tisdag, maj 31, 2011

Att lyfta sig själv i håret

Jag skall på Advaitakurs i Göteborg med Nukunu till helgen. http://www.youarethat.dk/schedule.htm
Vad har jag för förkunskaper? Har jag pluggat?
Jag hade kunnat tillägga ett haha efter dessa frågor. För att dom i sin kontext är löjeväckande. Men varför är dom det?

För att det inte funkar så. Så mycket har jag lärt mig. När jag var på Moojis retreat i Stockholm förra året skrattade jag i smyg åt en man som satt med block och penna och förde anteckningar.
Men varför skrattade jag? Varför kan man inte lära sig Advaita?
Därför att det är som att försöka lyfta sig själv i håret. Advaita är Sanskrit och betyder "inte två". En person som skall lära sig något. Det blir två.

Självklart kan man lära sig massor om den vedantiska, religiösa kontext ur vilken Advaita vuxit fram,
om Adi Shankaras liv och leverne,
om alla de olika successioner av lärljungar som kommer från Shankara,
om subtila skillnader i hur de undervisar,
om de rigorösa förberedelser Advaita-elever traditionellt fick gå igenom och varför,
om vad som hände när traditionell Advaita kom till västvärlden, vad som hände när Advaita kom att smälta in i en eklektisk blandning av olika nondualistiska/monistiska traditioner som Zen, Sufism och Taoism,
om vad som hände när denna eklektiska nondualism kom att kokas ner till den simplistiska, slogan-betonade retorik som används på vår tids Satsanger,
osv, osv.
Jag kan lite om allt detta men har mycket kvar att lära. Om jag skulle vilja. Mest kan jag om simplistisk, slogan-betonad satsang-retorik.

Men inget av detta är vad Advaita egentligen handlar om. Att därmed antyda att jag vet vad det egentligen handlar om känns pinsamt. Men jag struntar i det, rodnar och säger att Advaita egentligen handlar om identitet.
Advaita är en identitetskontroll. Punkt.

Var finns det här SUBJEKTET, detta jag som har en relation till en värld av objekt?
Jag hittar en muskulär "själv-kontraktion" i kroppen kopplad till en mental föreställning om ett jag. Jag hittar en referenspunkt för perceptioner, känslor och tankar.
Det är objekt.
Jag hittar en skog av advaitakoncept om VAD VI EGENTLIGEN ÄR.
Också objekt.
Jag hittar hiskeligt subtila aningar om vad rent medvetande och närvaro är.
Också objekt.
Jag hittar slutsatsen att subjektet inte går att lokalisera vilket upphäver dualismen.
Också objekt.
Jag hittar finurligt formulerade slutsatser om att subjektet och objekten är samma sak.
Också objekt.
Jag hittar vackert formulerade metaforer om att objekten är vågor i det hav som är subjektet.
Också objekt.
Jag hittar inspirerande historier om hur MEDVETENHETEN om frånvaron av ett lokaliserbart subjekt spränger separationens och rädslans murar och skapar fritt flöde åt kärlekens och lekfullhetens virvlande ocean av liv och ... bla bla bla
Också objekt.

Inget av detta handlar om mig, subjektet.

Tillbaka till frågan om vad jag har för förkunskaper i Advaita. Jag har fattat det som att Advaita handlar om mig. Varför skall jag då bemöda mig om alla dessa objekt?
Borde jag inte bara sluta kommentera, resonera, dra slutsatser och helt enkelt hålla tyst?
"Be still and know ... ".
Shut the f**k up.
Jag känner på mig att det är vad Nukunu skulle råda mig till.
Jag skall göra det nu. Om jag inte kommer fortsätta prata i sömnen.

onsdag, maj 25, 2011

Nedlåtenhet i söndagskostym

Något av det pinsammaste jag gör är att se ner på andra människor. Och det gör jag ofta. Just nu till exempel ser jag ner på människor som ser ner på andra utan att vara medvetna om det eller erkänna det. Vad bra JAG är som är medveten om att jag ser ner på andra - och vågar erkänna det. Jag har minsann kommit en bit på väg.
Jag får lust att slå något hårt i huvudet på mig själv.

Jag minns när jag lärt mig meditera och detacha från mina tankar. Fri och nyfrälst ville jag upplysa dom som var fängslade av sina tankar. Att vilja upplysa andra är nedlåtenhet i söndagskostym. Du kan inte tänka själv så låt mig tänka åt dig. Eller ännu värre, du känner inte ditt eget hjärta så låt mig hjälpa dig känna det. - Meditera och läs den här boken av Eckhart Tolle sade jag. Eller ännu värre, - Läs den här texten av Björn Clausen. 
Fy satan så dumt. 

