fredag, januari 28, 2011

Varför jamar Mini?

Jag tröttnade tillfälligt på att skriva om dom allvarligare, mer inälvskramande och tårdrypande aspekterna av "det här". Sanningen är nog den att jag inte mer än nuddat vid det som kallas uppvaknande. Men denna lätta beröring med det namnlösa mysteriet, om det så bara är på ett mentalt plan, får mig ändå att tappa andan, får mig ner på knä, darrande av fruktan. Gudsfruktan kanske. Jag vill sanning, men jag vill den på mina villkor. Eftersom jag tror att sanningen är villkorslös, det är i alla fall något jag anat när jag nuddat vid den med några av mina längsta tankespröt, så får jag tagga ner lite känner jag. Men jag älskar att skriva om det här ämnet sett från min soffa. Och det är vad jag ämnar göra nu. På ett förhoppningsvis mer lättsamt och distanserat sätt än jag gjort den senaste tiden.

”When we remember we are all mad, the mysteries of life disappear and life stands explained”.
Mark Twain

Jag tycker om det citatet. Jag har funderat över varför. För mig är det bara ett citat och jag skall erkänna att jag inte vet ur vilken kontext det är taget. Kanske fungerar det som ett slags prisma för mig. Det slår mig att ett uttryck för mänsklig galenskap är vår tillsynes aldrig sinande längtan efter något att tro på. Vår längtan efter att dela vår tro med andra beror antagligen på att när vi är tillräckligt många som tror på samma sak upphöjs tron till något mera handfast. Vi gillar det som är handfast. Kanske är det därför som många idag ser upp till vetenskapen och vetenskapsmännen. Vad vetenskapen tror på verkar så handfast och tryggt. När tron blir handfast och universell kallar vi den för vetande. Vetande spelar liksom i en annan liga än tro. Proffsen sysslar med vetande medan amatörerna sysslar med tro. Proffsen åker till månen medan amatörerna tror att månens position i födelseögonblicket bestämmer om vi skall gilla sport eller poesi. 

Denna vår längtan efter det handfasta är ett problem för religion och andlighet, men en stor fördel för vetenskapen. Vetenskapsmän/kvinnor tror på samma saker (förlåt, vet samma saker) oberoende av vilken kultur dom kommer från. Att vetenskapens kunskaper hela tiden revideras stör oss inte så mycket. Vi ser ju att vetenskapsmän, oavsett vilken kultur dom kommer från, vid en given tidpunkt, står så gott som enade. Visst käbblar dom sinsemellan men käbblet gäller mest finlir. På dom avgörande punkterna är dom överens. Vi (i alla fall jag och några miljarder till) gillar att vetenskapen överbryggar kulturella och religiösa motsättningar. Att vetenskapen inte kan förklara allting gör inte så mycket. Vi tror att det bara är en tidsfråga innan allt är förklarat. Vi tar tacksamt emot dom svar vetenskapen fram till nu lyckats producera. Dessa svar tycks oss universella. Att vi sällan förstår svaren gör inte heller så mycket. Vi litar på att dom är riktiga och sanna. Naturlagarna till exempel funkar överallt på jorden. Dom funkar till och med ute i rymden. ... tror vi...

Vad som är galet med religion och andlighet tror vi oss idag veta. Men vad är galet med vetenskapen? Kanske är det att vetenskapen inte fillfredställer vår allra djupaste längtan – den att veta vilka vi verkligen är. På djupet liksom. Neurovetarna har länge jobbat med den frågan och står idag enade i kunskapen att det inte finns någon själ eller kärna i den här kroppen vi kallar vår egen. Ingenstans i den här hjärnan kan man hitta den kärna eller essens som upplever att den här kroppen är min. Neurovetarna tror (förlåt, vet) att föreställningen om att vara en individ som kan äga saker bara är ett hjärnspöke. Likaså vår upplevelse av att vara den som utför handlingar eller väljer mellan olika alternativ. Allt detta är inget mer än små neurokemiska krumsprång som inträffar många gånger per dag. Men det är ju inte svaret vi längtar efter. Eller hur? Denna kunskap gör oss, när den börjar sjunka in, förfärade. Det finns till och med neurovetare och filosofer som oroar sig för att denna kunskap på sikt kommer driva mänskligheten till vanvett. Om inte vanvett så moraliskt förfall. Men dessförinnan kan man förutspå en kraftig reaktion. Ett desperat försök till regression. Ett tillfälligt uppsving för religiositet och andlighet. Speciellt ortodox och bokstavstroende sådan. Den vetenskap vi trodde skulle frälsa oss och göra oss till allvetande gudar hade en hemlig agenda – den kom för att förinta oss . Är inte det galet så säg!

