lördag, mars 26, 2011

Inte sant men intressant

Det går att uppfatta det lekfulla och vackra i alla människors berättelser. Alla kulturers och gruppers berättelser. Utan undantag.
Va!? 
Utan undantag?
Jaa.
Helt utan ansträngning kan en rigid och dömande berättelse uppfattas som rolig och varm. Det är ansträngande att bedöma berättelsers sanningshalt och vikt. Det är ansträngande att jämföra berättelser. Det är ansträngningen som kväver det vackra och lekfulla. Det är ansträngningen som lägger sig som en våt handduk över det varma och roliga.
Låter det som en fluffigt rosaskimrande metaberättelse?
Vid första anblicken ja.
Vid andra anblicken nja.
Vid tredje anblicken kan detta vara en ganska skrämmande metaberättelse eftersom den på sikt urholkar våra möjligheter att möta världen med ett fast grepp om våra imaginära referenspunkter och system. Man kan bli yr.
Yr av kärlek och fascination. Yr av komplexiteten. Yr av öppenheten.
Att skratta är att tillfälligt tappa greppet. Vi vet alla hur det känns. Vi vet alla att denna öppenhet endast är möjlig för oss i små doser. - Nej, men allvarligt talat, säger vi, yra efter en liten flygtur utan fotfäste och grepp. Låt oss vara realistiska, säger vi och krokar åter fast oss i våra imaginära referenspunkter - sanningarna - dom mentala, språkliga strukturerna. 
Tänk om vi börjar se vad vi gör när vi stramar upp oss och blir realistiska. Tänk om sanningarna och strukturerna börjar te sig allt mindre solida. Allt mer transparenta. Allt mer konstruerade. Inte längre som något vi tryggt kan greppa om. Vad händer då?
Blir flygturerna längre då?

Låt mig ta ett personligt exempel. Min berättelse om mitt sätt att förhålla mig till mina tankar och känslor. Den berättelse som gett näring till mitt intresse för meditation och mindfulness. Såhär låter en kortversion av denna berättelse med tillhörande underberättelser:
(Värt att notera är att detta är en berättelse om utveckling. Jag går från punkt A där jag mår dåligt till punkt B där jag kommer må som en prins) Här kommer den - berättelsen:

Först tror jag på mina tankar. Det finns ingen rymd mellan mig och mina tankar och känslor. Jag står och faller med mina tankar och känslor. Dom säger allt om mig. Jag kan inte uppleva min identitet som något som är oberoende av tankar och känslor. Om en känsla av ledsenhet kommer så betyder det att JAG ÄR ledsen. Jag kan inte se ledsenheten som något som kommer och går oberoende av mig. Jag kan inte se att JAG ÄR oavsett vilka känslor eller tankar som passerar. 
På något sätt planteras en ny berättelse i mitt huvud - berättelsen om att JAG ÄR oberoende av tankar och känslor. Men jag vill att det skall bli något mer än en berättelse. Jag vill att det skall bli min upplevda verklighet. Jag inser att jag behöver någon form av praktik. För att uppnå en permanent känsla av att JAG ÄR oberoende av tankar och känslor följer jag rådet att meditera. Sitter och iakttar hur tankar och känslor kommer och går. Lär mig att allt mer vila i det som alltid är här - JAG ÄR.
Jag över mindfulness. Flyttar uppmärksamheten från mina tankar och känslor till mina sinnesintryck. Jag blir stabilare - får lägre tyngdpunkt - eftersom uppmärksamheten flyttas från det mentala surret i huvudet ner i kroppen, ner i andningen, ner i känslan av liv i kroppen. Uppmärksamheten flyttas från något flyktigt till något som alltid är här. Till det JAG ÄR.

I många år nu har denna berättelse varit ett stabilt fotfäste för mig. Den har varit solid. Ogenomskinlig. Jag såg inte att det var en berättelse som vilken annan berättelse. Dessutom genererade den en massa ansträngande jämförande. Jag jämförde var jag var idag mot var jag var igår eller för ett år sedan, med avseende på hur identifierad jag var med tankar/känslor. Hur mycket rymd fanns det mellan mig och mina tankar/känslor? Jag jämförde mig också med andra. Jag tyckte synd om dom andra som inte hade någon rymd mellan sig och sina tankar/känslor. Jag ville hjälpa dom genom att försöka inspirera dom att börja meditera och öva mindfulness. Det var ansträngande, både för mig och dom. Men jag upplevde det inte som ansträngande. Jag upplevde det som viktigt och djupt meningsfullt. 

Detta stormens öga, detta fridfulla inre varande blev en sanning. Det blev en tidlös, gränslös och SANN identitet i motsats till en OSANN, mental och flyktig identitet. Ord som sann och osann är väldigt solida. VERSALER huggna i sten. Dom släpper inte genom något ljus. Att det sanna för alltid är beroende av det osanna kan tyckas uppenbart, men längtan efter att utrota det osanna döljer det uppenbara. 

Det uppenbara är ogripbart. 

Hur skall man alltså lära sig att förhålla sig på ett friare och mer lekfullt sätt till alla sorters berättelser?
Det känns konstigt för mig att svara på det. Jag är sällan fri och lekfull i mitt förhållande till världen. Men ibland blir jag sådär yr och full i skratt. Ibland tillsammans med andra men ofta i min ensamhet. Jag tror det handlar om vad man letar efter i en berättelse. Om man letar efter något som är coolt, ja då hittar man det. Nästan alltid.
Inspirationen till den här texten fick jag när jag läste om en filosof som heter Rorty. Det var dom här raderna som fångade mig:
"Rorty too has no time for grand theory and, in prototypically pragmatist fashion, is less interested in whether theories are true or false than whether they are useful and interesting. Philosophy for Rorty, is no more than a form of conversation ...."

Det var något i dom här orden som öppnade upp mig. Rorty ställer frågan - är detta intressant? - hellre än, - är detta sant?
På frågan, - är detta intressant kan man ju alltid svara JA. (Ibland får man leta länge) Och om man skall tro Eckhart Tolle så är det våra nej som stärker det fiktiva egot - som i sin tur är roten till allt ont. Är det sant? Nej, men det är intressant.

Alltså,
tips,
ställ frågan,
är detta intressant på något vis?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1