torsdag, april 21, 2011

Mustachprydda dagisfröknar som gillar stöveltramp

"Don't allow your mind to abide anywhere".
                                 Papaji, (H.W.L. Poonja)

Orden som kommer till mig nu vill inte stå stilla. Dom är barnsliga. Rörande. I rörelse. Det här som kallas sinnet (mind) (tankar, känslor, perception, uppmärksamhet m.m.) är som barn. Som ett dagis. På utflykt. På upptäcktsfärd. På äventyr. Med sin stränga dagisfröken. 

Tankarna leker med ovanstående citat. Tillåt inte sinnet att stanna någonstans säger Papaji. Är det ett förbud?
Är det stränga dagisfröken som pratar? 
Det klack till i mig när jag hörde dessa ord igår. Något lossnade. Papaji pratar inte om ett förbud även om det först låter så. Detta är tvärtom ett upphävande av förbud. Det är inre frihet. Oberoende av yttre omständigheter. Dagisbarn behöver visst lära sig att gå på led!
Tillbaka till metaforen. Stränga dagisfröken försöker få kontroll med hjälp av förbud. Hon vill att sinnet som helhet, denna ostyriga barnaskara, ska stanna upp i leken och inordna sig. Raka led. Raka i ryggen. - Spring inte omkring hela tiden, säger hon och snörper ihop munnen. Stå still. Såja.

Det är fascinerande med ordning och reda. Raka led. Gigantiska trupp-formationer. Marsch-musik. Svartvita filmklipp från 30-talets Berlin flimrar förbi. Stora öppna platser med många soldater med raka ryggar i mycket raka led. Führern står upp i sin blänkande svarta Mercedes Benz och hälsar sina trupper. Han är nöjd. Som en sträng dagisfröken med mustach.

Även om tusentals soldater tycks stå mycket rakt och mycket stilla så rör de på sig hela tiden. Formeras och upplöses. Cell för cell. Tanke för tanke. Ord för ord. Leden är aldrig raka och soldaterna står aldrig stilla. Det är bara som det ser ut från ett av otaliga perspektiv. Precis som med sinnet. När man dragit en slutsats. När man gjort ett val. Funnit en lösning. Då kan stränga dagisfröken vila, då är hon nöjd. Nöjd över att ha fått stopp på barnens lek, deras utforskande, deras äventyr. Det är en inbillad vila då hon nöjt kan klia sig i mustachen.

Att inte tillåta sinnet att vila. Vad betyder det? Är inte det motsatsen till Meditation?
Jag misstänker by the way att meditation är världens mest intetsägande begrepp.
Sinnet är oupphörlig rörelse. Liv. 
Stränga dagisfröken får gärna vara med och leka. Slappna av lite. Knäppa upp översta knappen. Men hon behöver inte. Det handlar inte om henne utan om min tro på henne. Det enda jag behöver göra är att släppa. Det låter som en lätt sak men när fingrarna kroknat och förtvinat i sitt grepp är det ett helvete att bända loss dom. 

Det känns som att mitt sinne tvångsmässigt letar efter viloplatser i form av slutsatser och lösningar. Det är rent mekaniskt. Även om det är uppenbart att det inte finns någon vila i sinnet fortsätter letandet efter en mental viloplats. Men dessa viloplatser är som mentala korthus. Jag vågar knappt andas när jag hittat dom. Måste sitta andlöst stilla för att inte hela härligheten skall rasa samman. Blir alldeles stel i hela sinnet. Likstel. Likgiltig inför allt som hotar att rasera denna sinnets konstruerade viloplats. Likgiltig eller rädd eller defensiv. Eller aggresiv. Med näbbar och klor måste vilan försvaras. Med tillflykt eller frånflykt. 

Jag zoomar ut lite och världen visar sig vara ett kokande inferno av galenskap. Galet levande. Allt snurrar med en hisnande hastighet. Galaxerna dansar salsa. Jag zoomar in. Samma sak. Varje atom är ett rykande inferno av gnistrande liv. I synapsklyftorna mellan frontallobsneuronen där slutsatserna konstruerats pågår mikrokosmiska fyrverkerier. Vi pratar om slagfält här. Inte viloplatser. 

