onsdag, april 06, 2011

Oförsonligheten

Vi är många som är trötta på orden. Vi är många som hellre vill gräva i jorden. Sätta frön. Se dom växa. Sätta tänderna i dom saftiga frukterna. Lyssna till porlande bäckar eller bäras med av musikens trollkraft. Det enkla ordlösa livet. Vilken tramsig myt men ack så härlig. Som spralliga apor som busar med varandra i träden vill vi vara. Som idisslande kor på ängen. Vi vill hellre titta på molnen och råma. Vi vill jaga. Känna hungern riva i tarmarna. Smyga i buskarna. Hoppa på vårt byte och sätta tänderna i det. Som predatorer. Eller så vill vi vara som träd som vajar i vinden eller som vargar som ylar mot månen. Vi är trötta på orden. Stackars oss. Vi är många som känner så ibland. Vi vill hellre sjunga och dansa. Galet och uppsluppet eller stillsamt och melankoliskt. Följa livets ordlösa flöde. Vad nu det är om inte en verbal föreställning som verkar lockande.

Men jag låter mig inte luras av detta rosseauiska svärmeri. - Trams! säger jag och slår näven i bordet. Jodå, jag ser mycket fram emot att totalrenovera mitt torp. Hammare och spik. Blåslagen tumme och värkande rygg. Det här har jag byggt kan jag säga sedan. Enkelt och rejält. Nybyggarromantik. En karl som inte kan bygga sitt eget hus är ingen riktigt karl. Där kan jag sedan sitta i fönstret och skjuta ett rådjur i arla morgonstund. Skottet ett eko från svunna generationer av jägare. Där kan jag plocka svamp och bär och minnas hur det var för hundra tusen år sedan. Minnas med kroppen. Leka med samlargenerna.
- Trams! Jag är en grubblare. Jag älskar att tänka. Tänka så hårt och länge att hjärnan kokar. Tänka så passionerat att jag inte hinner laga mat. Bara en tallrik fil och flingor utan att ta blicken från boken. Jag älskar det! Jag är förälskad i orden.

Ordleda är inget att bry sig om. Det går över. Bara att ta nya tag. En riktig tänkare som jag deppar inte ihop för lite ordleda. Ordleda är som träningsvärk. Det tränar man bort genom att tänka lite extra intensivt i några dagar. Jag längtar efter att tänka så det hettar till i örsnibbarna. Det gör det när jag blir upphetsad. Djupa tankar hetsar upp mig.
Som det här med en "tänkt" dimension bortom orden. Den ter sig så lockande. Både i sin pre-verbala och sin trans-verbala tappning. Med andra ord, att vara som en bäbis eller som en upplyst mystiker. Är det samma sak? Det är en ganska tråkig fråga men ok. Det var vad som kom upp nu. Låt mig tänka över den. Jag är så sugen på att tänka nu att nästan vad som helst duger. Freud trodde att mystik var regression. Ett försvar. När man inte orkar hantera livets komplexitet (eller är trött på livet) längtar man tillbaka till livmodern där det var varmt och skönt och problemfritt. Konfliktfritt. Så man svälter sig på sinnesintryck och sitter i stillhet och fokuserar på sin andning tills man blir alldeles nollställd. Obeskrivligt nollställd på ett obeskrivligt skönt sätt. Det kallas Samadhi. Och det finns inga ord för det eftersom språkcentrat i hjärnan har stängt ner. Tyst och skönt som i en livmoder.

Vad tror jag om en tänkt dimension bortom orden? Jag tycker Freuds teorier om oceaniskt medvetande som regression låter ganska tråkiga. Jag vill inte tänka mer på det just nu. Jag vill tänka på något annat, på det oförsonliga i min natur. De eviga konflikterna. Ordledan och ordpassionen. I samma kropp. Längtan efter meditationsretreat och längtan efter en ny filosofibok i samma kropp. Smärtan i det oförsonliga.

Längtan efter att fly den här världen, sitta på en fjälltopp, ensam, utan media, utan dator, utan mobil utan kontakt, utan samtal med andra, utan samtal med mig själv, eremiten. Endast samla ved och fixa mat. Bära upp livsförnödenheter till min koja i fjällsluttningen.
Eremiten finns i mig. Det finns några i eremiter i min släkt också. Jag har det i generna. Helt klart.
Längtan efter att skita i alla andra, längtan efter att alla andra skall skita i mig. Läntan efter att tyna bort i ensamhet. Dö bort från världens galenskap. Dö bort från min egen galenskap. Bortglömd. Av andra och av mig själv.

