onsdag, maj 25, 2011

Nedlåtenhet i söndagskostym

Något av det pinsammaste jag gör är att se ner på andra människor. Och det gör jag ofta. Just nu till exempel ser jag ner på människor som ser ner på andra utan att vara medvetna om det eller erkänna det. Vad bra JAG är som är medveten om att jag ser ner på andra - och vågar erkänna det. Jag har minsann kommit en bit på väg.
Jag får lust att slå något hårt i huvudet på mig själv.

Jag minns när jag lärt mig meditera och detacha från mina tankar. Fri och nyfrälst ville jag upplysa dom som var fängslade av sina tankar. Att vilja upplysa andra är nedlåtenhet i söndagskostym. Du kan inte tänka själv så låt mig tänka åt dig. Eller ännu värre, du känner inte ditt eget hjärta så låt mig hjälpa dig känna det. - Meditera och läs den här boken av Eckhart Tolle sade jag. Eller ännu värre, - Läs den här texten av Björn Clausen. 
Fy satan så dumt. 

Istället för att slå något hårt i huvudet på mig själv skall jag ta mig en allvarlig titt på det här. Det känns just nu mer angeläget än något andligt fluff med makt att förföra och fördumma. Hur vet man att ett andligt budskap är fördummande fluff? Man väntar fem år och checkar in ifall det då fortfarande känns relevant. 

Jag var och lyssnade på Dalai Lama när han var i Göteborg 2005. Som jag minns det ville han att vi skulle föreställa oss att vi går runt i öknen, ensamma, vilsna och törstiga. Plötsligt får vi syn på en annan människa. Vilken glädje! Någon att prata med. Kanske vet denna människa hur långt det är till närmaste ställe där det finns mat och vatten. 
Det där väckte en känsla i mig som fortfarande känns relevant mer än fem år senare. En känsla fri från allt vad nedlåtenhet heter.

Jag blir helt matt när jag tänker på alla de sorters människor jag ser ner på och skulle vilja upplysa. Jag orkar inte räkna upp alla här. Jag nöjer mig med ett lysande exempel. Så kallade andliga människor som inte är medvetna om att dom ser ner på andra. Såna som vill hjälpa oss att släppa in Jesus i våra liv eller såna som vill hjälpa oss att inse att vi redan är perfekta som vi är. Dom som vill att vi skall inse att vi är perfekta är extra irriterande. Om vi nu är perfekta behöver vi väl för fan inte köpa någon annans fluffiga floskler om perfektion. Om Jesus vill komma in i våra liv så klarar han väl av det själv även om han bara är hälften så bra som det påstås.

Den här texten börjar gå käpprätt åt pipsvängen märker jag. För vad jag sysslar med just nu är inget annat än att torgföra hur insiktsfull jag själv är och hur dumma andra människor är. Men det får gå åt pipsvängen. Jag klarar inte av att ta mig upp ur det här insikts-träsket. Jag kommer gå under här. Sugas ner i dyn och kvävas. Och det är lika bra det. För jag känner på mig att något kommer överleva. Detta något börjar allt mer ta form. 

En helt vanlig människa, ganska snäll men full av fel och brister. En människa som förr eller senare kommer dö, förhoppningsvis inte alltför ensam och bitter, på något hem där maten förhoppningsvis är ok och personalen inte allt för stressad.

Såhär känns det just nu. Det känns som att hjärnan är sprängfylld av überviktiga insikter som vill ut. Och det är något så förmätet med denna längtan efter att torgföra insikter att jag skäms. Jag skäms över att jag i och med denna text sätter mig över dom som fortsätter torgföra insikter medan dom låtsas som att det regnar. Vadå förmätet säger dom? Jag vill ju bara hjälpa. - Om du vill hjälpa mig kan du klippa gräsmattan och bära ut soporna, vill jag svara. Och jag skäms för det också. Men vem fan skäms inte någon gång. Detta äckliga behov av att känna sig speciell. Ett behov som också är ack så vanligt. Allt är ack så vanligt. Speciellt det speciella. 

Det finns såklart en baksida av nedlåtenheten också. Eller framsida om man hellre vill det. - Nähä, säger du det Björn, o du insiktsfulle.