"Don't allow your mind to abide anywhere", säger Papaji. Tillåt dig inte att tro på jultomten. Det är vad jag hör honom säga. Lugnande slutsatser är lika fiktiva som jultomten.

Men letandet fortsätter i detta sinne. Kanske måste det vara så. För att sinnet inte skall koka. Jag vet inte. Det kanske är något att vara tacksam över. Men något säger mig att sinnet till sin natur ÄR kokande. Så varför inte bara låta det koka på?

Och här kommer föreställningen om subjektet in. The Self. I am. Self Inquiry är rogivande. Vad bevittnar sinnets puttrande, kokande rykande natur? 

Jaa, vad ser allt detta? Vad är orört av allt detta? Vad är detta stormens öga - eller hjulets nav - om inte min identitet?

Här går jag i fällan.
Om och om igen.
I en mental föreställning om att jag är DET som ser allt detta och ändå förblir orörd. Men jag inser att också det är ett korthus, en mentalt konstruerad viloplats. Något som sinnets mustachprydda dagisfröken gillar. Hon gillar budskap. Sånt som går att hålla sig till. Hon vill vara lärare, hon vill ha en lära och hon vill ha elever. Som hon kan få pli på. Raka ryggar i raka led, det går hon igång på. Stöveltramp och marschmusik får henne att rysa. Av välbehag.

Intervjun med Papaji varifrån citatet kommer börjar med frågan:
- If you had to sum up your teaching in one or two sentences, what would they be?
- No teaching, no teacher, no student.

Jag har aldrig fattat det där. Det låter koolt. Absolut. Men jag har aldrig fattat. Jag tror grejen är att det är obegripligt. Inget att gripa tag i. Som ett levande sinne utan tro på en sträng dagisfröken. Intervjun med Papaji fortsätter såhär:

- Then what are we doing here?
- To find out who you are.

Så det finns en riktning. Framåt. Bakåt. Uppåt. Neråt. Utåt. Inåt. Spelar mindre roll men jag tippar på inåt. Jed McKenna säger framåt. Hursomhelst, en riktning finns där. Tills jag är hemma. Men hemma är ingen mental viloplats och tills det här sinnet slutar njuta av sådana kommer skrivandet här att fortsätta. Så länge jag får rysningar av mentala truppformationer, stöveltramp och marschmusik kommer nonduality-obsessandet rulla på. Detta sökande är inte över förrän stränga dagisfröken har rakat av sig mustachen, knäppt upp översta knappen och bjudit upp mig till dans.

- Abide as the Self. Så sade Ramana, Papajis lärare. Och jag tycker Papaji förtydligar detta för mig när han säger - Don't allow your mind to abide anywhere.
Nej, nu får jag sluta. Annars börjar jag bygga något av detta. Ett viloplats där sinnet kan abajda. Ajabaja....

Don't allow your mind to abide anywhere.

onsdag, april 06, 2011

Oförsonligheten

Vi är många som är trötta på orden. Vi är många som hellre vill gräva i jorden. Sätta frön. Se dom växa. Sätta tänderna i dom saftiga frukterna. Lyssna till porlande bäckar eller bäras med av musikens trollkraft. Det enkla ordlösa livet. Vilken tramsig myt men ack så härlig. Som spralliga apor som busar med varandra i träden vill vi vara. Som idisslande kor på ängen. Vi vill hellre titta på molnen och råma. Vi vill jaga. Känna hungern riva i tarmarna. Smyga i buskarna. Hoppa på vårt byte och sätta tänderna i det. Som predatorer. Eller så vill vi vara som träd som vajar i vinden eller som vargar som ylar mot månen. Vi är trötta på orden. Stackars oss. Vi är många som känner så ibland. Vi vill hellre sjunga och dansa. Galet och uppsluppet eller stillsamt och melankoliskt. Följa livets ordlösa flöde. Vad nu det är om inte en verbal föreställning som verkar lockande.

