söndag, januari 09, 2011

Guds tre ansikten

Det längtan som på sistone vaknat inom mig - längtan att tillbe Gud, lovprisa Gud, tacka Gud, smälta samman med Gud - denna längtan är helt obegriplig. Denna längtan är i högsta grad irrationell. I denna längtan finns också  kärlek, vördnad, en fruktan (Gudsfruktan), tacksamhet, Stillhet och glädje. Denna längtan får mig att vilja gå ner på knä, den får mig att vilja kyssa marken men också att sjunga och dansa. Den får mig att vilja bygga katedraler, skriva symfonier och skapa liturgier, ceremonier och lysande festkläder. Och det slår mig att allt detta redan är gjort och görs och det väller över av tacksamhet inom mig. Bokstavligt talat. Tårara av tacksamhet och glädje väller ur mig.

Som jag skrev i förra inlägget kan man undra - räcker det inte med nondualistiska insikter? Mitt svar är - det beror på. Om insikten är att jag är motsättningslös och allt inkluderande - ja då räcker insikten långt. Då öppnar insikten hjärtat, då får den mentalt konstruerade motsättningar att försvinna likt solen får skuggor att försvinna.

Att säga, vi Nondualister har fattat grejen, det finns inte två, att prata om mig och Gud är dualistiskt och fel... DET är en mentalt konstruerad motsättning. Det är trångsynt och torr nondualism. Alla uttryck för vårt förhållande till Gud är en underbar utmaning för alla Nondualister. Det lockar oss att öppna våra hjärtan och faktiskt våga oss utanför den mentala box som vi själva skapat (gud vad det tog emot att använda uttrycket gå utanför boxen, men detta är en morgon för att spränga invanda mönster .... ) Tänk så underbart att slippa tänka på oss själva som annorlunda än "dom där religiösa människorna" som inte fattat att dualismen är fel.

Jag hade länge svårt att ta till mig föreställningen att jag kan ha ett förhållande till Gud. Vad jag antagligen inte såg var att Gudstro är så mycket mer än en föreställning. Gudstro är framför allt en fråga för hjärtat. Jag satte likhetstecken mellan Gudstro och "barnatro". Den aspekt av bön som handlar om att Gud skall uppfylla mina privata önskningar hade jag oerhört svårt för. Jag kunde lätt instämma i mer hårdföra ateisters raljerande över religion. Och självklart kommer förvirrade eller mindre bemedlade människor uttrycka sin Gudstro på ett förvirrat eller mindre bemedlat sätt. Men en korkad ateist kommer också med korkade argument för Guds icke-existens.

Under mina år inom Nondualismen har begreppet Gud dykt upp på ganska oväntade platser. Jag minns att jag en tid sade att Advaita var en form av hindiusm där man plockat ut essensen och extraherat bort alla gudarna. Det kändes bra då att tänka på gudarna inom hinduismen som något som obildade hinduer pysslade med. Lite på samma sätt som obildade buddhister ser Buddha som en Gud och tillber honom på samma sätt som vi tillber Gud - trots att Buddhismen inte är en teistisk religion utan snarare än ateistisk filosofi (det var så jag såg det då) Det irriterade mig lite att Adi Shankara, Advaitas gudfader, envisades med att prata om Ishwara (Gud) Jag ville så gärna hålla min förståelse ren från allt irrationellt Gudsprat.

Jag minns när Gud bröt igenom på allvar. Jag minns känslan av att inte kunna hålla emot. Det var under en period när jag fördjupade mig i Ken Wilbers Integrala Teori. ... Få se nu, hur kan jag undvika att bli krånglig och långrandig när jag pratar om Wilber ....? Jo, såhär. Jag skall försöka mig på ett eget extrakt av integral teori. Jag skall börja med en insikt som håller i alla väder. Intellektets förmåga att greppa verklighetens ogripbara mysterium är oerhört begränsad. Jag säger inte att intellektets oförmåga är total, den får oss inte att gå ner för räkning, men den får oss i alla fall att gå ner på knä. Och just denna känsla är så underbart gestaltad i dom religiösa ritualernas knäfallande. Vi kan här lätt byta ut verklighetens ogripbara mysterium med Guds ogripbara mysterium. Med dom nondualistiska insikterna kommer alltid ett visst mått av arrogans. När man går ner på knä kan man lätt gå till andra ytterligheten och bli anti-intellektuell och börja förakta intellektets försök att greppa verkligheten. Hjärtat är himlen och hjärnan är helvetet. Min upplevelse är att detta sätt att demonisera intellektet kan funka på kort sikt men det håller sällan i längden. Det är ett lite för enkelt sätt att köpa sig fri från existentiell vånda.
Vad Wilber gör är inte att sätta olika perspektiv mot varandra utan att sätta dom bredvid varandra. Han säger att det finns tre möjliga perspektiv på verkligheten. Första person, andra person och tredje person. Dom insikter man får genom att studera Nondualism är 1:a person perspektiv. Jag var länge nästan utestlutande i detta perspektiv. Det är fortfarande hemma för mig. Det mesta som jag skriver här på bloggen är från ett 1:a person perspektiv. Alla religioners stora mysteriker uttrycker sig från detta perspektiv. Och det var dessa mysterikers ord jag älskade att läsa och kontemplera. Som jag sade, jag var nästan uteslutande i detta 1:a person-perspektiv. Men det var en kamp. För dom andra perspektiven fanns här hela tiden. Och för att hålla rent var jag tvungen att blunda lite och stänga mitt hjärta lite.

