trots att det redan ringt ut. Alla hade lämnat klassrummet. Magistern hade släckt lampan. Men jag satt kvar. - Men vad fan, tänkte jag efter en stund, det här är ju absurt. Lika bra att lägga ner. Och så lade jag ner. 

Men vanans makt är stor. Rätt vad det var hörde jag mig själv säga - Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...
... pling, pling ...
Som en återkommande mardröm. 
Livet har gått förlorat! Du måste hitta det och ringa in det. 
Livet har fallit sönder i småbitar. Du måste plocka upp dom och knyta ihop dom.

Men tack och lov ringer klockorna numera när drömmen blir för absurd. ... pling, pling ... 
- Björn, det var bara en mardröm. Ingenting behöver ringas in eller knytas ihop. Du är fri.

MEN, berättelsen fortsätter ...
... ack ... dessa berättelser!
Åå vad egot älskar berättelser. Egot ÄR en berättelse. BARA en berättelse. Men den som säger "bara" en berättelse, som om det vore nåt att ta lätt på är antingen respektlös eller upplyst. Berättelser är mer beroendeframkallande än heroin. Dyrbarare än livet självt. 

- Du är fri! ... jo det låter fint. Men vad egot hör är något annat. - Du är friställd! På grund av arbetsbrist. Du kan gå hem nu. 
Det ruskiga är att egot vet att det inte finns några andra jobb att söka. Det här var DET ENDA jobbet som fanns. Så vad gör egot?
Egot börjar dagdrömma. "Dagmardrömma". Det hittar på uppgifter till sig självt. Dom gamla vanliga uppgifterna. Inringandet och ihopknytandet. 
Ack
Snyft.
Det hela är lika sorgligt att skåda som en heroinist som ligger och dör i rännstenen. 
Kanske är det så att egot är dömt att berätta ihjäl sig självt. 

Berätta ihjäl sig självt ... 
AAAAAHHAAA ... nu har jag ringat in något här, DETTA är vad det EGENTLIGEN handlar om! 
Alltså, förstår du hur jag menar här? Ser du hur egot, berättandet och fan och hans moster hänger ihop? Ser du att det enda vi kan göra i den här situationen är att ....

... pling, pling ...

:)
<3

fredag, november 18, 2011

Den här väskan var bättre.

Hur många olika tillstånd finns det som vi kan uppleva? Hur många nyanser?
Oändligt!
Jag kan bara minnas en bråkdel just nu. Ett av dom märkligaste tillstånden jag upplevt är tristess. Den lite dova tomhetskänslan som säger att något saknas. Utan att veta vad. Bara en vag längtan efter någon sorts stimulans.
Jag sitter i ett shoppingcenter just nu. Den ligger i luften, som en våt dimma. Tristessen. En kvinna tar upp en väska , dömer ut den och lägger ner den igen på ett missnöjt sätt. Hennes barn ligger i sin vagn och tittar upp i taket. Bara tittar och tittar. Sinnesintrycken flödar genom den lilla kroppen. Som mäktiga vågor av existensens mirakel sköljer sinnesintrycken genom den lilla. Hennes mamma plockar upp en ny väska. Den här ser bättre ut, kanske kan den fylla lite av tomrummet i mig ser hon ut att tänka. Men vad vet jag?

torsdag, november 03, 2011

Ett budskap som suger

Tisdag och onsdag kväll tillbringade jag på Satsang med Stuart Schwartz.

Du som inte var där missade ingen ting. Ingen ting är något obeskrivligt. Livgivande. Befriande.
Låt mig se om jag kan beskriva det obeskrivliga....

Mår bra. Mår dåligt. Mår inget särskilt.
Vill att bramåendet håller i sig. Vill bli av med dåligmåendet. Tycker att ingetsärkiltmåendet är rätt trist.
Söker efter knep och knåp. Hittar ibland något som funkar. Ett litet tag. Tar sedan nya tag.
Så där håller jag på. Har fått veta att jag inte är ensam. Att jag tillhör en självupptagen generation. Skäms över denna självupptagenhet. Försöker rationalisera bort skammen. Vill tro att jag bäst hjälper andra genom att hjälpa mig själv. Betalar dessutom skatt. Bidrar på så vis till bistånd och annat bra. Röstar på dom som vill höja skatten.

Tänk om det finns en universalmedicin som får mående-pillandet att bli lika oviktigt som molnformationerna på en grå novemberhimmel. Skulle det kunna vara något?
- Det finns en sådan medicin, säger Stuart. Får jag fresta med en klunk?
Jag spetsar öronen.
Det handlar om ...
... Stillheten.
Drick den. Sjunk ner i den.
Vila där. I stillhetens gränslöshet.

Be still and know.

Det finns inget mer att säga om detta, förutom att ...
... det som finns där, i stillheten, är en kunskap som inte går att klä i ord. Naken kunskap som är mer intim än  dina egna andetag.

Taste it, säger Stuart.
Be it.
Rest in it.

Why?
Because it feels good.
Det låter förstås fånigt för alla som ännu inte gett upp hoppet.
Jag hoppades så länge att jag skulle lära mig att förhålla mig till livet på rätt sätt. Spår av detta hopp lever kvar i min händer och armar. Jag lyfter dom för att formulera ett fotfäste. Faktum är att jag bygger mina verbala fotfästen med händer och armar. Det är så det känns när jag skall formulera mig.

Jag förbluffas, om och om igen, över att dessa verbala fotfästen består av luft. På Satsangen ikväll iakttog jag en deltagare som byggde sina fotfästen med händerna. En man med ett fint intellekt och ett bra språk. Hans händer jobbade hela tiden med luften. Byggde någonting. Av luft. Inte undra på att det inte går att hitta fotfäste i dessa konstruktioner.
Ok, jag kan tänka mig att man kan stå på sina verbala konstruktioner om man skriver ner dom på ett papper och lägger det på golvet. Men vad fan, det är ju golvet under papperet som gör jobbet.

Stillheten.
Känns den så bra?
Ja, den gör ju det.
Svaret på alla våra frågor finns där. Lösningen på alla våra problem likaså.
Det var Stuarts budskap.
Det är ett budskap som "suger". I dubbel mening. It sucks och det är ett mäktigt sug.
Det suger ner mig. Ner i stillheten. Vill inte längre trampa vatten för att få näsan över vattenytan. Vill inte längre plaska omkring där uppe. Slå och fäkta med armarna. Plask, plask, plask.
Jag har gälar. Behöver inte gå upp över ytan för att andas. Stuart fick mig att lita på det. En kunskap jag har inom mig.

Men fan vad tråkigt detta budskap är. Det suger, rent intellektuellt. Det går ju fan inte att kommentera. Inte utan att en känsla av överflödighet smyger sig på.
Kommentarer till stillheten är ju inte fel. Det kan inte skada stillheten. Havet blir inte mindre vått för att man plaskar omkring där uppe vid ytan. Det är bara onödigt. Och jobbigt dessutom.

Att låta sig sjunka ner i stillheten och fyllas av den är enkelt. Det krävs ingenting mer än att en man som Stuart får en att känna att man har gälar. Jo, och så får man helt enkelt bestämma sig också. I varje situation.
Brus eller stillhet?
Brus eller stillhet?
Brus eller stillhet?

torsdag, oktober 27, 2011

Skrivmuskel-atrofi och ett liv utanför grubbelbubblan

Det går allt längre tid mellan texterna här på bloggen. Min längtan efter att formulera och strukturera det som rör sig i mig har avtagit markant. I början berodde uppehållen på att jag faktiskt hade händerna fulla av praktiska göromål i samband med flytt och renovering. Men den sista veckan har tiden faktiskt funnit där. Om jag velat hade jag gott kunnat producera texter. Men jag har inte haft någon lust ... eller ... nej ... jag anar att det är något annat.

Jag misstänker att det är något med själva skrivandet. Skrivandet är en muskel och när den inte används atrofierar den. 

I mitt fall kan det vara så att lusten till skrivandet kommer från själva skrivandet. Det föder sig självt. Det är inte så att jag har mer djupa saker att säga om livet än någon som sällan eller aldrig skriver den här sortens texter. På senare tid har jag slagits av att jag inte kan komma på en enda djupsinnig sak att säga som känns spontan eller naturlig. Djupsinnighet tycks kräva borrande. Man får kavla upp ärmarna och ta i. Men hur jag än borrat har det bara kommit upp saker som känns konstruerade. Inte lögner direkt, men konstruktioner. 
Och så detta med inspiration. När jag var inne i det där skrivflödet, räckte det med en minuts input från någon djupsinnig källa - en text, ett youtube-klipp etc. - för att hålla liv i flödet. Men när jag på senaste tiden försökt tanka på inspiration från dessa källor har jag tänkt, - Jaha, nu skall vi se vad den här filuren har kokat ihop för djupsinnigheter. Mhm, så kan man förstås se det. Jojo, men varför krångla till det?

Jag har tänkt att jag gott kan leva livet mellan punkterna på att-göra-listan. Fyller man bara på med lite fritid, lite input från familj, vänner, arbetskamrater, kultur och media, så rullar livet på hur bra som helst. Behövs det någon gång lite extra smörjmedel kan man alltid ge sig av på någon spännande resa. Se nåt nytt. Känna främmande lukter. Höra främmande språk. 

Det är som att dom stora livsfrågorna inte existerar utanför grubbelbubblan - utanför denna värld av grubbel-skrivande och grubbel-läsande. Detta är för mig en ny och märklig upptäckt. 

Visst kan man fundera på saker också utanför grubbelbubblan. Men det blir mer sånt som att leta efter en lucka i kalendern när man kan ge sig ut i skogen för att plocka svamp. 

Jag trodde tidigare att alla människor har en sån där grubbelbubbla inom sig dit dom ibland går för att borra fram djupsinnigheter. Några kanske går dit en gång i veckan. Andra varje dag. Några sällsynta individer går bara dit en gång per år. 
Men nu tror jag inte så längre. Jag ser att grubbelbubblan är något som skapas av att skriva eller läsa en viss typ av texter. Grubbelbubblan är inte medfödd. 

