torsdag, april 21, 2011

Mustachprydda dagisfröknar som gillar stöveltramp

"Don't allow your mind to abide anywhere".
                                 Papaji, (H.W.L. Poonja)

Orden som kommer till mig nu vill inte stå stilla. Dom är barnsliga. Rörande. I rörelse. Det här som kallas sinnet (mind) (tankar, känslor, perception, uppmärksamhet m.m.) är som barn. Som ett dagis. På utflykt. På upptäcktsfärd. På äventyr. Med sin stränga dagisfröken. 

Tankarna leker med ovanstående citat. Tillåt inte sinnet att stanna någonstans säger Papaji. Är det ett förbud?
Är det stränga dagisfröken som pratar? 
Det klack till i mig när jag hörde dessa ord igår. Något lossnade. Papaji pratar inte om ett förbud även om det först låter så. Detta är tvärtom ett upphävande av förbud. Det är inre frihet. Oberoende av yttre omständigheter. Dagisbarn behöver visst lära sig att gå på led!
Tillbaka till metaforen. Stränga dagisfröken försöker få kontroll med hjälp av förbud. Hon vill att sinnet som helhet, denna ostyriga barnaskara, ska stanna upp i leken och inordna sig. Raka led. Raka i ryggen. - Spring inte omkring hela tiden, säger hon och snörper ihop munnen. Stå still. Såja.

Det är fascinerande med ordning och reda. Raka led. Gigantiska trupp-formationer. Marsch-musik. Svartvita filmklipp från 30-talets Berlin flimrar förbi. Stora öppna platser med många soldater med raka ryggar i mycket raka led. Führern står upp i sin blänkande svarta Mercedes Benz och hälsar sina trupper. Han är nöjd. Som en sträng dagisfröken med mustach.

Även om tusentals soldater tycks stå mycket rakt och mycket stilla så rör de på sig hela tiden. Formeras och upplöses. Cell för cell. Tanke för tanke. Ord för ord. Leden är aldrig raka och soldaterna står aldrig stilla. Det är bara som det ser ut från ett av otaliga perspektiv. Precis som med sinnet. När man dragit en slutsats. När man gjort ett val. Funnit en lösning. Då kan stränga dagisfröken vila, då är hon nöjd. Nöjd över att ha fått stopp på barnens lek, deras utforskande, deras äventyr. Det är en inbillad vila då hon nöjt kan klia sig i mustachen.

Att inte tillåta sinnet att vila. Vad betyder det? Är inte det motsatsen till Meditation?
Jag misstänker by the way att meditation är världens mest intetsägande begrepp.
Sinnet är oupphörlig rörelse. Liv. 
Stränga dagisfröken får gärna vara med och leka. Slappna av lite. Knäppa upp översta knappen. Men hon behöver inte. Det handlar inte om henne utan om min tro på henne. Det enda jag behöver göra är att släppa. Det låter som en lätt sak men när fingrarna kroknat och förtvinat i sitt grepp är det ett helvete att bända loss dom. 

Det känns som att mitt sinne tvångsmässigt letar efter viloplatser i form av slutsatser och lösningar. Det är rent mekaniskt. Även om det är uppenbart att det inte finns någon vila i sinnet fortsätter letandet efter en mental viloplats. Men dessa viloplatser är som mentala korthus. Jag vågar knappt andas när jag hittat dom. Måste sitta andlöst stilla för att inte hela härligheten skall rasa samman. Blir alldeles stel i hela sinnet. Likstel. Likgiltig inför allt som hotar att rasera denna sinnets konstruerade viloplats. Likgiltig eller rädd eller defensiv. Eller aggresiv. Med näbbar och klor måste vilan försvaras. Med tillflykt eller frånflykt. 

Jag zoomar ut lite och världen visar sig vara ett kokande inferno av galenskap. Galet levande. Allt snurrar med en hisnande hastighet. Galaxerna dansar salsa. Jag zoomar in. Samma sak. Varje atom är ett rykande inferno av gnistrande liv. I synapsklyftorna mellan frontallobsneuronen där slutsatserna konstruerats pågår mikrokosmiska fyrverkerier. Vi pratar om slagfält här. Inte viloplatser. 

