söndag, februari 06, 2011

Utvecklingssamtal med Chefen

Chefen kallade in mig på sitt rum idag. Han satt där bakom sitt jättelika skrivbord med armarna i kors och tittade på mig. Hans blick var intresserad.
- Som du vet har jag gett dig väldigt mycket tid till ditt projekt. Vad är det du kallar det för? Nondualism? Jag gillar dig Björn! Jag gillar din förmåga att snöa in på udda grejer. Jag tror på mångfald ser du. Jag tror att det här företaget behöver människor som du. Såna som kör sin eget race. Jag tror att det är lönsamt på lång sikt. Men alla i ledningsgruppen är inte överens med mig på den punkten. Du har varit en punkt på dagordningen på flera av våra möten det senaste året. - Det kostar mycket att ha den där Björn sittande med sitt special-projekt, brukar dom säga. - Har han levererat ännu? brukar dom fråga. 
- Jag har stått upp för dig Björn. Jag säger till dom att du är nära nu, antingen ett genombrott eller ett sammanbrott. - Killen kommer leverera vilken dag som helst nu, säger jag till dom. Eller så är han redo för semester. Jag har det på känn. Låt honom hållas lite till. Min intuition brukar inte svika mig. Det är därför jag suttit som VD för det här företaget i snart tvåhundratusen år. Jag har sett en del under åren vet du. 

- Jo, jag förstår det, svarade jag. 

Det är inte vilket företag som helst jag jobbar för. FHSS heter det - som i Förenade Homo sapiens sapiens. Mänskligheten i folkmun. Kontor och anställda över hela världen.

- Så nu frågar jag dig Björn, kan du leverera? Eller har du målat in dig i ett hörn? Jag vill ha ett svar nu. Dom pressar mig Björn. Kanske skall du ta några månaders betald semester och fundera lite över om du skall hoppa på en annat projekt i framtiden?

Jag svettas nu. 
- Jo, säger jag, och gör en lång konstpaus för att samla mina tankar. - Jo, jag har kommit fram till några grejer. 
- Bra Björn. Jag visste att jag kunde lita på dig. Nu vill jag veta. Är det nåt vi kan använda? Vill du att jag bokar in dig för en tid med marknadsavdelningen?

Det är lika bra att säga som det är. - Jag har kommit fram till ett och annat men det är oanvändbart.

- Ok Björn. Det är bra. Det var det jag ville veta. Om det går att använda eller inte. Men säg mig nu, för jag är lite nyfiken, vad är det för oanvändbara grejer du kommit fram till? Jag har ju kollat in några av dina lägesrapporter som du presenterat på din blogg. Det är intressanta grejer. Det skall erkännas. Men jag vill ju alltid veta om saker går att använda till något. Jag måste tänka så vet du. Det är pragmatism som har hållit det här företaget på fötter i alla år. Men berätta nu för mig. Som jag förstått det har du ägnat mycket tid åt NÅGOT som varken är en upplevelse eller en förståelse. Din hypotes är att vår identitet är just detta NÅGOT. Har jag fattat rätt? 

- Jo, det handlar om identitet. Det stämmer. 

- Ok Björn. Identitetsfrågan är spännande. Som du vet har vi haft en del liknande projekt på gång genom åren. Vad jag aldrig fått in i min tjocka skalle är hur vi kan veta att vår identitet är detta NÅGOT (som varken är en upplevelse eller en förståelse), om vi varken får referera till en upplevelse eller en förståelse. Alla är inte snälla och försynta som du Björn. Dom har skällt på mig skall du veta. Killar och tjejer som jobbat med liknande projekt. Dom har sagt att jag sitter fast i mina tankar. Dom har sagt att alla mina invändningar bara är tankar som, liksom alla tankar, i grunden är tomma och meningslösa. Tankar som jag ger en betydelse och vikt dom inte har. - Ok, brukar jag svara. Jag hör vad ni säger! Jag är inte mina tankar. Fine! Så vad gör jag med den förståelsen? 