Vilka är nu dom andra perspektiven. Jo, 2:a person är när jag vänder mig mot dig. Det är kärleken. Det är när jag vänder mig mot Gud. Det är relationer. Det är samspel. Det är den magi som uppstår när vi säger att vi förstår varandra. Hur är det möjligt? Jag menar EGENTLIGEN. Det är ett mirakel när det sker. Och det sker dagligen. På ett sätt är denna ömsesidiga förståelse mellan människor inget annat än en bekräftelse på att vi är EN OCH SAMMA LEVANDE VERKLIGHET. Hur skulle vi annars kunna bli samstämmiga?

Vad är då 3:e person perspektivet? Enkelt och självklart. Vi förundras över naturens mirakel. Vi får svindel när vi tänker på hur långt det är till närmaste stjärna eller när vi försöker greppa hur stor en galax är ... .eller när vi tänker på hur obegripligt många galaxer det finns. 3:e person är vetenskapens perspektiv. Det är 3:e person-perspektivet som får vetenskapsmannen/kvinnan att upptäcka att universum är gränslöst djupt oavsett om vi tittar genom teleskop eller mikroskop. När vi riktar vår blick inåt, in i cellerna - molekylerna - atomerna - de subatomära partiklarna - tappar vi fotfästet och fylls av ... jaa, vad fylls vi av. Vi fylls av vördnad. Vi faller bokstavligt talat på knä.

Det slår mig att vilket perspektiv vi än väljer så får det oss ned på knä. När vi vänder oss mot Gud, när vi går djupt i frågan om vår identitet, när vi tittar genom teleskop eller mikroskop. ALLT är ett gränslöst under. ALLT är ett uttryck för ... jaa, det namnlösa....
Ken Wilber säger själv att hans val av namnet Gud var för att provocera lite. Gud är i vår tid det mest kontroversiella namn som finns. Å ena sidan har vi den växande ateismen med Dawkins bok "The God Delusion" i spetsen. I Sverige utkämpar Christer Sturmark och Humanisterna en fåfäng kamp mot Gud. Å andra sidan ser vi hur de två abrahamitiska religionerna Islam och Kristendomen har miljarder anhängare och hur nya anhängare föds varje dag. Vi ser också hur Katolska kyrkan i t.ex. USA värvar nya medlemmar varje dag, inte bland "white trasch", utan bland unga studenter på dom finaste universiteten. Kreationisternas listor på disputerade akademiker som stödjer deras sak växer dagligen.
Herregud, Gud har verkligen lyckats hänga kvar i rampljuset.

Ken Wilber säger att det inte finns några motsättningar, att allt kan inkluderas. Och jag känner hur allt LÄNGTAR efter att inkluderas. Denna längtan har alltid funnits i mig. Men det är så mycket lättare att rita upp gränser. Det är så förtvivlat svårt att säga att det inte finns någon skillnad mellan mig och en terrorist som kämpar med Koranen i ena handen och en bomb i den andra. ALLT är ett uttryck för detta namnlösa mysterium.

En röst i mig säger - jo, det låter ju storstilat och vackert allt detta, men hur får man ihop det? Min känsla är att man inte får ihop det genom att försöka pussla ihop det. Man får ihop det genom att falla på knä inför insikten att det aldrig varit isär. Detta begriper jag inte. Jag kan inte gripa tag om det. Mitt hjärta kan inte inrymma det. Det kan bara öppna sig mer och mer. Wilbers förhållningssätt är så inkluderande att det är provocerande. Visst försöker han få ihop saker. Men också denna strävan får finnas där. Herregud, den finns ju redan där. Strävan att få ihop verkligheten är ett av Guds oräkneliga sätt att uttrycka sig själv.