Här kommer en teori om hur den uppstår. Kanske är den ärftlig. Kanske är grubbelbubblan som acne. En liten blåsa fylld med var som ploppar upp någon gång i tidiga tonåren.. För dom allra flesta försvinner grubbelbubblan efter några år. När man kliver ut i vuxenvärlden är man fri från både acne och grubblerier. Då vet man vem man är och vilken plats man har i världen. Man har hyfsad koll på varför man är här och vad man vill uträtta innan man dör. Man tänker inte på döden i onödan. Det vore ju förspilld tankekraft. Döden är vad den är liksom.
Men alla blir inte fria från sin acne. Alla blir heller inte fria från sina grubblerier.

Men jag tror mer på en annan teori. Grubbelbubblan är ett virus som sätter sig i hjärnan. Ett litet program som envisas med att ställa frågor som saknar svar. Alla får inte det här viruset. Men dom som drabbas gör klokt i att sätta det i karantän. Precis som man kan göra om man får virus i datorn. Man skall definitivt inte köra programmet. Då uppstår bara en massa krångel. Kör man programmet blir man en sökare med allt vad det innebär. I värsta fall kan Grubbel-bubbel-viruset äta upp alla ens tankar, känslor, tid, pengar och relationer. 

Äh, jag vet inte om jag tror på den teorin heller. Grubblare som jag har svårt att hålla fast vid teorier. Det ligger i själva grubblandets natur. 
Jamen självklart är jag en grubblare! Självklart älskar jag min grubbelbubbla! Det är bara det att jag inte har varit där på länge. Det känns lite ovant att vara här. Lite som att plocka upp fiolen när jag inte spelat på flera månader. Jag vet att jag kan leva utan min fiol. Men varför skulle jag? Precis på samma sätt vet jag nu att jag kan leva utan min grubbelbubbla. Men varför skulle jag?

Jag tror jag är tillbaka nu. Det känns underbart. Och nästa text skall bli en lovsång till grubbelbubblan! 

onsdag, oktober 19, 2011

Droppljud

Min önskan är nu att kunna skriva helt obegripligt. Jag vill inte begripa mig på det gåtfulla. Vill låta gatlyktornas sken blomma ut i hela sin gränslösa gåtfullhet.
Låter mig sväva fram på elektroniska klangmattor. Känner ingen önskan att skapa eller spela musik. Vill bara vara en lyssnande atmosfär, en stämning i ett hav av stämningsfulla auditiva atmosfärer som blandar sig med atmosfäriska stämningar.
Till bredden fylld av stämningar. Minns min barndom. Oförmågan att kommunicera de stämningar som strömmade genom mig upplevdes inte som en oförmåga. Jag minns inte att jag någonsin undrade över ifall det ens var möjligt.Kommunicerandet alltså. Jag var ett sorts upplevande nav i min värld av gåtfullhet. 
Undrade aldrig över ifall jag upplevde eller upplevdes. Ville inte begripa mig på dylika spörsmål. 

Sedan begrep jag mig på gåtfullheten. Det var synd för gåtfullheten vill inte bli begripen. Då drar den sig undan. Gömmer sig. Kvar finns en död värld av mentala konstruktioner. Livet förlorar sina ändlösa dimensioner. En efter en faller dom bort. Till slut återstår bara fyra. Längd, bredd, djup och tid. En steril värld. Ett gränssnitt. Verbalt till sin natur. Matematiskt. Mätbart. Dokumenterbart. Och framför allt - möjligt att upprepa. 

Att begripa sig på gåtfullheten straffas med döden. Världen dör. Men in i denna döda värld sipprar ändå gåtfullheten in. Droppvis. 
Dropp ... dropp ... dropp ...

Det gäller att täta. Så tänkte jag. Laga läckorna. Jag blev rätt bra på det. 
En gång hade jag en bil som jag köpte för fyrtio tusen kronor. Det var en Citroen Xantia. Mycket bekväm bil. Efter några år hade jag betalat mer än fyrtio tusen i reparationskostnader. Det var det oljehydrauliska systemet som började spöka. Jag kunde komma ut en dag på parkeringsplatsen och upptäcka att det droppat olja på asfalten. In på verkstaden. Täta. Laga. Sedan gick det en vecka. Nytt läckage. Från ett nytt ställe. Så fort dom lagade ett hål steg trycket på ett annat ställe i systemet och en ny läcka uppstod. 

Gåtfullheten läcker alltid in. Eller ut. 
Det är gåtfullt det där med vad som är inne eller ute. Bäst att låta det vara. Låta det som är ute droppa in och det som är inne droppa ut. 
Hoppas att det inte börjar forsa. Men ibland blir det så. Då gäller det att hålla i hatten. Det är bara att skrota eländet säger dom då på verkstaden. Tyvärr har garantin gått ut. - Köp nytt, råder dom dig. Med garanti. Och så gör man det. Det är verkligen fiffigt ordnat. Slit så länge garantin varar, släng sedan och köp nytt. 

Världsbilder kommer sällan med garanti. Inte självbilder heller. Man får ta hand om dom. Vara rädd om dom. Laga läckorna. Så fort det börjar droppa gäller det att styra kosan mot verkstaden. - Det är inget fel på din världsbild, säger dom som sålt den till dig. - Jo, det hörs ett droppande ljud som oroar mig, säger du. - Det är normalt, svarar dom på verkstaden. Inget fel. Det skall låta så. Det är bara gåtfullheten som droppar in. Eller droppar ur. Dropp ... dropp ... dropp ...

torsdag, september 08, 2011

Som alla andra


Till B och Perra!
Och till er andra som läser också såklart!
Vilken läsfest. Det ni delar med er av i kommentarerna är otroligt intressant. Jag vill verkligen höra mer!
Jag hinner bara skriva lite kort om vad jag känner och tänker om det ni berättar. Tänk om det ni varit med om är precis vad det är. Att det betyder precis det ni säger att det betyder. Jag tror det är så. Men trots detta tänker jag försöka sätta in det i min lilla karta. Ni får förlåta mig... jag älskar kartor. Jag älskar att kategorisera saker. MEN, tro mig, jag känner på mig att jag är ute och cyklar. MEN, varför inte cykla. Det e ju kul ju .... :D

En grej jag gått igenom det senaste året. Ett huvudtema kan man säga, är följande. Och det är något ni inte berörde så mycket. Det känns som att det finns där mellan raderna men jag vill försöka sätta ord på det. Vad många av dom här fysiska symtomen leder till, tror jag, är att man blir lite mjukare som människa. Lite öppnare. Jag säger "lite" därför att jag tror att det är en process som liksom inte har någon slutpunkt. Det finns ingen botten här.
Jag skulle vilja beskriva detta huvudtema som att GÅ NER PÅ KNÄ. På knä inför livet. På knä inför det ofattbara, ogripbara, oändligt rika, oändligt vackra. GÅ NER PÅ KNÄ av tacksamhet. Gråtande av glädje, av smärta, av något som inte kan eller behöver sättas ord på. Jag har gråtit så otroligt mycket sedan jag hamnade i den här Advaita/Satsang-svängen. Sedan 2002. I perioder. Och så har jag skrattat. I perioder. Ett sånt bubblande och sprakande skratt. Just gråten och skrattet berörde ni inte så mycket i det ni berättade. Men jag vill speciellt nämna gråten. Och med den en känsla av att vilja gå ner på knä. Jo, du nämnde det B, om när du låg där i snödrivan. Att krypa ihop i fosterställning. Det är mäktigt. Gråter du Perra?

När man gått i många år och hållt hårt kring vissa strukturer, mentala och emotionella, så blir liksom kroppen hård och krampande. Inte musklerna nödvändigtvis, mer på ett sorts energetiskt plan. Låter flummigt men jag tror ni förstår vad jag menar. Och när en sån där kramp skall lösas upp så kan det ske på lite olika sätt. Jag tror att overklighetskänslor spelar en stor roll i den uppluckring som behövs för att öppna upp och sänka garden. Jag får för mig Perra, att det du berättar om, dom där nanosekunderna, är en sorts overklighetskänsla. Att verkligheten spricker. Det blixtrar till. Och det känns i kroppen. Dom här overklighetskänslorna är skrämmande. Men också fascinerande. Förförande. Det finns till och med en diagnos ... hahaha. Derealisation(DR). Förekommer ofta som ett symtom i andra diagnoser. Men det kan förekomma ensamt också. Tillsammans med känslan av att "jaget" är overkligt. Att man inte finns. Depersonalisation (DP). Jag läste mycket om det där ett tag. Och skrev om det. För mig betydde det mycket att få sätta ord på något jag länge upplevt. Se att jag inte är ensam.

Det som förundrade mig var att det inte pratas så mycket om DR och DP i Satsang-kretsar. Det fanns en nondualitylärare som gjorde det. Suzanne Segal. Och det var faktiskt när jag läste hennes bok som jag började läsa om DR och DP. Ända sedan jag var barn har jag haft skov av DR och DP. Men det kom och gick. Och det kunde blixtra till, lite som du Perra beskriver. Men det kunde också vara som en vag känsla som varade hela dagar. Men så kunde det bli tvärtom också. Att JAG finns jävligt mycket och att verkligheten är jävligt VERKLIG. Då suger det tag i mig och jag känner riktigt hur "jag" byggs upp och hur verkligheten stelnar till och blir hård. Det där kan hända fortfarande. Det är fascinerande. Man kan ta det som ett nederlag. Men jag gör inte det längre. Jag tar det som något väldigt mänskligt. Jag tror alla har det här, mer eller mindre. Men eftersom det pratas väldigt lite om det och det verkar skumt, så förtränger man det. Man vill inte framstå som psykiskt sjuk. DR och DP är vanligt hos schizofrena har jag lärt mig.
Men för mig, att få sätta ord på detta. Sätta in det i en kognitiv struktur hjälpte mycket. Då kunde jag slappna av lite och känna det. Inte kämpa mot det. Eller trycka bort det. Och det har förändrat min kropp. Inte dramatiskt. Trots att det känts så i perioder. Men strukturerna har byggt upp sig själva igen i situationer som har hotat min trygghet. Därför kan jag inte längre se det som att jag genomgått någon dramatisk transformation. Jag har trott att jag gjort det. Men alltmer börjat se det som att det här i mitt fall är en process som går väldigt långsamt. Två steg framåt. Ett bakåt. Ett framåt. Två steg bakåt. hahaha....
Nejdå, något mjukare har jag blivit. Något lite öppnare. Och det gäller väl framför alllt på det kognitiva planet. Jag kan numera skratta åt att jag bygger texter som just denna. Försöker sätta ihop något som aldrig varit isär. Försöker ta isär något som inte sitter ihop. Det är rätt komiskt. Men roligt också. Som att hålla på med pussel eller nåt.
Samtidigt har jag börjat släppa tron på att man behöver släppa all tro. Det är ok att förstå. Ok att få grepp om tillvaron. Det är ok att leka att det är på riktigt det här och att jag finns på riktigt. Ok att dras med i dramat och tappa närvaron.
För också det är en konstruktion. Närvaron å ena sidan och dramat å andra. Kroppen/själen. Absolut/relativt. Inne/ute. Allt detta är modeller som vi bygger för att leka med. Andligheten är en stor leklåda. Likaså mystiken. Lek/allvar. Verkliget/overkligt. Allt, allt, allt är konstruktioner.
Men också det är en konstruktion. Konstruktion/icke-konstruktion. Våra hjärnor är FANTASTISKA. SOM VI HÅLLER PÅ!!!
Vi/våra hjärnor. Mentalt/fysiskt. Förkroppsligat/icke förkroppsligat. Sanning/lögn. Jag/icke-jag. Tjohooooooo!!!

