måndag, augusti 29, 2011

Intelligenta korvar

Jag var på en helgretreat med Adyashanti för några veckor sedan. Har tänkt ett tag att jag ska skriva något om mötet med Adya men de ingångar jag hittat har varit så svårmodiga. Så mycket navelskåderi supreme. Men strunt samma.
Måndagar är en bra dag att köra igång med filantropi. Idag är det söndag och navelpill de luxe som står på agendan.

Jag håller på med min önskelista. Jag vill skriva en ärlig önskelista. Jag lyssnar väldigt, väldigt innerligt. Anar den där stilla rösten som viskar långt där inne. Vill att önskningarna skall komma därifrån. Från det knappt hörbara. Den viskar. Jag lyssnar. Knappt hörbart säger den
- Nej, önskningar är inte för mig. Det här livet är inte för mig. Inget liv är för mig. Ingenting är för mig.
Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till detta. Jag har aldrig känt mig suicidal. Inte ens när jag mått som sämst har jag på allvar övervägt att ta mitt liv. Så det här som den stilla rösten viskar till mig gör mig ställd.
- Hur menar du?, frågar jag.
- Jag vill inte vara här. Jag vill inte hålla på. Jag vill stillhet. Jag vill ensamhet. Utsläckning.
- Men ..., börjar jag. Det är ju så vackert det här livet. Det är ett sådant sprakande mirakel.
- Jag vet det, svarar rösten. Men det är inte för mig, det här livet med alla dess färger. Ingenting är för mig. Jag vill inget. Utom att sluta vilja. Tomhet. Inte ens tomhet. Jag vill en tomhet utan tomhet.
- Men man kan ju vakna upp från det här livet, vakna upp till något sant, till närvaron som alltid är här. Minnas att man ÄR närvaron. Du vet ....., vädjar jag till den viskande rösten.
- Jag vill inte vakna upp här eller någonstans, viskar rösten tillbaka. Jag vill sluta vilja. Slockna.

Det var när jag satt i det stora rummet med Adya som jag vågade lyssna till den här rösten för första gången. Det är en röst som inte vill förhandla. Som aldrig säger - å ena sidan si - å andra sidan så.
Vi var flera hundra i rummet. Min vän som satt bredvid mig sade att jag pustade och stånkade där jag satt. Adyas ord ledde mig inåt till något han kallade nej-knuten i magen. Han beskrev mycket målande hur ett nyfött barn kommer ut ur livmoderns varma, mörka stillhet och konfronteras med det skarpa ljuset, skrällande ljud och kyla. Jag tyckte mig minnas. Barnet skriker ett ordlöst NEEEEEEEJ.

Men sedan då, sedan börjar man ju vilja saker, som att rumla runt på livets scen. Alla någorlunda normala barn gör det. Även jag. Men nej-knuten i magen finns kvar hos oss alla, mer eller mindre framträdande. Det var i alla fall så jag tolkade Adya.

Han sade vidare att om man någonsin försökt sig på det tokiga projektet att genomskåda egot och lösgöra sig från dess järngrepp, så finns nej-knuten där och väntar på en. I slutet av tunneln. Den bidar sin tid. Man kan gå omkring där och tralla och tro att det finns ljus i slutet av tunneln. Man kan stråla och skratta och tycka att hela livet är en bedårande lek och att ingenting är varken viktigt eller oviktigt, meningsfullt eller meningslöst. Man kan trippa på sin insiktsvunna frihet i många år till och med. Men nej-knuten i magen kan vänta.
Det är ju inte så att den aldrig gör sig påmind. Men vi kan välja att bortse ifrån den. Förklara bort den. Förneka den. Vi är jävligt skickliga på att förneka saker vi människor. Jag vågar faktiskt säga det, å hela mänsklighetens vägnar. Så förmäten kan jag vara .... Men i den här texten, som skall handla om mig, mig mig och mitt navelludd så räcker det att slå fast att jag varit jävligt skicklig på att förneka den här röstens existens. Jag kan ju konsten att rycka upp mig, tack och lov kanske, se framåt, se problem som möjligheter och hela härliga positivitets-paketet.