En gång - det var för några veckor sedan - hade jag en kille här som svarade. - Fattar du inte gubbdjävel, det handlar INTE om förståelse, det handlar inte om att du skall göra något!! Att det finns någon här som kan göra något är bara tomma tankar! - Ok, svarade jag. Så vad handlar det om? En upplevelse? - NEJ, nästan skrek han. Det vi är kan inte vara något som kommer och går. När han fått ur sig sin frustration över min tröghet lugnade han ner sig och försökte uttrycka sig mer poetiskt. Vi är HIMLEN där förståelse- och upplevelse-molnen kommer och går. Vi är HAVET där förståelse- och upplevelse-vågorna uppstår och försvinner.... - Ok, ok, jag förstår, svarade jag. Och hur känns det att vara HIMLEN och HAVET? 
Vet du vad killen svarade? 
- Björn, jag höll på att skratta på mig. Killen svarade, utan att blinka. - Det känns som frihet och öppenhet.... - Jag kunde inte låta bli att fråga. - Så då är du kanske känslan av frihet och öppenhet? - Nej, svarar killen. Också dom känslorna kommer och går i det jag är. Och sådär höll vi på och munhöggs. Jag gillar att munhuggas vet du. Det gjorde han också men han kunde inte erkänna det för sig själv. Han hade ju precis försökt tuta i mig att språket och tankarna i grunden är tomma och meningslösa. Till slut mjuknade han lite och gick med på att ta betald semester tills vidare.

Om du visste vad jag har retat upp typer som han genom åren. Dom som velat prata med mig vill säga. Jag har haft killar och tjejer sittande här som bara skrattat åt mig. Dom har struntat i allt jag säger. Bara skrattat eller suttit där med ett saligt, inåtvänt leende. Men jag har hittat jobb till dom också Björn. Det finns jobb för alla i det här företaget. Mångfald ser du. Det är vår affärsidé. Vi har avdelningar för alla sorters tokstollar. Det finns efterfrågan på nästan allt. Om du bara visste! Och finns det ingen efterfrågan så kan det ofta ordnas. Och går det inte att ordna efterfrågan så kan vi alltid skicka ut folk till eremithyddor där dom kan sitta och göra sin grej. Mångfald och låt alla göra sin grej - det är mina slagord. Men nu vill jag höra från dig Björn. Vad gör vi med den här förståelsen att vi inte kan vara något som kommer eller går?

Jag satt tyst länge. Jag kände hur alla svar jag kunde komma på var bortkastade på chefen. Svar i stil med - Det upplevs som att det inte finnas någon här som kan göra något och ingenting som behöver göras - skulle antagligen bara leda till besvärliga frågor. Jag får inte glömma att det är Chefen jag snackar med. Påståenden som att känslan av att vara den som utför handlingar beror på en mental efterkonstruktion som lätt kan genomskådas, skulle antagligen framkalla en gäspning hos chefen. Killen har ju för fan varit med i tvåhundratusen år och snackat med alla. ALLA. Herregud, vad kunde jag säga som han inte redan hört!? Trodde han verkligen att jag skulle leverera något nytt? Såklart han inte trodde. Han har bara låtit mig göra min grej. Han sade ju själv att det är en av hans käpphästar. - Låt alla göra sin grej! Men det måste ju finnas deadlines. Förutom den stora Deadlinen alltså. Det måste finnas några etapp-deadlines liksom.
Slutligen sade jag. Jag tror jag behöver lite semester. Jag skall fundera på om jag är intresserad av en eremithydda eller någon avdelning för tokstollar. 

Bra Björn. Då säger vi så. Men du är ju inget dumhuvud. Det finns fler grejer som du kan pyssla med när du kommer tillbaka från semestern. Varför hakar du upp dig på eremithyddor och tomteparader?

Jag svarade att jag skall fundera på det. Chefen reste sig från sin stol och kom fram och gav mig en vänskaplig klapp på axeln. - Det här är inget att deppa ihop för Björn. Du är inte den förste som målat in dig i ett hörn. Nondualismen, eller vad du vill kalla den, är inget myspys för folk som känner sig lite deppiga och tomma inuti. Nondualismen är en brutal dödsmaskin. Den knäcker alla utan urskiljning. Den skulle knäcka även mig om jag löpte linan ut. Men jag har ett jobb att sköta. Du har kommit lite snett nu och hamnat i en återvändsgränd. Vet du varför?

- Nej, berätta!

