onsdag, juli 13, 2011

Synden

Hur formas tankar och känslor? Hur utförs handlingar?
Nej, jag vill inte landa i en förståelse. Jag vill inte veta vilka neuron som avfyras och i vilken ordning. Inte primärt. Jag tittar. Inåt. Noga. Utan att blinka. Jag använder inga avancerade instrument. Jag tittar som jag är, som jag sitter här på min stol. Jag tittar på varje liten del, varje litet steg. Tittar på samma sätt som man tittar på en krokimodell när man sitter där med papper och kolstift. Iakttar noga varje liten kurva i den slingrande process som skapar en tanke, en känsla och en handling. Och då ser jag att det "bara händer". Jag ser också att känslan av att JAG tänker, känner, handlar, bara händer. Det finns inte någon här som får det att hända. Vart enda litet steg är något som bara händer. 
Här kan kunskaper om vilka neuron som är inblandade fördjupa seendet. Det är ofattbart många neuron, det är ofattbart många pumpar i ofattbart många cellmembran som jobbar med ofantligt komplicerade kemiska processer. Dom jobbar alla tillsammans och med en ofattbar precision. Det är ofattbart många molekyler som är ute och flyger i synapsklyftorna och allt sker i rätt ordning. Kan jag som person ha kontroll över detta?
Det är inte en metafysisk eller filosofisk fråga för mig nu. Det är bara helt uppenbart för mig att jag som sitter här omöjligt kan kontrollera detta. Jag kan ju inte ens se det jag skall kontrollera.  

Kvar är bara ett seende. En bottenlös förundran. Vördnad. 

Visst uppstår ibland känslan av att jag måste ta mig i kragen eller ta mig en allvarligt funderare. Men inte heller detta har jag någon kontroll över. Inte när jag synar bluffen. För känslan av kontroll är en bluff. Vi anar alla detta. Men hela det mänskliga dramat är uppbyggt på att vi inte synar bluffen. Varken vår egen bluff eller andras. 

Att syna bluffen är inte heller något vi kan välja att göra. Om jag får en viss typ av input tillräckligt många gånger, så börjar jag syna. Så enkelt är det. Men om jag sedan får annan input som säger att - jo Björn, du kan kontrollera vissa saker - då slutar jag syna. Då spelar jag med igen. Börjar låtsas att jag har kontroll. Så enkelt är det. 

Jag satt och berättade om det här för en vän häromdagen. En vän som synat klart och inte längre spelar med. Det ser kanske ut som att han spelar med, men det gör han inte. 
Låt mig klargöra här ännu en gång vad jag menar med att syna. Jag menar att man tittar på hur det går till när tankar, känslor och handlingar formas. Utan att blinka. Att syna är att låta seendet ta över. Seendet av att allt bara spelas upp och att man själv är en del av det som bara spelas upp. Helt utan kontroll. Det är att syna. 

Min vän som synat klart sade till mig. - Men Björn, varför håller du på och tittar på det här om och om igen? Hur kan du fascineras av det? För mig låter det som någon som sitter och säger att sju plus sju är fjorton. Om och om igen. Hur orkar du?
Jag blev jag svarslös. Sedan sade jag:
- Jo, det är för att nio av tio personer jag umgås med dagligen lever utifrån övertygelsen att sju plus sju är femton. Dom predikar att 7+7=15. Dom dömer sig själva och andra utifrån premissen att 7+7=15. Dom lever sig in i dramer som bygger på att 7+7=15. Dom vill få mig att spela med i dessa dramer. Dom vill få mig att gå med i 7+7=15-klubben. 

Min vän hade inte så mycket att säga till detta. Men mina tankar har dom senaste dagarna kretsat kring det här. Är jag fortfarande osäker på om 7+7=14?

Jo, jag är fortfarande osäker. Det är SYNDEN, med andra ord skulden och skammen, som spökar tror jag. Jag är osäker därför att så många mentala och fysiska strukturer kring skam och skuld lever sitt eget liv i kroppen. Strukturer som byggts kring tron på att 7+7=15 (tron på att vi kan välja)
Jag kan ibland känna, väldigt intensivt att - fan, han hade ett val. Han hade inte behövt välja fel. Han kunde ha valt rätt. Men han valde fel - den jäveln. En ilska över detta. En sorg över detta. 
Det är så synd att syndare syndar. 
Ord som synd och frälsning slår an djupa strängar i psyket. Också den icke-religiösa, icke-teistiska Satsang-rörelsen drivs av människors längtan efter att tvätta sig rena från synden. Likaså den kolossala konsumtionen av självhjälpsböcker och allehanda alternativa terapier som mixar öst och väst.
Synden är beroende av tron på att vi kan kontrollera våra tankar, känslor och handlingar. Synden och den fria viljan är parhästar i en kristen teologi som lämnat djupa spår i oss alla, sekulariserade eller inte. 