Och i samma kropp denna heta längtan efter världen. Längtan efter att lämna ensamheten där uppe i bergskojan och gå ner i dalen. Till en varm famn. Längtan efter skratt och gemenskap och tillhörighet. Längtan efter att bli sedd, älskad, ihågkommen. Längtan efter världens galenskap. Längtan efter att ge och få. Att få bry mig om andra och att andra skall bry sig om mig. Längtan efter att stå på scenen. Längtan efter att få sitta i publiken.

Och så längtan efter försoning. Denna galna längtan efter försoning. Att eremiten och den sociala varelsen skall försonas. Dom tar kål på varandra och på mig. Sliter mig i stycken. Denna försoning vill jag tänka fram, känna fram och agera fram. Föda fram eller döda fram. Jag är beredd att göra vad som helst för att en försoning skall kunna äga rum. Tarot, astralresor, filosofi, meditation, yoga, tarmrensning och kärlek. Vad som helst är jag beredd att prova. Och jag provar. Och jag tror. Och jag ber. Och jag ger. Och jag känner försoningen smeka mig, vagga mig. Ett litet tag. Men sedan blossar konflikten upp igen. För evigt tudelad. Ett krig utan slut. Måste jag ta livet av mig? Eller måste jag låta livet ta mig? Överlåta mig eller kämpa? Ånej! Ser ni inte. Nya strider nalkas. Välsigna eller förbanna? Buddha eller Zorba? Zorba the Buddha (Osho) eller Påven? Närvaro eller frånvaro? Mind eller no-mind? Ängsbacka eller Mundekulla? Eckhart Tolle eller Aydashanti? Eller båda eller ingendera?

Nondualismen. Den har jag provat också. Länge har jag gått den vägen. Bara ordet nondualism, mättat med försoning svalkar mig. Vaggar mig.
Vad är jag? Är jag vågdalarna eller vågtopparna som kommer och går? Som alltid tycks stå i motsatsförhållande till varandra. Eller är jag vattnet? Försoningens vatten. Samma vatten i uppgång som i nedgång. På ytan och i djupet. I rörelse och i vila. Samma försoningens vatten. Jag drack det. Jag flöt omkring i det. Länge länge.
Jag trodde att försoningens vatten blivit min identitet. Om den våg jag såg ut att vara slogs sönder mot stranden skulle jag förbli vatten. Så intalade jag mig. På många olika sätt. Med hjälp av många olika röster.

Men så tänkte jag. Trots att jag visste att det var dumt att tänka. Men jag kunde inte låta bli. Jag visste att jag bara skulle vara. Vara försoningens vatten. Jag tänkte på stranden - "den andra". Jag tänkte på himlen - "den andra". Det skavde. Metaforen knakade. - Men det är bara en metafor Björn. Fingret som pekar mot månen. Titta inte på fingret. Titta på månen. Månen och fingret - två. Metaforen och verkligheten . två. Dualismen genomsyrade allt. Också enhetsupplevelser i stilla meditation och vackra möten. Som konstrast till upplevelser av separation i konfliktfyllda möten. Och så löftet om försoning. En försoning som redan fanns här - sades det. Som jag redan var. Som jag inte kunde undfly. Allt är perfekt. Redan. Utan början, utan slut. Jag rabblade. Jag lyssnade. Jag överlämnade mig. Men inte helt. Försoningen var nära men inte helt och hållet här.
Jag blev en misslyckad nondualist.

Mitt sökarhelvete är längtan efter försoning.

Men så kom det några ord till mig. Inte sorlet från en bäck. Inte skrattet från ett litet barn. Nej, klara distinkta ord som bildade en filosofiskt resomenang. Igår kom dom och lade sig tillrätta i jorden. Jag vet inte vad som kommer gro ur detta. Ord från en kul och galen filosof som heter Zizek. Citatet kommer från Edward Berges blogg där han vältrar sig i härligt upphetsande tankar kring postmodernism och integral teori. Men framför talas det klarspråk om försoningen. Med ord som skiner likt en nyslipad knivsegg.

