fredag, januari 28, 2011

Varför jamar Mini?

Jag tröttnade tillfälligt på att skriva om dom allvarligare, mer inälvskramande och tårdrypande aspekterna av "det här". Sanningen är nog den att jag inte mer än nuddat vid det som kallas uppvaknande. Men denna lätta beröring med det namnlösa mysteriet, om det så bara är på ett mentalt plan, får mig ändå att tappa andan, får mig ner på knä, darrande av fruktan. Gudsfruktan kanske. Jag vill sanning, men jag vill den på mina villkor. Eftersom jag tror att sanningen är villkorslös, det är i alla fall något jag anat när jag nuddat vid den med några av mina längsta tankespröt, så får jag tagga ner lite känner jag. Men jag älskar att skriva om det här ämnet sett från min soffa. Och det är vad jag ämnar göra nu. På ett förhoppningsvis mer lättsamt och distanserat sätt än jag gjort den senaste tiden.

”When we remember we are all mad, the mysteries of life disappear and life stands explained”.
Mark Twain

Jag tycker om det citatet. Jag har funderat över varför. För mig är det bara ett citat och jag skall erkänna att jag inte vet ur vilken kontext det är taget. Kanske fungerar det som ett slags prisma för mig. Det slår mig att ett uttryck för mänsklig galenskap är vår tillsynes aldrig sinande längtan efter något att tro på. Vår längtan efter att dela vår tro med andra beror antagligen på att när vi är tillräckligt många som tror på samma sak upphöjs tron till något mera handfast. Vi gillar det som är handfast. Kanske är det därför som många idag ser upp till vetenskapen och vetenskapsmännen. Vad vetenskapen tror på verkar så handfast och tryggt. När tron blir handfast och universell kallar vi den för vetande. Vetande spelar liksom i en annan liga än tro. Proffsen sysslar med vetande medan amatörerna sysslar med tro. Proffsen åker till månen medan amatörerna tror att månens position i födelseögonblicket bestämmer om vi skall gilla sport eller poesi. 

Denna vår längtan efter det handfasta är ett problem för religion och andlighet, men en stor fördel för vetenskapen. Vetenskapsmän/kvinnor tror på samma saker (förlåt, vet samma saker) oberoende av vilken kultur dom kommer från. Att vetenskapens kunskaper hela tiden revideras stör oss inte så mycket. Vi ser ju att vetenskapsmän, oavsett vilken kultur dom kommer från, vid en given tidpunkt, står så gott som enade. Visst käbblar dom sinsemellan men käbblet gäller mest finlir. På dom avgörande punkterna är dom överens. Vi (i alla fall jag och några miljarder till) gillar att vetenskapen överbryggar kulturella och religiösa motsättningar. Att vetenskapen inte kan förklara allting gör inte så mycket. Vi tror att det bara är en tidsfråga innan allt är förklarat. Vi tar tacksamt emot dom svar vetenskapen fram till nu lyckats producera. Dessa svar tycks oss universella. Att vi sällan förstår svaren gör inte heller så mycket. Vi litar på att dom är riktiga och sanna. Naturlagarna till exempel funkar överallt på jorden. Dom funkar till och med ute i rymden. ... tror vi...

Vad som är galet med religion och andlighet tror vi oss idag veta. Men vad är galet med vetenskapen? Kanske är det att vetenskapen inte fillfredställer vår allra djupaste längtan – den att veta vilka vi verkligen är. På djupet liksom. Neurovetarna har länge jobbat med den frågan och står idag enade i kunskapen att det inte finns någon själ eller kärna i den här kroppen vi kallar vår egen. Ingenstans i den här hjärnan kan man hitta den kärna eller essens som upplever att den här kroppen är min. Neurovetarna tror (förlåt, vet) att föreställningen om att vara en individ som kan äga saker bara är ett hjärnspöke. Likaså vår upplevelse av att vara den som utför handlingar eller väljer mellan olika alternativ. Allt detta är inget mer än små neurokemiska krumsprång som inträffar många gånger per dag. Men det är ju inte svaret vi längtar efter. Eller hur? Denna kunskap gör oss, när den börjar sjunka in, förfärade. Det finns till och med neurovetare och filosofer som oroar sig för att denna kunskap på sikt kommer driva mänskligheten till vanvett. Om inte vanvett så moraliskt förfall. Men dessförinnan kan man förutspå en kraftig reaktion. Ett desperat försök till regression. Ett tillfälligt uppsving för religiositet och andlighet. Speciellt ortodox och bokstavstroende sådan. Den vetenskap vi trodde skulle frälsa oss och göra oss till allvetande gudar hade en hemlig agenda – den kom för att förinta oss . Är inte det galet så säg!

Det vi tror att vi är, en liten gudomlig gnista i vårt huvud, eller himmelskt nektar i våra hjärtan, är inget annat än .... ja, vad är det? Det är galenskap. Det är en vanföreställning. Ett irrbloss i kvantrymden. 
Jamen, vi vet ju att vi kan lämna vår kropp och göra astrala resor, säger vi förnumstigt. Visst kan vi det, det finns idag flera laboratorier där man kan inducera ut-ur-kroppen-upplevelser (OBE) genom att manipulera med våra hjärnor. Ganska coolt.. Jag skulle gärna ställa upp som försöksperson. Där rök den själ som kan lämna kroppen. Damn!