Men jag låter mig inte luras av detta rosseauiska svärmeri. - Trams! säger jag och slår näven i bordet. Jodå, jag ser mycket fram emot att totalrenovera mitt torp. Hammare och spik. Blåslagen tumme och värkande rygg. Det här har jag byggt kan jag säga sedan. Enkelt och rejält. Nybyggarromantik. En karl som inte kan bygga sitt eget hus är ingen riktigt karl. Där kan jag sedan sitta i fönstret och skjuta ett rådjur i arla morgonstund. Skottet ett eko från svunna generationer av jägare. Där kan jag plocka svamp och bär och minnas hur det var för hundra tusen år sedan. Minnas med kroppen. Leka med samlargenerna.
- Trams! Jag är en grubblare. Jag älskar att tänka. Tänka så hårt och länge att hjärnan kokar. Tänka så passionerat att jag inte hinner laga mat. Bara en tallrik fil och flingor utan att ta blicken från boken. Jag älskar det! Jag är förälskad i orden.

Ordleda är inget att bry sig om. Det går över. Bara att ta nya tag. En riktig tänkare som jag deppar inte ihop för lite ordleda. Ordleda är som träningsvärk. Det tränar man bort genom att tänka lite extra intensivt i några dagar. Jag längtar efter att tänka så det hettar till i örsnibbarna. Det gör det när jag blir upphetsad. Djupa tankar hetsar upp mig.
Som det här med en "tänkt" dimension bortom orden. Den ter sig så lockande. Både i sin pre-verbala och sin trans-verbala tappning. Med andra ord, att vara som en bäbis eller som en upplyst mystiker. Är det samma sak? Det är en ganska tråkig fråga men ok. Det var vad som kom upp nu. Låt mig tänka över den. Jag är så sugen på att tänka nu att nästan vad som helst duger. Freud trodde att mystik var regression. Ett försvar. När man inte orkar hantera livets komplexitet (eller är trött på livet) längtar man tillbaka till livmodern där det var varmt och skönt och problemfritt. Konfliktfritt. Så man svälter sig på sinnesintryck och sitter i stillhet och fokuserar på sin andning tills man blir alldeles nollställd. Obeskrivligt nollställd på ett obeskrivligt skönt sätt. Det kallas Samadhi. Och det finns inga ord för det eftersom språkcentrat i hjärnan har stängt ner. Tyst och skönt som i en livmoder.

Vad tror jag om en tänkt dimension bortom orden? Jag tycker Freuds teorier om oceaniskt medvetande som regression låter ganska tråkiga. Jag vill inte tänka mer på det just nu. Jag vill tänka på något annat, på det oförsonliga i min natur. De eviga konflikterna. Ordledan och ordpassionen. I samma kropp. Längtan efter meditationsretreat och längtan efter en ny filosofibok i samma kropp. Smärtan i det oförsonliga.

Längtan efter att fly den här världen, sitta på en fjälltopp, ensam, utan media, utan dator, utan mobil utan kontakt, utan samtal med andra, utan samtal med mig själv, eremiten. Endast samla ved och fixa mat. Bära upp livsförnödenheter till min koja i fjällsluttningen.
Eremiten finns i mig. Det finns några i eremiter i min släkt också. Jag har det i generna. Helt klart.
Längtan efter att skita i alla andra, längtan efter att alla andra skall skita i mig. Läntan efter att tyna bort i ensamhet. Dö bort från världens galenskap. Dö bort från min egen galenskap. Bortglömd. Av andra och av mig själv.

Och i samma kropp denna heta längtan efter världen. Längtan efter att lämna ensamheten där uppe i bergskojan och gå ner i dalen. Till en varm famn. Längtan efter skratt och gemenskap och tillhörighet. Längtan efter att bli sedd, älskad, ihågkommen. Längtan efter världens galenskap. Längtan efter att ge och få. Att få bry mig om andra och att andra skall bry sig om mig. Längtan efter att stå på scenen. Längtan efter att få sitta i publiken.

Och så längtan efter försoning. Denna galna längtan efter försoning. Att eremiten och den sociala varelsen skall försonas. Dom tar kål på varandra och på mig. Sliter mig i stycken. Denna försoning vill jag tänka fram, känna fram och agera fram. Föda fram eller döda fram. Jag är beredd att göra vad som helst för att en försoning skall kunna äga rum. Tarot, astralresor, filosofi, meditation, yoga, tarmrensning och kärlek. Vad som helst är jag beredd att prova. Och jag provar. Och jag tror. Och jag ber. Och jag ger. Och jag känner försoningen smeka mig, vagga mig. Ett litet tag. Men sedan blossar konflikten upp igen. För evigt tudelad. Ett krig utan slut. Måste jag ta livet av mig? Eller måste jag låta livet ta mig? Överlåta mig eller kämpa? Ånej! Ser ni inte. Nya strider nalkas. Välsigna eller förbanna? Buddha eller Zorba? Zorba the Buddha (Osho) eller Påven? Närvaro eller frånvaro? Mind eller no-mind? Ängsbacka eller Mundekulla? Eckhart Tolle eller Aydashanti? Eller båda eller ingendera?

