måndag, januari 17, 2011

Det här

Det här är mysteriet. Vad det än är. Hur närmar vi oss "det här" som uppenbarligen är här "som det är"?
Kaxiga som fan ger vi fingret åt det. Med utsträckta händer, på knä, med tårar rinnande utmed kinderna smälter vi inför "det här" medan vi uttalar Jesu Kristi Moders namn. Vi närmar oss "det här" som vore det ett sudoku, som vore det en varm korv som vi glufsar i oss när vi handlat klart på IKEA. 

Ibland närmar vi oss "det här" som om det vore något annat än "det här" - något som liksom inte hör till "det här". Då kallar vi "det här" för "det där". Och så bygger vi ett staket mellan "det här" och "det där" och målar det vitt. Men vi tycker om att stå och prata om "det här" med "den där" som bor på andra sidan staketet. Det gillar vi. - Jävla elbolag, säger vi. Elbolagens priser är ett exempel på "det här" som vi gärna döper om till "det där". Vi gillar ju låga priser och höga löner - i alla fall om vi inte sitter i styrelsen för elbolaget. Då vill vi ha det tvärtom. 
Det är inte lätt "det här" med hur vi skall närma oss "det här"..... Vi säger att det är en konst. Det beror på kontexten. Det är lätt gjort att närma sig "det här" på fel sätt. Man måste tänka sig för.

Ibland säger vi också att det egentligen är lätt att närma sig "det här" på rätt sätt. Det gäller bara att vara öppen. Så säger vi. Det gäller att närma sig "det här" med respekt och kärlek - med förundran i hjärtat - med öppna händer - med ett lyssnande, accepterande sinne. Det skrivs böcker om det. Andliga böcker. 

Men uppenbarligen närmar vi oss alla "det här" på båda rätt och fel sätt, oavsett hur många andliga böcker vi läst. Jag älskar ordet uppenbarligen. För det är vad "det här" är - det som uppenbaras. Likt vågor i mysteriets ocean uppstår och försvinner alla dessa oräkneliga förhållningssätt. Med basen dunkande i ryggraden närmar vi oss "det här", bultande av åtrå. Ledsagade av skira, astrala flöjttoner som likt en vind viskar i vårt hår, närmar vi oss det här i ett tillstånd av räddhågsen förundran. Med ansikten bepansrade med  ironiska leenden närmar vi oss "det här", beväpnade med sarkasmer, avfyrande råa små skrattsalvor. Ibland närmar vi oss "det här" med kallsinnig, knivskarp rationalism - i alla fall måndagar till lördagar - på söndagarna mellan tio och elva, närmar vi oss "det här" med hjälp av högstämda, rökelseinsvepta ritualer på latin. 

Så länge har jag varit besatt av en önskan att närma mig "det här" på rätt sätt. Senast förra veckan trodde jag att bönen, på knä, på knäppta händer var det rätta sättet. Igår trodde jag att det var bättre att lyfta händerna med handflatorna uppåt. Och uppenbarligen var också dessa sätt bara ett fåtal av myriader möjliga sätt att närma sig "det här". Och just nu vill jag närma mig "det här" genom att uttrycka det som att "det här" älskar sig själv genom oss alla på oräkneliga vis, bara för att det är vad som uppenbarligen är. 

Att spränga sig själv och andra i Guds namn är ibland ett uttryck för hur mysteriet närmar sig sig självt. Uppenbarligen är det så. Uppenbarligen kan vi tycka att det är både rätt och fel. Det beror på vem man frågar. Uppenbarligen är många rädda för att bli galna om dom skulle acceptera det uppenbara i detta - som dom kallar värdenihilism - och håller därför hårt i sin föreställning om att dom har den rätta föreställningen. 
Uppenbarligen. 
Jag älskar ordet uppenbarligen. För att ALLT uppenbarligen är vad som uppenbaras. Och det som uppenbaras är oändligt. Oändligt i sin variationsrikedom.

Och det oändliga är uppenbarligen något som ibland gör oss alldeles hänförda. Alldeles yra av glädje. Yrseln leder ibland till att vi berusade av kärlek och tacksamhet faller ner och kysser marken där vi står. Ibland leder yrseln till illamående. Och då bygger vi staket. Mellan våra trädgårdar och mellan våra trosuppfattningar. 
Uppenbarligen kan staketen ibland hjälpa oss att återfå balansen. Ibland vill vi balans. Ibland inte. För uppenbarligen gillar vi också att riva staket. Ibland säger vi - Låt oss skapa ett kollektiv. Om vi tar ansvar för maten den här veckan tar ni ansvar för gräsmattorna. Himla käckt för vissa och outhärdligt för andra. Jag älskar att det finns så många sätt. 