Och rätt vad det är förbyts detta tjohooo till ett shit! helvete. Vad hände nu. Vad skall jag göra nu? Hur hanterar jag det här? Jag vet inte. Men jag får försöka. Som alla andra.

Och detta, det är mjukheten jag försöker sätta ord på. SOM ALLA ANDRA. Vi är i detta tillsammans. Det här livet. Det är stort. Jag vill vara här nu. Med er.

måndag, augusti 29, 2011

Intelligenta korvar

Jag var på en helgretreat med Adyashanti för några veckor sedan. Har tänkt ett tag att jag ska skriva något om mötet med Adya men de ingångar jag hittat har varit så svårmodiga. Så mycket navelskåderi supreme. Men strunt samma.
Måndagar är en bra dag att köra igång med filantropi. Idag är det söndag och navelpill de luxe som står på agendan.

Jag håller på med min önskelista. Jag vill skriva en ärlig önskelista. Jag lyssnar väldigt, väldigt innerligt. Anar den där stilla rösten som viskar långt där inne. Vill att önskningarna skall komma därifrån. Från det knappt hörbara. Den viskar. Jag lyssnar. Knappt hörbart säger den
- Nej, önskningar är inte för mig. Det här livet är inte för mig. Inget liv är för mig. Ingenting är för mig.
Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till detta. Jag har aldrig känt mig suicidal. Inte ens när jag mått som sämst har jag på allvar övervägt att ta mitt liv. Så det här som den stilla rösten viskar till mig gör mig ställd.
- Hur menar du?, frågar jag.
- Jag vill inte vara här. Jag vill inte hålla på. Jag vill stillhet. Jag vill ensamhet. Utsläckning.
- Men ..., börjar jag. Det är ju så vackert det här livet. Det är ett sådant sprakande mirakel.
- Jag vet det, svarar rösten. Men det är inte för mig, det här livet med alla dess färger. Ingenting är för mig. Jag vill inget. Utom att sluta vilja. Tomhet. Inte ens tomhet. Jag vill en tomhet utan tomhet.
- Men man kan ju vakna upp från det här livet, vakna upp till något sant, till närvaron som alltid är här. Minnas att man ÄR närvaron. Du vet ....., vädjar jag till den viskande rösten.
- Jag vill inte vakna upp här eller någonstans, viskar rösten tillbaka. Jag vill sluta vilja. Slockna.

Det var när jag satt i det stora rummet med Adya som jag vågade lyssna till den här rösten för första gången. Det är en röst som inte vill förhandla. Som aldrig säger - å ena sidan si - å andra sidan så.
Vi var flera hundra i rummet. Min vän som satt bredvid mig sade att jag pustade och stånkade där jag satt. Adyas ord ledde mig inåt till något han kallade nej-knuten i magen. Han beskrev mycket målande hur ett nyfött barn kommer ut ur livmoderns varma, mörka stillhet och konfronteras med det skarpa ljuset, skrällande ljud och kyla. Jag tyckte mig minnas. Barnet skriker ett ordlöst NEEEEEEEJ.

Men sedan då, sedan börjar man ju vilja saker, som att rumla runt på livets scen. Alla någorlunda normala barn gör det. Även jag. Men nej-knuten i magen finns kvar hos oss alla, mer eller mindre framträdande. Det var i alla fall så jag tolkade Adya.

Han sade vidare att om man någonsin försökt sig på det tokiga projektet att genomskåda egot och lösgöra sig från dess järngrepp, så finns nej-knuten där och väntar på en. I slutet av tunneln. Den bidar sin tid. Man kan gå omkring där och tralla och tro att det finns ljus i slutet av tunneln. Man kan stråla och skratta och tycka att hela livet är en bedårande lek och att ingenting är varken viktigt eller oviktigt, meningsfullt eller meningslöst. Man kan trippa på sin insiktsvunna frihet i många år till och med. Men nej-knuten i magen kan vänta.
Det är ju inte så att den aldrig gör sig påmind. Men vi kan välja att bortse ifrån den. Förklara bort den. Förneka den. Vi är jävligt skickliga på att förneka saker vi människor. Jag vågar faktiskt säga det, å hela mänsklighetens vägnar. Så förmäten kan jag vara .... Men i den här texten, som skall handla om mig, mig mig och mitt navelludd så räcker det att slå fast att jag varit jävligt skicklig på att förneka den här röstens existens. Jag kan ju konsten att rycka upp mig, tack och lov kanske, se framåt, se problem som möjligheter och hela härliga positivitets-paketet.

Men nej-knuten i min mage är helt oemottaglig för upplyftande och upplysande insikter. Den låter sig inte imponeras av sådant som kan få mitt hjärta att brusa och svälla och öppna sig inför livets härliga härlighet. Den har ju redan bestämt sig. Från dag ett. - Jag vill inte vara här, i det här jävla dårhuset. Folk skriker och håller på och det var mycket bättre där jag var innan. Där var tyst, varmt och mörkt.

Adya är ju fantastiskt duktig på att prata och fick min hjärna att konstruera bilden av att egot hämtar all sin energi från den här nej-knuten i magen. Denna nej-knut är liksom egots ankare. Egots evighetsbatteri. Allt krampande kommer ur nej-knutens krampande. Man kan lösa upp krampande på en mental nivå, på en emotionell nivå, men det hjälper föga. För där nere i magen sitter roten till krampandet och håller hårt i sitt nej till livet. Man kan bli hur fri som helst i intellektet och med stor elegans dansa mellan olika perspektiv. Se varje ståndpunkt som en del av leken. Men nej-knuten bidar sin tid.
Man kan frigöra sina emotioner och med lustfylld lätthet plaska omkring i de svåraste känslor. Se emotionell katharsis som en sällskapslek för modiga vuxna.
Men nej-knuten sitter där i magen. Orubblig.

Jag blir lite upprymd nu faktiskt av att se hur den vacklar till, min gamla föreställning om att egots krampande bottnar i en rädsla för döden. Den nya föreställningen ter sig mer sannolik. Det är inte rädsla som är det största problemet, inte heller döden, det är livet. Det är ett stort fett jävla nej till att vara här. I alla fall i min mage. Ok, nej-knuten i magen vill väl inte dö heller. Inte egentligen. Den vill helt enkelt sitta där och säga nej och sukta efter en tomhet tömd på allt inklusive tomhet.
Munnen kan säga ja, hjärtat kan säga ja, men nej-knuten säger det som den alltid säger. Ordlöst. Den säger nej till språket också, by the way....

* * * Slut på del ett * * *

Del två skall handla om en annan sak som hände under helgen med Adya. När jag satt där och pustade och stånkade som bäst inför det totala och oåterkalleliga nej till livet jag kände i magen, reste sig mannen som satt framför mig och gick fram till Adya. Det var en äldre man med hästsvans och ett härligt skratt. Men så ställde han sig vid mikrofonen och mötte Adyas blick och då såg han ut som ett barn. Adya såg rakt igenom honom och mannen med hästsvansen såg rakt igenom Adya. Ett möte där allt får vara precis som det är. Men DET var bara halva grejen. Acceptans och ja till livet är bara halva grejen. Och halvmesyrer gör ingen glad i längden. Den andra hälften har för mig varit agendan. Och min acceptans-agenda har sett ut såhär:
OM jag säger ja till det jobbiga som är här nu, vad får jag då i utbyte, sedan?

Eftersom den här typen av navelpillande är en intern affär där jag är fri att hitta på mina egna villkor, har jag hittat på att belöning för ett ja till den jobbiga känslan blir att känslan försvinner. Jag skall känna dig, brinna i dig, vrida mig av smärta i dig, låta dig vara som du är OM ....
... om du har godheten att försvinna sedan. För att vara med dig i tid och evighet det orkar ingen jävel med.
Jodå, känslor kommer och går och allt det där. Men jag pratar om nej-knuten i magen. Inkarnationen. Att bli kött. Att vara kött. Man kan bli vegetarian och gå omvägar så man slipper lukten av stekt kött. Men vad fan hjälper det. Vi ÄR ju kött.
Helvete! ....
VEM vill vara kött? Vem har bett om att få bli kött?

Det ÄR verkligen så att det knyter sig i magen. Korvar. Vem gillar fläskiga korvar och inälvsmat? Vi kan säga nej till det. Men vad hjälper det när vi i själva verket är en sorts intelligenta korvar fyllda med fläsk och inälvor och ben. Jag smakar på det. Köttvarandet. På riktigt. Kanske för första gången. - Fy fan, är allt jag känner.
Men ärligt talat, det är inte kul att vara människa. När man är frisk och kan skutta runt så vet man att man när som helst kan hamna i en sjukhussäng och ruttna bort där, skrikande av smärta medan man väntar på morfinet. Eller så är man halvt medveten om att det är grannen som ligger där i sin sjukhussäng och att man borde besöka henne.