Nondualismen. Den har jag provat också. Länge har jag gått den vägen. Bara ordet nondualism, mättat med försoning svalkar mig. Vaggar mig.
Vad är jag? Är jag vågdalarna eller vågtopparna som kommer och går? Som alltid tycks stå i motsatsförhållande till varandra. Eller är jag vattnet? Försoningens vatten. Samma vatten i uppgång som i nedgång. På ytan och i djupet. I rörelse och i vila. Samma försoningens vatten. Jag drack det. Jag flöt omkring i det. Länge länge.
Jag trodde att försoningens vatten blivit min identitet. Om den våg jag såg ut att vara slogs sönder mot stranden skulle jag förbli vatten. Så intalade jag mig. På många olika sätt. Med hjälp av många olika röster.

Men så tänkte jag. Trots att jag visste att det var dumt att tänka. Men jag kunde inte låta bli. Jag visste att jag bara skulle vara. Vara försoningens vatten. Jag tänkte på stranden - "den andra". Jag tänkte på himlen - "den andra". Det skavde. Metaforen knakade. - Men det är bara en metafor Björn. Fingret som pekar mot månen. Titta inte på fingret. Titta på månen. Månen och fingret - två. Metaforen och verkligheten . två. Dualismen genomsyrade allt. Också enhetsupplevelser i stilla meditation och vackra möten. Som konstrast till upplevelser av separation i konfliktfyllda möten. Och så löftet om försoning. En försoning som redan fanns här - sades det. Som jag redan var. Som jag inte kunde undfly. Allt är perfekt. Redan. Utan början, utan slut. Jag rabblade. Jag lyssnade. Jag överlämnade mig. Men inte helt. Försoningen var nära men inte helt och hållet här.
Jag blev en misslyckad nondualist.

Mitt sökarhelvete är längtan efter försoning.

Men så kom det några ord till mig. Inte sorlet från en bäck. Inte skrattet från ett litet barn. Nej, klara distinkta ord som bildade en filosofiskt resomenang. Igår kom dom och lade sig tillrätta i jorden. Jag vet inte vad som kommer gro ur detta. Ord från en kul och galen filosof som heter Zizek. Citatet kommer från Edward Berges blogg där han vältrar sig i härligt upphetsande tankar kring postmodernism och integral teori. Men framför talas det klarspråk om försoningen. Med ord som skiner likt en nyslipad knivsegg.

"... For Hegel, the fundamental motor of time and becoming is dialectical reconciliation of the members of a binary oppositional pair in virtue of which each one tends to pass into the other on a higher level. But Žižek rejects Hegel's invocation of "reconciliation" of opposites in a happier harmony. For Žižek the next step, the negation of the negation, does not mean a step up (aufheben) to a higher plane of unity but instead a more radically negative negation in which we are led to see that this mutual antagonism is all there is and that we are going to have to work through it. The unreconciled is real and the real is unreconciled. The only reconciliation is to reconcile ourselves to the irreconcilable, to admit that there is no reconciliation, and to come to grips with it. The negation of the negation leaves us with a deeper negation, not with an affirmation. It is not that the spirit is first whole, then wounded, then healed; rather such healing as is available to it comes by getting rid of the idea of being whole to begin with. The antithesis is already the synthesis..."

Jag vet som sagt inte vad som kommer gro ur detta. Otroligt nog upplever jag en vila i detta som är så enkel och självklar att jag blir alldeles stilla. Men inte stilla på det där sluta-tänka-stillhets-sättet. Stilla och fullt av liv. Det här kräver ingen ansträngning. För någon kanske det här språket känns ansträngande. Men då är mitt tips följande. Ta i lite för helvete! Det är värt mödan. Där jag är nu öppnar detta alla dörrar på vid gavel. Om jag vågar gå ut genom dom eller inte återstår att se.
UA-3343870-1