Det vi tror att vi är, en liten gudomlig gnista i vårt huvud, eller himmelskt nektar i våra hjärtan, är inget annat än .... ja, vad är det? Det är galenskap. Det är en vanföreställning. Ett irrbloss i kvantrymden. 
Jamen, vi vet ju att vi kan lämna vår kropp och göra astrala resor, säger vi förnumstigt. Visst kan vi det, det finns idag flera laboratorier där man kan inducera ut-ur-kroppen-upplevelser (OBE) genom att manipulera med våra hjärnor. Ganska coolt.. Jag skulle gärna ställa upp som försöksperson. Där rök den själ som kan lämna kroppen. Damn!

Vad gör vi med den här kunskapen? 
Vi säger att det är reduktionism. Vi säger att dom där neurovetarna allt är några kallhamrade och trångsynta materialister med tunnelseende. Vetenskapsmännen förstår inte att det finns andra dimensioner av verkligheten som vetenskapens metoder och instrument aldrig kan komma åt. 
Eller så rycker vi på axlarna. Eller blundar, förlöjligar, förfasar oss, regredierar. osv.  Ja, det finns många strategier vi kan ta till för att försvara oss mot det faktum att vi inte finns. 
Vilken strategi vi än väljer så börjar den med - Jamen ....

En annan kul strategi som jag själv tagit till är att försöka inse att det faktiskt är så. För det är ju precis detta man hävdar inom Nondualismen. Livet finns. Damn it! Det sprakar av liv i våra städer, i våra stugor. Denna sagolika kakafoni av röster. Alla dessa kroppar som är involverade i den ena aktiviteten besynnerligare och lekfullare än den andra. Att skriva bokstäver på en skärm. Att skälla på katten. Att krama sitt barn. Att polera sin bil. Att sortera våra medmänniskor i kategorier. Gud vad livet är fantastiskt! Idag kallar jag livet för Gud. Gud finns. Men vi finns inte. Vi är syndare. Skuggvarelser. Utkastade från livet, från paradiset. Det enda vi kan göra är att vända oss tillbaka till Gud, vår Fader, och låta hans ljus lösa upp våra separata egon likt solens ljus löser upp skuggor. Så kan nondualismen låta i teistisk språkdräkt. I den ateistiska, nondualistiska tonarten sjunger vi att LIVET finns men att ingen separation finns. Det enda LIVET dansar och leker med sig självt. 

En annan cool grej som vi gör är att spela tennis med trossatser. Jag läste i somras en bok med titeln "The Egotunnel". Det var en väldigt omskakande bok men samtidigt, klok och ödmjuk. Jag skall här låta Thomas Metzinger, bokens författare, bolla tillbaka invändningen att detta handlar om att reducera själen/medvetandet till något kallt och livlöst. 
"...In the meantime we have learned many lessons. We have learned how great the fear of reductionism is, in the humanities as well as among the general public, and how immense the market is for mysterianism. The straightforward philosophical answer to the widespread fear that philosophers or scientists will "reduce consciousness" is that reduction is a relationship between theories, not phenomena. No serious empirical researcher and no philosopher wants to "reduce consciousness"; at best, one theory about how the contents of conscious experience arose can be reduced to another theory. Our theories about phenomena change, but the phenomena stay the same. A beautiful rainbow continue to be a beautiful rainbow even after it has been explained in terms of electromagnetic radiation. Adopting a primitive scientistic ideology would be just as bad as succumbing to mysterianism..."

Själv tycker jag inte att neurokemi är det minsta kallt eller livlöst. Jag tycker det är ofantligt fascinerande och falla in i mikrokosmos ändlösa världar. Vilket skådespel! Laboratorier kanske också är heliga platser och vetenskapsmän en sorts präster som iklädda sina vita rockar utför heliga riter tillsammans med sina möss. 

Vad gör vi med den här kunskapen om att vi inte finns? Vi tvingas låta den sjunka in. Men insjunkandet är inte gjort i en handvändning. Det har jag tvingats inse. Under tiden kan vi förundras över hur vi hela tiden beter oss som om vi finns. DET är galenskap om något! Vi kan skratta åt det eller så kan vi säga, vilket egentligen är ännu lustigare, - Jag skall ta mig fan bevisa för alla (som heller inte finns) att jag verkligen fattar att jag inte finns. DET är kul. Det har varit en del av det här bloggprojektet, måste jag erkänna, medan jag skrattar och rodnar om vartannat. Men när vi börjar tävla med varandra om vem som är mest nonexistent, då blir det kul på riktigt! Kan man tänka sig något galnare!? 