Jag kan såklart nyansera den här bilden och prata om köttvarandets njutningar, om himmelskt sex, om svalkande dopp i havet, om italiensk glass och var och ens favoriträtter. Om endorfinruset efter springrundan en klar höstmorgon och kel och kramar framför brasan med en kopp varm choklad. Men nej-knuten bestämde sig dag ett och dess viskande nej ligger som en bordunton också genom livets skumfräsigaste vågtoppar.
Det var min upptäckt under Adya-helgen.

Tillbaka till mannen med hästsvansen och det härliga skrattet. Han var så vacker där han stod och badade i Adyas acceptans. Eller Adyas och Adyas ... ni vet vad jag menar. Ett ja till allt som är lika orubbligt som ett heligt berg. Det är vad som genomsyrar rummet när man är på retreat med Adya. När Adya kommer in i rummet finns detta heliga berg av acceptans redan där i allas hjärtan, allt han gör är att inte vara i vägen. Han tassar in och ber nästan om ursäkt för att han är där. Om man aldrig sett honom på bild eller video och fick höra att han var vaktmästaren som skulle fixa nåt med ljudanläggningen skulle man inte bli förvånad. Men när han sätter sig på stolen och börjar prata vet alla att det han säger kommer från det i våra egna hjärtan som alltid sjunger sitt ordlösa, villkorslösa ja till livet. (stopp här, detta börjar urarta till svammel blandat med personkult, det sista Adya uppmuntrar till)

Tillbaka till del två av denna text, del två av jaandet till livet och del två i mannen med hästsvansens möte med Adya.
Mannen med hästsvansen berättade hur han kapitulerat inför nej-knuten i magen. Och ändå lyste det om honom. Inte det nyfrälsa ljuset utan det luttrade ljuset. Han berättade att han lidit mycket i sitt liv och varit en sökare i många år. Men nu hade han börjat säga ja till nej-knuten. Ett villkorslöst ja till livshatet. För det är ett annat namn på nej-knuten. Jag smakar på det. Livshat.

Och livshat är självhat. Närvarohat.
Att säga ja till livshatet och självhatet. Vad är det?
Att söka är att säga nej till det som är. Vi finner hela tiden. Livet är ett konstant finnande. Ett finnande av saker vi inte vill ha. Så vi säger nej och söker vidare. Vi hänger oss åt metafysik. Med andra ord, det som inte är kött och skräp och prylar och saker man kan göra sig illa på, det som inte är saker man kan bli beroende av, mista och sakna. Metafysiska system är livshatarens drömslott. Att finna sitt sanna jag, sin inre kärna av kärlek, ljus, whatever, är självhatarens favoritfantasi.
Men mannen med hästsvansen orkar inte längre med fantasier och drömslott. Alltför många gånger har han ramlat tillbaka i köttet och lidandet och det helvete det är att leva ett liv och
mista det man älskar,
uppnå det man inte vill uppnå,
misslyckas med att uppnå det man vill uppnå och sedan
värst av allt,
inse att när man ibland uppnår det man vill uppnå så är det ändå inte det man vill uppnå,
jävla skit
om och om och om igen.
Mannen med hästsvansen och hans liv må vara min projektion helt och hållet. Men det hjälpte mig att se honom där framme vid mikrofonen. Han var inte alls mångordig som jag, det var snarare något naket och avskalat över hans berättelse. There is a YES that comes from the NO. Så sade han.
Och Adya kände igen. Sedan behövde inget mer sägas.

Jag behöver inte heller dra den slutsats jag nu skall dra, men jag gör det ändå. Jag har alltid, alltid haft en agenda när jag är med mig själv och mina känslor. När jag varit med livets jävlighet och med den olycksbådande skugga som alltid vilar över livets sötma och lekfullhet. OM jag är duktig och är med köttvarandets inneboende jävlighet så kommer det försvinna. Transformeras. Jag kommer transcendera skiten, befrias, kanske bli en ängel och flyga iväg upp i dom eteriska rymderna där jag kan hänga med Gud och alla mina idoler. Bildligt talat. Eftersom jag är lagd mer åt det nyandliga, lite avmytologiserade hållet, har jag tänkt mig att mina kvarvarande år på jorden kommer att bli som att hänga med Gud i varje möte. Även i de möten som idag ger mig eksem i själen. Det har varit min deal. Och den har inte uppfyllts.... Behöver det ens sägas?
Lida pin så jag kan bli fin. Men det är något märkligt med människor som Adya. Han har ingen agenda. Punkt. Det var min upplevelse. Visst finns där en yttre agenda, han kommer in på ett visst klockslag och slutar på ett visst klockslag. Gränser. Ingen får ta upp för mycket tid. Så många som möjligt skall få möjlighet att ställa frågor. (nej, jag kände mig inte manad) Ingen får sväva ut. Alla skall hålla sig till ämnet som är att vara sann med det som är. Utanför salen är Adya för sig själv och han syns inte till i matsalen. Strikta gränser. Inget flum. Men det finns ingen djupare agenda. Acceptans är ingen bra deal. Ingen dålig heller. Det är ingen deal alls.

Så varför skall man då acceptera?
Det är en bra fråga om den inte ger upphov till ett sammelsurium av metafysiskt svammel. Vilken den alltid gjort för mig.... vilket den här bloggen vittnar om. Men nu känner jag mig ställd. Inför nejet till livet. Livshatet. Självhatet. Och kanske har jag just påbörjat den resa mannen med hästsvansen påbörjade för många år sedan. En resa som kan sluta med att man blir lite mjukare. Lite snällare.

Och det är något visst med ordet snäll. Jag har varit med det ordet ganska mycket dom senaste månaderna. Och jag har sett att jag inte är så snäll mot mig själv. Inte mot andra heller. Och jag blir ganska förundrad över att det hela börjar koka ner till en sorts allmän snällism. Det här med sanning och uppvaknande var ju en cool grej. Trodde jag. För dom modiga och orädda. Det handlade om att brinna och dö och återuppstå. Såna tuffa grejer. Inte om att bli lite snällare.

Jag har faktiskt ingen aning om hur detta passar in i någon advaita/satsang-teori. Bara en känsla av att hela projektet har sjunkit. Sjunkit, sjunkit och sjunkit ner till en sorts allmängiltig, vardagsklok snällism. Och jag älskar att det sjunkit ner hit. Till något som alla kan relatera till. Något alla kan förverkliga i sin vardag. För Satsang-projektet som jag uppfattat det, längtan efter att detacha från allt vad ägandeskap heter, längtan efter att avidentifiera sig från tankar, känslor och kropp, det är självhatarens och livshatarens våta dröm. Att få slippa vara en intelligent korv fylld av skit som ställer till det för sig själv och andra hela tiden. Men sådana är vi. Och här är vi. Mitt i skiten. Och jag säger det med en sorts ömhet nu. Eller början till vänlighet. En början till ett ja till att vara här. I den här kroppen.

Men jag skall avsluta med att föra in ett begrepp från Advaita/Satsang. - Medvetande/Närvaro - Vår sanna identitet om man så vill. Om det är något som kännetecknar detta medvetandet så är det att det ger allt frihet att vara precis som det är. Alltid. Det lägger sig aldrig i. Medvetandet ser hur Björn ställer till det för sig. Men det säger aldrig - detta var droppen. Nu har jag tröttnat. Nu drar jag. Till någon annan som är lite smartare, lite trevligare. Nej, medvetandet sviker aldrig. Dömer aldrig. Finns bara där OCH LYSSNAR, ett älskande lyssnande. Närvarande närvaro.
Jag blir stum när jag begrundar det faktum att jag (som medvetandet) ALLTID velat vara här. Bland dom intelligenta korvarna. Uppenbarligen. Trots att nej-knuten i magen sagt någon annat. Jag har alltid velat vara med Björn, denna måttligt intelligenta korv, och alla andra och aldrig någonsin har jag svikit dom eller dömt dom. Jag har alltid gett dom total frihet utan krav. Det är snällhet. Snällhet deluxe. Även kallat kärlek. Eller sanning. Men det spelar ingen roll vad det kallas. Det är STORT. Fett coolt som min dotter börjat säga efter några veckor i Stockholm.

onsdag, juli 13, 2011

Synden

Hur formas tankar och känslor? Hur utförs handlingar?
Nej, jag vill inte landa i en förståelse. Jag vill inte veta vilka neuron som avfyras och i vilken ordning. Inte primärt. Jag tittar. Inåt. Noga. Utan att blinka. Jag använder inga avancerade instrument. Jag tittar som jag är, som jag sitter här på min stol. Jag tittar på varje liten del, varje litet steg. Tittar på samma sätt som man tittar på en krokimodell när man sitter där med papper och kolstift. Iakttar noga varje liten kurva i den slingrande process som skapar en tanke, en känsla och en handling. Och då ser jag att det "bara händer". Jag ser också att känslan av att JAG tänker, känner, handlar, bara händer. Det finns inte någon här som får det att hända. Vart enda litet steg är något som bara händer. 
Här kan kunskaper om vilka neuron som är inblandade fördjupa seendet. Det är ofattbart många neuron, det är ofattbart många pumpar i ofattbart många cellmembran som jobbar med ofantligt komplicerade kemiska processer. Dom jobbar alla tillsammans och med en ofattbar precision. Det är ofattbart många molekyler som är ute och flyger i synapsklyftorna och allt sker i rätt ordning. Kan jag som person ha kontroll över detta?
Det är inte en metafysisk eller filosofisk fråga för mig nu. Det är bara helt uppenbart för mig att jag som sitter här omöjligt kan kontrollera detta. Jag kan ju inte ens se det jag skall kontrollera.  

Kvar är bara ett seende. En bottenlös förundran. Vördnad. 

Visst uppstår ibland känslan av att jag måste ta mig i kragen eller ta mig en allvarligt funderare. Men inte heller detta har jag någon kontroll över. Inte när jag synar bluffen. För känslan av kontroll är en bluff. Vi anar alla detta. Men hela det mänskliga dramat är uppbyggt på att vi inte synar bluffen. Varken vår egen bluff eller andras. 