"... For Hegel, the fundamental motor of time and becoming is dialectical reconciliation of the members of a binary oppositional pair in virtue of which each one tends to pass into the other on a higher level. But Žižek rejects Hegel's invocation of "reconciliation" of opposites in a happier harmony. For Žižek the next step, the negation of the negation, does not mean a step up (aufheben) to a higher plane of unity but instead a more radically negative negation in which we are led to see that this mutual antagonism is all there is and that we are going to have to work through it. The unreconciled is real and the real is unreconciled. The only reconciliation is to reconcile ourselves to the irreconcilable, to admit that there is no reconciliation, and to come to grips with it. The negation of the negation leaves us with a deeper negation, not with an affirmation. It is not that the spirit is first whole, then wounded, then healed; rather such healing as is available to it comes by getting rid of the idea of being whole to begin with. The antithesis is already the synthesis..."

Jag vet som sagt inte vad som kommer gro ur detta. Otroligt nog upplever jag en vila i detta som är så enkel och självklar att jag blir alldeles stilla. Men inte stilla på det där sluta-tänka-stillhets-sättet. Stilla och fullt av liv. Det här kräver ingen ansträngning. För någon kanske det här språket känns ansträngande. Men då är mitt tips följande. Ta i lite för helvete! Det är värt mödan. Där jag är nu öppnar detta alla dörrar på vid gavel. Om jag vågar gå ut genom dom eller inte återstår att se.

10 kommentarer:

  1. Tack. Vacker text med klurigt innehåll.

    Postmodern apofatisk mystik, och jävlar anamma, lite kshatriyakraft som rekonsilieras med brahmantänk.

    Korsdrag syresätter. Cirkelsläpp ozonlyfter.

    Det är alltid bara dosen som avgör om något är eller blir giftigt.

    När blir det en överdos av tankar, postmodernism, bloggande, verbalt självklander, myspysaltruism, pendelrörelser, snickrande, shackrande, ?

    Finns det något som aldrig kan överdoseras?

    Är spelkramp alla gifters fader,
    och kan det någonsin vara giftigt att ge upp?

    Gift med verkligheten. LD50 för overkligheten är, ja vad då? Kur mot kur-ra-göm-man? Och vad döljer sig i det ordet, Solgudens kur gömmer mannen? Lika botar lika eller är det lealösa lik? Homeopatisk utspäddhet kickstartar bara de trosvissa som tillåter sig dissa orsak-verkan, men för de sprickontologiska mc-gängen är det i gifternas rus synerna uppenbarar sig.

    Att släppa släppet. Att släppa sig helt enkelt.

    Och hitta det efterlängtade alkemiska elixiret gömt i äggmöksdimman efter att den skringrats sig.

    "Stort är mörkret kring mitt hjärta
    hård är dagen, svart och kall!
    Kall går skuggan kring mitt huvud -
    ljuvlig är skuggan på Hagberga fall!
    Å - hur jag styvnar i en svepning av trasor -
    ingen i byn vet hur det är fatt -
    Å - sträck er raka, ben som brinna -
    ensliga vägar - godnatt!" Dan Andersson

    SvaraRadera
  2. Björn!
    Tack för alla orden, läser och ler igenkännande.

    "We shall not cease from exploration
    And the end of all our exploring
    Will be to arrive where we started
    And know the place for the first time"
    -T. S Eliot

    PS. Lyssnat mycket på Adya på sistone och finner stor vila där. Upptäckte storheten i Living the Truth och Divine Indifference (free mp3) - bland annat! :))

    SvaraRadera
  3. Försoningen! Tänkte ut mig själv ur vetenskapens oförsonande kruka. Visst Björn! Vila vid denna källa kännetecknar världen utanför krukan. Vägen dit är lång och mödosam och kämpandet verkar fortsätta tills vi kommer ut. Märkligt! Frihet och försoning! Dualism fängslar. Vi är inne och källan är ute. Först då källan är ett med oss är vi fria. Först när källan känns igen som klirr och virr arbetar källan omsatt inom oss. Först när klirr och kurr och surr känns igen som värmen inom oss följer källan oss. Vila vid denna källa!