Så nu bryter längtan efter tillbedjan fram här. Längtan efter att tacka Gud för allt tar över. Jag vill tacka Gud för att jag har fått motsäga mig själv så många gånger. Jag vill tacka Gud för att hon än en gång låter allt jag kommit fram till lösas upp i verklighetens ogripbara mysterium. På knä vill jag tacka henne! Med pannan mot marken.

18 kommentarer:

  1. Med pannan på marken. Läser man NT så är det ofta så Jesus bad. Och många muslimer idag för övrigt.

    Man kan tycka vad man vill om islam, religionernas Gossen Ruda av idag, men etymologiskt är en av innebörderna av islam (ett verbalsubstantiv) att just överlämna sig, ge upp.

    Och ge upp sina föreställningar om att ha fattat, vara mycket bättre, bara intressera sig för mystik i sin intellektuella form, att ge upp tanken på att vara så oberoende, en mystik ûbermensch som på sitt berg beskådar de religiösa massorna.

    Och bara ge sig hän åt det som är, åt Den som är, Den som inväntat vår dörrkackning, som tålmodigt tar emot oss vem och var vi än är. Som går tusen steg mot oss när vi går ett mot Denne.

    Inshirâh as-Sadr, att öppna sitt bröst, som det beskrivs i Koranen. Och bara ta emot Barakah, välsignelse, nåd, kärlek och kraft in i sitt hjärta.

    Jag är den jag är, Du och vi likaså.

    Det är inte så att miljoner flugor bara äter skit. Gud finns, och vill ha en relation.

    Kristus, Gud, Allâh, Shiva, Brahman inväntar de som vågar ta språnget Hem. Då gäller det att böja sitt huvud, sänka sin högmodiga panna ner mot myllan, våga inkludera delar av väl beprövade gudsvägar om man så vill.

    Rumi, Meister Eckhart et al, var inte ute och cyklade bundna av sin kulturkontexts snäva religiösa språkboja. De åkte (och åker!) snitsiga rymdskepp hem till Moderplaneten som vi aldrig egentligen lämnat.

    Smaka Gud som delikat efterrätt till ickedualismens näringsrika, men ibland lite torra måltid (och med tvivlets igångsättarkraft som en trevande förrätt). Smaka Gud innifrån. Eller inte. Allt går an. Allt. Rosenkors och JedMcKenna, bönematta och kaffebönor, Juloratoriet och Sturmark. Och allt har sin tid.

    SvaraRadera
  2. Pierre!
    Tack!
    Det finns russin i den, som du riktigt påpekar, något torra Nondualism-kakan, som inte sitter på berget och beskådar det religiösa massorna. Låt mig bjuda på ett Adya-citat till kaffet :)
    "It's not that you can go and sit in a cave to avoid it all, even if you get clear of all your own stuff. Don't think you can cross some finish-line, its all One. There is only 7 billion more of you to go. You meet yourself everywhere! It's not about: 'I got it, I've crossed the line, I'm enlightened, thats it!'. We litterally meet ourselves where we go. And if we are not stuck in a personal point of view, we litterally meet ourselves wherever we are. It's not THEM that we are meeting and seeing if we can help. Its just one thing, its life. There is no end, no goal, no finish line. That's just mental nonsense."

    SvaraRadera
  3. Intellektet är ett verktyg. Inte identitet. Det är det stora felet.

    Intellektet känner sig hemma i de strukturer som det byggt upp, och som ger det en känsla av att ha "avancerat" och vara bättre än andra. Identitet är en högre nivå än intellektet, men intellektet ser det inte utan använder sig självt för att skapa en articifiell identitet. Egot har kontroll över intellektet.

