lördag, juli 09, 2011

Pop

Jag nördar loss direkt. För den som är intresserad behövs ingen inledning.
Hur formas tankarna?
Låt oss ta den tanken. Hur formas den?
Såklart är det intressant att titta på vilka neuron i hjärnan som avfyras. Men det är inte det jag vill veta just nu.
Èller förresten. Låt oss gå djupare. Under den här första tanken/frågan ligger en annan tanke - nämligen - kan jag kontrollera vilka tankar som formas och hur dom formas?
Under den ligger ytterligare en tanke - nämligen - jagtanken. Hur formas den? Men låt oss vänta med den. Låt oss ta tanken - kan jag kontrollera hur nästa tanke formas?

Väldigt många tankar är reaktiva, associativa. Frågan är om inte alla är det. Antingen är en tanke en reaktion på en annan tanke som formats inuti mitt huvud eller på en tanke som kommer utifrån. Om någon kommer in i rummet just nu och frågar - vad tycker du om Håkan Juholts senaste tal i Almedalen? - så snurrar hjärnan igång. Men vilken roll har jagtanken i det snurrandet. Ett snurrande som är som en mental drejskiva. Någon sort tanke-lera börjar snurra och tankehänder tar tag om denna tankeklump. Formar till den. Voila! Här har vi en tanke. - Håkan är bla bla bla. Eller - jag orkar inte bry mig. Eller - vem fan är Håkan Juholt?
Vilken roll spelar jag-tanken i detta tankeformande?
Det känns som när man ligger och är medveten om att man drömmer. Man ser hur drömmen vecklar ut sig. Hur den slingrar fram.
Kanske uppstår tanken - bäst att fundera lite innan jag svarar. x kan ta illa vid sig om jag säger att Juholts tal var bra eller dåligt. Men hur uppstår den tanken? Ett inlärt reaktionsmönster. Bäst att tänka först och tala sedan.

Men faktum är att det känns som kontroll. Samma sak när jag raderar något jag skriver här. Hur uppstår tanken att jag skall radera något?  Hur gör jag när jag formar kontroll-tankar?

Jag tänker att det är tunga grejer det här som jag skriver om nu. Eller torra grejer. Jag tänker också att det här är min passion just nu. Ingenting kan vara mer angeläget. Så känns det.
Det handlar om känslan av kontroll. Denna känsla bygger på tanken att jag faktiskt vet hur jag gör när jag formar mina tankar.

Nu är jag inne i en berättelse. Låt vara en berättelse av det mer filosofiska slaget. Denna berättelse har liksom ett eget liv. Den ena meningen ger den andra. Det känns som att drömma. Att drömma är att berätta. Att berätta är att drömma. Att tänka är att drömma. Men vem drömmer? Vem dröms? Dröms jag av drömmen?

Nu uppstår tanken att jag vill vara närvarande i min andning. Den uppstod som en reaktion på en annan tanke. Nämligen - ge fan i att grubbla. Det leder ingenstans. Du måste komma ut ur din tankebubbla. Dessa tankar är inlärda. Bygger på input jag fått från andra. Andra som tycker att det här är tråkigt och meningslöst. Kanske tycker dom jag är tråkig och meningslös när jag filosoferar såhär?

Jo, jag skall nu rikta min uppmärksamhet på andningen. Det är tanken som uppstår. En ny berättelse. Jag andas in. Jag andas ut. Jag släpper taget om tankarna och sjunker ner i kroppen. En fin tanke som jag tänkt många gånger. Ett välkänt mönster. Aaah, det är skönt att vara i kroppen. Vara i andningen. Vilsamt. Jag känner mig nöjd. Jag har kontroll. Så känns det. Jag valde att tänka på andningen istället för på tankarna.  Men gjorde jag det?
Valde jag?
För att kunna välja måste jag veta hur jag gör. Om jag säger. Det låg ett äpple och en banan på bordet. Jag valde bananen. Då vet jag hur jag gjorde. Jag sträckte ut min hand, grep om bananen och tog upp den. Jag valde. Jag hade kontroll över frukterna. Fruktansvärt tillfredställande med kontroll.

Men att kontrollera sina tankar går inte till så. Dom ligger inte framme på bordet. Tanken är inte en mental lerklump som jag med mina händer kan forma till. Det där med händerna fascinerar mig visserligen. När jag pratar använder jag mina händer. Som om jag formar någon tanke-energi-substans som liksom finns där i rummet. Svävande.

