lördag, mars 26, 2011

Inte sant men intressant

Det går att uppfatta det lekfulla och vackra i alla människors berättelser. Alla kulturers och gruppers berättelser. Utan undantag.
Va!? 
Utan undantag?
Jaa.
Helt utan ansträngning kan en rigid och dömande berättelse uppfattas som rolig och varm. Det är ansträngande att bedöma berättelsers sanningshalt och vikt. Det är ansträngande att jämföra berättelser. Det är ansträngningen som kväver det vackra och lekfulla. Det är ansträngningen som lägger sig som en våt handduk över det varma och roliga.
Låter det som en fluffigt rosaskimrande metaberättelse?
Vid första anblicken ja.
Vid andra anblicken nja.
Vid tredje anblicken kan detta vara en ganska skrämmande metaberättelse eftersom den på sikt urholkar våra möjligheter att möta världen med ett fast grepp om våra imaginära referenspunkter och system. Man kan bli yr.
Yr av kärlek och fascination. Yr av komplexiteten. Yr av öppenheten.
Att skratta är att tillfälligt tappa greppet. Vi vet alla hur det känns. Vi vet alla att denna öppenhet endast är möjlig för oss i små doser. - Nej, men allvarligt talat, säger vi, yra efter en liten flygtur utan fotfäste och grepp. Låt oss vara realistiska, säger vi och krokar åter fast oss i våra imaginära referenspunkter - sanningarna - dom mentala, språkliga strukturerna. 
Tänk om vi börjar se vad vi gör när vi stramar upp oss och blir realistiska. Tänk om sanningarna och strukturerna börjar te sig allt mindre solida. Allt mer transparenta. Allt mer konstruerade. Inte längre som något vi tryggt kan greppa om. Vad händer då?
Blir flygturerna längre då?

Låt mig ta ett personligt exempel. Min berättelse om mitt sätt att förhålla mig till mina tankar och känslor. Den berättelse som gett näring till mitt intresse för meditation och mindfulness. Såhär låter en kortversion av denna berättelse med tillhörande underberättelser:
(Värt att notera är att detta är en berättelse om utveckling. Jag går från punkt A där jag mår dåligt till punkt B där jag kommer må som en prins) Här kommer den - berättelsen:

Först tror jag på mina tankar. Det finns ingen rymd mellan mig och mina tankar och känslor. Jag står och faller med mina tankar och känslor. Dom säger allt om mig. Jag kan inte uppleva min identitet som något som är oberoende av tankar och känslor. Om en känsla av ledsenhet kommer så betyder det att JAG ÄR ledsen. Jag kan inte se ledsenheten som något som kommer och går oberoende av mig. Jag kan inte se att JAG ÄR oavsett vilka känslor eller tankar som passerar. 
På något sätt planteras en ny berättelse i mitt huvud - berättelsen om att JAG ÄR oberoende av tankar och känslor. Men jag vill att det skall bli något mer än en berättelse. Jag vill att det skall bli min upplevda verklighet. Jag inser att jag behöver någon form av praktik. För att uppnå en permanent känsla av att JAG ÄR oberoende av tankar och känslor följer jag rådet att meditera. Sitter och iakttar hur tankar och känslor kommer och går. Lär mig att allt mer vila i det som alltid är här - JAG ÄR.
Jag över mindfulness. Flyttar uppmärksamheten från mina tankar och känslor till mina sinnesintryck. Jag blir stabilare - får lägre tyngdpunkt - eftersom uppmärksamheten flyttas från det mentala surret i huvudet ner i kroppen, ner i andningen, ner i känslan av liv i kroppen. Uppmärksamheten flyttas från något flyktigt till något som alltid är här. Till det JAG ÄR.

I många år nu har denna berättelse varit ett stabilt fotfäste för mig. Den har varit solid. Ogenomskinlig. Jag såg inte att det var en berättelse som vilken annan berättelse. Dessutom genererade den en massa ansträngande jämförande. Jag jämförde var jag var idag mot var jag var igår eller för ett år sedan, med avseende på hur identifierad jag var med tankar/känslor. Hur mycket rymd fanns det mellan mig och mina tankar/känslor? Jag jämförde mig också med andra. Jag tyckte synd om dom andra som inte hade någon rymd mellan sig och sina tankar/känslor. Jag ville hjälpa dom genom att försöka inspirera dom att börja meditera och öva mindfulness. Det var ansträngande, både för mig och dom. Men jag upplevde det inte som ansträngande. Jag upplevde det som viktigt och djupt meningsfullt. 

Detta stormens öga, detta fridfulla inre varande blev en sanning. Det blev en tidlös, gränslös och SANN identitet i motsats till en OSANN, mental och flyktig identitet. Ord som sann och osann är väldigt solida. VERSALER huggna i sten. Dom släpper inte genom något ljus. Att det sanna för alltid är beroende av det osanna kan tyckas uppenbart, men längtan efter att utrota det osanna döljer det uppenbara. 