Istället för att slå något hårt i huvudet på mig själv skall jag ta mig en allvarlig titt på det här. Det känns just nu mer angeläget än något andligt fluff med makt att förföra och fördumma. Hur vet man att ett andligt budskap är fördummande fluff? Man väntar fem år och checkar in ifall det då fortfarande känns relevant. 

Jag var och lyssnade på Dalai Lama när han var i Göteborg 2005. Som jag minns det ville han att vi skulle föreställa oss att vi går runt i öknen, ensamma, vilsna och törstiga. Plötsligt får vi syn på en annan människa. Vilken glädje! Någon att prata med. Kanske vet denna människa hur långt det är till närmaste ställe där det finns mat och vatten. 
Det där väckte en känsla i mig som fortfarande känns relevant mer än fem år senare. En känsla fri från allt vad nedlåtenhet heter.

Jag blir helt matt när jag tänker på alla de sorters människor jag ser ner på och skulle vilja upplysa. Jag orkar inte räkna upp alla här. Jag nöjer mig med ett lysande exempel. Så kallade andliga människor som inte är medvetna om att dom ser ner på andra. Såna som vill hjälpa oss att släppa in Jesus i våra liv eller såna som vill hjälpa oss att inse att vi redan är perfekta som vi är. Dom som vill att vi skall inse att vi är perfekta är extra irriterande. Om vi nu är perfekta behöver vi väl för fan inte köpa någon annans fluffiga floskler om perfektion. Om Jesus vill komma in i våra liv så klarar han väl av det själv även om han bara är hälften så bra som det påstås.

Den här texten börjar gå käpprätt åt pipsvängen märker jag. För vad jag sysslar med just nu är inget annat än att torgföra hur insiktsfull jag själv är och hur dumma andra människor är. Men det får gå åt pipsvängen. Jag klarar inte av att ta mig upp ur det här insikts-träsket. Jag kommer gå under här. Sugas ner i dyn och kvävas. Och det är lika bra det. För jag känner på mig att något kommer överleva. Detta något börjar allt mer ta form. 

En helt vanlig människa, ganska snäll men full av fel och brister. En människa som förr eller senare kommer dö, förhoppningsvis inte alltför ensam och bitter, på något hem där maten förhoppningsvis är ok och personalen inte allt för stressad.

Såhär känns det just nu. Det känns som att hjärnan är sprängfylld av überviktiga insikter som vill ut. Och det är något så förmätet med denna längtan efter att torgföra insikter att jag skäms. Jag skäms över att jag i och med denna text sätter mig över dom som fortsätter torgföra insikter medan dom låtsas som att det regnar. Vadå förmätet säger dom? Jag vill ju bara hjälpa. - Om du vill hjälpa mig kan du klippa gräsmattan och bära ut soporna, vill jag svara. Och jag skäms för det också. Men vem fan skäms inte någon gång. Detta äckliga behov av att känna sig speciell. Ett behov som också är ack så vanligt. Allt är ack så vanligt. Speciellt det speciella. 

Det finns såklart en baksida av nedlåtenheten också. Eller framsida om man hellre vill det. - Nähä, säger du det Björn, o du insiktsfulle.

Framsidan av nedlåtenheten (se jag kan inte hejda mig) är behovet av att sätta andra på piedestal. Behovet av att falla på knä vid en annan människas fötter. Det behovet finns såklart här också. It's a package deal. Alla dessa Gurus och inspiratörer och karismatiska gårdfarihandlare med säcken full av goda råd om kärlek, pengar, evigt liv eller andlig upplysning. Jag älskar dom. Jag älskar att dom ser ner på mig. Trots att jag är så liten ser dom mig. Just mig. Vilken tur jag har. Vilken ynnest att få klippa deras gräsmatta och bära ut deras sopor. 

Det är fan sjukt. 
Nej det är det inte. Det är inte sjukt. Det är mänskligt. Helt normalt. Inte ett dugg speciellt. 

