söndag, juni 12, 2011

Motsatsparens banala subtilitet

Jag trollbinds av motsatspar.
Motsatsparens magi. En obegriplig blandning av banalitet och subtilitet. 
Jag minns när jag var barn och för första gången drabbades av insikten att jag omöjligt kunde vara glad om jag aldrig var ledsen. Jag minns inte hur gammal jag var men jag minns vilket rum jag befann mig i. Jag minns att min mamma var där och att jag delade denna banbrytande upptäckt med henne. Motsatsparens magi känns alltid purfärsk. Den är outtömlig. Min mamma fascinerades med mig som om hon gjorde denna insikt för första gången. Det var min känsla som jag minns den. 

När Gud skulle koka ihop den person som sitter här och skriver gjorde hon som hon alltid gör, lät kreativiteten flöda och slängde på känn i lite av varje i den mix av egenskaper som behövs för en personlighet. Det blev som alltid en unik och intressant mix av egenskaper. Tänk att hon varje, varje gång lyckas få till något unikt. Det är verkligen ofattbart. Men egenskaperna kommer alltid förpackade som motsatspar. Om man som jag fick lite extra av den egenskap som kallas uppriktighet fick man på köpet lite extra av förmågan att lura sig själv. 

För några år sedan hörde jag Ram Dass (Richard Alpert) berätta historien om den undervisning han fick av sin Guru Neem Karoli Baba. Här kommer en version av den berömda historien från en intervju med Ram Dass

"... There's a teaching which my guru gave me. On Mondays, Wednesdays and Fridays, he would bring me up from the back and say, "Ram Dass, love everybody" and Tuesdays and Thursdays he'd bring me forward and say, "Ram Dass, you are to tell the truth". And those are the things: tell the truth, love everybody. Finally, he brought them together.

I had a very interesting experience. At that time, I couldn't stand most of my guru brothers and guru sisters. One day, I was coming into the temple and one of these persons brought me a plate of food. I was so mad that I took the food and I threw it! My guru was on the other side of the courtyard - I didn't think he saw it.

He said, "Ram Dass! Something the matter?
"I said, "I hate those people."
He said, "I thought I told you to love everybody?
"I said, "Yes - but you also told me to tell the truth. The truth is - I hate those people."

So he came very close - nose to nose - and said, "Love everybody AND tell the truth!"

Den här historien inspirerar mig idag till följande iakttagelse vad gäller mitt eget liv och mitt andliga sökande:
Jag har lätt för att bli förälskad i olika idéer om hur livet skall levas och vad det går ut på. Men dessa förälskelser går ju över och då hamnar jag ofta i en position där jag trashar allt det jag varit förälskad i. Jag byter perspektiv. Går över till motståndarlaget och börjar kasta skit på det jag tidigare varit så förälskad i. Förlöjligar det. Skrattar åt det. Det är jobbigt både för mig själv och omgivningen. Men det känns också uppriktigt och på något vis befriande. 
Det här beteendet har varit min version av att säga sanningen ....

Det här beteendet gäller inte bara idéer. Jag kan ta ett tydligt exempel från mitt liv. När jag gick i gymnasiet drabbades jag av en passion för klassisk musik och violinspel. Jag övade mer och mer, försummade min skolgång och min enda dröm var att bli violinist. Fiolen blev min förälskelse och besatthet. Efter gymnasiet kom jag in på Musikhögskolan. Efter tre år där bestämde jag mig. Jag lägger ner skiten. Punkt. 
Ingen fattade någonting. En lovande karriär som violinist låg ju framför mig. Var jag galen? Det var nog vad dom flesta var övertygade om. Jag minns att jag ville sälja min fiol också. Mina föräldrar förbjöd mig. Dom var klokare än jag, tack och lov. - Men jag kommer aldrig mer vilja röra en fiol, sade jag. - Jodå, det känns kanske så nu men det går över, försäkrade dom mig. Och dom hade rätt. 

En pendelrörelse. Från den ena till den andra sidan i ett motsatspar. Älska violinspel till hata violinspel. Fram och tillbaka för att så småningom hamna i ett någorlunda balanserat mellanläge. 

Jag skall inte brodera ut den här tematiken med fler exempel nu utan gå direkt på hjärtefrågan. Nondualism. Rubriken för allt jag skriver på denna blogg. 
Den senaste tiden har jag återigen hamnat i känslan av att Nondualism bara är ord. BARA ord. Inget annat. Allt i nondualismen går att trasha. Allt kan ifrågasättas. Ingenting kan existera utan sin motsats. Det gäller upplevelser, insikter och allt annat som kommer med nondualism-paketet. Nondualism kan inte finnas utan dualism. Såklart. 
Enhet är beroende av separation. 
Gränslöshet av gränser. Tidlöshet av tid. Befrielse av fångenskap. 
No-mind av mind. Enkelhet av komplexitet. Stillhet av rörelse. 
Sanning av lögn. Uppvaknande av sömn. Illusion av verklighet. 
Och så vidare. 
Ad infinitum. Ad nauseam. 