Nej, det bästa är väl att glömma alltihopa och ta itu med disken som väntar. Om dom andra djuren kunde skratta skulle vår ras vara så utskrattad att vi skulle tvingas ta vår tillflykt till djupa mörka hålor under marken. Tänk om min katt Mini skrattar åt mig just nu. Jag tror att han bara jamar för att han vill ha mat, men vad vet jag egentligen?

måndag, januari 17, 2011

Det här

Det här är mysteriet. Vad det än är. Hur närmar vi oss "det här" som uppenbarligen är här "som det är"?
Kaxiga som fan ger vi fingret åt det. Med utsträckta händer, på knä, med tårar rinnande utmed kinderna smälter vi inför "det här" medan vi uttalar Jesu Kristi Moders namn. Vi närmar oss "det här" som vore det ett sudoku, som vore det en varm korv som vi glufsar i oss när vi handlat klart på IKEA. 

Ibland närmar vi oss "det här" som om det vore något annat än "det här" - något som liksom inte hör till "det här". Då kallar vi "det här" för "det där". Och så bygger vi ett staket mellan "det här" och "det där" och målar det vitt. Men vi tycker om att stå och prata om "det här" med "den där" som bor på andra sidan staketet. Det gillar vi. - Jävla elbolag, säger vi. Elbolagens priser är ett exempel på "det här" som vi gärna döper om till "det där". Vi gillar ju låga priser och höga löner - i alla fall om vi inte sitter i styrelsen för elbolaget. Då vill vi ha det tvärtom. 
Det är inte lätt "det här" med hur vi skall närma oss "det här"..... Vi säger att det är en konst. Det beror på kontexten. Det är lätt gjort att närma sig "det här" på fel sätt. Man måste tänka sig för.

Ibland säger vi också att det egentligen är lätt att närma sig "det här" på rätt sätt. Det gäller bara att vara öppen. Så säger vi. Det gäller att närma sig "det här" med respekt och kärlek - med förundran i hjärtat - med öppna händer - med ett lyssnande, accepterande sinne. Det skrivs böcker om det. Andliga böcker. 

Men uppenbarligen närmar vi oss alla "det här" på båda rätt och fel sätt, oavsett hur många andliga böcker vi läst. Jag älskar ordet uppenbarligen. För det är vad "det här" är - det som uppenbaras. Likt vågor i mysteriets ocean uppstår och försvinner alla dessa oräkneliga förhållningssätt. Med basen dunkande i ryggraden närmar vi oss "det här", bultande av åtrå. Ledsagade av skira, astrala flöjttoner som likt en vind viskar i vårt hår, närmar vi oss det här i ett tillstånd av räddhågsen förundran. Med ansikten bepansrade med  ironiska leenden närmar vi oss "det här", beväpnade med sarkasmer, avfyrande råa små skrattsalvor. Ibland närmar vi oss "det här" med kallsinnig, knivskarp rationalism - i alla fall måndagar till lördagar - på söndagarna mellan tio och elva, närmar vi oss "det här" med hjälp av högstämda, rökelseinsvepta ritualer på latin. 

Så länge har jag varit besatt av en önskan att närma mig "det här" på rätt sätt. Senast förra veckan trodde jag att bönen, på knä, på knäppta händer var det rätta sättet. Igår trodde jag att det var bättre att lyfta händerna med handflatorna uppåt. Och uppenbarligen var också dessa sätt bara ett fåtal av myriader möjliga sätt att närma sig "det här". Och just nu vill jag närma mig "det här" genom att uttrycka det som att "det här" älskar sig själv genom oss alla på oräkneliga vis, bara för att det är vad som uppenbarligen är. 

Att spränga sig själv och andra i Guds namn är ibland ett uttryck för hur mysteriet närmar sig sig självt. Uppenbarligen är det så. Uppenbarligen kan vi tycka att det är både rätt och fel. Det beror på vem man frågar. Uppenbarligen är många rädda för att bli galna om dom skulle acceptera det uppenbara i detta - som dom kallar värdenihilism - och håller därför hårt i sin föreställning om att dom har den rätta föreställningen. 
Uppenbarligen. 
Jag älskar ordet uppenbarligen. För att ALLT uppenbarligen är vad som uppenbaras. Och det som uppenbaras är oändligt. Oändligt i sin variationsrikedom.

