onsdag, juli 13, 2011

Synden

Hur formas tankar och känslor? Hur utförs handlingar?
Nej, jag vill inte landa i en förståelse. Jag vill inte veta vilka neuron som avfyras och i vilken ordning. Inte primärt. Jag tittar. Inåt. Noga. Utan att blinka. Jag använder inga avancerade instrument. Jag tittar som jag är, som jag sitter här på min stol. Jag tittar på varje liten del, varje litet steg. Tittar på samma sätt som man tittar på en krokimodell när man sitter där med papper och kolstift. Iakttar noga varje liten kurva i den slingrande process som skapar en tanke, en känsla och en handling. Och då ser jag att det "bara händer". Jag ser också att känslan av att JAG tänker, känner, handlar, bara händer. Det finns inte någon här som får det att hända. Vart enda litet steg är något som bara händer. 
Här kan kunskaper om vilka neuron som är inblandade fördjupa seendet. Det är ofattbart många neuron, det är ofattbart många pumpar i ofattbart många cellmembran som jobbar med ofantligt komplicerade kemiska processer. Dom jobbar alla tillsammans och med en ofattbar precision. Det är ofattbart många molekyler som är ute och flyger i synapsklyftorna och allt sker i rätt ordning. Kan jag som person ha kontroll över detta?
Det är inte en metafysisk eller filosofisk fråga för mig nu. Det är bara helt uppenbart för mig att jag som sitter här omöjligt kan kontrollera detta. Jag kan ju inte ens se det jag skall kontrollera.  

Kvar är bara ett seende. En bottenlös förundran. Vördnad. 

Visst uppstår ibland känslan av att jag måste ta mig i kragen eller ta mig en allvarligt funderare. Men inte heller detta har jag någon kontroll över. Inte när jag synar bluffen. För känslan av kontroll är en bluff. Vi anar alla detta. Men hela det mänskliga dramat är uppbyggt på att vi inte synar bluffen. Varken vår egen bluff eller andras. 

Att syna bluffen är inte heller något vi kan välja att göra. Om jag får en viss typ av input tillräckligt många gånger, så börjar jag syna. Så enkelt är det. Men om jag sedan får annan input som säger att - jo Björn, du kan kontrollera vissa saker - då slutar jag syna. Då spelar jag med igen. Börjar låtsas att jag har kontroll. Så enkelt är det. 

Jag satt och berättade om det här för en vän häromdagen. En vän som synat klart och inte längre spelar med. Det ser kanske ut som att han spelar med, men det gör han inte. 
Låt mig klargöra här ännu en gång vad jag menar med att syna. Jag menar att man tittar på hur det går till när tankar, känslor och handlingar formas. Utan att blinka. Att syna är att låta seendet ta över. Seendet av att allt bara spelas upp och att man själv är en del av det som bara spelas upp. Helt utan kontroll. Det är att syna. 

Min vän som synat klart sade till mig. - Men Björn, varför håller du på och tittar på det här om och om igen? Hur kan du fascineras av det? För mig låter det som någon som sitter och säger att sju plus sju är fjorton. Om och om igen. Hur orkar du?
Jag blev jag svarslös. Sedan sade jag:
- Jo, det är för att nio av tio personer jag umgås med dagligen lever utifrån övertygelsen att sju plus sju är femton. Dom predikar att 7+7=15. Dom dömer sig själva och andra utifrån premissen att 7+7=15. Dom lever sig in i dramer som bygger på att 7+7=15. Dom vill få mig att spela med i dessa dramer. Dom vill få mig att gå med i 7+7=15-klubben. 

Min vän hade inte så mycket att säga till detta. Men mina tankar har dom senaste dagarna kretsat kring det här. Är jag fortfarande osäker på om 7+7=14?