    Vila vid denna källa! Genom att komma ut ur vetenskapens kruka skapar vi försoning. Vila vid denna källa lycksaliggör oss. Vila du, vila jag, vila alla. Fred och frihet. Fler och fler fruar finner sina makar. Fler och fler män finner sina fruar. Hemligheten ligger väldigt långt ifrån sanningen så som vi uppfostrats att tro. Sanningen ligger närmare än vi tror. Sanningen ligger vi vilande vid varje natt. Källan! Vännen som vi längtar efter är livskamraten, den eviga livskamraten!

    Ut ur vetenskapens kruka kan vi bara ta oss tillsammans med honom eller henne. Vår livskamrat och själsvän. Flickor kan lyfta på slöjan och kyssa Kristus. Pojkar kan lyfta på slöjan och kyssa jungfru Maria. Du som kysser Kristus kommer att vara jungfru Maria och du som kysser jungfru Maria kommer att vara Kristus. Friheten erbjuds oss precis där, i kyssen! Kyssen är tongivande eftersom den visar vägen till försoning. Det försonade tillståndet är det ursprungliga tillståndet. Människor som kommer till jorden erbjuds frufällor och känslan av skådespelets förlustelser vilseleder människor. Vi älskar varandra som vore vi den andra hälften av oss själva. Människan kommer aldrig finna sin andra hälft i en annan människa. Sanningen ligger närmare än vi tror. Sanningen ligger i föreningen mellan skedar av vatten och skedar av vin. Evigt vatten serveras via fötterna och evigt vin serveras via tredje ögat. De två förenas i den eviga källan. Den eviga källan under handen på solar plexus.

    Forts. följer.....

    SvaraRadera
  4. Vila vid denna källa och servera dig själv evighetens vatten och evighetens vin. Sanningens barn kommer att födas där i den tveeggade källans flöde och bli ETT barn. Ett barn som förenar flödet från Kristi blod och flödet från moder jords vatten. Formeln för denna försoning finns i fostervattnet! Vännen som kristus och jungfru maria är, formas i detta fostervatten. Vännen som kristus är döps i detta fostervatten och vännen som maria är döps i detta fostervatten. Vännen som kommer att försonas med oss kommer genom oss.

    Vördnadsfullt försonas vi med den inre frälsaren, döpt i den eviga källans vatten. Försoningen blir fulländad genom kyssen. Vännen vi längtar efter växer upp formad av fostervattnets formel. Människan möter vännen med öppna armar och kyssvänliga läppar. Sanningens ögonblick är här. Vi är försonade och återförenade med skapelseögonblicket. Så kommer vi fria människor svårmodet på spåren. Svårmodet är våra egna fotspår. När vi kommer svårmodet på spåren kommer vi att vandra tillsammans med oss själva, i våra egna spår som en hel människa. Vandringen leder raka vägen ut ur krukan. Samma väg som vi kom in. Den väg som leder in leder också ut.

    Jag längtar precis som du efter orden. Jag längtar efter urspråket, det som alla kunde tala innan språkförbistringarna vid Babels torn. Jag längtar efter att skenet ska sluta bedra. Jag längtar efter att verkligen höra och verkligen se. Formeln finns där under handen på solar plexus. Men det är upp till oss att låta vin och vatten försonas inom oss och skapa förutsättningar för formelns skapelse att komma till uttryck. Formelns skapelse är du och jag och alla människor. Vatten är livsglädje och kreativitet. Vin är gudomlig nektar som befruktar vår själ. Sanningens barnaskara är på väg att födas. Skarpsynta och hörsamma! Frälsningens tid är här! Tack!
    Drick ditt vin när du vilar vid denna källa och ta emot själsvännen med öppna armar. Vårda sanningens barn så att han eller hon växer upp och kommer dig till mötes. Vännen kommer växa upp och lotsa dig likt ingen annan guru i världen. Då tvivlar vi inte längre. Värmen är här för att stanna med klarsynthet och hörsamhet. Sanna mina ord!
    TACK

    SvaraRadera
  5. Pierre!
    Jo, det finns dödliga doser av tänkande. Men tänkandet kan återuppstå från de döda. Så det är inget att oroa sig för :)
    Äggmöksdimman har skingrat sig här. Och enkelheten rynkade aldrig ens på näsan åt stanken.
    Jag läste din kommentar flera gånger och språkcentrat i min hjärna dansade av förtjusning:) Dina ord dansar Pierre!
    Och tack för raderna från Dan Andersson!