    SvaraRadera
  4. Perra!
    Det du skriver känns sant. På ett djupt plan. Eller som du säger, på en högre nivå än där tankarna rör sig. Man dras in i det du säger. Orden du använder pekar liksom bortom sig själva och bortom intellektet.
    Jag vill sjunka in i stillheten. Man jag trampar också vatten. Jag antar att en sådan här text är ett sätt att trampa vatten. Ett sätt att låtsas att jag är en vågform istället för havets våthet. Jag hör dig säga att jag kan sluta trampa vatten. Sluta skriva blogginlägg. Är det så?
    Jag hör dig också säga att du vet att din identitet är "högre" än intellektet. Det spelar ingen roll om vi säger djupare eller högre. Men för att använda trampa-vatten-metaforen kan vi väl enas om djupare? Nu är min fråga till dig - varför kommer du upp hit till ytan och plaskar med mig? Eller med dina ord - varför sänker du dig ner till intellektets nivå och röjer runt bland ord och koncept?
    Om jag ställer den här frågan till mig själv så blir mitt svar - därför att det finns ett begär. Det är som att jag glömmer vad jag är. För en kort stund. Sedan kan jag titta på det jag skrivit till dig och tänka. Vad skulle det vara bra för. Vi vet ju vad vi är. Vi vet att vi är orörda av språket. Det är vad jag skulle svara nu på min egen fråga. Att det hela beror på tillfällig glömska.
    Men Perra, jag undrar vad du svarar. Varför är du inte kvar i den allt uppfyllande ordlösa sanningens STILLHET? Vad drar dig upp till ytan (eller ner från den högre nivå du pratar om)??

    SvaraRadera
  5. Tja Björn,
    Hur fan harure nu för tiden?

    Det du nu säger får mig att tänka på djuphavsfiskar. Det finns väldigt snillrika sådana på 5000 meters djup, som har utvecklat ett litet spö i pannan, med ett lysorgan, som en liten lykta. Även i dessa regioner existerar upplysning.
    Men ack, det är falsk upplysning! Oupplysta fiskstackare som lockas av lyktan blir konsumerade, ty därnere liksom häruppe maskerar sig rovdriften bakom visuellt prål med löften om Sanning.

    Men det finns kufiska kufiskar här nere också. De viskar i smyg med varandra om en fjärran Stilla Havsyta, en högre medvetandenivå, där kufiskare sitter och metar, de vill meta upp så många som möjligt och använder agn som rovfiskarna inte kan se, för dom är helt fixerade vid sina lyktor och ser bara det som syns i skenet.

    Intellektet utbreder sig bara i horisiontalled. Men de kufiska kufiskarna har upptäckt att det finns ett vertikalled!

    Är jag en sådan metare menar du? Eller är jag en sådan kufisk kufisk som kommer upp till ytan och plaskar med dig?

    SvaraRadera
  6. Perra!
    Du skriver så kul och klurigt! Men jag längtar efter det själsligt nakna! När jag "klurar" till det känner jag mig inte lika naken. Och jag vill vara naken i detta.

    Angående våra två tidigare kommentarer. Det är lätt hänt att ytan i en metafor betyder samma sak som djupet i en annan. Jag känner att jag vill lämna dom där metaforerna nu. Jag känner att jag annars fastnar i att försöka pussla ihop något som aldrig varit isär. Det blir sudoku och tidsfördriv.

    Vi kan väl använda den urgamla metaforen med människan och Gud? Vad säger du? Jag längtar efter Gud. Jag vet att jag är en syndare. Syndare i betydelsen skugga - det fiktiva jaget som inte är verkligt. Jag är en skugga. En skugga som längtar efter att lösas upp i ljus. Endast Guds lus är verklig. Och jag vill det verkliga. Det sanna. Som skugga vill jag upplösas i Guds ljus.

    Att vakna upp kan sägas vara följande:
    Att inse att man är en skugga och att Guds ljus redan lyser överallt. På det sättet har jag vaknat upp.

    Men jag glömmer ibland att jag är en skugga. Och min enda längtan är att påminna mig, om och om igen, om DET ENDA som är verkligt och sant. Det teistiska språkbruket kallar DET ENDA för Gud. Min största önskan i vardagen är att minnas Gud. Det som händer i mitt liv nu är att en praktik börjar ta form. Jag är inte olik den fromma muslim som vänder sig mot Mecka fem gånger per dag. Jag är inte olik den munk som iakttar tidebön och avsätter flera timmar per dag åt kontemplation. Min praktik är inte heller olik den som Sanghan runt en lärare som Mooji iakttar när dom sitter i stillhet och meditation och Satsang varje dag.

    Hur ser din praktik ut Perra? Hur gör du för att minnas vad som är verkligt? Vad kallar du detta? Kallar du det Gud, ett högre medvetande, eller kallar du det som John Sherman för jag. Bara jag. Jag älskar enkelheten hos Sherman. Titta på det som tittar. Vad lockar dig bort från att titta på det som tittar? Hur bemöter du det som lockar dig bort?

    Det var många frågor, jag vet.... Men detta är vad jag vill prata om. Jag vill prata om praktik.