Jo, jag är fortfarande osäker. Det är SYNDEN, med andra ord skulden och skammen, som spökar tror jag. Jag är osäker därför att så många mentala och fysiska strukturer kring skam och skuld lever sitt eget liv i kroppen. Strukturer som byggts kring tron på att 7+7=15 (tron på att vi kan välja)
Jag kan ibland känna, väldigt intensivt att - fan, han hade ett val. Han hade inte behövt välja fel. Han kunde ha valt rätt. Men han valde fel - den jäveln. En ilska över detta. En sorg över detta. 
Det är så synd att syndare syndar. 
Ord som synd och frälsning slår an djupa strängar i psyket. Också den icke-religiösa, icke-teistiska Satsang-rörelsen drivs av människors längtan efter att tvätta sig rena från synden. Likaså den kolossala konsumtionen av självhjälpsböcker och allehanda alternativa terapier som mixar öst och väst.
Synden är beroende av tron på att vi kan kontrollera våra tankar, känslor och handlingar. Synden och den fria viljan är parhästar i en kristen teologi som lämnat djupa spår i oss alla, sekulariserade eller inte. 

En annan sak som skapat den här osäkerheten är att jag blandat ihop fatalism med determinism. Vad betyder det? 
Jo, fatalism är att tro att det blir rätt fast jag gör fel. Att ingenting spelar någon roll för att det ändå blir på det enda sätt som det kan bli. Fatalister kallar ofta fel för rätt. Fatalister kan säga att det var meningen (och därför rätt) att tio personer, kvinnor och barn, skulle dö när en ung man börjar skjuta runt sig i ett köpcentrum. Den unge mannen gjorde det enda rätta.
Determinism, å andra sidan, är att se att det blir rätt när jag gör rätt och fel när jag gör fel. Men att den som gör fel inte hade något val och därför inte kan skuldbeläggas. Däremot kan han lära sig göra rätt. Man kan behöva låsa in den unge mannen för att skydda andra samhällsmedborgare tills han lärt sig göra rätt.

När jag tidigare begrundat det faktum att 7+7=14 (att ingen har något val) så har jag hamnat i fatalism. I mitt fall en uppgiven, depressiv hållning till livet. En sorts amoralisk cynism. Den vanan är ingrodd och försvinner inte i första taget. 
I den determinism som jag nu ser växa fram när bluffen synas, finns alla möjligheter till ett positivt och konstruktivt förhållningssätt - men också dess motsats - det negativa och destruktiva. Men det finns fotfarande inget val, ingen fri vilja. Bara ett klart betraktande av att allt blir som det blir. Moment by moment. Gör vi fel blir det fel. Gör vi rätt blir det rätt. Men det hela hänger inte på att jag eller någon annan väljer. Det hänger bara på att vi ser och lär. På input och output. 
Men egentligen hänger ingenting på någonting. Allt samspelar i en förunderlig dans av oändlig komplexitet och rikedom. En dans som synes allt mer intelligent ju mer man släpper förställningen att vi kan kontrollera den. Dansen har en egen intelligens som är långt mer kraftfull än den intelligens som byggs upp kring våra fruktlösa försök att kontrollera den. Men att se hur det blir rätt när man gör rätt och fel när man gör fel är inte att försöka kontrollera. Det är mer att lyssna och hitta rytmen.

Behöver vi inte syna den bluff som kallas tiden? Behöver vi inte syna den bluff som kallas rätt/fel?
Det känns inte så nu. Det känns som att friheten från skuld och skam är en större frihet än vad någon människa kan önska sig. I kristna termer, rentvådd från synd - frälst.