Att syna bluffen är inte heller något vi kan välja att göra. Om jag får en viss typ av input tillräckligt många gånger, så börjar jag syna. Så enkelt är det. Men om jag sedan får annan input som säger att - jo Björn, du kan kontrollera vissa saker - då slutar jag syna. Då spelar jag med igen. Börjar låtsas att jag har kontroll. Så enkelt är det. 

Jag satt och berättade om det här för en vän häromdagen. En vän som synat klart och inte längre spelar med. Det ser kanske ut som att han spelar med, men det gör han inte. 
Låt mig klargöra här ännu en gång vad jag menar med att syna. Jag menar att man tittar på hur det går till när tankar, känslor och handlingar formas. Utan att blinka. Att syna är att låta seendet ta över. Seendet av att allt bara spelas upp och att man själv är en del av det som bara spelas upp. Helt utan kontroll. Det är att syna. 

Min vän som synat klart sade till mig. - Men Björn, varför håller du på och tittar på det här om och om igen? Hur kan du fascineras av det? För mig låter det som någon som sitter och säger att sju plus sju är fjorton. Om och om igen. Hur orkar du?
Jag blev jag svarslös. Sedan sade jag:
- Jo, det är för att nio av tio personer jag umgås med dagligen lever utifrån övertygelsen att sju plus sju är femton. Dom predikar att 7+7=15. Dom dömer sig själva och andra utifrån premissen att 7+7=15. Dom lever sig in i dramer som bygger på att 7+7=15. Dom vill få mig att spela med i dessa dramer. Dom vill få mig att gå med i 7+7=15-klubben. 

Min vän hade inte så mycket att säga till detta. Men mina tankar har dom senaste dagarna kretsat kring det här. Är jag fortfarande osäker på om 7+7=14?

Jo, jag är fortfarande osäker. Det är SYNDEN, med andra ord skulden och skammen, som spökar tror jag. Jag är osäker därför att så många mentala och fysiska strukturer kring skam och skuld lever sitt eget liv i kroppen. Strukturer som byggts kring tron på att 7+7=15 (tron på att vi kan välja)
Jag kan ibland känna, väldigt intensivt att - fan, han hade ett val. Han hade inte behövt välja fel. Han kunde ha valt rätt. Men han valde fel - den jäveln. En ilska över detta. En sorg över detta. 
Det är så synd att syndare syndar. 
Ord som synd och frälsning slår an djupa strängar i psyket. Också den icke-religiösa, icke-teistiska Satsang-rörelsen drivs av människors längtan efter att tvätta sig rena från synden. Likaså den kolossala konsumtionen av självhjälpsböcker och allehanda alternativa terapier som mixar öst och väst.
Synden är beroende av tron på att vi kan kontrollera våra tankar, känslor och handlingar. Synden och den fria viljan är parhästar i en kristen teologi som lämnat djupa spår i oss alla, sekulariserade eller inte. 

En annan sak som skapat den här osäkerheten är att jag blandat ihop fatalism med determinism. Vad betyder det? 
Jo, fatalism är att tro att det blir rätt fast jag gör fel. Att ingenting spelar någon roll för att det ändå blir på det enda sätt som det kan bli. Fatalister kallar ofta fel för rätt. Fatalister kan säga att det var meningen (och därför rätt) att tio personer, kvinnor och barn, skulle dö när en ung man börjar skjuta runt sig i ett köpcentrum. Den unge mannen gjorde det enda rätta.
Determinism, å andra sidan, är att se att det blir rätt när jag gör rätt och fel när jag gör fel. Men att den som gör fel inte hade något val och därför inte kan skuldbeläggas. Däremot kan han lära sig göra rätt. Man kan behöva låsa in den unge mannen för att skydda andra samhällsmedborgare tills han lärt sig göra rätt.

När jag tidigare begrundat det faktum att 7+7=14 (att ingen har något val) så har jag hamnat i fatalism. I mitt fall en uppgiven, depressiv hållning till livet. En sorts amoralisk cynism. Den vanan är ingrodd och försvinner inte i första taget. 
I den determinism som jag nu ser växa fram när bluffen synas, finns alla möjligheter till ett positivt och konstruktivt förhållningssätt - men också dess motsats - det negativa och destruktiva. Men det finns fotfarande inget val, ingen fri vilja. Bara ett klart betraktande av att allt blir som det blir. Moment by moment. Gör vi fel blir det fel. Gör vi rätt blir det rätt. Men det hela hänger inte på att jag eller någon annan väljer. Det hänger bara på att vi ser och lär. På input och output. 
Men egentligen hänger ingenting på någonting. Allt samspelar i en förunderlig dans av oändlig komplexitet och rikedom. En dans som synes allt mer intelligent ju mer man släpper förställningen att vi kan kontrollera den. Dansen har en egen intelligens som är långt mer kraftfull än den intelligens som byggs upp kring våra fruktlösa försök att kontrollera den. Men att se hur det blir rätt när man gör rätt och fel när man gör fel är inte att försöka kontrollera. Det är mer att lyssna och hitta rytmen.

Behöver vi inte syna den bluff som kallas tiden? Behöver vi inte syna den bluff som kallas rätt/fel?
Det känns inte så nu. Det känns som att friheten från skuld och skam är en större frihet än vad någon människa kan önska sig. I kristna termer, rentvådd från synd - frälst.

Kommer jag någonsin få uppleva känslan av att vara helt fri från skam och skuld? Jag vet inte. Jag är oändligt tacksam över den lilla glimt av frihet som anas i skrivande stund. 

lördag, juli 09, 2011

Pop

Jag nördar loss direkt. För den som är intresserad behövs ingen inledning.
Hur formas tankarna?
Låt oss ta den tanken. Hur formas den?
Såklart är det intressant att titta på vilka neuron i hjärnan som avfyras. Men det är inte det jag vill veta just nu.
Èller förresten. Låt oss gå djupare. Under den här första tanken/frågan ligger en annan tanke - nämligen - kan jag kontrollera vilka tankar som formas och hur dom formas?
Under den ligger ytterligare en tanke - nämligen - jagtanken. Hur formas den? Men låt oss vänta med den. Låt oss ta tanken - kan jag kontrollera hur nästa tanke formas?

Väldigt många tankar är reaktiva, associativa. Frågan är om inte alla är det. Antingen är en tanke en reaktion på en annan tanke som formats inuti mitt huvud eller på en tanke som kommer utifrån. Om någon kommer in i rummet just nu och frågar - vad tycker du om Håkan Juholts senaste tal i Almedalen? - så snurrar hjärnan igång. Men vilken roll har jagtanken i det snurrandet. Ett snurrande som är som en mental drejskiva. Någon sort tanke-lera börjar snurra och tankehänder tar tag om denna tankeklump. Formar till den. Voila! Här har vi en tanke. - Håkan är bla bla bla. Eller - jag orkar inte bry mig. Eller - vem fan är Håkan Juholt?
Vilken roll spelar jag-tanken i detta tankeformande?
Det känns som när man ligger och är medveten om att man drömmer. Man ser hur drömmen vecklar ut sig. Hur den slingrar fram.
Kanske uppstår tanken - bäst att fundera lite innan jag svarar. x kan ta illa vid sig om jag säger att Juholts tal var bra eller dåligt. Men hur uppstår den tanken? Ett inlärt reaktionsmönster. Bäst att tänka först och tala sedan.

Men faktum är att det känns som kontroll. Samma sak när jag raderar något jag skriver här. Hur uppstår tanken att jag skall radera något?  Hur gör jag när jag formar kontroll-tankar?

Jag tänker att det är tunga grejer det här som jag skriver om nu. Eller torra grejer. Jag tänker också att det här är min passion just nu. Ingenting kan vara mer angeläget. Så känns det.
Det handlar om känslan av kontroll. Denna känsla bygger på tanken att jag faktiskt vet hur jag gör när jag formar mina tankar.

Nu är jag inne i en berättelse. Låt vara en berättelse av det mer filosofiska slaget. Denna berättelse har liksom ett eget liv. Den ena meningen ger den andra. Det känns som att drömma. Att drömma är att berätta. Att berätta är att drömma. Att tänka är att drömma. Men vem drömmer? Vem dröms? Dröms jag av drömmen?

Nu uppstår tanken att jag vill vara närvarande i min andning. Den uppstod som en reaktion på en annan tanke. Nämligen - ge fan i att grubbla. Det leder ingenstans. Du måste komma ut ur din tankebubbla. Dessa tankar är inlärda. Bygger på input jag fått från andra. Andra som tycker att det här är tråkigt och meningslöst. Kanske tycker dom jag är tråkig och meningslös när jag filosoferar såhär?

Jo, jag skall nu rikta min uppmärksamhet på andningen. Det är tanken som uppstår. En ny berättelse. Jag andas in. Jag andas ut. Jag släpper taget om tankarna och sjunker ner i kroppen. En fin tanke som jag tänkt många gånger. Ett välkänt mönster. Aaah, det är skönt att vara i kroppen. Vara i andningen. Vilsamt. Jag känner mig nöjd. Jag har kontroll. Så känns det. Jag valde att tänka på andningen istället för på tankarna.  Men gjorde jag det?
Valde jag?
För att kunna välja måste jag veta hur jag gör. Om jag säger. Det låg ett äpple och en banan på bordet. Jag valde bananen. Då vet jag hur jag gjorde. Jag sträckte ut min hand, grep om bananen och tog upp den. Jag valde. Jag hade kontroll över frukterna. Fruktansvärt tillfredställande med kontroll.

Men att kontrollera sina tankar går inte till så. Dom ligger inte framme på bordet. Tanken är inte en mental lerklump som jag med mina händer kan forma till. Det där med händerna fascinerar mig visserligen. När jag pratar använder jag mina händer. Som om jag formar någon tanke-energi-substans som liksom finns där i rummet. Svävande.

När jag skriver känns det som kontroll. Jag väljer vilka tangenter jag skall trycka ner. Men först formas ju tanken jag sedan skriver ner.
Formas.
Formas av vem?
Hur?