-Du vill inte låta dig knäckas Björn. Ingen vill det. Visst finns det knasbollar som roar sig med tomteparader och Satsanger och annat skoj som tror att dom vill knäckas. Det är skrattretande. Dom nästan ber om att få bli knäckta. INGEN vill knäckas. Det är inget konstigt med det. Det är inget att grubbla över. Ha nu en skön semester och var rädd om dig!

Innan jag går känner jag att jag vill fråga Chefen om en sak. Jag har grubblat en del över ifall Nondualismen attraherar människor som är självmordsbenägna, antingen dom erkänner det för sig själva eller inte. Jag frågar chefen och han svarar att så kan det absolut vara i många fall. Men han ber mig att inte grubbla på det nu. Återigen önskar han mig en skön semester och ber mig fundera på alternativ till tomteparader och eremtihyddor.

Detta och mycket annat vill jag skriva om under min semester. Behovet att skriva är envist och vackert i sin knasighet. Kanske kommer det också smyga sig in ett och annat inlägg om att jag inte finns och att det inte finns något att skriva om. Och då får det bli så. Allt ryms i Knasigheten. 

tisdag, februari 01, 2011

Kul att vara nybörjare igen

My life is my message.
Mahatma Ghandi

Jag dukar upp ett ofantligt smörgåsbord i min hjärna. Jag tror det är minst hundra meter långt och två meter brett. På fat efter fat lägger jag upp dom, lärarna, prästerna, psykologerna, coacherna, filosoferna och deras böcker, seminarier, metoder och ritualer. Vilken syn!

Jag tänker att det här är ju ändå bara dom jag har hört talas om. Ett litet axplock. Detta märkliga smörgåsbord står i en jättelik sal med stora fönster som vetter mot havet. Ovanför ingången till denna sal har jag skrivit - Här finns svaren!

Jag går in i salen och väljer en av fönsterplatserna. Jag är alldeles ensam här inne. Ingen annan vet om det här stället. Jo, dom vet att det är ett nedlagt och halvt förfallet konferenshotell. Men ingen vet vad som finns här inne. Jag tar en tallrik och går fram till det gigantiska bordet. Var skall jag börja? Jag blickar ut över ett oändligt antal uppläggningsfat. Det ser verkligen fantastiskt ut och det vattnas i munnen på mig. Jag försöker skaffa mig en sorts överblick. Jag har jobbat i flera dagar med att duka upp alla dom här rätterna. Sprungit som en vettvilling mellan det här jättelika bordet och min hjärnas överfulla skafferier, kylskåp och kokande grytor.

Finns det något mönster här? När jag höll på med uppdukandet var jag alldeles för upptagen för att lägga märke till några mönster. Framför varje fat har jag placerat små skyltar där det står namnet på böcker, artiklar, kurser, seminarier, föredrag, hemsidor, mp3-filer, YouTube-klipp och lärare. Jag har bemödat mig om att gruppera lärorna runt respektive lärare. Nu ser jag det uppenbara. Jag fattar inte att jag inte ägnat detta en tanke förrän nu. På dom fat där det står namnet på lärare ligger det små lyckokakor. En på varje fat. Små torra, oansenliga lyckokakor. Här har vi kanske ett sorts mönster. Lärarnas läror är överdådiga, inbjudande och aptitretande. Lärarna själva är bara små torra lyckokakor. Jag lägger märke till ett fat där det står Osho. Jag öppnar lyckokakan och läser vad som står på lappen. Där står - Mitt liv var en lång kamp från början till slut. Gång på gång fick jag ompröva allt jag trodde jag förstod. Livet slutade aldrig jävlas med mig. Visst hade jag kul också. Men ofta ville jag bara dra mig tillbaka och stänga ute världen vilket jag också gjorde under några perioder.