Kommer jag någonsin få uppleva känslan av att vara helt fri från skam och skuld? Jag vet inte. Jag är oändligt tacksam över den lilla glimt av frihet som anas i skrivande stund. 

lördag, juli 09, 2011

Pop

Jag nördar loss direkt. För den som är intresserad behövs ingen inledning.
Hur formas tankarna?
Låt oss ta den tanken. Hur formas den?
Såklart är det intressant att titta på vilka neuron i hjärnan som avfyras. Men det är inte det jag vill veta just nu.
Èller förresten. Låt oss gå djupare. Under den här första tanken/frågan ligger en annan tanke - nämligen - kan jag kontrollera vilka tankar som formas och hur dom formas?
Under den ligger ytterligare en tanke - nämligen - jagtanken. Hur formas den? Men låt oss vänta med den. Låt oss ta tanken - kan jag kontrollera hur nästa tanke formas?

Väldigt många tankar är reaktiva, associativa. Frågan är om inte alla är det. Antingen är en tanke en reaktion på en annan tanke som formats inuti mitt huvud eller på en tanke som kommer utifrån. Om någon kommer in i rummet just nu och frågar - vad tycker du om Håkan Juholts senaste tal i Almedalen? - så snurrar hjärnan igång. Men vilken roll har jagtanken i det snurrandet. Ett snurrande som är som en mental drejskiva. Någon sort tanke-lera börjar snurra och tankehänder tar tag om denna tankeklump. Formar till den. Voila! Här har vi en tanke. - Håkan är bla bla bla. Eller - jag orkar inte bry mig. Eller - vem fan är Håkan Juholt?
Vilken roll spelar jag-tanken i detta tankeformande?
Det känns som när man ligger och är medveten om att man drömmer. Man ser hur drömmen vecklar ut sig. Hur den slingrar fram.
Kanske uppstår tanken - bäst att fundera lite innan jag svarar. x kan ta illa vid sig om jag säger att Juholts tal var bra eller dåligt. Men hur uppstår den tanken? Ett inlärt reaktionsmönster. Bäst att tänka först och tala sedan.

Men faktum är att det känns som kontroll. Samma sak när jag raderar något jag skriver här. Hur uppstår tanken att jag skall radera något?  Hur gör jag när jag formar kontroll-tankar?

Jag tänker att det är tunga grejer det här som jag skriver om nu. Eller torra grejer. Jag tänker också att det här är min passion just nu. Ingenting kan vara mer angeläget. Så känns det.
Det handlar om känslan av kontroll. Denna känsla bygger på tanken att jag faktiskt vet hur jag gör när jag formar mina tankar.

Nu är jag inne i en berättelse. Låt vara en berättelse av det mer filosofiska slaget. Denna berättelse har liksom ett eget liv. Den ena meningen ger den andra. Det känns som att drömma. Att drömma är att berätta. Att berätta är att drömma. Att tänka är att drömma. Men vem drömmer? Vem dröms? Dröms jag av drömmen?

Nu uppstår tanken att jag vill vara närvarande i min andning. Den uppstod som en reaktion på en annan tanke. Nämligen - ge fan i att grubbla. Det leder ingenstans. Du måste komma ut ur din tankebubbla. Dessa tankar är inlärda. Bygger på input jag fått från andra. Andra som tycker att det här är tråkigt och meningslöst. Kanske tycker dom jag är tråkig och meningslös när jag filosoferar såhär?

Jo, jag skall nu rikta min uppmärksamhet på andningen. Det är tanken som uppstår. En ny berättelse. Jag andas in. Jag andas ut. Jag släpper taget om tankarna och sjunker ner i kroppen. En fin tanke som jag tänkt många gånger. Ett välkänt mönster. Aaah, det är skönt att vara i kroppen. Vara i andningen. Vilsamt. Jag känner mig nöjd. Jag har kontroll. Så känns det. Jag valde att tänka på andningen istället för på tankarna.  Men gjorde jag det?
Valde jag?
För att kunna välja måste jag veta hur jag gör. Om jag säger. Det låg ett äpple och en banan på bordet. Jag valde bananen. Då vet jag hur jag gjorde. Jag sträckte ut min hand, grep om bananen och tog upp den. Jag valde. Jag hade kontroll över frukterna. Fruktansvärt tillfredställande med kontroll.