En annan sak som skapat den här osäkerheten är att jag blandat ihop fatalism med determinism. Vad betyder det? 
Jo, fatalism är att tro att det blir rätt fast jag gör fel. Att ingenting spelar någon roll för att det ändå blir på det enda sätt som det kan bli. Fatalister kallar ofta fel för rätt. Fatalister kan säga att det var meningen (och därför rätt) att tio personer, kvinnor och barn, skulle dö när en ung man börjar skjuta runt sig i ett köpcentrum. Den unge mannen gjorde det enda rätta.
Determinism, å andra sidan, är att se att det blir rätt när jag gör rätt och fel när jag gör fel. Men att den som gör fel inte hade något val och därför inte kan skuldbeläggas. Däremot kan han lära sig göra rätt. Man kan behöva låsa in den unge mannen för att skydda andra samhällsmedborgare tills han lärt sig göra rätt.

När jag tidigare begrundat det faktum att 7+7=14 (att ingen har något val) så har jag hamnat i fatalism. I mitt fall en uppgiven, depressiv hållning till livet. En sorts amoralisk cynism. Den vanan är ingrodd och försvinner inte i första taget. 
I den determinism som jag nu ser växa fram när bluffen synas, finns alla möjligheter till ett positivt och konstruktivt förhållningssätt - men också dess motsats - det negativa och destruktiva. Men det finns fotfarande inget val, ingen fri vilja. Bara ett klart betraktande av att allt blir som det blir. Moment by moment. Gör vi fel blir det fel. Gör vi rätt blir det rätt. Men det hela hänger inte på att jag eller någon annan väljer. Det hänger bara på att vi ser och lär. På input och output. 
Men egentligen hänger ingenting på någonting. Allt samspelar i en förunderlig dans av oändlig komplexitet och rikedom. En dans som synes allt mer intelligent ju mer man släpper förställningen att vi kan kontrollera den. Dansen har en egen intelligens som är långt mer kraftfull än den intelligens som byggs upp kring våra fruktlösa försök att kontrollera den. Men att se hur det blir rätt när man gör rätt och fel när man gör fel är inte att försöka kontrollera. Det är mer att lyssna och hitta rytmen.

Behöver vi inte syna den bluff som kallas tiden? Behöver vi inte syna den bluff som kallas rätt/fel?
Det känns inte så nu. Det känns som att friheten från skuld och skam är en större frihet än vad någon människa kan önska sig. I kristna termer, rentvådd från synd - frälst.

Kommer jag någonsin få uppleva känslan av att vara helt fri från skam och skuld? Jag vet inte. Jag är oändligt tacksam över den lilla glimt av frihet som anas i skrivande stund. 

19 kommentarer:

  1. Ingen behöver gå omkring med känslor av skam och skuld. Det är arvet från kristendomen och katolicismen som hjärntvättat oss. Det ligger i vår karma sedan 2000 år tillbaka. De präntade in i oss människor att vi är födda i synd, och beroende av kyrkan för att överhuvudtaget ha något hopp.
    Det är inte Gud som anser att du är syndig, utan det är människor som vill vara Gud.

    SvaraRadera
  2. Perra!
    Som jag ser det i skrivande stund finns bara en synd och det är att kämpa för att komma fram till att - Såhär ÄR det -
    Det är synd. Det är synd därför att det stänger till. Det dödar nyfikenheten. Det gör att vi stelnar. Både mentalt och kroppsligen. Och den bästa medicinen mot denna synd är att bli övertygad om att man har fel. Att ha fel är en dygd. Att veta hur det är är en synd.

    SvaraRadera
  3. Att bli övertygad om att man har fel, gång på gång på gång. Det är medicinen mot synden. Synden som är fixerad. Fastklamrad. Ristad i sten. Att rista saker i sten är synd. Livet rör sig. Det är typ det enda vi kan veta som är sant. Det flyter. Det är visserligen ett citat som kan ristas i sten.

