tisdag, februari 01, 2011

Kul att vara nybörjare igen

My life is my message.
Mahatma Ghandi

Jag dukar upp ett ofantligt smörgåsbord i min hjärna. Jag tror det är minst hundra meter långt och två meter brett. På fat efter fat lägger jag upp dom, lärarna, prästerna, psykologerna, coacherna, filosoferna och deras böcker, seminarier, metoder och ritualer. Vilken syn!

Jag tänker att det här är ju ändå bara dom jag har hört talas om. Ett litet axplock. Detta märkliga smörgåsbord står i en jättelik sal med stora fönster som vetter mot havet. Ovanför ingången till denna sal har jag skrivit - Här finns svaren!

Jag går in i salen och väljer en av fönsterplatserna. Jag är alldeles ensam här inne. Ingen annan vet om det här stället. Jo, dom vet att det är ett nedlagt och halvt förfallet konferenshotell. Men ingen vet vad som finns här inne. Jag tar en tallrik och går fram till det gigantiska bordet. Var skall jag börja? Jag blickar ut över ett oändligt antal uppläggningsfat. Det ser verkligen fantastiskt ut och det vattnas i munnen på mig. Jag försöker skaffa mig en sorts överblick. Jag har jobbat i flera dagar med att duka upp alla dom här rätterna. Sprungit som en vettvilling mellan det här jättelika bordet och min hjärnas överfulla skafferier, kylskåp och kokande grytor.

Finns det något mönster här? När jag höll på med uppdukandet var jag alldeles för upptagen för att lägga märke till några mönster. Framför varje fat har jag placerat små skyltar där det står namnet på böcker, artiklar, kurser, seminarier, föredrag, hemsidor, mp3-filer, YouTube-klipp och lärare. Jag har bemödat mig om att gruppera lärorna runt respektive lärare. Nu ser jag det uppenbara. Jag fattar inte att jag inte ägnat detta en tanke förrän nu. På dom fat där det står namnet på lärare ligger det små lyckokakor. En på varje fat. Små torra, oansenliga lyckokakor. Här har vi kanske ett sorts mönster. Lärarnas läror är överdådiga, inbjudande och aptitretande. Lärarna själva är bara små torra lyckokakor. Jag lägger märke till ett fat där det står Osho. Jag öppnar lyckokakan och läser vad som står på lappen. Där står - Mitt liv var en lång kamp från början till slut. Gång på gång fick jag ompröva allt jag trodde jag förstod. Livet slutade aldrig jävlas med mig. Visst hade jag kul också. Men ofta ville jag bara dra mig tillbaka och stänga ute världen vilket jag också gjorde under några perioder.

Jag funderar en stund över detta. Runt omkring Oshos lyckokaka står massvis med fat dignande av läckerheter. Hans böcker. Hans otaliga föredrag. Dom ser otroligt välsmakande ut. Men Osho själv. En liten torr lyckokaka med ett jävla råslit inuti. Det var vad det var. Ett råslit. Kampen mot livet. Och han förlorade till slut. Livet segrade. Det liv som så vackert talade genom honom. Detta är på inget vis ett försök att nedvärdera Osho, den man som väckte mitt hjärta och fick mig att påbörja den här galet branta och svåra klättringen som kallas andligt sökande.
Jag öppnar fler lyckokakor. Det står liknande saker i alla lyckokakorna.
- Jag trodde jag blivit en personifikation av sanningen, men så brakade hela helvetet löst när jag blev anklagad för att missbruka kokain.
- Jag kände att jag verkligen bidrog med något när det uppdagades att jag förskingrat en massa pengar.
- Jag kände mig som Guds frommaste tjänare när det kom fram att jag förgripit mig sexuellt på flera korgossar.
- Jag kände att jag var tvungen att börja från början och bygga en helt ny filosofi från grunden, när jag redan sålt hundratusentals böcker där jag präntat ner den slutgiltiga modellen som kunde förklara allt.

Andra vittnesmål var lite mer lågmälda. Vissa var ganska långrandig. Så här stod det på en lapp.
- Jag hade så många upplevelser av klarhet och frid som jag lyckades formulera i ord. Många blev inspirerade och överöste mig med tacksamhet. Men sedan kom dom tillbaka till mig, sökarna, ett halvår senare eller fem år senare och sade att dom återigen ramlat in i sina gamla destruktiva mönster. Dom sade att öppenheten nu var borta. Klarheten hade ersatts av förvirring. Nu hade dom återigen tappat intresset för att osjälviskt hjälpa andra och satt som förut och pillade sig i naveln. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag skrev en ny bok. Prövade nya grepp. Det gav resultat men jag var hela tiden osäker på om resultaten skulle bli bestående. Det blev dom sällan. Mycket sällan. Mina elever lämnade mig och gick till andra lärare. Hittade en ny revolutionerande metod som lovade snabb och enkel upplysning. Till slut drog jag mig tillbaka från offentligheten.
Dom sista åren av mitt liv var dom finaste. Jag hade inget behov av att säga något och ingen som krävde av mig att jag skulle svara på deras frågor. Jag slutade mitt liv med insikten att stillheten var svaret som jag aldrig lyckats formulera. Faktum är att stillheten var exakt vad jag försökte kommunicera i bok efter bok, Satsang efter Satsang. Men varje försök att formulera den förvrängde den till ännu en form av mental underhållning. Mina elever gick runt och pratade om stillhet dagarna i ända och ironin i det hela fick mig att må illa. Om det var en stilla retreat syntes det att dom pratade om stillhet inuti sina huvuden. Jag insåg att jag inte levt som jag lärde. Jag var den som pratade mest av alla. Men nu när jag är död lever jag som jag lär.

