torsdag, januari 06, 2011

"Det här" är en kärleksaffär

Det kan tyckas vara ett rimligt antagande att jag är intresserad av "det här" som jag kallar Nondualism eftersom jag skriver så mycket om det. Men ordet intresse är alldeles för ljummet. Det låter som mellanmjölk. "Det här" är varken lagom fett eller ljummet. Jed McKenna säger det ganska bra - "...It's rabid, feverish, clawing madness to stop being a lie, regardless of price, come heaven or hell. This isn't about higher consciousness or heaven on earth. This is about blood-caked swords and Buddha´s rotting head and self-immolation, and anyone who says otherwise is selling something they don´t have..."
För all del, låt det inte bli en tävling om vem som är mest hängiven. Det vore barnsligt och visst kan man tycka att Jed McKenna kunde uttrycka sig lite mer finstämt. Bevare oss väl för religiösa fanatiker ... eller?
Jag ser framför mig en scen ur filmen DaVinci-koden, där en munk i Opus Dei späkar sin nakna kropp. Blodet rinner och ögonen lyser av galenskap. Bevare oss väl för sådant ... eller?

Varför späkar sig munken? Varför pratar Jed McKenna om Buddha's rotting head?
Det handlar om en vild och galen kärlek till DET som alltid är. Fullt utblommad kärlek... Nehej, låter det inte som kärlek? Vad sägs om galen passion?
Först blir man intresserad. Sedan flörtar man lite. Mycket andlighet är sådan. Flirtig. (Ojoj, den här metaforen med romantisk kärlek kommer gå åt helvete men det spelar ingen roll. Alla metaforer är dödsdömda. Sanningen är såå bortom alla futtiga metaforer.) Sedan vet vi alla hur det kan gå när inte haspen är på. Det kan gå riktigt, riktigt illa. När det väl tagit eld kan det mesta brinna upp. Det finns inga garantier. Sunt förnuft - poff ... rimliga proportioner - poff... självrespekt - poff... våra tidigare intressen - poff... våra gamla vänner - poff... vår egen kropp ... poff. Självaste Buddha - POFF. Allt brinner i kärleken.
Nehej, icke så för välbalanserade, mogna personer? Är mogna människors kärlek mer som ljummen mellanmjölk helt i linje med Socialstyrelsens rekommendationer?

Låt oss nu släppa alla tankar på romantisk kärlek. Vad händer när kärleken vänds mot det som är bortom allt vi kan föreställa oss? Utan ansikte. Skrämmande och obegriplig. Det ordlösa mysteriet. The Unknown. The Void. The Abyss. Herregud!

Låt mig bli personlig nu. Det är visserligen intressant att spekulera i varför Opus Dei-munken späkar sig men det här handlar om dig och mig. Och jag kan ju bara veta hur det är för mig. Syftet med Jed McKenna-citatet var egentligen bara att klargöra att vi varken pratar om ett intresse eller en flirt - och att vi ger fingret åt socialstyrelsens rekommendationer!
Detta sagt vill jag berätta att jag var på midnattsmässa på julafton. I katolska katolska kyrkan dessutom. Hemvist för Opus Dei, galna munkar och övergrepp på korgossar. Varför i helvete gick jag dit?
Jo, det skall jag tala om. Jag ville vara bland människor som faller på knä inför något som dom inte kan begripa. Jag ville vara bland människor som uttrycker sin kärlek till något som är oändligt mycket större än dom själva. Jag kallar detta obegripliga för en rad olika namn. Det mest avskalade namnet är "det här". Dom kallar det för Gud. Och denna julnatt spelade namn ingen som helst roll.

Vad är detta för religiöst känslodravel? Jag har ju mina nondualistiska insikter. Räcker inte det? Var jag verkligen tvungen att gå till katolska kyrkan och slicka i mig av deras kollektiva helighetsupplevelse?
Det fantastiskt obegripliga svaret på den frågan är - ja, det var jag tvungen till. Jag rodnar lite när jag erkänner detta. Jag behövde uttrycka min kärlek. I psalmsång. I lovprisning. I tillbedjan. I vördnad. På knä. Inför det som alltid är.

Låter inte allt detta väldigt dualistisk?
Hahahahahaha .....