Jag tittar på det här igen. Jag är ensam i rummet nu. Det är stilla. Nu skall jag forma min nästa tanke. Jag skall fan göra det! Jag borde kunna göra det. Jag måste kunna göra det.
Jag börjar med något enkelt. Jag tar hjälp av andningsankaret. Som i meditation. Två enkla tankar som jag hela tiden kan återkomma till.
1. Jag andas in
2. Jag andas ut
Det är ankaret. Jag måste ha något att utgå ifrån och något att komma hem till. Jag måste börja någonstans helt enkelt. Om jag inte lägger en grund så poppar tankarna bara upp. Då har jag ingen kontroll. Och kontroll är vad jag vill ha. Kontroll över tankeformandet/tankeväljandet.
Varför?
Jo, för om det visar sig att jag inte har det så är det fan kört. Kört för mig.
Det känns som att jag kan kontrollera det här med uppmärksamheten. Tankar poppar upp runt mig. Men jag väljer att tänka på utandningen nu. Jag valde det. Så känns det.

Men hur gjorde jag?
Hur gör jag när jag koncentrerar mig?
Jo, jag tänker helt enkelt att nu jävlar så skall jag koncentrera mig. Det är som en berättelse. En tråkig liten berättelse som går runt runt. Men hur formas den? Vem formar den?
Jag formar den!! Jag.
Men hur?

Magen expanderar på in. Magen sjunker ihop på ut. En variation på den tråkiga andningsberättelsen. Det känns skönt. Vilsamt. Ytterligare en variation.
Det här går ju bra. Jag har kontroll. Okej. Det var inte en variation. Det var mer en distraktion. Tillbaka nu till ankaret. Jag andas in. Jag andas ut. Det håller. Kontrolltillståndet håller. En halv minut. Ingen annan tanke poppar upp. Inte ens det där sista konstaterandet.

Halvminutsmeditationen.
Ett under av kontroll.
Eller?
Faktum är att det känns som en dröm. Jag vet forfarande inte hur jag gjorde. Jag hade ingen kontroll. Men jag berättar nu för mig själv att jag hade kontroll. För det kändes så. Och då undrar jag. Hur formade jag den känslan?
Den bara infann sig. Varifrån kom den? Låg den på bordet? Såg jag den? Plockade jag upp den. Formade jag till den? Av vad isåfall?
Ingen jävla aning.

Så är det. Det är ett poppande. Min hjärna är som en mikrovågsugn som poppar popcorn. Kan ugnen veta vilket majskorn som skall poppa nästa gång? Ni vet, mot slutet går det långsamt. Man tänker. Hmm, nu är det klart. Nu är alla poppade. Men så var det inte. Popp säger det.
Vet majskornen hur dom gör för att poppa?
Vet tankarna hur dom gör för att dyka upp?
Är jag en microvågsugn?
Jag är också en tanke som poppar upp. Tanken - jag har kontroll - är pop(ulär).

Nej, jag nöjer mig inte med detta. Så här får det inte gå till. Nån jävla ordning och reda måste det vara. Jag vet ju att jag kan kontrollera mina tankar och handlingar. Herregud. Jag har gjort det massvis av gånger. Annars hade jag väl inte suttit här?
Va!?
Jag återkommer till detta. Det känns angeläget på nåt vis.

söndag, juni 12, 2011

Motsatsparens banala subtilitet

Jag trollbinds av motsatspar.
Motsatsparens magi. En obegriplig blandning av banalitet och subtilitet. 
Jag minns när jag var barn och för första gången drabbades av insikten att jag omöjligt kunde vara glad om jag aldrig var ledsen. Jag minns inte hur gammal jag var men jag minns vilket rum jag befann mig i. Jag minns att min mamma var där och att jag delade denna banbrytande upptäckt med henne. Motsatsparens magi känns alltid purfärsk. Den är outtömlig. Min mamma fascinerades med mig som om hon gjorde denna insikt för första gången. Det var min känsla som jag minns den. 

När Gud skulle koka ihop den person som sitter här och skriver gjorde hon som hon alltid gör, lät kreativiteten flöda och slängde på känn i lite av varje i den mix av egenskaper som behövs för en personlighet. Det blev som alltid en unik och intressant mix av egenskaper. Tänk att hon varje, varje gång lyckas få till något unikt. Det är verkligen ofattbart. Men egenskaperna kommer alltid förpackade som motsatspar. Om man som jag fick lite extra av den egenskap som kallas uppriktighet fick man på köpet lite extra av förmågan att lura sig själv. 

För några år sedan hörde jag Ram Dass (Richard Alpert) berätta historien om den undervisning han fick av sin Guru Neem Karoli Baba. Här kommer en version av den berömda historien från en intervju med Ram Dass

"... There's a teaching which my guru gave me. On Mondays, Wednesdays and Fridays, he would bring me up from the back and say, "Ram Dass, love everybody" and Tuesdays and Thursdays he'd bring me forward and say, "Ram Dass, you are to tell the truth". And those are the things: tell the truth, love everybody. Finally, he brought them together.

I had a very interesting experience. At that time, I couldn't stand most of my guru brothers and guru sisters. One day, I was coming into the temple and one of these persons brought me a plate of food. I was so mad that I took the food and I threw it! My guru was on the other side of the courtyard - I didn't think he saw it.

He said, "Ram Dass! Something the matter?
"I said, "I hate those people."
He said, "I thought I told you to love everybody?
"I said, "Yes - but you also told me to tell the truth. The truth is - I hate those people."

So he came very close - nose to nose - and said, "Love everybody AND tell the truth!"

Den här historien inspirerar mig idag till följande iakttagelse vad gäller mitt eget liv och mitt andliga sökande:
Jag har lätt för att bli förälskad i olika idéer om hur livet skall levas och vad det går ut på. Men dessa förälskelser går ju över och då hamnar jag ofta i en position där jag trashar allt det jag varit förälskad i. Jag byter perspektiv. Går över till motståndarlaget och börjar kasta skit på det jag tidigare varit så förälskad i. Förlöjligar det. Skrattar åt det. Det är jobbigt både för mig själv och omgivningen. Men det känns också uppriktigt och på något vis befriande. 
Det här beteendet har varit min version av att säga sanningen ....

Det här beteendet gäller inte bara idéer. Jag kan ta ett tydligt exempel från mitt liv. När jag gick i gymnasiet drabbades jag av en passion för klassisk musik och violinspel. Jag övade mer och mer, försummade min skolgång och min enda dröm var att bli violinist. Fiolen blev min förälskelse och besatthet. Efter gymnasiet kom jag in på Musikhögskolan. Efter tre år där bestämde jag mig. Jag lägger ner skiten. Punkt. 
Ingen fattade någonting. En lovande karriär som violinist låg ju framför mig. Var jag galen? Det var nog vad dom flesta var övertygade om. Jag minns att jag ville sälja min fiol också. Mina föräldrar förbjöd mig. Dom var klokare än jag, tack och lov. - Men jag kommer aldrig mer vilja röra en fiol, sade jag. - Jodå, det känns kanske så nu men det går över, försäkrade dom mig. Och dom hade rätt. 

En pendelrörelse. Från den ena till den andra sidan i ett motsatspar. Älska violinspel till hata violinspel. Fram och tillbaka för att så småningom hamna i ett någorlunda balanserat mellanläge. 

Jag skall inte brodera ut den här tematiken med fler exempel nu utan gå direkt på hjärtefrågan. Nondualism. Rubriken för allt jag skriver på denna blogg. 
Den senaste tiden har jag återigen hamnat i känslan av att Nondualism bara är ord. BARA ord. Inget annat. Allt i nondualismen går att trasha. Allt kan ifrågasättas. Ingenting kan existera utan sin motsats. Det gäller upplevelser, insikter och allt annat som kommer med nondualism-paketet. Nondualism kan inte finnas utan dualism. Såklart. 
Enhet är beroende av separation. 
Gränslöshet av gränser. Tidlöshet av tid. Befrielse av fångenskap. 
No-mind av mind. Enkelhet av komplexitet. Stillhet av rörelse. 
Sanning av lögn. Uppvaknande av sömn. Illusion av verklighet. 
Och så vidare. 
Ad infinitum. Ad nauseam. 

Allt som upplevs, inses och proklameras inom Nondualism/satsang är ett konstruerande av dekonstruktioner /slash/ dekonstruerande av konstruktioner. Ord, ord, ord. 
Upplevelser, upplevelser, upplevelser. 
Ad nauseam.  

Det är mentala lekar för självupptagna, bortskämda och uttråkade västerlänningar som inte längre behöver bekymra sig om mat för dagen och tak över huvudet. 
Denna bistra slutsats känns uppriktig. Det känns som att säga sanningen. MEN ....

... det är inte sanningen. Det är sidor av motsatspar. Love everybody AND tell the truth. Ovanstående slutsats i frågan om Nondualismen må vara en form av sanningssägande men var finns kärleken?

Kärleken ...
Gud hjälpe mig. Skona mig från att låta patetisk. Here we go! Kärleken finns i den bubblande glädje jag känner när jag sitter och ser orden poppa upp på skärmen. Trots att dom bara är ord. 
Kärlek är att du just nu läser detta. Kärlek är när vi möts och känner samhörighet. Trots allt. Trots att jag antagligen misslyckas med att formulera det jag vill. Trots att du antagligen missuppfattar det jag mot alla odds lyckas formulera. Kärlek är att vi ändå kan dansa en stund på den här planeten. Tillsammans. 

Kärlek handlar om det oundvikliga.
Vi kan inte undvika varandra. Hur mycket vi än försöker. Hur mycket vi än går varandra på nerverna. 
Vi är lika mycket ETT som alla motsatserna i motsatsparen. Lika beroende av varandra. 
När vi inte kan blunda för hur lika varandra vi ändå är. Det är att vakna upp. Det är kärlek. Det är frihet. 
Kärlek och frihet trots att vi kämpar som besatta med att överleva genom att profilera oss och nischa oss på den marknad som kallas mänskligheten.
Tack Kärleken!
You are awesome...



tisdag, maj 31, 2011

Att lyfta sig själv i håret

Jag skall på Advaitakurs i Göteborg med Nukunu till helgen. http://www.youarethat.dk/schedule.htm
Vad har jag för förkunskaper? Har jag pluggat?
Jag hade kunnat tillägga ett haha efter dessa frågor. För att dom i sin kontext är löjeväckande. Men varför är dom det?