Hmm... Vilket märkligt budskap. Nu när jag är död lever jag som jag lär...

Plötsligt fick jag syn på ett litet fat där det stod Björn Clausen. En liten torr lyckokaka låg på fatet. Jag öppnade den och läste på lappen.
- Jag hade egentligen inte en susning om vad jag bloggade om. Men det var kul ändå ... ända tills jag insåg att jag inte hade en susning.
Den här Björn var väldigt mångordig. Jag övergick snart till att skumma texten men uppfattade vissa meningar som t.ex.
- Så länge jag pillade mig i naveln kände jag mig som ett med allt (mitt eget navelludd)
- Jag insåg att Nondualismen kunde utnyttjas som ett gömstället för såna som mig som tycker att världen är stor och skrämmande. Men nästan varje dag knackade livet på dörren (otroligt störande) och sade till mig att nu måste jag välja väg. Jag svarade att jag redan är hemma och inte behöver några vägar att vandra. Då sade livet. Javisst är du hemma. Men nu är det dags att öppna dörren och se vad som finns där ute i världen. Jag svarade att världen är en illusion. Då frågade livet -  Hur kan du veta det om du aldrig tittat upp från din egen navel?
Jag fortsatte att skumma men lade märke till meningar som dessa.
- Jag fick lust att spola ner all andlighet i toaletten och bli politiker istället.
- Jag fick lust att gå i katolskt kloster och bara tänka på Gud hela dagarna, tills jag insåg att jag aldrig skulle orka ta mig igenom all exegetisk litteratur.

Stackars sate tänkte jag. Men jag tröstade mig med att den här saten inte kan vara jag. Hur kan han vara det när jag kan iaktta honom som ett intressant men beklagansvärt objekt?
Men så insåg jag att det var precis såhär den där Björn Clausen gjorde för att lura sig själv. Obehagligt!

Jag öppnade lyckokaka efter lyckokaka. Överallt liknande budskap.
- Alla genvägar visade sig vara återvändsgränder
Gud så deprimerande! Jag blev helt besatt av att öppna lyckokakor. Jag letade efter  något mer lyckobringande!

Så kom jag fram till en tallrik där det stod Adyashanti. Jag öppnade lyckokakan och läste:
- Jag är en helt vanlig kille. Ingen andlig typ. På morgonen tar jag på mig mina jeans, min t-shirt, mina gymnastikskor och min lärarroll.
Just det ja. Det var sådana lärare jag letat efter.

Sedan kom jag till en tallrik där det stod Genpo Roshi. Jag tänkte: Ånej, det är ju den där killen som tjänar så äckligt mycket pengar på sin BigMind-grej. Men jag öppnade kakan ändå och började läsa. Jag gillade det jag läste. Han sade saker i stil med:
- När jag blev en andlig människa gömde jag undan min girighet och min tävlingsinstinkt i källaren. Allt som jag ansåg vara oandligt låste jag ner i källaren. Jag gick raka vägen upp till en bergstopp och där satt jag och var fri ifrån allting. I många år. Jag såg hur många människor försökte klättra upp för berget och ropade ner till dom att snabba på. Jag lovade dom att utsikten här uppifrån är mödan värd. Tipsade om vilken väg dom skulle välja. Men en dag ramlade jag ner från berget. Jag ramlade faktiskt raka vägen ner i källaren där jag mötte allt det där som jag lämnat bakom mig många år tidagare. Min girighet, min ärelystnad, m.m. Det var då jag blev Zenmästare. Nu är jag bara en helt vanlig kille som är som vem som helst. Jag sitter inte längre på min bergstopp och tittar ner på "dom andra". Jag känner mig inte speciell. Som alla andra tvingas jag jobba med min oandliga personlighet. Ett tag gjorde jag en stor grej av att vara så jäkla vanlig. Men det var också en tripp....

Jag skall börja runda av den här smörgårs-bords-grejen nu. Jag vet inte om det var nåt bra grepp men det var i alla fall kul att leka med.
Jag gillar vad Genpo Roshi säger i den här intervjun. Jag skiter i BigMind-processen just nu. Den är säkert bra. Jag minns att jag blev hög när jag testade för några år sedan. Den ligger uppdukad på ett stort fat och kan få det att vattnas i munnen på vem som helst. Men jag gillar det som stod i lyckokakan. Jag tror nästan jag gillar läraren mer än läran.