Framsidan av nedlåtenheten (se jag kan inte hejda mig) är behovet av att sätta andra på piedestal. Behovet av att falla på knä vid en annan människas fötter. Det behovet finns såklart här också. It's a package deal. Alla dessa Gurus och inspiratörer och karismatiska gårdfarihandlare med säcken full av goda råd om kärlek, pengar, evigt liv eller andlig upplysning. Jag älskar dom. Jag älskar att dom ser ner på mig. Trots att jag är så liten ser dom mig. Just mig. Vilken tur jag har. Vilken ynnest att få klippa deras gräsmatta och bära ut deras sopor. 

Det är fan sjukt. 
Nej det är det inte. Det är inte sjukt. Det är mänskligt. Helt normalt. Inte ett dugg speciellt. 

Det är helt normalt att tro att man inte kan tänka och känna själv. Det är också helt normalt att komma på att man faktiskt kan tänka och känna själv. Jag skall börja med det nu. Jag tror att jag har åldern inne.
Jag ser att det här får konsekvenser. För det som gäller för mig måste också gälla för andra. Om jag kan tänka och känna själv kan andra också göra det. 

18 kommentarer:

  1. Känner igen.

    Varma och regniga hälsningar!

    SvaraRadera
  2. "Den här texten börjar gå käpprätt åt pipsvängen märker jag"
    Inte alls! Alltings ironi lyser igenom. Och det är minsann inte alltid jag sitter och flinar så här igenkännande.

    SvaraRadera
  3. Tack skall ni ha! Det värmer mig att ni känner igen. Jag fryser nämligen lite nu när jag inte kan värma mig med mina fluffiga floskler.

    SvaraRadera
  4. Äh, det är lungt..
    ....
    <3

    SvaraRadera
  5. Tack Momo!
    Texten kanske kan sammanfattas med det är lugnt ... "Det är inte sjukt, det är mänskligt, helt normalt, inte ett dugg speciellt" ... kort sagt ... det är lungt:)
    <3

    SvaraRadera
  6. Jo visst trampar du på tårna. Men det gör inte så ont...det får man tåla

    SvaraRadera
  7. Jennyli!
    Jag har salva på apoteket. Och plåster. :)
    Kram

    SvaraRadera
  8. Håller med, det är lugnt. Skön text, skönt att släppa ner axlarna. :)
    <3

    SvaraRadera
  9. Eva!
    Jo, det är skönt att släppa ner axlarna:)
    Läser just en text av John Wheeler som jag fick av en vän. Här kommer en axelmasserande mening från den:
    "No special insight, awakening or enlightenment is needed."
    Då känner jag att jag lugnt kan läsa vidare:)
    <3

    SvaraRadera
  10. Sköna rader från JW. Nu ramlade visst axlarna ner ordentligt. Tack. :))
    <3

    SvaraRadera
  11. nog fan känner man igen sig, tror alla har en liten unge i sig som mentalt sitter och räcker upp handen och säger "oh, oh, oh!! jag kan fröken JAG kan!"

    tror för övrigt att bara en PERFEKT egocentrisk person kan låta bli att då och då se ner på andra, helt enkelt därför att andra inte existerar ;p

    Jimmie från B-skog

    SvaraRadera
  12. YOU'RE PERFECT!

    SvaraRadera
  13. Eva!
    I know! Wheeler är suverän. Han erbjuder Advaita utan trösklar. Så vill jag ha det på hemmet också när jag blir gammal. Inga trösklar så jag kan köra runt med min rollator och hälsa på mina kompisar där:)
    <3

    SvaraRadera
  14. Jimmie!
    :)
    Usch för PERFEKT egocentriska personer. Det är såna där Solipsister. Dom ser jag ner på också. Men det behöver man inte skämmas för. För dom tror ändå inte att man existerar. Annat än i deras hjärna. Jävla knäppskallar.

    Vi ses i B-skog snart. Och då skall du få för att du vågade kalla mig perfekt ;)

    SvaraRadera
  15. Sorry det var någon ANNAN anonym som sa det, jag undertecknade min post =)

    Jimmie från B-skog

    SvaraRadera
  16. Jimmie!
    Ah, jag förstår. Ser det på klockslagen. Jag blev jätteglad för din kommentar!
    Hälsa B-skog! Vi hoppas vi kan komma ner snart! Och att du kan komma upp till Märsta snart!

    SvaraRadera

UA-3343870-1