Allt som upplevs, inses och proklameras inom Nondualism/satsang är ett konstruerande av dekonstruktioner /slash/ dekonstruerande av konstruktioner. Ord, ord, ord. 
Upplevelser, upplevelser, upplevelser. 
Ad nauseam.  

Det är mentala lekar för självupptagna, bortskämda och uttråkade västerlänningar som inte längre behöver bekymra sig om mat för dagen och tak över huvudet. 
Denna bistra slutsats känns uppriktig. Det känns som att säga sanningen. MEN ....

... det är inte sanningen. Det är sidor av motsatspar. Love everybody AND tell the truth. Ovanstående slutsats i frågan om Nondualismen må vara en form av sanningssägande men var finns kärleken?

Kärleken ...
Gud hjälpe mig. Skona mig från att låta patetisk. Here we go! Kärleken finns i den bubblande glädje jag känner när jag sitter och ser orden poppa upp på skärmen. Trots att dom bara är ord. 
Kärlek är att du just nu läser detta. Kärlek är när vi möts och känner samhörighet. Trots allt. Trots att jag antagligen misslyckas med att formulera det jag vill. Trots att du antagligen missuppfattar det jag mot alla odds lyckas formulera. Kärlek är att vi ändå kan dansa en stund på den här planeten. Tillsammans. 

Kärlek handlar om det oundvikliga.
Vi kan inte undvika varandra. Hur mycket vi än försöker. Hur mycket vi än går varandra på nerverna. 
Vi är lika mycket ETT som alla motsatserna i motsatsparen. Lika beroende av varandra. 
När vi inte kan blunda för hur lika varandra vi ändå är. Det är att vakna upp. Det är kärlek. Det är frihet. 
Kärlek och frihet trots att vi kämpar som besatta med att överleva genom att profilera oss och nischa oss på den marknad som kallas mänskligheten.
Tack Kärleken!
You are awesome...



5 kommentarer:

  1. Det är mentala lekar för självupptagna, bortskämda och uttråkade västerlänningar som inte längre behöver bekymra sig om mat för dagen och tak över huvudet.
    That stabbed my heart almost :) hahahah! We shall go on untill we are finished Björn, we are dancing with the gorilla, you know.. so march on christian soldiers! (old english song i think)
    Ps har du lust att fika på mitt nya ställe nån dag, det vore ju jättetrevligt.
    Michele

    SvaraRadera
  2. "dancing with the gorilla" :) Jo, så är det nog.
    Kommer mycket gärna och fikar på ditt nya ställe! Jobbar idag och imorgon. Sedan ledig en period. Vi hörs om det!

    SvaraRadera
  3. Du har dom här som inte använder en sådan massa ord, som Sherman och Tolle. Sherman i synnerhet, han säger ju bara en enda sak (du vet vad). Men du är också väldigt förälskad i ORD, eller hur? Därför fixar du inte det här, utan måste söka mera ord?

    Alla dualiteter är inte av ondo. Yin och Yang är ju den grundläggande. Det är balansen som är grejen.

    När du pendlar från den ena extrempunkten till den andra (älska fiolspel –hata fiolspel) upplevde du två tillstånd som inte är fullständiga. Balansen är inte där, och det är just den här obalansen som är den "onda" dualiteten – dualismen.

    Det är detta som gör att man upplever ett ständigt tillstånd av ofullständighet. Så snart man har funnit en punkt av vila, så är det nåt som vill nån annanstans, det är något viktigare som man borde göra. Och så gör man det istället (om man ens kommer på vad det är) - och sedan kommer känslan tillbaka igen!

    En del dualiteter ger tillfredsställelse, upp till en viss medvetandenivå. Men sedan måste man vidare...

    SvaraRadera
  4. Perra!
    Om jag är förälskad i ord ... Hmm.... Jag ÄR ord :)
    Sade jag att dualiteter är av ondo? Minns inte det. Men jag säger ju så mycket. Gud vad jag pratar.
    Nivåer av medvetande är spännande. Det kan man säga mycket om :)

    SvaraRadera
  5. Nja..de e jag som påstår att det finns dualiteter som är av ondo. Och eftersom Herrn förspråkar non-duality, så har han kanske tänkt åt de hållet själv?

    SvaraRadera

UA-3343870-1