Genpo säger inte att det är onödigt att bestiga berget. Det är inte alls vad han säger. Han säger inte heller att några coola upplevelser i meditation är detsamma som att ha bestigit berget. Jag får mer förtroende för hans beskrivningar av 12-timmar-sittningar - månader i sträck - i decennier- än jag får för hans BigMind-grej. Jag tror att Ghandi hade en poäng när han sade - My life is my message. Jag känner att det här fokuset på läraren (istället för läran) är den medicin som kan bota mig från mitt vanemässiga sökande efter genvägar. Jag känner mig verkligen som en nybörjare idag. Jag vet ju inte ens vilken väg jag skall välja nu när det börjar bli brant på allvar. Dom insikter och upplevelser jag fått under mina få år på den här vägen ser jag som aptitretare. Som några iskalla gin o tonic före maten. Det känns kul att vara nybörjare igen.

Genpo kallar sin girighet för en skugga. Han säger inte att vem som helst har rätt att vara girig och ursäkta sig med att han försöker integrera sin skugga. Det är inte alls den känslan jag får. Han säger att han jobbar med girigheten. Och jag stör mig faktiskt inte längre på att BigMind-grejen är så himla kommersiell. Jag hoppas han snart kommer tillrätta med sin girighet.... För kanske kommer jag trots allt vilja åka på en BigMind-kurs någon gång. Och jag är inte gjord av pengar.

7 kommentarer:

  1. Björn! Den HÄR texten skummade jag inte. :) Jäkligt bra skrivet.

    Jag gillade den här Genpo-intervjun av många olika anledningar, men först får jag erkänna att jag inte kände till den där BigMind-grejen. Kanske lika så bra det. Jag ser inte ens "zenmästaren" (även om jag vet att han är det), jag ser bara en människa. Det räcker fint så. :)

    SvaraRadera
  2. Eva!
    Tack <3
    Faktum är att den här BigMind-grejen är mycket mycket bra. Jag tror du skulle gilla den! Känner du till Hal och Sidra Stones Voice Dialogue? BigMind är en sorts zen/voicedialogue-fusion. Mycket mycket bra och jag menar allvar med att jag kan tänka mig att gå kurser i det här.
    Det där om girigheten har jag fått ryktesvägen egentligen. Det sägs att Genpo och hans kompis Bill Harris (Holosync-mannen) ordnade en BigMind-workshop i Las Vegas där biljetterna såldes till så höga priser att man tappade hakan. Mer vet jag egentligen inte. Men eftersom han pratar om sin girighet tyckte jag att det var värt att nämna....

    SvaraRadera
  3. Du skriver understundom som en Gud. Det här framkallar bilder. Roligt är det också. Undvik den där Genpo.

    SvaraRadera
  4. Jo jag vet vad voicedialogue är för något. Har för tillfället inga planer på BigMind. Full rulle här som du vet. :)) Härlig läsning iaf. <3

    SvaraRadera
  5. Perra!
    Bara några dagar efter att jag skrivit detta stod följande att läsa på Genpos hemsida:

    "Owning My Responsibility
    A Personal Statement from Genpo Merzel
    I have chosen to disrobe as a Buddhist Priest, and will stop giving Buddhist Precepts or Ordinations, but I will continue teaching Big Mind. I will spend the rest of my life truly integrating the Soto Zen Buddhist Ethics into my life and practice so I can once again regain dignity and respect. My actions have caused a tremendous amount of pain, confusion, and controversy for my wife, family, and Sangha, and for this I am truly sorry and greatly regret. My behavior was not in alignment with the Buddhist Precepts. I feel disrobing is just a small part of an appropriate response.
    I am also resigning as an elder of the White Plum Asanga. My actions should not be viewed as a reflection on the moral fabric of any of the White Plum members.
    As Genpo Merzel, I will continue to bring Big Mind into the world and to train and facilitate people who wish to study with me. I will not give up on, and will still be available for people who wish to continue studying with me as just an ordinary human being who is working on his own shadows and deeply rooted patterns.
    With great humility I will continue to work on my own shadows and deeply rooted patterns that have led me to miss the mark of being a moral and ethical person and a decent human being. I appreciate all the love and support as well as the criticism that has been shared with me. Experiencing all the pain and suffering that I have caused has truly touched my heart and been the greatest teacher. It has helped open my eyes and given me greater clarity around my own dishonest, hurtful behavior as well as my sexual misconduct. I recently entered therapy and plan to continue indefinitely with it. I am in deep pain over the suffering I have caused my wife, children, students, successors and Sangha.
    With Sadness and Love,
    D. Genpo Merzel

    SvaraRadera
  6. Eva!
    Mina planer på att åka på BigMind-kurs blev lite skakiga när jag läst Genpos bekännelse som står att läsa i kommentaren till Perra!
    Låter härligt med full rulle:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1