    PANTA REI

    SvaraRadera
  4. Björn, jag hittade världens bästa skrivare precis. Du anar inte hur bra du är på att skriva och hur lätt det är för läsaren att fångas utav din text. Dina tankar väcker tankar hos läsaren och inte bara det dina tankar gör läsaren nyfiken på vad du kan komma med härnäst. Du är en filosof! Curas alldeles egna filosof. Fortsätt skriva jag ser fram emot att följa din blogg.

    Good luck

    // Fatima

    SvaraRadera
  5. Björn (och ni andra), har du läst Yoga Vasishtha? Det finns en helt underbar svensk översättning som jag varmt kan rekommendera. Läste den nyss och det slog mig hur märkligt det är att det inte talas mer om den i "dessa kretsar"... Har skrivit lite kort om den här: http://oanadesidor.se/yoga-vasishtha-av-valmiki/

    SvaraRadera
  6. vem är det som tittar inåt ? .) tack för grattiset. kram hoppas allt bäst :)

    SvaraRadera
  7. Man kan inte bli fri från någonting .)

    Man kan bara betrakta allt objektivt i total sinnesjämvikt. Sinnesjämvikt är det ja praktiserar 2 tim om dagen i vipassana meditation. Och sedan när jag går, står ligger praktiserar jag ........... kontinuitet är nyckeln i vipassana.

    Observing body in body -

    - not mind to body :)

    body in body

    I kroppen upplever jag all min intellektuella förståelse av naturens obeständighet, allt som av naturen kan komma upp kan också försvinna av naturen, Tankar, känslor kommer och försvinner hela tiden konstant, Anicca- som Buddha kalla det, obeständigt.

    Dukka - roten till lidandet. upplever jag som en direkt sanning i kroppen inte i knoppen. lidandets rot och uppkomst;

    begär och motvilja.

    Anatta - det finns inget jag, bara natur, vi är naturen och naturen pågår i oss människor hela tiden. men vi klammrande oss fast vid ett jag och då uppstår lidande.

    lidandet = otillfredsställande, begär, motvilja fastklammarna.


    Kroppslig objektivitet är det ända, allt annat tillhör den mentala världen. egots värld .)

    kram Buddaman

    SvaraRadera
  8. Men jag kan ha helt fel, tro inte på mig, testa själva :)

    SvaraRadera
  9. Magdalena!
    När kartongerna är upppackade och jag åter landar i min soffa ser jag fram emot att utforska detta för mig okända verk :P
    Trevligt format på din nya blogg! Har börjat feeda den nu.

    SvaraRadera
  10. Buddaman!
    Vem är det som tittar inåt?
    Bra fråga! Jag gillar bra frågor :)
    Gillar också ditt sätt att formulera buddhistiska ideer!

    SvaraRadera
  11. Gillar det jag läser, Björn. Tack.
    Bjuder på en zeninspirerad dårdikt från mina gamla anteckningar när samtalet ändå glidit in på buddhism och sånt:

    "Livet slog upp
    Som en flamma i mörkret

    Brände ner mig till grunden

    Nu finns bara aska kvar
    Aska som skingras av vinden"

    SvaraRadera
  12. "Kommer jag någonsin få uppleva känslan av att vara helt fri från skam och skuld?"
    Är det vad det handlar om? Att få uppleva en känsla? En upplevelse?

    SvaraRadera
  13. Feeling ashamed is actually arrogance
    - Adyashanti

    SvaraRadera
  14. B!
    Hmmm... jag är glad att askan fortfarande kan ge livstecken ifrån sig :)

    SvaraRadera
  15. Anton!
    Det handlar nog inte om vad det handlar om ...
    Men just den kvällen var det här vad som kokades ihop. Har känt en viss skrivklåda dom senaste dagarna. Men så läste jag detta av Benjamin Smythe vilket genast fick klådan att lägga sig (i alla fall tillfälligt):
    "The entire narrative is a series of thought in one mind. It looks like word bridges connect gaps, however, there are no gaps. There is only a round-about rimmed with party houses, temples, chip shoppes, and theaters. When you travel along the sentence highway you can only go in loops because the place you start is the place you end up."

    SvaraRadera
  16. Visst. Livet fortsätter och elden sprakar till i gråzonen mellan livsledan och dödsrädslan. Med jämna vågor som ger jämna plågor tills intigheten återfår vår fulla uppmärksamhet igen. Men till och med då är det bara business as usual. Jag är också glad för det.

    Eller som Ikkyu diktade:

    "To write something and leave it behind us
    It is but a dream
    When we awake we know
    There is not even anyone to read it"

    SvaraRadera

UA-3343870-1