    SvaraRadera
  7. Det är lätt hänt att ytan i en metafor betyder samma sak som djupet i en annan.

    Det här händer jämt när man använder ord som pekar mot sådant som inte är beroende av referensramar.. dualismen blir tydlig.

    "Ingenting är sant" kan betyda två saker, beroende på vilken referensram medvetandet befinner sig i. Samma yttrande kan utlösa en reaktion av total hopplöshet eller en reaktion av total eufori.
    (Därför kan en materialist och en andlig person aldrig förstå varandra.)

    Jag ska skriva mer sedan, men jag ville ha iväg det här!

    SvaraRadera
  8. Eller "Price of truth is everything" som debatterades för en tid sedan.
    Berövar eller befriar?

    SvaraRadera
  9. Jag spårar en ny öppenhet hos dig numera. Börjar du se det jag ser, om hur vi påverkats av katolska kyrkan? Värderingar ända från mörka medeltiden som är så grundligt incementerade att vi inte ens ser dom?

    Vi har kånkat på denna byk, inkarnation efter inkarnation, och den har ackumulerat alltmer rädsla och ilska... och denna respekt för auktoriteter.
    Men Gud är något helt annat än katolska kyrkan. I varje fall är inte dess ledning Guds ställföreträdare på jorden. Det måste vi vara vakna för.

    Att katolska kyrkan värvar medlemmar säger inte så mycket om Gud, utan mera om människors ökade behov av ledning i osäkra tider.

    Att se det här ’takes guts’, so to speak. Att vakna upp betyder att se det här. Det vet vi om innerst inne.

    Det här är sanning som skrämmer, så att man gärna flyr in i sin lilla värld - drömmen - igen. Andlighet handlar om att se också på rädsla och låta den vara...

    Jag menar, bara en sådan sak som reinkarnation! Att miljontals människor på fullt allvar förnekar reinkarnation!
    Det är helt otroligt egentligen.

    Varför kan inte katolska kyrka gå ut och öppet deklarera att vi reinkarnerar? Det finns ingen annan orsak än att då skulle deras makt bli ifrågasatt.
    Tänk, vilken massa unkna lögner de ligger och trycker på...

    Det är också ett svar på frågan "vad som lockar mig bort". Sådana här "inbrända" inställningar som skuld och synd, är sånt som drar mig bort från att se det som ser. Man bär på nån slags idé att man inte "är värd". Det är en del av identiteten, och det är den som bestämmer vad man ser.

    SvaraRadera
  10. Det finns ingen gud.

    SvaraRadera
  11. M!
    Det där med att sanningens pris är allting skrämmer mig. Det låter coolt. Men jag känner mig inte så cool nuförtiden

    SvaraRadera
  12. Perra!
    Jag kan förstå en materialist, tror jag. Jag tror också att en materialist kan förstå mig. Jag menar, på dom flesta punkter är vi ju rätt lika. Eller?
    Jo, detta med katolska kyrkan. Min mormor var katolik. Hon lämnade efter sig en del böcker som jag tagit mig en titt på för ett tag sedan. Just nu läser jag Thomas Mertons självbiografi - Kallad till tystnad. Jag tror du skulle gilla den. Merton var trappistmunk. Jag har lyssnat på en ljudbok av samme Merton. Den heter kontemplativ bön. Där är han väldigt kritisk mot mycket inom sin egen och andra munkordnar. Men trots det är han trogen sin kyrka. Kan det finnas något fint med att stanna kvar i en tradition även om man inte gillar allt?
    Jo, jag kan hålla med om att sanningen skrämmer.
    Man kan ha mycket åsikter om det här med reinkarnation. Jag vet faktiskt inte Perra! Jag vet inte. Jag tycker inte att det gör så jättemycket till eller från.
    Det där med att skuld och synd ligger och är ivägen. Jo, det känner jag också igen. Men du, kanske menar dom att det är egot som är synd. Och egot är väl inget som vi vill glorifiera heller? Är det inte rätt synd att vi har så stora egon?
    Äh, jag vet inte. Jag känner mig mest kallade till tystnad. Men det är ju kul att diskutera också, även om det kanske är syndigt tidsfördriv;)

    SvaraRadera
  13. Hej Björn,
    Jag trodde du hade tröttnat på mig...

    En sann materialist är FULLKOMLIGT oförmögen att applicera den där extra referensramen.
    Den som uppstår när man tillämpar
    "Watch the thinker" eller "Look at yourself".
    Men fram till dit är vi ganska lika.