Och det oändliga är uppenbarligen något som ibland gör oss alldeles hänförda. Alldeles yra av glädje. Yrseln leder ibland till att vi berusade av kärlek och tacksamhet faller ner och kysser marken där vi står. Ibland leder yrseln till illamående. Och då bygger vi staket. Mellan våra trädgårdar och mellan våra trosuppfattningar. 
Uppenbarligen kan staketen ibland hjälpa oss att återfå balansen. Ibland vill vi balans. Ibland inte. För uppenbarligen gillar vi också att riva staket. Ibland säger vi - Låt oss skapa ett kollektiv. Om vi tar ansvar för maten den här veckan tar ni ansvar för gräsmattorna. Himla käckt för vissa och outhärdligt för andra. Jag älskar att det finns så många sätt. 

Jag älskar att inte behöva välja. Jag älskar också att behöva välja. För ibland måste vi välja. Och ibland inser vi att vi aldrig haft något val. Det är helt magnifikt hur många former av "det här" som uppstår i "det här". Ta bara dualismen. Visst är den cool!? Att jag sitter här och du sitter där och att vi kan närma oss varandra - ibland med knutna nävar, ibland med öppen famn. Och vi behöver inte ens tycka att det är hisnande. Vi behöver inte tycka någonting. Vi kan tycka att det är onödigt att reflektera över sådant som är självklart. Jag älskar att vi får tycka att vissa saker är onödiga. Onödiga istället för coola. Fel istället för annorlunda. 

Jag älskar att reflektera. Jag tror att "det här" älskar att reflektera över sig självt genom att skapa denna groteskt vackra mångfald av sig själv - för sig själv - i sig själv - som sig själv... 
Och jag älskar att det bara är ett av myriader sätt att se på saken. Jag älskar att det finns många som tycker det är blaha blaha att skriva sådana saker. Jag älskar att det finns andra som tycker tvärtom. Det är ju uppenbarligen en del av upplägget. Att det måste vara så. För och emot. Innanför och utanför. Över och under. Jag älskar dualismen. 

För att återkomma till behovet att hitta rätt förhållningssätt till "det här". Låt oss för skojs skull kalla "det här" för livet. Då blir det så himla lustigt. Hur skall jag förhålla mig till livet? Den frågan förutsätter liksom att vi tror att vi är skilda från livet. Och jag älskar att vi får lov att tro det. För då får vi nåt att pyssla med. Jag älskar att mänskligheten är en enda stor pysselverkstad. Och om vi vill får vi lov att dela in pysselverkstaden i olika avdelningar. Vi har avdelningen för världsligt pyssel och avdelningen för andligt pyssel. Men ta bara den här grejen med vårt evinnerliga indelande och avdelande av saker. Visst är det fantastiskt hur vi håller oss sysselsatta!? Vi älskar att bygga staket. Och vi älskar att riva dom. Men framför allt älskar vi att tycka. Tyckandet är nog favoritpysslet trots allt. Ibland tycker vi att det är rätt att riva staket, andra gånger är det fel. Det finns muslimer som tycker att man skall riva staketet mellan kyrkan och staten. Det tycker vi upplysta europeer är oupplyst. Det är mer upplyst att ha ett staket mellan kyrkan och staten. Ordet statskyrka. Smaka på det! Det tycker vi är ett hemskt ord. Låt oss bygga rejäla staket, säger vi och kavlar upp ärmarna. Kyrkan här och staten där. Ordning och reda. Gafflar här och knivar där. Invandrare här och svenskar där. Men som sagt. En sak slår aldrig fel. Om det finns någon som tycker om att bygga staket så finns det någon annan som tycker om att riva dom. 

Och på liknande och oändligt många andra sätt håller vi oss sysselsatta i pysselverkstaden. Jag älskar detta pysslande. Och jag älskar att pysslande bara är ett ord för vad vi håller på med. Några tycker att ordet skapa är bättre, andra tycker att allt är en lek, eller en plikt, eller ett jävla meningslöst tidsfördriv som dom inte bett om att få födas in i. Andra säger att det handlar om att kavla upp skjortärmarna och våga smutsa ner händerna. 

