tisdag, maj 31, 2011

Att lyfta sig själv i håret

Jag skall på Advaitakurs i Göteborg med Nukunu till helgen. http://www.youarethat.dk/schedule.htm
Vad har jag för förkunskaper? Har jag pluggat?
Jag hade kunnat tillägga ett haha efter dessa frågor. För att dom i sin kontext är löjeväckande. Men varför är dom det?

För att det inte funkar så. Så mycket har jag lärt mig. När jag var på Moojis retreat i Stockholm förra året skrattade jag i smyg åt en man som satt med block och penna och förde anteckningar.
Men varför skrattade jag? Varför kan man inte lära sig Advaita?
Därför att det är som att försöka lyfta sig själv i håret. Advaita är Sanskrit och betyder "inte två". En person som skall lära sig något. Det blir två.

Självklart kan man lära sig massor om den vedantiska, religiösa kontext ur vilken Advaita vuxit fram,
om Adi Shankaras liv och leverne,
om alla de olika successioner av lärljungar som kommer från Shankara,
om subtila skillnader i hur de undervisar,
om de rigorösa förberedelser Advaita-elever traditionellt fick gå igenom och varför,
om vad som hände när traditionell Advaita kom till västvärlden, vad som hände när Advaita kom att smälta in i en eklektisk blandning av olika nondualistiska/monistiska traditioner som Zen, Sufism och Taoism,
om vad som hände när denna eklektiska nondualism kom att kokas ner till den simplistiska, slogan-betonade retorik som används på vår tids Satsanger,
osv, osv.
Jag kan lite om allt detta men har mycket kvar att lära. Om jag skulle vilja. Mest kan jag om simplistisk, slogan-betonad satsang-retorik.

Men inget av detta är vad Advaita egentligen handlar om. Att därmed antyda att jag vet vad det egentligen handlar om känns pinsamt. Men jag struntar i det, rodnar och säger att Advaita egentligen handlar om identitet.
Advaita är en identitetskontroll. Punkt.

Var finns det här SUBJEKTET, detta jag som har en relation till en värld av objekt?
Jag hittar en muskulär "själv-kontraktion" i kroppen kopplad till en mental föreställning om ett jag. Jag hittar en referenspunkt för perceptioner, känslor och tankar.
Det är objekt.
Jag hittar en skog av advaitakoncept om VAD VI EGENTLIGEN ÄR.
Också objekt.
Jag hittar hiskeligt subtila aningar om vad rent medvetande och närvaro är.
Också objekt.
Jag hittar slutsatsen att subjektet inte går att lokalisera vilket upphäver dualismen.
Också objekt.
Jag hittar finurligt formulerade slutsatser om att subjektet och objekten är samma sak.
Också objekt.
Jag hittar vackert formulerade metaforer om att objekten är vågor i det hav som är subjektet.
Också objekt.
Jag hittar inspirerande historier om hur MEDVETENHETEN om frånvaron av ett lokaliserbart subjekt spränger separationens och rädslans murar och skapar fritt flöde åt kärlekens och lekfullhetens virvlande ocean av liv och ... bla bla bla
Också objekt.

Inget av detta handlar om mig, subjektet.

Tillbaka till frågan om vad jag har för förkunskaper i Advaita. Jag har fattat det som att Advaita handlar om mig. Varför skall jag då bemöda mig om alla dessa objekt?
Borde jag inte bara sluta kommentera, resonera, dra slutsatser och helt enkelt hålla tyst?
"Be still and know ... ".
Shut the f**k up.
Jag känner på mig att det är vad Nukunu skulle råda mig till.
Jag skall göra det nu. Om jag inte kommer fortsätta prata i sömnen.

10 kommentarer:

  1. Hihi - efter att ha läst denna text så tror jag att det är kört för min del.
    Jag väger nog för mycket för att orka lyfta mig själv i håret. ;)

    Önskar dig en givande helg Björn!

    SvaraRadera
  2. Det är kört för mig också! :)
    Jag önskar dig också en givande helg!

    SvaraRadera
  3. Hej Björn
    Var det nåt att skriva hem om, nu då?

    Jag tror också det finns en väldig komplexitet i det här, som jag tror bara snärjer. Allt handlar om identitet, och identitet kan man inte objektifiera. Fast komplexiteten gör att man objektifierar allting. Gör inte du det själv?
    Objektifierar du subjektet?

    SvaraRadera
  4. Just nu Perra! Har jag lagt ner hela skiten ... vem vet när frågeställningarna dyker upp igen? när frågan dyker upp dyker komplexiteten upp, eller stupiditeten, eller subtiliteten, eller enkelheten, eller klarheten.
    Just nu är det lugnt. Skööönt:)
    Själv då?

    SvaraRadera
  5. Hm. Lagt ner hela skiten? Vet inte hur jag ska tolka detta. Var du på Nukunu? Att lägga ner skiten kan ju också vara insikten från vilken satsang som helst...

    Jodå. Själv har jag det oxo lugnt & skönt...

    SvaraRadera
  6. Jag vet inte heller hur jag skall tolka "lagt ner hela skiten" ... :)
    Jag var på Nukunu och det var en fantastisk kurs!
    Advaita och frågor om identitet, det absoluta, vakna upp osv är vad det är. Speciellt när det kläs i ord. Eller snarare när det ÄR ord. Tidigare har jag tenderat att känna frustration över att Advaita "bara" blir en massa ord. Att bara vara stilla och veta ... du vet, som något långt mer värdefullt än ord och tankeskapelser som hela tiden förändras. Men så ser jag det kanske inte längre. Ord ÄR liv. Så känner jag. Ord representerar inte liv. Ord ÄR liv. Liv i rörelse. Liv i en viss frekvens. Som musik. Advaita är en musikstil. Något slappnar av när man kommit över behovet att fastställa vilken musikstil som är den bästa. De flesta känner nog att mångfalden av musikstilar berikar. Men så har jag inte känt tidigare när det gäller religioner och filosofier. Men nu är det mer så. Det känns mer så. Jag kan mer glädjas åt verbal advaita som jag kan glädjas åt ett musikstycke eller en blomma eller ett konstverk.
    Erume?

    SvaraRadera
  7. Om jag eme? Hmm..
    Det låter bra.
    Det finns en Närvaro som vi vill våga vara. Orden - rätt ord - kan addressera den. Och då börjar orden plötsligt glöda. Orden i sig själva är pekare. God klassisk musik, en blomma eller god konst kan också få oss att uppleva Närvaron.
    Dela inte upp i subjekt och objekt. Våga låta subjektet disintegreres - för att gå upp i Närvaron...

    SvaraRadera
  8. I know the feeling. Rätt ord. Det är en del av leken. Jakten på rätt ord är the name of the game. Inte fel. Inte rätt.
    Rätt ton eller fel ton. Musikens spelregler. Framsprungna ur leklust. Kanske är det samma med Advaita-pointers. Men ... tänk om... alla ord är som små bubblor i havet som leker där uppe vid vattenytan. I ständig rörelse. Alla lika mycket vatten. Lika bubbliga. Lika lekfulla.
    erume?

    SvaraRadera
  9. Jaeme.

    Och när vi finner alla bubblors mystiska ursprung, som vi når om går vertikalt, följer Advaitaspjuten ner djupet, behöver vi inte länge jagas av jaget, som lätt tror det är inneslutet i sin bubbla uppe vid ytan. Hela tiden i ängslan för att den ska spricka...

    SvaraRadera
  10. TACK Perra!
    Advaitaspjutet. Yes!

    SvaraRadera

UA-3343870-1