    Här kommer några ord från Avadhut Gita som säger det jag inte kan säga.

    "I'm not unlearned, nor am I learned;
    I don't remain silent, nor do I say anything.
    How then, can I speak of true or false doctrines?
    My nature is Freedom; there's no maya to me."

    SvaraRadera
  6. Eva!
    Precis så, PRECIS. Jag älskar T.S. Elliot!
    Och så älskar jag Avadhut Gita. Här kommer några rader jag vill dela med dig:

    "Know well that, in samadhi, all things are One;
    Know also that I'm unaffected by the attainment or non-attainment of samadhi.
    How, then, can I speak of union or separation?
    My nature is Freedom; there's no maya to me."

    Vilken lycka att andras ord kan ta vid där ens egna tar slut.

    SvaraRadera
  7. Jennyli!
    "Vila vid denna källa." Precis!
    Du skriver det om och om igen. Och så enkelt är det. Det finns bara en källa och den finns inom varje människa.
    Svårmodet är borta nu och dom rabiessmittade tankehundarna har sprungit sin väg. Men jag har inte blivit smittad. Dom bet mig aldrig. Vill du veta en hemlighet?
    Lova att inte säga något om detta till någon!
    Ok, jag viskar nu. - tankehundarna h a r i n g a t ä n d e r....

    SvaraRadera
  8. Ha ha ha..helt underbart! Vem skulle behöva vara rädd om vi visste det. Vill du veta en annan sak.. det finns inga monster under sängen heller. Det är ju orsaken till alla våra rädslor. Den största illusionen av dem alla. Vi tror på något som inte finns! Vi lägger all vår energi på något som inte finns. Kräksjukan är också en illusion! Eller? Vi har sjukdomar och kriser i världen dock, men kriser kommer av en brist. Fugan är fullkomlig. Livet är fullkomligt men folket kompenserar sin ofullkomlighet med sjukdomar. Snett. Snett. Snett. Varför gör vi det? Vad är det som saknas? Saknas, saknas inte, saknas, saknas inte. Vad är det som saknas?

    Ofullkomlighet är lika konstruktivt som fullkomlighet. Vi låter oss konstrueras ur den form som vi ger oss själva. Skapelsen kompenserar krisen eller bristen tillfälligt utan ledning, slumpmässigt. Vi är vad vi äter. Vi kompenseras för bristen, men utan kontroll. Saknas något måste något tillföras. Formen måste fyllas med något. Varför inte fylla formen med Jesus Kristus! Detta är vad som saknas. Vi måste börja förstå trovärdigheten bakom Kristus Jesus. Trosföreställningar hindrar oss att se den tvärvetenskapliga varelsen för vad den är. Viska gärna i mitt öra förtroende. Viska klockrena ord! När vi hör förtroendefulla ord talar Kristus Jesus. Du är formad av detta förtroende. Verksam och lycksalig!

    SvaraRadera
  9. hehe, tack för läsningen
    jag hittade ett femtital existensialist-böcker i soprummet från någon avhoppad filosof (?). Kanske något för dig att sätta tänderna i..Derrida, sartre, Kirkegaard... Själv orkar jag nog inte med det, kanske får jag några tior för dem på antikvariatet. Men jag ska nog ströläsa lite, och minnas mina kurser i kulturvetenskap jag gick. Mina högskolestudier kom till mig som en knytnäve i magen när jag var på vipassana och gretfreedom-retreat. Hjärnan - vad ska man ha den till? Ja det är väl bara någon slags omväxlingscentral mellan 'awareness' och illusionen, eller? En fördelardosa, eller språkmaskin kanske. Men den stod inte högt på dessa kurser kändes det som. Men det var väl bara en idé framskapad av min illusoriska person, förstås.

    SvaraRadera
  10. DLE!
    Ja tack! Tankarna är hungriga som vargar. Tackar inte nej till ett sådant skrovmål! Speciellt Derridas är jag intresserad av.

    SvaraRadera

UA-3343870-1