Uppenbarligen närmar sig "det här" sig självt med skjortärmarna uppkavlade, med välstrukna skjortärmar knäppta med dyra manschettknappar, med skjortan slängd på golvet i stundens hetta, med skjortan utbytt mot mässskrud, med skjortan utbytt mot blåställ, med skjortan utbytt mot saffransfärgad munkdräkt. Jag älskar alla dessa sätt som "det här" möter sig självt. 

söndag, januari 09, 2011

Guds tre ansikten

Det längtan som på sistone vaknat inom mig - längtan att tillbe Gud, lovprisa Gud, tacka Gud, smälta samman med Gud - denna längtan är helt obegriplig. Denna längtan är i högsta grad irrationell. I denna längtan finns också  kärlek, vördnad, en fruktan (Gudsfruktan), tacksamhet, Stillhet och glädje. Denna längtan får mig att vilja gå ner på knä, den får mig att vilja kyssa marken men också att sjunga och dansa. Den får mig att vilja bygga katedraler, skriva symfonier och skapa liturgier, ceremonier och lysande festkläder. Och det slår mig att allt detta redan är gjort och görs och det väller över av tacksamhet inom mig. Bokstavligt talat. Tårara av tacksamhet och glädje väller ur mig.

Som jag skrev i förra inlägget kan man undra - räcker det inte med nondualistiska insikter? Mitt svar är - det beror på. Om insikten är att jag är motsättningslös och allt inkluderande - ja då räcker insikten långt. Då öppnar insikten hjärtat, då får den mentalt konstruerade motsättningar att försvinna likt solen får skuggor att försvinna.

Att säga, vi Nondualister har fattat grejen, det finns inte två, att prata om mig och Gud är dualistiskt och fel... DET är en mentalt konstruerad motsättning. Det är trångsynt och torr nondualism. Alla uttryck för vårt förhållande till Gud är en underbar utmaning för alla Nondualister. Det lockar oss att öppna våra hjärtan och faktiskt våga oss utanför den mentala box som vi själva skapat (gud vad det tog emot att använda uttrycket gå utanför boxen, men detta är en morgon för att spränga invanda mönster .... ) Tänk så underbart att slippa tänka på oss själva som annorlunda än "dom där religiösa människorna" som inte fattat att dualismen är fel.

Jag hade länge svårt att ta till mig föreställningen att jag kan ha ett förhållande till Gud. Vad jag antagligen inte såg var att Gudstro är så mycket mer än en föreställning. Gudstro är framför allt en fråga för hjärtat. Jag satte likhetstecken mellan Gudstro och "barnatro". Den aspekt av bön som handlar om att Gud skall uppfylla mina privata önskningar hade jag oerhört svårt för. Jag kunde lätt instämma i mer hårdföra ateisters raljerande över religion. Och självklart kommer förvirrade eller mindre bemedlade människor uttrycka sin Gudstro på ett förvirrat eller mindre bemedlat sätt. Men en korkad ateist kommer också med korkade argument för Guds icke-existens.

Under mina år inom Nondualismen har begreppet Gud dykt upp på ganska oväntade platser. Jag minns att jag en tid sade att Advaita var en form av hindiusm där man plockat ut essensen och extraherat bort alla gudarna. Det kändes bra då att tänka på gudarna inom hinduismen som något som obildade hinduer pysslade med. Lite på samma sätt som obildade buddhister ser Buddha som en Gud och tillber honom på samma sätt som vi tillber Gud - trots att Buddhismen inte är en teistisk religion utan snarare än ateistisk filosofi (det var så jag såg det då) Det irriterade mig lite att Adi Shankara, Advaitas gudfader, envisades med att prata om Ishwara (Gud) Jag ville så gärna hålla min förståelse ren från allt irrationellt Gudsprat.