Men nej-knuten i min mage är helt oemottaglig för upplyftande och upplysande insikter. Den låter sig inte imponeras av sådant som kan få mitt hjärta att brusa och svälla och öppna sig inför livets härliga härlighet. Den har ju redan bestämt sig. Från dag ett. - Jag vill inte vara här, i det här jävla dårhuset. Folk skriker och håller på och det var mycket bättre där jag var innan. Där var tyst, varmt och mörkt.

Adya är ju fantastiskt duktig på att prata och fick min hjärna att konstruera bilden av att egot hämtar all sin energi från den här nej-knuten i magen. Denna nej-knut är liksom egots ankare. Egots evighetsbatteri. Allt krampande kommer ur nej-knutens krampande. Man kan lösa upp krampande på en mental nivå, på en emotionell nivå, men det hjälper föga. För där nere i magen sitter roten till krampandet och håller hårt i sitt nej till livet. Man kan bli hur fri som helst i intellektet och med stor elegans dansa mellan olika perspektiv. Se varje ståndpunkt som en del av leken. Men nej-knuten bidar sin tid.
Man kan frigöra sina emotioner och med lustfylld lätthet plaska omkring i de svåraste känslor. Se emotionell katharsis som en sällskapslek för modiga vuxna.
Men nej-knuten sitter där i magen. Orubblig.

Jag blir lite upprymd nu faktiskt av att se hur den vacklar till, min gamla föreställning om att egots krampande bottnar i en rädsla för döden. Den nya föreställningen ter sig mer sannolik. Det är inte rädsla som är det största problemet, inte heller döden, det är livet. Det är ett stort fett jävla nej till att vara här. I alla fall i min mage. Ok, nej-knuten i magen vill väl inte dö heller. Inte egentligen. Den vill helt enkelt sitta där och säga nej och sukta efter en tomhet tömd på allt inklusive tomhet.
Munnen kan säga ja, hjärtat kan säga ja, men nej-knuten säger det som den alltid säger. Ordlöst. Den säger nej till språket också, by the way....

* * * Slut på del ett * * *

Del två skall handla om en annan sak som hände under helgen med Adya. När jag satt där och pustade och stånkade som bäst inför det totala och oåterkalleliga nej till livet jag kände i magen, reste sig mannen som satt framför mig och gick fram till Adya. Det var en äldre man med hästsvans och ett härligt skratt. Men så ställde han sig vid mikrofonen och mötte Adyas blick och då såg han ut som ett barn. Adya såg rakt igenom honom och mannen med hästsvansen såg rakt igenom Adya. Ett möte där allt får vara precis som det är. Men DET var bara halva grejen. Acceptans och ja till livet är bara halva grejen. Och halvmesyrer gör ingen glad i längden. Den andra hälften har för mig varit agendan. Och min acceptans-agenda har sett ut såhär:
OM jag säger ja till det jobbiga som är här nu, vad får jag då i utbyte, sedan?

Eftersom den här typen av navelpillande är en intern affär där jag är fri att hitta på mina egna villkor, har jag hittat på att belöning för ett ja till den jobbiga känslan blir att känslan försvinner. Jag skall känna dig, brinna i dig, vrida mig av smärta i dig, låta dig vara som du är OM ....
... om du har godheten att försvinna sedan. För att vara med dig i tid och evighet det orkar ingen jävel med.
Jodå, känslor kommer och går och allt det där. Men jag pratar om nej-knuten i magen. Inkarnationen. Att bli kött. Att vara kött. Man kan bli vegetarian och gå omvägar så man slipper lukten av stekt kött. Men vad fan hjälper det. Vi ÄR ju kött.
Helvete! ....
VEM vill vara kött? Vem har bett om att få bli kött?

Det ÄR verkligen så att det knyter sig i magen. Korvar. Vem gillar fläskiga korvar och inälvsmat? Vi kan säga nej till det. Men vad hjälper det när vi i själva verket är en sorts intelligenta korvar fyllda med fläsk och inälvor och ben. Jag smakar på det. Köttvarandet. På riktigt. Kanske för första gången. - Fy fan, är allt jag känner.
Men ärligt talat, det är inte kul att vara människa. När man är frisk och kan skutta runt så vet man att man när som helst kan hamna i en sjukhussäng och ruttna bort där, skrikande av smärta medan man väntar på morfinet. Eller så är man halvt medveten om att det är grannen som ligger där i sin sjukhussäng och att man borde besöka henne.