För att det inte funkar så. Så mycket har jag lärt mig. När jag var på Moojis retreat i Stockholm förra året skrattade jag i smyg åt en man som satt med block och penna och förde anteckningar.
Men varför skrattade jag? Varför kan man inte lära sig Advaita?
Därför att det är som att försöka lyfta sig själv i håret. Advaita är Sanskrit och betyder "inte två". En person som skall lära sig något. Det blir två.

Självklart kan man lära sig massor om den vedantiska, religiösa kontext ur vilken Advaita vuxit fram,
om Adi Shankaras liv och leverne,
om alla de olika successioner av lärljungar som kommer från Shankara,
om subtila skillnader i hur de undervisar,
om de rigorösa förberedelser Advaita-elever traditionellt fick gå igenom och varför,
om vad som hände när traditionell Advaita kom till västvärlden, vad som hände när Advaita kom att smälta in i en eklektisk blandning av olika nondualistiska/monistiska traditioner som Zen, Sufism och Taoism,
om vad som hände när denna eklektiska nondualism kom att kokas ner till den simplistiska, slogan-betonade retorik som används på vår tids Satsanger,
osv, osv.
Jag kan lite om allt detta men har mycket kvar att lära. Om jag skulle vilja. Mest kan jag om simplistisk, slogan-betonad satsang-retorik.

Men inget av detta är vad Advaita egentligen handlar om. Att därmed antyda att jag vet vad det egentligen handlar om känns pinsamt. Men jag struntar i det, rodnar och säger att Advaita egentligen handlar om identitet.
Advaita är en identitetskontroll. Punkt.

Var finns det här SUBJEKTET, detta jag som har en relation till en värld av objekt?
Jag hittar en muskulär "själv-kontraktion" i kroppen kopplad till en mental föreställning om ett jag. Jag hittar en referenspunkt för perceptioner, känslor och tankar.
Det är objekt.
Jag hittar en skog av advaitakoncept om VAD VI EGENTLIGEN ÄR.
Också objekt.
Jag hittar hiskeligt subtila aningar om vad rent medvetande och närvaro är.
Också objekt.
Jag hittar slutsatsen att subjektet inte går att lokalisera vilket upphäver dualismen.
Också objekt.
Jag hittar finurligt formulerade slutsatser om att subjektet och objekten är samma sak.
Också objekt.
Jag hittar vackert formulerade metaforer om att objekten är vågor i det hav som är subjektet.
Också objekt.
Jag hittar inspirerande historier om hur MEDVETENHETEN om frånvaron av ett lokaliserbart subjekt spränger separationens och rädslans murar och skapar fritt flöde åt kärlekens och lekfullhetens virvlande ocean av liv och ... bla bla bla
Också objekt.

Inget av detta handlar om mig, subjektet.

Tillbaka till frågan om vad jag har för förkunskaper i Advaita. Jag har fattat det som att Advaita handlar om mig. Varför skall jag då bemöda mig om alla dessa objekt?
Borde jag inte bara sluta kommentera, resonera, dra slutsatser och helt enkelt hålla tyst?
"Be still and know ... ".
Shut the f**k up.
Jag känner på mig att det är vad Nukunu skulle råda mig till.
Jag skall göra det nu. Om jag inte kommer fortsätta prata i sömnen.

onsdag, maj 25, 2011

Nedlåtenhet i söndagskostym

Något av det pinsammaste jag gör är att se ner på andra människor. Och det gör jag ofta. Just nu till exempel ser jag ner på människor som ser ner på andra utan att vara medvetna om det eller erkänna det. Vad bra JAG är som är medveten om att jag ser ner på andra - och vågar erkänna det. Jag har minsann kommit en bit på väg.
Jag får lust att slå något hårt i huvudet på mig själv.

Jag minns när jag lärt mig meditera och detacha från mina tankar. Fri och nyfrälst ville jag upplysa dom som var fängslade av sina tankar. Att vilja upplysa andra är nedlåtenhet i söndagskostym. Du kan inte tänka själv så låt mig tänka åt dig. Eller ännu värre, du känner inte ditt eget hjärta så låt mig hjälpa dig känna det. - Meditera och läs den här boken av Eckhart Tolle sade jag. Eller ännu värre, - Läs den här texten av Björn Clausen. 
Fy satan så dumt. 

Istället för att slå något hårt i huvudet på mig själv skall jag ta mig en allvarlig titt på det här. Det känns just nu mer angeläget än något andligt fluff med makt att förföra och fördumma. Hur vet man att ett andligt budskap är fördummande fluff? Man väntar fem år och checkar in ifall det då fortfarande känns relevant. 

Jag var och lyssnade på Dalai Lama när han var i Göteborg 2005. Som jag minns det ville han att vi skulle föreställa oss att vi går runt i öknen, ensamma, vilsna och törstiga. Plötsligt får vi syn på en annan människa. Vilken glädje! Någon att prata med. Kanske vet denna människa hur långt det är till närmaste ställe där det finns mat och vatten. 
Det där väckte en känsla i mig som fortfarande känns relevant mer än fem år senare. En känsla fri från allt vad nedlåtenhet heter.

Jag blir helt matt när jag tänker på alla de sorters människor jag ser ner på och skulle vilja upplysa. Jag orkar inte räkna upp alla här. Jag nöjer mig med ett lysande exempel. Så kallade andliga människor som inte är medvetna om att dom ser ner på andra. Såna som vill hjälpa oss att släppa in Jesus i våra liv eller såna som vill hjälpa oss att inse att vi redan är perfekta som vi är. Dom som vill att vi skall inse att vi är perfekta är extra irriterande. Om vi nu är perfekta behöver vi väl för fan inte köpa någon annans fluffiga floskler om perfektion. Om Jesus vill komma in i våra liv så klarar han väl av det själv även om han bara är hälften så bra som det påstås.

Den här texten börjar gå käpprätt åt pipsvängen märker jag. För vad jag sysslar med just nu är inget annat än att torgföra hur insiktsfull jag själv är och hur dumma andra människor är. Men det får gå åt pipsvängen. Jag klarar inte av att ta mig upp ur det här insikts-träsket. Jag kommer gå under här. Sugas ner i dyn och kvävas. Och det är lika bra det. För jag känner på mig att något kommer överleva. Detta något börjar allt mer ta form. 

En helt vanlig människa, ganska snäll men full av fel och brister. En människa som förr eller senare kommer dö, förhoppningsvis inte alltför ensam och bitter, på något hem där maten förhoppningsvis är ok och personalen inte allt för stressad.

Såhär känns det just nu. Det känns som att hjärnan är sprängfylld av überviktiga insikter som vill ut. Och det är något så förmätet med denna längtan efter att torgföra insikter att jag skäms. Jag skäms över att jag i och med denna text sätter mig över dom som fortsätter torgföra insikter medan dom låtsas som att det regnar. Vadå förmätet säger dom? Jag vill ju bara hjälpa. - Om du vill hjälpa mig kan du klippa gräsmattan och bära ut soporna, vill jag svara. Och jag skäms för det också. Men vem fan skäms inte någon gång. Detta äckliga behov av att känna sig speciell. Ett behov som också är ack så vanligt. Allt är ack så vanligt. Speciellt det speciella. 

Det finns såklart en baksida av nedlåtenheten också. Eller framsida om man hellre vill det. - Nähä, säger du det Björn, o du insiktsfulle.

Framsidan av nedlåtenheten (se jag kan inte hejda mig) är behovet av att sätta andra på piedestal. Behovet av att falla på knä vid en annan människas fötter. Det behovet finns såklart här också. It's a package deal. Alla dessa Gurus och inspiratörer och karismatiska gårdfarihandlare med säcken full av goda råd om kärlek, pengar, evigt liv eller andlig upplysning. Jag älskar dom. Jag älskar att dom ser ner på mig. Trots att jag är så liten ser dom mig. Just mig. Vilken tur jag har. Vilken ynnest att få klippa deras gräsmatta och bära ut deras sopor. 

Det är fan sjukt. 
Nej det är det inte. Det är inte sjukt. Det är mänskligt. Helt normalt. Inte ett dugg speciellt. 

Det är helt normalt att tro att man inte kan tänka och känna själv. Det är också helt normalt att komma på att man faktiskt kan tänka och känna själv. Jag skall börja med det nu. Jag tror att jag har åldern inne.
Jag ser att det här får konsekvenser. För det som gäller för mig måste också gälla för andra. Om jag kan tänka och känna själv kan andra också göra det. 

lördag, maj 21, 2011

Farbror R bygger sandslott

Jag drömmer att en skalle uppenbarar sig. Inuti skallen ligger en hjärna. Något som kallas reduktionism tar form som en spöke inuti hjärnan, tillsammans med sin motsats - icke-reduktionism. Dessa två spöken tycker om att busa runt i hjärnans sandlåda. Dom kastar sand på varandra. Reduktionismen, farbror R, får sand i ögat, blir skitarg och slår icke-reduktionismen i huvudet, hårt. Farbror R pustar ut. Äntligen lite lugn och ro. Nu kan farbror R bygga sitt sandslott i fred.
Och vilka grejer han bygger. Han bygger en kock som står och lagar soppa. - Kryddorna är allt, säger kocken bestämt. Han lägger i lite kryddor i soppan. I soppan framträder en värld av ljusvarelser som flödar i och ur varandra. Allt som finns är liv som flödar genom liv. Ett förunderligt vackert och komplext kaleidoskopiskt dansnummer.
I denna soppa finns ingen tid. Där finns varken början eller slut. Varken innanför eller utanför.

Jag drömmer att jag är denna soppa av dansande ljus. Men det vet jag inte.
Jag finns inuti en skalle. Men det vet jag inte.
När kocken skall låta mig sjuda lägger han på ett hårbeklätt lock. Men det vet jag inte.