Jag minns när Gud bröt igenom på allvar. Jag minns känslan av att inte kunna hålla emot. Det var under en period när jag fördjupade mig i Ken Wilbers Integrala Teori. ... Få se nu, hur kan jag undvika att bli krånglig och långrandig när jag pratar om Wilber ....? Jo, såhär. Jag skall försöka mig på ett eget extrakt av integral teori. Jag skall börja med en insikt som håller i alla väder. Intellektets förmåga att greppa verklighetens ogripbara mysterium är oerhört begränsad. Jag säger inte att intellektets oförmåga är total, den får oss inte att gå ner för räkning, men den får oss i alla fall att gå ner på knä. Och just denna känsla är så underbart gestaltad i dom religiösa ritualernas knäfallande. Vi kan här lätt byta ut verklighetens ogripbara mysterium med Guds ogripbara mysterium. Med dom nondualistiska insikterna kommer alltid ett visst mått av arrogans. När man går ner på knä kan man lätt gå till andra ytterligheten och bli anti-intellektuell och börja förakta intellektets försök att greppa verkligheten. Hjärtat är himlen och hjärnan är helvetet. Min upplevelse är att detta sätt att demonisera intellektet kan funka på kort sikt men det håller sällan i längden. Det är ett lite för enkelt sätt att köpa sig fri från existentiell vånda.
Vad Wilber gör är inte att sätta olika perspektiv mot varandra utan att sätta dom bredvid varandra. Han säger att det finns tre möjliga perspektiv på verkligheten. Första person, andra person och tredje person. Dom insikter man får genom att studera Nondualism är 1:a person perspektiv. Jag var länge nästan utestlutande i detta perspektiv. Det är fortfarande hemma för mig. Det mesta som jag skriver här på bloggen är från ett 1:a person perspektiv. Alla religioners stora mysteriker uttrycker sig från detta perspektiv. Och det var dessa mysterikers ord jag älskade att läsa och kontemplera. Som jag sade, jag var nästan uteslutande i detta 1:a person-perspektiv. Men det var en kamp. För dom andra perspektiven fanns här hela tiden. Och för att hålla rent var jag tvungen att blunda lite och stänga mitt hjärta lite.

Vilka är nu dom andra perspektiven. Jo, 2:a person är när jag vänder mig mot dig. Det är kärleken. Det är när jag vänder mig mot Gud. Det är relationer. Det är samspel. Det är den magi som uppstår när vi säger att vi förstår varandra. Hur är det möjligt? Jag menar EGENTLIGEN. Det är ett mirakel när det sker. Och det sker dagligen. På ett sätt är denna ömsesidiga förståelse mellan människor inget annat än en bekräftelse på att vi är EN OCH SAMMA LEVANDE VERKLIGHET. Hur skulle vi annars kunna bli samstämmiga?

Vad är då 3:e person perspektivet? Enkelt och självklart. Vi förundras över naturens mirakel. Vi får svindel när vi tänker på hur långt det är till närmaste stjärna eller när vi försöker greppa hur stor en galax är ... .eller när vi tänker på hur obegripligt många galaxer det finns. 3:e person är vetenskapens perspektiv. Det är 3:e person-perspektivet som får vetenskapsmannen/kvinnan att upptäcka att universum är gränslöst djupt oavsett om vi tittar genom teleskop eller mikroskop. När vi riktar vår blick inåt, in i cellerna - molekylerna - atomerna - de subatomära partiklarna - tappar vi fotfästet och fylls av ... jaa, vad fylls vi av. Vi fylls av vördnad. Vi faller bokstavligt talat på knä.

Det slår mig att vilket perspektiv vi än väljer så får det oss ned på knä. När vi vänder oss mot Gud, när vi går djupt i frågan om vår identitet, när vi tittar genom teleskop eller mikroskop. ALLT är ett gränslöst under. ALLT är ett uttryck för ... jaa, det namnlösa....
Ken Wilber säger själv att hans val av namnet Gud var för att provocera lite. Gud är i vår tid det mest kontroversiella namn som finns. Å ena sidan har vi den växande ateismen med Dawkins bok "The God Delusion" i spetsen. I Sverige utkämpar Christer Sturmark och Humanisterna en fåfäng kamp mot Gud. Å andra sidan ser vi hur de två abrahamitiska religionerna Islam och Kristendomen har miljarder anhängare och hur nya anhängare föds varje dag. Vi ser också hur Katolska kyrkan i t.ex. USA värvar nya medlemmar varje dag, inte bland "white trasch", utan bland unga studenter på dom finaste universiteten. Kreationisternas listor på disputerade akademiker som stödjer deras sak växer dagligen.
Herregud, Gud har verkligen lyckats hänga kvar i rampljuset.

Ken Wilber säger att det inte finns några motsättningar, att allt kan inkluderas. Och jag känner hur allt LÄNGTAR efter att inkluderas. Denna längtan har alltid funnits i mig. Men det är så mycket lättare att rita upp gränser. Det är så förtvivlat svårt att säga att det inte finns någon skillnad mellan mig och en terrorist som kämpar med Koranen i ena handen och en bomb i den andra. ALLT är ett uttryck för detta namnlösa mysterium.