Det är helt normalt att tro att man inte kan tänka och känna själv. Det är också helt normalt att komma på att man faktiskt kan tänka och känna själv. Jag skall börja med det nu. Jag tror att jag har åldern inne.
Jag ser att det här får konsekvenser. För det som gäller för mig måste också gälla för andra. Om jag kan tänka och känna själv kan andra också göra det. 

lördag, maj 21, 2011

Farbror R bygger sandslott

Jag drömmer att en skalle uppenbarar sig. Inuti skallen ligger en hjärna. Något som kallas reduktionism tar form som en spöke inuti hjärnan, tillsammans med sin motsats - icke-reduktionism. Dessa två spöken tycker om att busa runt i hjärnans sandlåda. Dom kastar sand på varandra. Reduktionismen, farbror R, får sand i ögat, blir skitarg och slår icke-reduktionismen i huvudet, hårt. Farbror R pustar ut. Äntligen lite lugn och ro. Nu kan farbror R bygga sitt sandslott i fred.
Och vilka grejer han bygger. Han bygger en kock som står och lagar soppa. - Kryddorna är allt, säger kocken bestämt. Han lägger i lite kryddor i soppan. I soppan framträder en värld av ljusvarelser som flödar i och ur varandra. Allt som finns är liv som flödar genom liv. Ett förunderligt vackert och komplext kaleidoskopiskt dansnummer.
I denna soppa finns ingen tid. Där finns varken början eller slut. Varken innanför eller utanför.

Jag drömmer att jag är denna soppa av dansande ljus. Men det vet jag inte.
Jag finns inuti en skalle. Men det vet jag inte.
När kocken skall låta mig sjuda lägger han på ett hårbeklätt lock. Men det vet jag inte.

I denna soppa finns varken ett jag eller en kock eller några kryddor eller ett lock. Där finns varken begrepp som "inuti huvudet" eller "utanför huvudet".
Om någon säger till mig att min dansande, kaleidoskopiska ljusvärld uppstår inuti mitt huvud medan det finns en verklig värld där ute - förstår jag ingenting. Där finns ingen som kan förstå eller något att förstå. Rösten är som fågelkvitter. Rösten som försöker tala mig tillrätta finns varken inuti eller utanför mitt huvud. Rösten är bara kvittrande ljud. Ljuden är bara dansande liv och liv är varken vad det är eller vad det inte är.
Varken enkelt eller svårt. Varken ingenting eller någonting.
Varken bliss eller obliss.

Kocken strör i några nya kryddor. Och nu händer miraklet. Nu börjar universums mest skruvade tripp. Hör och häpna! Milda makter! Håll i hatten!
Fram träder ett huvud. Det växer upp på en hals. Kreativiteten flödar. Från ingenstans framträder begreppen "inuti huvudet" och "utanför huvudet". Från ingenstans framträder ett jag inuti huvudet och en kock utanför huvudet! Detta är sanslöst. Och det är roligt. Fram träder saker därute som är hårda. Någon säger: - När du blundar och tänker att du står på gatan och låter en buss köra över dig, händer ingenting med din kropp. Bussen i huvudet är mjuk. Men om du öppnar ögonen, går ut på gatan och låter en buss köra över dig, blir det kladdigt. Den bussen är hård. Det är skillnad ser du, på "inuti huvudet" och "utanför huvudet". Skillnad på mjuka och hårda bussar.

Wow! Detta är otroligt. Vilken tripp! En ny värld.
Jag drömmer att jag vill vara här en stund och leka och upptäcka.

Och sedan vaknar jag. Och gissa om min förvåning när jag upptäcker att jag är kvar i denna märkliga värld med hårda och mjuka saker. En värld fylld av många miljarder jag-upplevelser som puttrar runt inuti skallar där det upplevs finnas hårda och mjuka objekt. Både inuti och utanför dessa skallar. Vilket mirakel! Vad var det egentligen för kryddor som kocken lade i denna soppa?

onsdag, maj 04, 2011

Slutsatser tillfälligt slut hos leverantören

Jag har sökt slutsatsfabriken idag och fått följande besked. Det är osäkert om dom kommer fortsätta producera slutsatser. Det finns flera anledningar till detta. För det första har dom under lång tid samlat på sig klagomål från kunder över hela världen som är missnöjda med att slutsatserna inte håller i längden. Ända sättet att få slutsatserna att hålla är att stänga in sig i ett kassaskåp och sitta där och hålla i slutsatsen hela tiden. Och det är inte så många som är roade av det. Det är vad som visat sig.
En annan sak är att dom som drar slutsatser - slutsatsdragarna - har börjat säga upp sig. Den ena efter den andra. Dom säger att dom blir helt slut av att dra slutsatser dagarna i ända. Slutsatsdragandet innebär slutet för utforskande och nyfikenhet. För att kunna dra en slutsats måste man sluta utforska nya perspektiv.

Det var det besked jag fick. Jag sitter just nu och funderar över vad jag skall dra för slutsats av detta....
UA-3343870-1