Jag funderar en stund över detta. Runt omkring Oshos lyckokaka står massvis med fat dignande av läckerheter. Hans böcker. Hans otaliga föredrag. Dom ser otroligt välsmakande ut. Men Osho själv. En liten torr lyckokaka med ett jävla råslit inuti. Det var vad det var. Ett råslit. Kampen mot livet. Och han förlorade till slut. Livet segrade. Det liv som så vackert talade genom honom. Detta är på inget vis ett försök att nedvärdera Osho, den man som väckte mitt hjärta och fick mig att påbörja den här galet branta och svåra klättringen som kallas andligt sökande.
Jag öppnar fler lyckokakor. Det står liknande saker i alla lyckokakorna.
- Jag trodde jag blivit en personifikation av sanningen, men så brakade hela helvetet löst när jag blev anklagad för att missbruka kokain.
- Jag kände att jag verkligen bidrog med något när det uppdagades att jag förskingrat en massa pengar.
- Jag kände mig som Guds frommaste tjänare när det kom fram att jag förgripit mig sexuellt på flera korgossar.
- Jag kände att jag var tvungen att börja från början och bygga en helt ny filosofi från grunden, när jag redan sålt hundratusentals böcker där jag präntat ner den slutgiltiga modellen som kunde förklara allt.

Andra vittnesmål var lite mer lågmälda. Vissa var ganska långrandig. Så här stod det på en lapp.
- Jag hade så många upplevelser av klarhet och frid som jag lyckades formulera i ord. Många blev inspirerade och överöste mig med tacksamhet. Men sedan kom dom tillbaka till mig, sökarna, ett halvår senare eller fem år senare och sade att dom återigen ramlat in i sina gamla destruktiva mönster. Dom sade att öppenheten nu var borta. Klarheten hade ersatts av förvirring. Nu hade dom återigen tappat intresset för att osjälviskt hjälpa andra och satt som förut och pillade sig i naveln. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag skrev en ny bok. Prövade nya grepp. Det gav resultat men jag var hela tiden osäker på om resultaten skulle bli bestående. Det blev dom sällan. Mycket sällan. Mina elever lämnade mig och gick till andra lärare. Hittade en ny revolutionerande metod som lovade snabb och enkel upplysning. Till slut drog jag mig tillbaka från offentligheten.
Dom sista åren av mitt liv var dom finaste. Jag hade inget behov av att säga något och ingen som krävde av mig att jag skulle svara på deras frågor. Jag slutade mitt liv med insikten att stillheten var svaret som jag aldrig lyckats formulera. Faktum är att stillheten var exakt vad jag försökte kommunicera i bok efter bok, Satsang efter Satsang. Men varje försök att formulera den förvrängde den till ännu en form av mental underhållning. Mina elever gick runt och pratade om stillhet dagarna i ända och ironin i det hela fick mig att må illa. Om det var en stilla retreat syntes det att dom pratade om stillhet inuti sina huvuden. Jag insåg att jag inte levt som jag lärde. Jag var den som pratade mest av alla. Men nu när jag är död lever jag som jag lär.

Hmm... Vilket märkligt budskap. Nu när jag är död lever jag som jag lär...

Plötsligt fick jag syn på ett litet fat där det stod Björn Clausen. En liten torr lyckokaka låg på fatet. Jag öppnade den och läste på lappen.
- Jag hade egentligen inte en susning om vad jag bloggade om. Men det var kul ändå ... ända tills jag insåg att jag inte hade en susning.
Den här Björn var väldigt mångordig. Jag övergick snart till att skumma texten men uppfattade vissa meningar som t.ex.
- Så länge jag pillade mig i naveln kände jag mig som ett med allt (mitt eget navelludd)
- Jag insåg att Nondualismen kunde utnyttjas som ett gömstället för såna som mig som tycker att världen är stor och skrämmande. Men nästan varje dag knackade livet på dörren (otroligt störande) och sade till mig att nu måste jag välja väg. Jag svarade att jag redan är hemma och inte behöver några vägar att vandra. Då sade livet. Javisst är du hemma. Men nu är det dags att öppna dörren och se vad som finns där ute i världen. Jag svarade att världen är en illusion. Då frågade livet -  Hur kan du veta det om du aldrig tittat upp från din egen navel?
Jag fortsatte att skumma men lade märke till meningar som dessa.
- Jag fick lust att spola ner all andlighet i toaletten och bli politiker istället.
- Jag fick lust att gå i katolskt kloster och bara tänka på Gud hela dagarna, tills jag insåg att jag aldrig skulle orka ta mig igenom all exegetisk litteratur.