Det uppenbara är ogripbart. 

Hur skall man alltså lära sig att förhålla sig på ett friare och mer lekfullt sätt till alla sorters berättelser?
Det känns konstigt för mig att svara på det. Jag är sällan fri och lekfull i mitt förhållande till världen. Men ibland blir jag sådär yr och full i skratt. Ibland tillsammans med andra men ofta i min ensamhet. Jag tror det handlar om vad man letar efter i en berättelse. Om man letar efter något som är coolt, ja då hittar man det. Nästan alltid.
Inspirationen till den här texten fick jag när jag läste om en filosof som heter Rorty. Det var dom här raderna som fångade mig:
"Rorty too has no time for grand theory and, in prototypically pragmatist fashion, is less interested in whether theories are true or false than whether they are useful and interesting. Philosophy for Rorty, is no more than a form of conversation ...."

Det var något i dom här orden som öppnade upp mig. Rorty ställer frågan - är detta intressant? - hellre än, - är detta sant?
På frågan, - är detta intressant kan man ju alltid svara JA. (Ibland får man leta länge) Och om man skall tro Eckhart Tolle så är det våra nej som stärker det fiktiva egot - som i sin tur är roten till allt ont. Är det sant? Nej, men det är intressant.

Alltså,
tips,
ställ frågan,
är detta intressant på något vis?

onsdag, mars 23, 2011

Det kliande pausmåendet

Imorgon skall jag ta tag i löpträningen igen! Blotta tanken gör att jag börjar ta form, att jag får en riktning, en mening, inspiration. Blotta tanken på att plotta resultaten i en excel-fil, se förbättringen, från vecka till vecka, skapar sköna strukturer i mig, får min kemi att ändras. Inspiration. Inflöde av inspirationshormoner. Belöning. The good stuff.

Nu skall jag skriva ett blogginlägg igen! Blotta tanken gör att mina tankar börjar få struktur, att jag får en riktning, en mening, inspiration. Belöning.

Två av tusentals spår till belöning.
Som att gå fram och skruva på kranarna till the good stuff.

Nu backar jag till den punkt där jag ännu inte valt spår. Jag backar till den punkt där kranarna till the good stuff ännu inte tagit form i medvetandet. Dopaminet ligger där i sina depåer och skvalpar lite lugnt. I väntan på signalen.
En sorts formlöshet. Avsaknad av plan, riktning, struktur. Avsaknad av inspiration. Det formlösa. Vem vill vara där?

I en kommentar till förra inlägget definierade Cecilia detta som pausmående. Ett kliande mående. Hon skrev - "Att bara kunna vara, i pausen, between inspirations, i tomheten, i planlösheten - ja... i Pausmåendet. Kan jag det - inte fan heller! Det kliar, kliar, kliar, kliar - vad är nästa stora grej? Nästa stora insikt?"

Detta gav mig paradoxalt nog inspiration att skriva igen! Inspiration att skriva om avsaknaden av inspiration. Och visst kliar det i mig att med avstamp i detta få svinga mig till nästa riktigt stora insikt! Det kliar, kliar, kliar, kliar ....

Att inte gå ut. Stanna hemma. Inte göra något speciellt. Inte känna något speciellt. Inte tänka något speciellt. Bara vara ... i DEN JÄVLA KLÅDAN. Vem vill det?

Ingen vill vara i den jävla klådan. Någon väntar på inspiration. Ingen kan låta bli att vänta på inspiration.
Nonduality säger att vår sanna identitet är denna "ingen" som vill vara i klådan utan att vänta på belöning. Det är vad nonduality-lärarna säger. Varenda en av dom. I alla fall om man lyssnar selektivt för att försöka  befästa en liten teori .... hahahaha

I radioprogrammet Tendens hörde jag idag en intervju med inredningsarkitekten Peter Hallén. Han har blivit känd som mannen som sålde allt. Han pratade om konsumtionssamhället. Det var underhållande att lyssna på honom. Han pratade om hålet i oss. Hålet som konsumtionen och ägandet misslyckas med att fylla. Han verkade tro att andlighet är en bättre väg än shopping. Jag är skeptisk till detta men misstänker att denna skepsis är vad jag just nu försöker fylla hålet med.

Nonduality säger att vi är det där hålet. Allt försvinner förr eller senare ner i hålet. Även hålet. Det hjälper inte om vi kallar det för medvetandet eller den dansande stillheten.
Vart tog stillheten från förra meditationretreaten vägen?
Gissa tre gånger!

Vad föredrar du? Kickarna eller det kliande pausmåendet mellan kickarna?
Med kickar menar jag inte bara drogrus, kärleksrus eller adrenalinrus. Kickar kan vara vadsomhelst som vi väntar på när vardagen är dassigt grå och meningslös. Salvan som får klådan att försvinna.