"Don't allow your mind to abide anywhere", säger Papaji. Tillåt dig inte att tro på jultomten. Det är vad jag hör honom säga. Lugnande slutsatser är lika fiktiva som jultomten.

Men letandet fortsätter i detta sinne. Kanske måste det vara så. För att sinnet inte skall koka. Jag vet inte. Det kanske är något att vara tacksam över. Men något säger mig att sinnet till sin natur ÄR kokande. Så varför inte bara låta det koka på?

Och här kommer föreställningen om subjektet in. The Self. I am. Self Inquiry är rogivande. Vad bevittnar sinnets puttrande, kokande rykande natur? 

Jaa, vad ser allt detta? Vad är orört av allt detta? Vad är detta stormens öga - eller hjulets nav - om inte min identitet?

Här går jag i fällan.
Om och om igen.
I en mental föreställning om att jag är DET som ser allt detta och ändå förblir orörd. Men jag inser att också det är ett korthus, en mentalt konstruerad viloplats. Något som sinnets mustachprydda dagisfröken gillar. Hon gillar budskap. Sånt som går att hålla sig till. Hon vill vara lärare, hon vill ha en lära och hon vill ha elever. Som hon kan få pli på. Raka ryggar i raka led, det går hon igång på. Stöveltramp och marschmusik får henne att rysa. Av välbehag.

Intervjun med Papaji varifrån citatet kommer börjar med frågan:
- If you had to sum up your teaching in one or two sentences, what would they be?
- No teaching, no teacher, no student.

Jag har aldrig fattat det där. Det låter koolt. Absolut. Men jag har aldrig fattat. Jag tror grejen är att det är obegripligt. Inget att gripa tag i. Som ett levande sinne utan tro på en sträng dagisfröken. Intervjun med Papaji fortsätter såhär:

- Then what are we doing here?
- To find out who you are.

Så det finns en riktning. Framåt. Bakåt. Uppåt. Neråt. Utåt. Inåt. Spelar mindre roll men jag tippar på inåt. Jed McKenna säger framåt. Hursomhelst, en riktning finns där. Tills jag är hemma. Men hemma är ingen mental viloplats och tills det här sinnet slutar njuta av sådana kommer skrivandet här att fortsätta. Så länge jag får rysningar av mentala truppformationer, stöveltramp och marschmusik kommer nonduality-obsessandet rulla på. Detta sökande är inte över förrän stränga dagisfröken har rakat av sig mustachen, knäppt upp översta knappen och bjudit upp mig till dans.

- Abide as the Self. Så sade Ramana, Papajis lärare. Och jag tycker Papaji förtydligar detta för mig när han säger - Don't allow your mind to abide anywhere.
Nej, nu får jag sluta. Annars börjar jag bygga något av detta. Ett viloplats där sinnet kan abajda. Ajabaja....

Don't allow your mind to abide anywhere.

4 kommentarer:

  1. Otroligt bra blogg! Riktigt längesedan jag läste något som på något sätt varit plitat med sådan genialitet.
    Intressant dessutom, tycker jag som i grund och botten tycker hela den här andliga grejen - meditation, terapi, att hitta sig själv, Osho etc etc - bara handlar om båg och manipulation.
    Keep up the good work dude!

    SvaraRadera
  2. Jag önskar dig en fin Påsk Björn.

    SvaraRadera
  3. Johan!
    Tack!
    Jag tycker också att "den här andliga grejen" väldigt ofta kommer att handla om manipulation av sinnet. Man konstruerar saker i huvudet. Det är kul och spännande att experimentera med sinnet på olika sätt. Men i längden? Nja.
    Är inte livet precis som det utvecklar sig utan att vi går in och mixtrar, minst lika kul och spännande? Det är vad jag börjar fråga mig.

    SvaraRadera
  4. SoF!
    Jag önskar dig också en fin påsk! Vädret här i Göteborg går ju inte att klaga på :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1