En röst i mig säger - jo, det låter ju storstilat och vackert allt detta, men hur får man ihop det? Min känsla är att man inte får ihop det genom att försöka pussla ihop det. Man får ihop det genom att falla på knä inför insikten att det aldrig varit isär. Detta begriper jag inte. Jag kan inte gripa tag om det. Mitt hjärta kan inte inrymma det. Det kan bara öppna sig mer och mer. Wilbers förhållningssätt är så inkluderande att det är provocerande. Visst försöker han få ihop saker. Men också denna strävan får finnas där. Herregud, den finns ju redan där. Strävan att få ihop verkligheten är ett av Guds oräkneliga sätt att uttrycka sig själv.

Så nu bryter längtan efter tillbedjan fram här. Längtan efter att tacka Gud för allt tar över. Jag vill tacka Gud för att jag har fått motsäga mig själv så många gånger. Jag vill tacka Gud för att hon än en gång låter allt jag kommit fram till lösas upp i verklighetens ogripbara mysterium. På knä vill jag tacka henne! Med pannan mot marken.

torsdag, januari 06, 2011

"Det här" är en kärleksaffär

Det kan tyckas vara ett rimligt antagande att jag är intresserad av "det här" som jag kallar Nondualism eftersom jag skriver så mycket om det. Men ordet intresse är alldeles för ljummet. Det låter som mellanmjölk. "Det här" är varken lagom fett eller ljummet. Jed McKenna säger det ganska bra - "...It's rabid, feverish, clawing madness to stop being a lie, regardless of price, come heaven or hell. This isn't about higher consciousness or heaven on earth. This is about blood-caked swords and Buddha´s rotting head and self-immolation, and anyone who says otherwise is selling something they don´t have..."
För all del, låt det inte bli en tävling om vem som är mest hängiven. Det vore barnsligt och visst kan man tycka att Jed McKenna kunde uttrycka sig lite mer finstämt. Bevare oss väl för religiösa fanatiker ... eller?
Jag ser framför mig en scen ur filmen DaVinci-koden, där en munk i Opus Dei späkar sin nakna kropp. Blodet rinner och ögonen lyser av galenskap. Bevare oss väl för sådant ... eller?

Varför späkar sig munken? Varför pratar Jed McKenna om Buddha's rotting head?
Det handlar om en vild och galen kärlek till DET som alltid är. Fullt utblommad kärlek... Nehej, låter det inte som kärlek? Vad sägs om galen passion?
Först blir man intresserad. Sedan flörtar man lite. Mycket andlighet är sådan. Flirtig. (Ojoj, den här metaforen med romantisk kärlek kommer gå åt helvete men det spelar ingen roll. Alla metaforer är dödsdömda. Sanningen är såå bortom alla futtiga metaforer.) Sedan vet vi alla hur det kan gå när inte haspen är på. Det kan gå riktigt, riktigt illa. När det väl tagit eld kan det mesta brinna upp. Det finns inga garantier. Sunt förnuft - poff ... rimliga proportioner - poff... självrespekt - poff... våra tidigare intressen - poff... våra gamla vänner - poff... vår egen kropp ... poff. Självaste Buddha - POFF. Allt brinner i kärleken.
Nehej, icke så för välbalanserade, mogna personer? Är mogna människors kärlek mer som ljummen mellanmjölk helt i linje med Socialstyrelsens rekommendationer?

Låt oss nu släppa alla tankar på romantisk kärlek. Vad händer när kärleken vänds mot det som är bortom allt vi kan föreställa oss? Utan ansikte. Skrämmande och obegriplig. Det ordlösa mysteriet. The Unknown. The Void. The Abyss. Herregud!

Låt mig bli personlig nu. Det är visserligen intressant att spekulera i varför Opus Dei-munken späkar sig men det här handlar om dig och mig. Och jag kan ju bara veta hur det är för mig. Syftet med Jed McKenna-citatet var egentligen bara att klargöra att vi varken pratar om ett intresse eller en flirt - och att vi ger fingret åt socialstyrelsens rekommendationer!
Detta sagt vill jag berätta att jag var på midnattsmässa på julafton. I katolska katolska kyrkan dessutom. Hemvist för Opus Dei, galna munkar och övergrepp på korgossar. Varför i helvete gick jag dit?
Jo, det skall jag tala om. Jag ville vara bland människor som faller på knä inför något som dom inte kan begripa. Jag ville vara bland människor som uttrycker sin kärlek till något som är oändligt mycket större än dom själva. Jag kallar detta obegripliga för en rad olika namn. Det mest avskalade namnet är "det här". Dom kallar det för Gud. Och denna julnatt spelade namn ingen som helst roll.