När jag skriver känns det som kontroll. Jag väljer vilka tangenter jag skall trycka ner. Men först formas ju tanken jag sedan skriver ner.
Formas.
Formas av vem?
Hur?

Jag tittar på det här igen. Jag är ensam i rummet nu. Det är stilla. Nu skall jag forma min nästa tanke. Jag skall fan göra det! Jag borde kunna göra det. Jag måste kunna göra det.
Jag börjar med något enkelt. Jag tar hjälp av andningsankaret. Som i meditation. Två enkla tankar som jag hela tiden kan återkomma till.
1. Jag andas in
2. Jag andas ut
Det är ankaret. Jag måste ha något att utgå ifrån och något att komma hem till. Jag måste börja någonstans helt enkelt. Om jag inte lägger en grund så poppar tankarna bara upp. Då har jag ingen kontroll. Och kontroll är vad jag vill ha. Kontroll över tankeformandet/tankeväljandet.
Varför?
Jo, för om det visar sig att jag inte har det så är det fan kört. Kört för mig.
Det känns som att jag kan kontrollera det här med uppmärksamheten. Tankar poppar upp runt mig. Men jag väljer att tänka på utandningen nu. Jag valde det. Så känns det.

Men hur gjorde jag?
Hur gör jag när jag koncentrerar mig?
Jo, jag tänker helt enkelt att nu jävlar så skall jag koncentrera mig. Det är som en berättelse. En tråkig liten berättelse som går runt runt. Men hur formas den? Vem formar den?
Jag formar den!! Jag.
Men hur?

Magen expanderar på in. Magen sjunker ihop på ut. En variation på den tråkiga andningsberättelsen. Det känns skönt. Vilsamt. Ytterligare en variation.
Det här går ju bra. Jag har kontroll. Okej. Det var inte en variation. Det var mer en distraktion. Tillbaka nu till ankaret. Jag andas in. Jag andas ut. Det håller. Kontrolltillståndet håller. En halv minut. Ingen annan tanke poppar upp. Inte ens det där sista konstaterandet.

Halvminutsmeditationen.
Ett under av kontroll.
Eller?
Faktum är att det känns som en dröm. Jag vet forfarande inte hur jag gjorde. Jag hade ingen kontroll. Men jag berättar nu för mig själv att jag hade kontroll. För det kändes så. Och då undrar jag. Hur formade jag den känslan?
Den bara infann sig. Varifrån kom den? Låg den på bordet? Såg jag den? Plockade jag upp den. Formade jag till den? Av vad isåfall?
Ingen jävla aning.

Så är det. Det är ett poppande. Min hjärna är som en mikrovågsugn som poppar popcorn. Kan ugnen veta vilket majskorn som skall poppa nästa gång? Ni vet, mot slutet går det långsamt. Man tänker. Hmm, nu är det klart. Nu är alla poppade. Men så var det inte. Popp säger det.
Vet majskornen hur dom gör för att poppa?
Vet tankarna hur dom gör för att dyka upp?
Är jag en microvågsugn?
Jag är också en tanke som poppar upp. Tanken - jag har kontroll - är pop(ulär).

Nej, jag nöjer mig inte med detta. Så här får det inte gå till. Nån jävla ordning och reda måste det vara. Jag vet ju att jag kan kontrollera mina tankar och handlingar. Herregud. Jag har gjort det massvis av gånger. Annars hade jag väl inte suttit här?
Va!?
Jag återkommer till detta. Det känns angeläget på nåt vis.

7 kommentarer:

  1. Har läst.

    Önskar dig sköna sommardagar Björn!

    SvaraRadera
  2. Tack detsamma! Mina sommardagar blir lite annorlunda eftersom dom blir fyllda av flyttkartonger. Men jag skall försöka hinna med några dopp ändå. Några om dan :)

    SvaraRadera
  3. Vet tankarna hur dom gör för att dyka upp?
    Är jag en microvågsugn?
    Jag är också en tanke som poppar upp. Tanken - jag har kontroll - är pop(ulär).

    Kan inte du bara ta dig en pilsner, å va som en vanli människa? ;-)

    SvaraRadera
  4. ... men annars är detta väldigt sant, och fyndigt:
    Tanken - jag har kontroll - är pop(ulär)!

    SvaraRadera
  5. Perra! Ser mycket fram emot att ta några pilsner med dig snart :P

    SvaraRadera
  6. Tack för de roande betraktelserna över illusionen av kontroll :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1