Jag kan såklart nyansera den här bilden och prata om köttvarandets njutningar, om himmelskt sex, om svalkande dopp i havet, om italiensk glass och var och ens favoriträtter. Om endorfinruset efter springrundan en klar höstmorgon och kel och kramar framför brasan med en kopp varm choklad. Men nej-knuten bestämde sig dag ett och dess viskande nej ligger som en bordunton också genom livets skumfräsigaste vågtoppar.
Det var min upptäckt under Adya-helgen.

Tillbaka till mannen med hästsvansen och det härliga skrattet. Han var så vacker där han stod och badade i Adyas acceptans. Eller Adyas och Adyas ... ni vet vad jag menar. Ett ja till allt som är lika orubbligt som ett heligt berg. Det är vad som genomsyrar rummet när man är på retreat med Adya. När Adya kommer in i rummet finns detta heliga berg av acceptans redan där i allas hjärtan, allt han gör är att inte vara i vägen. Han tassar in och ber nästan om ursäkt för att han är där. Om man aldrig sett honom på bild eller video och fick höra att han var vaktmästaren som skulle fixa nåt med ljudanläggningen skulle man inte bli förvånad. Men när han sätter sig på stolen och börjar prata vet alla att det han säger kommer från det i våra egna hjärtan som alltid sjunger sitt ordlösa, villkorslösa ja till livet. (stopp här, detta börjar urarta till svammel blandat med personkult, det sista Adya uppmuntrar till)

Tillbaka till del två av denna text, del två av jaandet till livet och del två i mannen med hästsvansens möte med Adya.
Mannen med hästsvansen berättade hur han kapitulerat inför nej-knuten i magen. Och ändå lyste det om honom. Inte det nyfrälsa ljuset utan det luttrade ljuset. Han berättade att han lidit mycket i sitt liv och varit en sökare i många år. Men nu hade han börjat säga ja till nej-knuten. Ett villkorslöst ja till livshatet. För det är ett annat namn på nej-knuten. Jag smakar på det. Livshat.

Och livshat är självhat. Närvarohat.
Att säga ja till livshatet och självhatet. Vad är det?
Att söka är att säga nej till det som är. Vi finner hela tiden. Livet är ett konstant finnande. Ett finnande av saker vi inte vill ha. Så vi säger nej och söker vidare. Vi hänger oss åt metafysik. Med andra ord, det som inte är kött och skräp och prylar och saker man kan göra sig illa på, det som inte är saker man kan bli beroende av, mista och sakna. Metafysiska system är livshatarens drömslott. Att finna sitt sanna jag, sin inre kärna av kärlek, ljus, whatever, är självhatarens favoritfantasi.
Men mannen med hästsvansen orkar inte längre med fantasier och drömslott. Alltför många gånger har han ramlat tillbaka i köttet och lidandet och det helvete det är att leva ett liv och
mista det man älskar,
uppnå det man inte vill uppnå,
misslyckas med att uppnå det man vill uppnå och sedan
värst av allt,
inse att när man ibland uppnår det man vill uppnå så är det ändå inte det man vill uppnå,
jävla skit
om och om och om igen.
Mannen med hästsvansen och hans liv må vara min projektion helt och hållet. Men det hjälpte mig att se honom där framme vid mikrofonen. Han var inte alls mångordig som jag, det var snarare något naket och avskalat över hans berättelse. There is a YES that comes from the NO. Så sade han.
Och Adya kände igen. Sedan behövde inget mer sägas.