Låt mig ösa på med lite nondualistiska insikter för att se var vi hamnar... Jag är "DET som alltid är". Jag kan omöjligt vara något som kommer och går. Jag är ju här hela tiden. Världen kommer och går ... i mig ... som mig. Jag är vattnets våthet. Vågor kommer och går i mig som mig.
Det som är häpnadsväckande med dessa insikter är att dom imploderar i sig själva. Även nondualistiska insikter är blott vågor som kommer och går i mig. Precis som vågorna är beroende av vattnet är insikterna beroende av mig. Men jag är lika lite beroende av insikter som vattnet är beroende av vågor. Jag är för evigt orörd av allt som kommer och går.
Så vart hamnade vi? Vi hamnade precis där vi var innan vi öste på med insikterna. Vi gick från HÄR till HÄR. Som alltid. Vi gick från NU till NU. Som alltid.

Men hur kommer kärleken in i detta?
Björnpersonen kommer och går i det jag är. Under nattens drömlösa sömn finns inte björnpersonen här. Då finns bara jag. Jag som det ogripbara mysteriet. Jag som den namnlösa närvaron utan ansikte - bortom tid och rum. När björnpersonen sedan uppstår igen, först i drömsömnen, sedan i vakendrömmen i badrummet och vid köksbordet, så finns jag kvar här,

ALLTID är jag här.
Från NU till NU lever jag.
Från HÄR till HÄR färdas jag.

Björnpersonen däremot drömmer att han färdas från dåtid till framtid. Han färdas från här till där. I en framtid, därborta, finns något som han längtar efter. En aldrig sinande längtan. Det är själva upplägget. Ett upplägg som egentligen är totalt obegripligt men oändligt vackert. Men något med denna längtan förändras. Först handlade björnpersonens längtan nästan uteslutande om det som kommer och går. Frukterna av denna längtan var lidande. Men allteftersom åren gick började han tröttna på att längta efter det som kommer och går och det lidande som var frukten av denna sorts längtan. Längtan efter "DET som alltid är" började sippra in. Och med denna nya sorts längtan spirade också en kärlek till "DET som alltid är". Det är så med längtan. Den lever av kärlek. Längtan är kärlek. Närmare och närmare. I sin älskades famn vill älskaren alltid komma närmare. Närmare och närmare. Närmare och närmare. Det är så med längtan. Det är så med kärlek.

Den längtande kärleken drabbar personer. Vakenheten däremot, den kan aldrig drabba en person. ALDRIG. Personer kan aldrig vakna upp. Björnpersonen upplevs som en rörelse som kommer och går i den vakenhet jag alltid är. En dag blev det uppenbart att detta alltid varit uppenbart ....
Men kärleken. Herregud, denna kärlek! Denna längtan. Den brinner i björnpersonen. Närmare och närmare hemma. Denna längtande kärlek vill uttryckas och manifesteras. På oändligt många sätt. Och alla dessa sätt har en gemensam riktning. En riktning mot "DET som alltid är". Stillheten. Mysteriet. Och denna längtan skapar symboler. Gud är en sådan symbol. Berget Arunachala i Indien är en annan. "Buddhas rotting head" ytterligare en symbol. Den sistnämnda, något makabra symbolen, visar på att även våra heligaste, högst prisade symboler, tillhör det som kommer och går.
Men jag, jag är alltid här.
Inte björnpersonen men jag.

Jag ser att björnpersonen pratar om sig själv som jag. Och det är ok. Han får det. Även om det inte är sant. Men det blir så uppstyltat annars. I den här kroppen tycks det nu uppstå en önskan om att sova. Det låter ju bara för dumt.

4 kommentarer:

  1. Har läst.

    Ha det bra Björnpersonen! ;)

    SvaraRadera
  2. Oj. Blev helt snurrig av att läsa denna text. Får läsa om den imorgon.

    Låter härlig med Gud och midnattssmässa. Icke-dualism kan riskera bli ytterligare ett hämmande "lutheranskt" tankeraster bland andra om man inte ser upp och ner. Brinn, dansa, lek och festa, sjung, älska, skratta och inkludera det mesta.

    Att uttrycka Personens kärlek till Jag är vackert oavsett hur det görs och med vilken rit och på vilket språk. Kär lek är alltid vacker.

    SvaraRadera
  3. SoF!
    Tack detsamma SoF-personen:)

    SvaraRadera
  4. Pierre!
    Du är en aldrig sinande källa till inspiration när det gäller att inkludera det mesta!
    Tack för att du finns <3

    SvaraRadera

UA-3343870-1