Jag älskar att inte behöva välja. Jag älskar också att behöva välja. För ibland måste vi välja. Och ibland inser vi att vi aldrig haft något val. Det är helt magnifikt hur många former av "det här" som uppstår i "det här". Ta bara dualismen. Visst är den cool!? Att jag sitter här och du sitter där och att vi kan närma oss varandra - ibland med knutna nävar, ibland med öppen famn. Och vi behöver inte ens tycka att det är hisnande. Vi behöver inte tycka någonting. Vi kan tycka att det är onödigt att reflektera över sådant som är självklart. Jag älskar att vi får tycka att vissa saker är onödiga. Onödiga istället för coola. Fel istället för annorlunda. 

Jag älskar att reflektera. Jag tror att "det här" älskar att reflektera över sig självt genom att skapa denna groteskt vackra mångfald av sig själv - för sig själv - i sig själv - som sig själv... 
Och jag älskar att det bara är ett av myriader sätt att se på saken. Jag älskar att det finns många som tycker det är blaha blaha att skriva sådana saker. Jag älskar att det finns andra som tycker tvärtom. Det är ju uppenbarligen en del av upplägget. Att det måste vara så. För och emot. Innanför och utanför. Över och under. Jag älskar dualismen. 

För att återkomma till behovet att hitta rätt förhållningssätt till "det här". Låt oss för skojs skull kalla "det här" för livet. Då blir det så himla lustigt. Hur skall jag förhålla mig till livet? Den frågan förutsätter liksom att vi tror att vi är skilda från livet. Och jag älskar att vi får lov att tro det. För då får vi nåt att pyssla med. Jag älskar att mänskligheten är en enda stor pysselverkstad. Och om vi vill får vi lov att dela in pysselverkstaden i olika avdelningar. Vi har avdelningen för världsligt pyssel och avdelningen för andligt pyssel. Men ta bara den här grejen med vårt evinnerliga indelande och avdelande av saker. Visst är det fantastiskt hur vi håller oss sysselsatta!? Vi älskar att bygga staket. Och vi älskar att riva dom. Men framför allt älskar vi att tycka. Tyckandet är nog favoritpysslet trots allt. Ibland tycker vi att det är rätt att riva staket, andra gånger är det fel. Det finns muslimer som tycker att man skall riva staketet mellan kyrkan och staten. Det tycker vi upplysta europeer är oupplyst. Det är mer upplyst att ha ett staket mellan kyrkan och staten. Ordet statskyrka. Smaka på det! Det tycker vi är ett hemskt ord. Låt oss bygga rejäla staket, säger vi och kavlar upp ärmarna. Kyrkan här och staten där. Ordning och reda. Gafflar här och knivar där. Invandrare här och svenskar där. Men som sagt. En sak slår aldrig fel. Om det finns någon som tycker om att bygga staket så finns det någon annan som tycker om att riva dom. 

Och på liknande och oändligt många andra sätt håller vi oss sysselsatta i pysselverkstaden. Jag älskar detta pysslande. Och jag älskar att pysslande bara är ett ord för vad vi håller på med. Några tycker att ordet skapa är bättre, andra tycker att allt är en lek, eller en plikt, eller ett jävla meningslöst tidsfördriv som dom inte bett om att få födas in i. Andra säger att det handlar om att kavla upp skjortärmarna och våga smutsa ner händerna. 

Uppenbarligen närmar sig "det här" sig självt med skjortärmarna uppkavlade, med välstrukna skjortärmar knäppta med dyra manschettknappar, med skjortan slängd på golvet i stundens hetta, med skjortan utbytt mot mässskrud, med skjortan utbytt mot blåställ, med skjortan utbytt mot saffransfärgad munkdräkt. Jag älskar alla dessa sätt som "det här" möter sig självt. 

4 kommentarer:

  1. Uppennakenligen pysslar vi pysslingar med en mask, i rad efter rad, där kläder byts, slängs och åker av, kejsarnudister som livspilska trevar sig tillbaka till hjulets centrifugerande nav. För att finna ett oändligt variationsrikt men ändå enhetligt brusande och stilla hav. Utan något än ständigt inbillade krav. Vår törst släcks trots det ständigt av Yggdrasils välsmakande och inbjudande sav.

    Nakenpyssling låtsas inte smaka.
    Nakenpyssling vill nog inte vakna.
    Nakenpyssling längtar bort hemmavid.
    Nakenpyssling kastar hosa finner frid.

    Tjillevippen. Uppenbarligen.

    SvaraRadera

UA-3343870-1