Jag behöver inte heller dra den slutsats jag nu skall dra, men jag gör det ändå. Jag har alltid, alltid haft en agenda när jag är med mig själv och mina känslor. När jag varit med livets jävlighet och med den olycksbådande skugga som alltid vilar över livets sötma och lekfullhet. OM jag är duktig och är med köttvarandets inneboende jävlighet så kommer det försvinna. Transformeras. Jag kommer transcendera skiten, befrias, kanske bli en ängel och flyga iväg upp i dom eteriska rymderna där jag kan hänga med Gud och alla mina idoler. Bildligt talat. Eftersom jag är lagd mer åt det nyandliga, lite avmytologiserade hållet, har jag tänkt mig att mina kvarvarande år på jorden kommer att bli som att hänga med Gud i varje möte. Även i de möten som idag ger mig eksem i själen. Det har varit min deal. Och den har inte uppfyllts.... Behöver det ens sägas?
Lida pin så jag kan bli fin. Men det är något märkligt med människor som Adya. Han har ingen agenda. Punkt. Det var min upplevelse. Visst finns där en yttre agenda, han kommer in på ett visst klockslag och slutar på ett visst klockslag. Gränser. Ingen får ta upp för mycket tid. Så många som möjligt skall få möjlighet att ställa frågor. (nej, jag kände mig inte manad) Ingen får sväva ut. Alla skall hålla sig till ämnet som är att vara sann med det som är. Utanför salen är Adya för sig själv och han syns inte till i matsalen. Strikta gränser. Inget flum. Men det finns ingen djupare agenda. Acceptans är ingen bra deal. Ingen dålig heller. Det är ingen deal alls.

Så varför skall man då acceptera?
Det är en bra fråga om den inte ger upphov till ett sammelsurium av metafysiskt svammel. Vilken den alltid gjort för mig.... vilket den här bloggen vittnar om. Men nu känner jag mig ställd. Inför nejet till livet. Livshatet. Självhatet. Och kanske har jag just påbörjat den resa mannen med hästsvansen påbörjade för många år sedan. En resa som kan sluta med att man blir lite mjukare. Lite snällare.

Och det är något visst med ordet snäll. Jag har varit med det ordet ganska mycket dom senaste månaderna. Och jag har sett att jag inte är så snäll mot mig själv. Inte mot andra heller. Och jag blir ganska förundrad över att det hela börjar koka ner till en sorts allmän snällism. Det här med sanning och uppvaknande var ju en cool grej. Trodde jag. För dom modiga och orädda. Det handlade om att brinna och dö och återuppstå. Såna tuffa grejer. Inte om att bli lite snällare.

Jag har faktiskt ingen aning om hur detta passar in i någon advaita/satsang-teori. Bara en känsla av att hela projektet har sjunkit. Sjunkit, sjunkit och sjunkit ner till en sorts allmängiltig, vardagsklok snällism. Och jag älskar att det sjunkit ner hit. Till något som alla kan relatera till. Något alla kan förverkliga i sin vardag. För Satsang-projektet som jag uppfattat det, längtan efter att detacha från allt vad ägandeskap heter, längtan efter att avidentifiera sig från tankar, känslor och kropp, det är självhatarens och livshatarens våta dröm. Att få slippa vara en intelligent korv fylld av skit som ställer till det för sig själv och andra hela tiden. Men sådana är vi. Och här är vi. Mitt i skiten. Och jag säger det med en sorts ömhet nu. Eller början till vänlighet. En början till ett ja till att vara här. I den här kroppen.

Men jag skall avsluta med att föra in ett begrepp från Advaita/Satsang. - Medvetande/Närvaro - Vår sanna identitet om man så vill. Om det är något som kännetecknar detta medvetandet så är det att det ger allt frihet att vara precis som det är. Alltid. Det lägger sig aldrig i. Medvetandet ser hur Björn ställer till det för sig. Men det säger aldrig - detta var droppen. Nu har jag tröttnat. Nu drar jag. Till någon annan som är lite smartare, lite trevligare. Nej, medvetandet sviker aldrig. Dömer aldrig. Finns bara där OCH LYSSNAR, ett älskande lyssnande. Närvarande närvaro.
Jag blir stum när jag begrundar det faktum att jag (som medvetandet) ALLTID velat vara här. Bland dom intelligenta korvarna. Uppenbarligen. Trots att nej-knuten i magen sagt någon annat. Jag har alltid velat vara med Björn, denna måttligt intelligenta korv, och alla andra och aldrig någonsin har jag svikit dom eller dömt dom. Jag har alltid gett dom total frihet utan krav. Det är snällhet. Snällhet deluxe. Även kallat kärlek. Eller sanning. Men det spelar ingen roll vad det kallas. Det är STORT. Fett coolt som min dotter börjat säga efter några veckor i Stockholm.
UA-3343870-1