Vad gör vi med den här kunskapen? 
Vi säger att det är reduktionism. Vi säger att dom där neurovetarna allt är några kallhamrade och trångsynta materialister med tunnelseende. Vetenskapsmännen förstår inte att det finns andra dimensioner av verkligheten som vetenskapens metoder och instrument aldrig kan komma åt. 
Eller så rycker vi på axlarna. Eller blundar, förlöjligar, förfasar oss, regredierar. osv.  Ja, det finns många strategier vi kan ta till för att försvara oss mot det faktum att vi inte finns. 
Vilken strategi vi än väljer så börjar den med - Jamen ....

En annan kul strategi som jag själv tagit till är att försöka inse att det faktiskt är så. För det är ju precis detta man hävdar inom Nondualismen. Livet finns. Damn it! Det sprakar av liv i våra städer, i våra stugor. Denna sagolika kakafoni av röster. Alla dessa kroppar som är involverade i den ena aktiviteten besynnerligare och lekfullare än den andra. Att skriva bokstäver på en skärm. Att skälla på katten. Att krama sitt barn. Att polera sin bil. Att sortera våra medmänniskor i kategorier. Gud vad livet är fantastiskt! Idag kallar jag livet för Gud. Gud finns. Men vi finns inte. Vi är syndare. Skuggvarelser. Utkastade från livet, från paradiset. Det enda vi kan göra är att vända oss tillbaka till Gud, vår Fader, och låta hans ljus lösa upp våra separata egon likt solens ljus löser upp skuggor. Så kan nondualismen låta i teistisk språkdräkt. I den ateistiska, nondualistiska tonarten sjunger vi att LIVET finns men att ingen separation finns. Det enda LIVET dansar och leker med sig självt. 

En annan cool grej som vi gör är att spela tennis med trossatser. Jag läste i somras en bok med titeln "The Egotunnel". Det var en väldigt omskakande bok men samtidigt, klok och ödmjuk. Jag skall här låta Thomas Metzinger, bokens författare, bolla tillbaka invändningen att detta handlar om att reducera själen/medvetandet till något kallt och livlöst. 
"...In the meantime we have learned many lessons. We have learned how great the fear of reductionism is, in the humanities as well as among the general public, and how immense the market is for mysterianism. The straightforward philosophical answer to the widespread fear that philosophers or scientists will "reduce consciousness" is that reduction is a relationship between theories, not phenomena. No serious empirical researcher and no philosopher wants to "reduce consciousness"; at best, one theory about how the contents of conscious experience arose can be reduced to another theory. Our theories about phenomena change, but the phenomena stay the same. A beautiful rainbow continue to be a beautiful rainbow even after it has been explained in terms of electromagnetic radiation. Adopting a primitive scientistic ideology would be just as bad as succumbing to mysterianism..."

Själv tycker jag inte att neurokemi är det minsta kallt eller livlöst. Jag tycker det är ofantligt fascinerande och falla in i mikrokosmos ändlösa världar. Vilket skådespel! Laboratorier kanske också är heliga platser och vetenskapsmän en sorts präster som iklädda sina vita rockar utför heliga riter tillsammans med sina möss. 

Vad gör vi med den här kunskapen om att vi inte finns? Vi tvingas låta den sjunka in. Men insjunkandet är inte gjort i en handvändning. Det har jag tvingats inse. Under tiden kan vi förundras över hur vi hela tiden beter oss som om vi finns. DET är galenskap om något! Vi kan skratta åt det eller så kan vi säga, vilket egentligen är ännu lustigare, - Jag skall ta mig fan bevisa för alla (som heller inte finns) att jag verkligen fattar att jag inte finns. DET är kul. Det har varit en del av det här bloggprojektet, måste jag erkänna, medan jag skrattar och rodnar om vartannat. Men när vi börjar tävla med varandra om vem som är mest nonexistent, då blir det kul på riktigt! Kan man tänka sig något galnare!? 

Nej, det bästa är väl att glömma alltihopa och ta itu med disken som väntar. Om dom andra djuren kunde skratta skulle vår ras vara så utskrattad att vi skulle tvingas ta vår tillflykt till djupa mörka hålor under marken. Tänk om min katt Mini skrattar åt mig just nu. Jag tror att han bara jamar för att han vill ha mat, men vad vet jag egentligen?

2 kommentarer:

  1. Är det DIN katt? Eller är det Schrödingers?

    Ur Wikipedia:
    "
    Schrödingers paradoxala illustration av kvanttillstånd, som han själv betecknade som fånigt, går ut på att en katt placeras i en sluten stålkammare. I stålkammaren placeras även en bit radioaktivt ämne med 50 % sannolikhet att sönderfalla inom en timme, samt en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras, varvid katten skulle dö. Efter en timme hänger kattens öde på ett kvantmekaniskt tillstånd med samma sannolikhet för liv och död. Katten är både levande och död samtidigt enligt kvantmekaniskt synsätt. Men, när kammaren öppnas, ser man bara en katt som antingen lever eller är död. Frågan är: När övergår systemet från en mix av tillstånd till antingen eller?"

    Don't try this with Mini...

    Men med detta i beaktande: Är FINNS för dig ett tillstånd eller ett "antigen eller", en maninfestation i formens värld?

    SvaraRadera
  2. Perra!
    Jag skall erkänna något hemskt. Ibland när Mini inte slutar jama fast han fått mat, vatten och blivit klappad så skulle jag nästan kunna tänka den förbjudna tanken att pröva något liknande ...

    Finns är nog inte antingen eller för mig. Om jag nu förstod din fråga rätt.

    SvaraRadera

UA-3343870-1