    "Kanske menar dom att det är egot som är synd?"
    Nej, bara jesus visste vad egot är. Men Katolska kyrkan har präntat in att vi är födda i synd, och att endast Jesus kan befria oss, så långt allt OK.
    Men sedan vill man att man ska se DOM som de enda språkrören mellan dig och Jesus, och att DU inte kan förändras.

    Att också postulera att reinkarnation inte existerar stadfäster deras makt över individen ytterligare.

    Det existerar ingen individuell väg att gå, där man uppdagar den INRE sanningen,
    där det mycket väl kan visa sig att vi levat förut.
    Men OM vi får en sådan upplevelse, uppstår mycket stora problem, och vi måste förneka allting. I varje fall är det knappt nån
    som lyssnar på oss om vi berättar om det.

    Observera att reinkarnationstanken vore ett ödesdigert slag även mot vetenskapen! DEN
    vetenskapen, vill säga, som har bestämt att det finns en objektiv verklighet SKILD FRÅN
    oss (men det är denna vetenskap, tyvärr, som har makten).

    Oservera att säväl vetenskap som religion i västerlandet postulerar en YTTRE entitet
    mera betydelsefull än DU. Du är i händerna på en auktoritet, och det spelar ingen roll
    om det är Gud eller den Objektiva verkligheten.

    Jag skrev precis en kommentar på Christian Lanciai's blogg (läs hans inlägg också, det här är en medveten kille):
    http://clanciai.webblogg.se/2009/july/de-kinesiska-kvinnorna.html#comment

    Nu ska jag läsa ditt nya inlägg..

    SvaraRadera
  14. Perra!
    Jo, jag stör mig också varje gång någon talar i termer av ENDAST GENOM. Jag är med dig där. Men kanske kan man ta det med en nypa salt.
    Jag tror att det är bra att ta det mesta med en nypa salt. Det blir i alla fall mer aptitligt med en nypa salt.
    Det är så många som är så tvärsäkra på vad som är rätt och fel här i världen (och i andra världar) och jag börjar faktiskt tycka om den där tvärsäkerheten sedan jag kommit på att man kan salta lite...:)
    Skall kika på den där Christians blogg. Jag har bokmärkt den och lagt den i mappen för saker jag skall kolla upp.
    För övrigt känns det som att du har många bra poänger med det du skriver. Men varför måste du låta så tvärsäker?

    SvaraRadera
  15. Jag ser att jag i denna kommentar låter lite som en gemensam bekant från SMG (vill inte nämna några namn), med flitigt användande av VERSALER för att markera min brinnande lidelse.

    Det är inte tvärsäkerhet (det är jag säker på).

    Jag vet att jag berör saker som får de flesta (till viss del också jag själv, men allt mindre) att gripas av rädsla eller vrede.

    Vad jag hela tiden menar är att det går att se de här sakerna, och samtidigt se sig själv - och då är vi inte längre "at stake". Jag upplever detta alltmer. Om jag inte hade gjort det, skulle jag ha tystnat för länge sedan.

    Jag skriver också utifrån en viss frustration över din OERHÖRDA tröghet. Du vill bara plaska runt med dina badankor och larva med din kissekatt, eller?
    Men jag vet att du har ett mäktigt tveeggat vikingasvärd någonstans... (no offense).

    Det ligger ett oerhört uppvaknande i alla insikterna runt vetenskap, religion och makt. Men vi missar det om vi blir rädda, och glömmer vad vi är. Grejen är att vi kan inte ignorera det - men inte fixera oss i det heller.

    SvaraRadera
  16. Perra!
    Själv känner jag inte någon nämnvärd vrede eller rädsla när jag tänker på vetenskap, makt och religion. Visst kan jag känna vrede och rädsla men den handlar mer om saker, personer och situationer som är lite närmare och mer konkreta.
    Är inte vrede och rädsla något som är som mest brinnande i en direkt personlig relation. Jag är inte rädd för någon vetenskapsman, politiker eller präst som jag känner personligen. Är du?

    SvaraRadera
  17. Alltså, jag är inte rädd för någon enskild vetenskapsman, politiker eller präst.
    Vad jag är mera rädd för är det kollektiva egot, och insikten att det finns grupperingar
    som vet hur man utnyttjar det och manipulerar det. Rädsla skrämmer mig oxå, men jag blir alltmer kapabel att se rakt på den, transcendera den. Efter att jag trancherat den...

    SvaraRadera

UA-3343870-1