När jag stoppade in den här frågan i min hjärna satte den genast igång programmet rätt/fel och bra/dåligt. Att föredra kickarna måste ju helt uppenbart vara fel. Jag måste komma på nåt svar som gör att jag framstår som andligt avancerad.
Den här hjärnan är så löjligt förutsägbar ibland. Men en aspekt av detta är ju att jag också är urbota trött på att gå från kick till kick. DET mönstret är - i all sin allmänmänsklighet - fruktansvärt förutsägbart och tråkigt. På rent jävelskap får jag lust att sitta länge, länge och känna mig riktigt rejält uttråkad och rastlös. Just nu längtar jag riktigt efter dom där meningslöshetskänslorna som får allt att kännas grått och urvattnat..... Jag längtar efter att deka ner mig och aldrig ta tag i löpningen. Bara äta skräpmat och bli fet som en valross. Så fet att jag måste använda rollator för att ta mig mellan kylskåpet och soffan. Sedär, det blev ett omoget inlägg i hälsodebatten också. Det finns nämligen få saker som tråkar ut mig mer än prat om hur man skall äta och röra på sig för att få mer energi i vardagen.

fredag, mars 04, 2011

Alla grejer

Det här är grejen. Jag suger tag. Grejen suger tag i mig. Det håller ett tag. Men så släpper det. Ibland långsamt. Vidare till nästa grej. Suger tag i den. (Med grejer menar jag perspektiv, uttryck, språk och former med vars hjälp jag försöker hantera den galna, existentiella ångest som ridit mig i alla år). 
När jag har hittat grejen så kan jag andas ut en liten stund. Det kan vara ett coolt citat. Det kan vara en form av meditation. Det kan vara en förälskelse i en Guru. Det kan vara att be till Gud. Det kan vara blasfemi. Det kan vara att bära sitt kors. Det kan vara att ge fan i alltihopa och bara försöka inse att man är en vanlig jävla människa som slösat bort en massa tid på meningslöst, självupptaget trams som man kallat andligt sökande. 

Jag går från grej till grej. Jag har länge anat ett sorts mönster. Inte så svårt att se. Varje grej är en sorts reaktion på föregående grej. Såklart. 

Nu frågar du mig:
- Björn, varför tar du inte in alla grejerna på en gång? 
Jag blir stum. Du förtydligar:
- Alla dom här grejerna finns ju här ändå. Det gör ingen skillnad om du släpper det blasfemiska. Miljoner andra är blasfemiska just nu, precis i denna sekund. Vad spelar det för roll att du släpper det eller suger tag i det? 
- Ja men jag vill hitta min grej, svarar jag.
- Mänskligheten är en organism, säger du. Ingenting kan vara DIN grej. Alla grejer är mänsklighetens grejer hela tiden.
Jag smakar på detta. Det låter socialistiskt på något vis, men samtidigt oprövat och fräscht.
- Jag tror inte att jag kan ta in det, svarar jag. 
- Björn, det spelar ingen roll vilken grej du suger tag i. ALLA GREJERNA är här hela tiden. Kan du ta in det?
Jag känner efter. 
- Detta får mig att känna mig oerhört betydelselös. Som en liten hudcell på den här "mänsklighetens ofantligt stora organism". Som ett litet jävla mjäll som kan flagna bort vilken sekund som helst. 
- Den känslan är bara en av miljoner känslor som är här just nu. Det spelar ingen roll om du kan ta in det eller inte. Det bara är så. Samtidigt som du känner dig betydelselös och redo att flagna bort som ett litet mjäll, finns känslan av att vara Guds vackraste och mest unika mirakel. Miljoner människor känner så just nu. Människor som badar i sin älskades blick. Gråtande barn som blir hållna och tröstade av en kärleksfull förälder. En djup och innerlig känsla av att vara utvald och unik. Och samtidigt, i samma sekund, tynar miljoner människor bort i sin ensamhet, som blommor som inte fått vatten. Allt detta händer samtidigt. I samma mänsklighet. 

Jag försöker ta in. Det går inget vidare. Det är bara för mycket. Men det är samtidigt det sannaste och vackraste jag vet. Jag skulle vilja bli översvämmad av det. Samtidigt som jag är rädd. Jag vill ju hitta MIN grej. Göra MIN grej. Jag klarar inte av ALLA GREJER samtidigt. Jag går sönder. 

Jag känner in. Det är något ödsligt och tomt i mig nu. Som om vinden kan blåsa rakt igenom mig. Jag vill bli uppfylld. Intressant ord. Vackert ord. Miljoner människor känner så just nu. Att dom längtar efter att bli uppfyllda. På olika vis. 
Miljoner andra längtar efter att tömma sig. Befria sig. På olika vis. 
Allt detta samtidigt. 
ALLTING ALLTID samtidigt.
Det är befriande och skrämmande samtidigt. Jag vill gärna smaka. Men jag vågar inte. Jag luktar försiktigt. Det luktar sant. Det luktar bortom alla tvivel. 
UA-3343870-1