Stackars sate tänkte jag. Men jag tröstade mig med att den här saten inte kan vara jag. Hur kan han vara det när jag kan iaktta honom som ett intressant men beklagansvärt objekt?
Men så insåg jag att det var precis såhär den där Björn Clausen gjorde för att lura sig själv. Obehagligt!

Jag öppnade lyckokaka efter lyckokaka. Överallt liknande budskap.
- Alla genvägar visade sig vara återvändsgränder
Gud så deprimerande! Jag blev helt besatt av att öppna lyckokakor. Jag letade efter  något mer lyckobringande!

Så kom jag fram till en tallrik där det stod Adyashanti. Jag öppnade lyckokakan och läste:
- Jag är en helt vanlig kille. Ingen andlig typ. På morgonen tar jag på mig mina jeans, min t-shirt, mina gymnastikskor och min lärarroll.
Just det ja. Det var sådana lärare jag letat efter.

Sedan kom jag till en tallrik där det stod Genpo Roshi. Jag tänkte: Ånej, det är ju den där killen som tjänar så äckligt mycket pengar på sin BigMind-grej. Men jag öppnade kakan ändå och började läsa. Jag gillade det jag läste. Han sade saker i stil med:
- När jag blev en andlig människa gömde jag undan min girighet och min tävlingsinstinkt i källaren. Allt som jag ansåg vara oandligt låste jag ner i källaren. Jag gick raka vägen upp till en bergstopp och där satt jag och var fri ifrån allting. I många år. Jag såg hur många människor försökte klättra upp för berget och ropade ner till dom att snabba på. Jag lovade dom att utsikten här uppifrån är mödan värd. Tipsade om vilken väg dom skulle välja. Men en dag ramlade jag ner från berget. Jag ramlade faktiskt raka vägen ner i källaren där jag mötte allt det där som jag lämnat bakom mig många år tidagare. Min girighet, min ärelystnad, m.m. Det var då jag blev Zenmästare. Nu är jag bara en helt vanlig kille som är som vem som helst. Jag sitter inte längre på min bergstopp och tittar ner på "dom andra". Jag känner mig inte speciell. Som alla andra tvingas jag jobba med min oandliga personlighet. Ett tag gjorde jag en stor grej av att vara så jäkla vanlig. Men det var också en tripp....

Jag skall börja runda av den här smörgårs-bords-grejen nu. Jag vet inte om det var nåt bra grepp men det var i alla fall kul att leka med.
Jag gillar vad Genpo Roshi säger i den här intervjun. Jag skiter i BigMind-processen just nu. Den är säkert bra. Jag minns att jag blev hög när jag testade för några år sedan. Den ligger uppdukad på ett stort fat och kan få det att vattnas i munnen på vem som helst. Men jag gillar det som stod i lyckokakan. Jag tror nästan jag gillar läraren mer än läran.

Genpo säger inte att det är onödigt att bestiga berget. Det är inte alls vad han säger. Han säger inte heller att några coola upplevelser i meditation är detsamma som att ha bestigit berget. Jag får mer förtroende för hans beskrivningar av 12-timmar-sittningar - månader i sträck - i decennier- än jag får för hans BigMind-grej. Jag tror att Ghandi hade en poäng när han sade - My life is my message. Jag känner att det här fokuset på läraren (istället för läran) är den medicin som kan bota mig från mitt vanemässiga sökande efter genvägar. Jag känner mig verkligen som en nybörjare idag. Jag vet ju inte ens vilken väg jag skall välja nu när det börjar bli brant på allvar. Dom insikter och upplevelser jag fått under mina få år på den här vägen ser jag som aptitretare. Som några iskalla gin o tonic före maten. Det känns kul att vara nybörjare igen.

Genpo kallar sin girighet för en skugga. Han säger inte att vem som helst har rätt att vara girig och ursäkta sig med att han försöker integrera sin skugga. Det är inte alls den känslan jag får. Han säger att han jobbar med girigheten. Och jag stör mig faktiskt inte längre på att BigMind-grejen är så himla kommersiell. Jag hoppas han snart kommer tillrätta med sin girighet.... För kanske kommer jag trots allt vilja åka på en BigMind-kurs någon gång. Och jag är inte gjord av pengar.
UA-3343870-1