Vad är detta för religiöst känslodravel? Jag har ju mina nondualistiska insikter. Räcker inte det? Var jag verkligen tvungen att gå till katolska kyrkan och slicka i mig av deras kollektiva helighetsupplevelse?
Det fantastiskt obegripliga svaret på den frågan är - ja, det var jag tvungen till. Jag rodnar lite när jag erkänner detta. Jag behövde uttrycka min kärlek. I psalmsång. I lovprisning. I tillbedjan. I vördnad. På knä. Inför det som alltid är.

Låter inte allt detta väldigt dualistisk?
Hahahahahaha .....

Låt mig ösa på med lite nondualistiska insikter för att se var vi hamnar... Jag är "DET som alltid är". Jag kan omöjligt vara något som kommer och går. Jag är ju här hela tiden. Världen kommer och går ... i mig ... som mig. Jag är vattnets våthet. Vågor kommer och går i mig som mig.
Det som är häpnadsväckande med dessa insikter är att dom imploderar i sig själva. Även nondualistiska insikter är blott vågor som kommer och går i mig. Precis som vågorna är beroende av vattnet är insikterna beroende av mig. Men jag är lika lite beroende av insikter som vattnet är beroende av vågor. Jag är för evigt orörd av allt som kommer och går.
Så vart hamnade vi? Vi hamnade precis där vi var innan vi öste på med insikterna. Vi gick från HÄR till HÄR. Som alltid. Vi gick från NU till NU. Som alltid.

Men hur kommer kärleken in i detta?
Björnpersonen kommer och går i det jag är. Under nattens drömlösa sömn finns inte björnpersonen här. Då finns bara jag. Jag som det ogripbara mysteriet. Jag som den namnlösa närvaron utan ansikte - bortom tid och rum. När björnpersonen sedan uppstår igen, först i drömsömnen, sedan i vakendrömmen i badrummet och vid köksbordet, så finns jag kvar här,

ALLTID är jag här.
Från NU till NU lever jag.
Från HÄR till HÄR färdas jag.

Björnpersonen däremot drömmer att han färdas från dåtid till framtid. Han färdas från här till där. I en framtid, därborta, finns något som han längtar efter. En aldrig sinande längtan. Det är själva upplägget. Ett upplägg som egentligen är totalt obegripligt men oändligt vackert. Men något med denna längtan förändras. Först handlade björnpersonens längtan nästan uteslutande om det som kommer och går. Frukterna av denna längtan var lidande. Men allteftersom åren gick började han tröttna på att längta efter det som kommer och går och det lidande som var frukten av denna sorts längtan. Längtan efter "DET som alltid är" började sippra in. Och med denna nya sorts längtan spirade också en kärlek till "DET som alltid är". Det är så med längtan. Den lever av kärlek. Längtan är kärlek. Närmare och närmare. I sin älskades famn vill älskaren alltid komma närmare. Närmare och närmare. Närmare och närmare. Det är så med längtan. Det är så med kärlek.

Den längtande kärleken drabbar personer. Vakenheten däremot, den kan aldrig drabba en person. ALDRIG. Personer kan aldrig vakna upp. Björnpersonen upplevs som en rörelse som kommer och går i den vakenhet jag alltid är. En dag blev det uppenbart att detta alltid varit uppenbart ....
Men kärleken. Herregud, denna kärlek! Denna längtan. Den brinner i björnpersonen. Närmare och närmare hemma. Denna längtande kärlek vill uttryckas och manifesteras. På oändligt många sätt. Och alla dessa sätt har en gemensam riktning. En riktning mot "DET som alltid är". Stillheten. Mysteriet. Och denna längtan skapar symboler. Gud är en sådan symbol. Berget Arunachala i Indien är en annan. "Buddhas rotting head" ytterligare en symbol. Den sistnämnda, något makabra symbolen, visar på att även våra heligaste, högst prisade symboler, tillhör det som kommer och går.
Men jag, jag är alltid här.
Inte björnpersonen men jag.

Jag ser att björnpersonen pratar om sig själv som jag. Och det är ok. Han får det. Även om det inte är sant. Men det blir så uppstyltat annars. I den här kroppen tycks det nu uppstå en önskan om att sova. Det låter ju bara för dumt.
UA-3343870-1