I denna soppa finns varken ett jag eller en kock eller några kryddor eller ett lock. Där finns varken begrepp som "inuti huvudet" eller "utanför huvudet".
Om någon säger till mig att min dansande, kaleidoskopiska ljusvärld uppstår inuti mitt huvud medan det finns en verklig värld där ute - förstår jag ingenting. Där finns ingen som kan förstå eller något att förstå. Rösten är som fågelkvitter. Rösten som försöker tala mig tillrätta finns varken inuti eller utanför mitt huvud. Rösten är bara kvittrande ljud. Ljuden är bara dansande liv och liv är varken vad det är eller vad det inte är.
Varken enkelt eller svårt. Varken ingenting eller någonting.
Varken bliss eller obliss.

Kocken strör i några nya kryddor. Och nu händer miraklet. Nu börjar universums mest skruvade tripp. Hör och häpna! Milda makter! Håll i hatten!
Fram träder ett huvud. Det växer upp på en hals. Kreativiteten flödar. Från ingenstans framträder begreppen "inuti huvudet" och "utanför huvudet". Från ingenstans framträder ett jag inuti huvudet och en kock utanför huvudet! Detta är sanslöst. Och det är roligt. Fram träder saker därute som är hårda. Någon säger: - När du blundar och tänker att du står på gatan och låter en buss köra över dig, händer ingenting med din kropp. Bussen i huvudet är mjuk. Men om du öppnar ögonen, går ut på gatan och låter en buss köra över dig, blir det kladdigt. Den bussen är hård. Det är skillnad ser du, på "inuti huvudet" och "utanför huvudet". Skillnad på mjuka och hårda bussar.

Wow! Detta är otroligt. Vilken tripp! En ny värld.
Jag drömmer att jag vill vara här en stund och leka och upptäcka.

Och sedan vaknar jag. Och gissa om min förvåning när jag upptäcker att jag är kvar i denna märkliga värld med hårda och mjuka saker. En värld fylld av många miljarder jag-upplevelser som puttrar runt inuti skallar där det upplevs finnas hårda och mjuka objekt. Både inuti och utanför dessa skallar. Vilket mirakel! Vad var det egentligen för kryddor som kocken lade i denna soppa?

onsdag, maj 04, 2011

Slutsatser tillfälligt slut hos leverantören

Jag har sökt slutsatsfabriken idag och fått följande besked. Det är osäkert om dom kommer fortsätta producera slutsatser. Det finns flera anledningar till detta. För det första har dom under lång tid samlat på sig klagomål från kunder över hela världen som är missnöjda med att slutsatserna inte håller i längden. Ända sättet att få slutsatserna att hålla är att stänga in sig i ett kassaskåp och sitta där och hålla i slutsatsen hela tiden. Och det är inte så många som är roade av det. Det är vad som visat sig.
En annan sak är att dom som drar slutsatser - slutsatsdragarna - har börjat säga upp sig. Den ena efter den andra. Dom säger att dom blir helt slut av att dra slutsatser dagarna i ända. Slutsatsdragandet innebär slutet för utforskande och nyfikenhet. För att kunna dra en slutsats måste man sluta utforska nya perspektiv.

Det var det besked jag fick. Jag sitter just nu och funderar över vad jag skall dra för slutsats av detta....

torsdag, april 21, 2011

Mustachprydda dagisfröknar som gillar stöveltramp

"Don't allow your mind to abide anywhere".
                                 Papaji, (H.W.L. Poonja)

Orden som kommer till mig nu vill inte stå stilla. Dom är barnsliga. Rörande. I rörelse. Det här som kallas sinnet (mind) (tankar, känslor, perception, uppmärksamhet m.m.) är som barn. Som ett dagis. På utflykt. På upptäcktsfärd. På äventyr. Med sin stränga dagisfröken. 

Tankarna leker med ovanstående citat. Tillåt inte sinnet att stanna någonstans säger Papaji. Är det ett förbud?
Är det stränga dagisfröken som pratar? 
Det klack till i mig när jag hörde dessa ord igår. Något lossnade. Papaji pratar inte om ett förbud även om det först låter så. Detta är tvärtom ett upphävande av förbud. Det är inre frihet. Oberoende av yttre omständigheter. Dagisbarn behöver visst lära sig att gå på led!
Tillbaka till metaforen. Stränga dagisfröken försöker få kontroll med hjälp av förbud. Hon vill att sinnet som helhet, denna ostyriga barnaskara, ska stanna upp i leken och inordna sig. Raka led. Raka i ryggen. - Spring inte omkring hela tiden, säger hon och snörper ihop munnen. Stå still. Såja.

Det är fascinerande med ordning och reda. Raka led. Gigantiska trupp-formationer. Marsch-musik. Svartvita filmklipp från 30-talets Berlin flimrar förbi. Stora öppna platser med många soldater med raka ryggar i mycket raka led. Führern står upp i sin blänkande svarta Mercedes Benz och hälsar sina trupper. Han är nöjd. Som en sträng dagisfröken med mustach.

Även om tusentals soldater tycks stå mycket rakt och mycket stilla så rör de på sig hela tiden. Formeras och upplöses. Cell för cell. Tanke för tanke. Ord för ord. Leden är aldrig raka och soldaterna står aldrig stilla. Det är bara som det ser ut från ett av otaliga perspektiv. Precis som med sinnet. När man dragit en slutsats. När man gjort ett val. Funnit en lösning. Då kan stränga dagisfröken vila, då är hon nöjd. Nöjd över att ha fått stopp på barnens lek, deras utforskande, deras äventyr. Det är en inbillad vila då hon nöjt kan klia sig i mustachen.

Att inte tillåta sinnet att vila. Vad betyder det? Är inte det motsatsen till Meditation?
Jag misstänker by the way att meditation är världens mest intetsägande begrepp.
Sinnet är oupphörlig rörelse. Liv. 
Stränga dagisfröken får gärna vara med och leka. Slappna av lite. Knäppa upp översta knappen. Men hon behöver inte. Det handlar inte om henne utan om min tro på henne. Det enda jag behöver göra är att släppa. Det låter som en lätt sak men när fingrarna kroknat och förtvinat i sitt grepp är det ett helvete att bända loss dom. 

Det känns som att mitt sinne tvångsmässigt letar efter viloplatser i form av slutsatser och lösningar. Det är rent mekaniskt. Även om det är uppenbart att det inte finns någon vila i sinnet fortsätter letandet efter en mental viloplats. Men dessa viloplatser är som mentala korthus. Jag vågar knappt andas när jag hittat dom. Måste sitta andlöst stilla för att inte hela härligheten skall rasa samman. Blir alldeles stel i hela sinnet. Likstel. Likgiltig inför allt som hotar att rasera denna sinnets konstruerade viloplats. Likgiltig eller rädd eller defensiv. Eller aggresiv. Med näbbar och klor måste vilan försvaras. Med tillflykt eller frånflykt. 

Jag zoomar ut lite och världen visar sig vara ett kokande inferno av galenskap. Galet levande. Allt snurrar med en hisnande hastighet. Galaxerna dansar salsa. Jag zoomar in. Samma sak. Varje atom är ett rykande inferno av gnistrande liv. I synapsklyftorna mellan frontallobsneuronen där slutsatserna konstruerats pågår mikrokosmiska fyrverkerier. Vi pratar om slagfält här. Inte viloplatser. 

"Don't allow your mind to abide anywhere", säger Papaji. Tillåt dig inte att tro på jultomten. Det är vad jag hör honom säga. Lugnande slutsatser är lika fiktiva som jultomten.

Men letandet fortsätter i detta sinne. Kanske måste det vara så. För att sinnet inte skall koka. Jag vet inte. Det kanske är något att vara tacksam över. Men något säger mig att sinnet till sin natur ÄR kokande. Så varför inte bara låta det koka på?

Och här kommer föreställningen om subjektet in. The Self. I am. Self Inquiry är rogivande. Vad bevittnar sinnets puttrande, kokande rykande natur? 

Jaa, vad ser allt detta? Vad är orört av allt detta? Vad är detta stormens öga - eller hjulets nav - om inte min identitet?

Här går jag i fällan.
Om och om igen.
I en mental föreställning om att jag är DET som ser allt detta och ändå förblir orörd. Men jag inser att också det är ett korthus, en mentalt konstruerad viloplats. Något som sinnets mustachprydda dagisfröken gillar. Hon gillar budskap. Sånt som går att hålla sig till. Hon vill vara lärare, hon vill ha en lära och hon vill ha elever. Som hon kan få pli på. Raka ryggar i raka led, det går hon igång på. Stöveltramp och marschmusik får henne att rysa. Av välbehag.

Intervjun med Papaji varifrån citatet kommer börjar med frågan:
- If you had to sum up your teaching in one or two sentences, what would they be?
- No teaching, no teacher, no student.

Jag har aldrig fattat det där. Det låter koolt. Absolut. Men jag har aldrig fattat. Jag tror grejen är att det är obegripligt. Inget att gripa tag i. Som ett levande sinne utan tro på en sträng dagisfröken. Intervjun med Papaji fortsätter såhär:

- Then what are we doing here?
- To find out who you are.

Så det finns en riktning. Framåt. Bakåt. Uppåt. Neråt. Utåt. Inåt. Spelar mindre roll men jag tippar på inåt. Jed McKenna säger framåt. Hursomhelst, en riktning finns där. Tills jag är hemma. Men hemma är ingen mental viloplats och tills det här sinnet slutar njuta av sådana kommer skrivandet här att fortsätta. Så länge jag får rysningar av mentala truppformationer, stöveltramp och marschmusik kommer nonduality-obsessandet rulla på. Detta sökande är inte över förrän stränga dagisfröken har rakat av sig mustachen, knäppt upp översta knappen och bjudit upp mig till dans.

- Abide as the Self. Så sade Ramana, Papajis lärare. Och jag tycker Papaji förtydligar detta för mig när han säger - Don't allow your mind to abide anywhere.
Nej, nu får jag sluta. Annars börjar jag bygga något av detta. Ett viloplats där sinnet kan abajda. Ajabaja....

Don't allow your mind to abide anywhere.
UA-3343870-1