Men att kontrollera sina tankar går inte till så. Dom ligger inte framme på bordet. Tanken är inte en mental lerklump som jag med mina händer kan forma till. Det där med händerna fascinerar mig visserligen. När jag pratar använder jag mina händer. Som om jag formar någon tanke-energi-substans som liksom finns där i rummet. Svävande.

När jag skriver känns det som kontroll. Jag väljer vilka tangenter jag skall trycka ner. Men först formas ju tanken jag sedan skriver ner.
Formas.
Formas av vem?
Hur?

Jag tittar på det här igen. Jag är ensam i rummet nu. Det är stilla. Nu skall jag forma min nästa tanke. Jag skall fan göra det! Jag borde kunna göra det. Jag måste kunna göra det.
Jag börjar med något enkelt. Jag tar hjälp av andningsankaret. Som i meditation. Två enkla tankar som jag hela tiden kan återkomma till.
1. Jag andas in
2. Jag andas ut
Det är ankaret. Jag måste ha något att utgå ifrån och något att komma hem till. Jag måste börja någonstans helt enkelt. Om jag inte lägger en grund så poppar tankarna bara upp. Då har jag ingen kontroll. Och kontroll är vad jag vill ha. Kontroll över tankeformandet/tankeväljandet.
Varför?
Jo, för om det visar sig att jag inte har det så är det fan kört. Kört för mig.
Det känns som att jag kan kontrollera det här med uppmärksamheten. Tankar poppar upp runt mig. Men jag väljer att tänka på utandningen nu. Jag valde det. Så känns det.

Men hur gjorde jag?
Hur gör jag när jag koncentrerar mig?
Jo, jag tänker helt enkelt att nu jävlar så skall jag koncentrera mig. Det är som en berättelse. En tråkig liten berättelse som går runt runt. Men hur formas den? Vem formar den?
Jag formar den!! Jag.
Men hur?

Magen expanderar på in. Magen sjunker ihop på ut. En variation på den tråkiga andningsberättelsen. Det känns skönt. Vilsamt. Ytterligare en variation.
Det här går ju bra. Jag har kontroll. Okej. Det var inte en variation. Det var mer en distraktion. Tillbaka nu till ankaret. Jag andas in. Jag andas ut. Det håller. Kontrolltillståndet håller. En halv minut. Ingen annan tanke poppar upp. Inte ens det där sista konstaterandet.

Halvminutsmeditationen.
Ett under av kontroll.
Eller?
Faktum är att det känns som en dröm. Jag vet forfarande inte hur jag gjorde. Jag hade ingen kontroll. Men jag berättar nu för mig själv att jag hade kontroll. För det kändes så. Och då undrar jag. Hur formade jag den känslan?
Den bara infann sig. Varifrån kom den? Låg den på bordet? Såg jag den? Plockade jag upp den. Formade jag till den? Av vad isåfall?
Ingen jävla aning.

Så är det. Det är ett poppande. Min hjärna är som en mikrovågsugn som poppar popcorn. Kan ugnen veta vilket majskorn som skall poppa nästa gång? Ni vet, mot slutet går det långsamt. Man tänker. Hmm, nu är det klart. Nu är alla poppade. Men så var det inte. Popp säger det.
Vet majskornen hur dom gör för att poppa?
Vet tankarna hur dom gör för att dyka upp?
Är jag en microvågsugn?
Jag är också en tanke som poppar upp. Tanken - jag har kontroll - är pop(ulär).

Nej, jag nöjer mig inte med detta. Så här får det inte gå till. Nån jävla ordning och reda måste det vara. Jag vet ju att jag kan kontrollera mina tankar och handlingar. Herregud. Jag har gjort det massvis av gånger. Annars hade jag väl inte suttit här?
Va!?
Jag återkommer till detta. Det känns angeläget på nåt vis.
UA-3343870-1