måndag, augusti 29, 2011

Intelligenta korvar

Jag var på en helgretreat med Adyashanti för några veckor sedan. Har tänkt ett tag att jag ska skriva något om mötet med Adya men de ingångar jag hittat har varit så svårmodiga. Så mycket navelskåderi supreme. Men strunt samma.
Måndagar är en bra dag att köra igång med filantropi. Idag är det söndag och navelpill de luxe som står på agendan.

Jag håller på med min önskelista. Jag vill skriva en ärlig önskelista. Jag lyssnar väldigt, väldigt innerligt. Anar den där stilla rösten som viskar långt där inne. Vill att önskningarna skall komma därifrån. Från det knappt hörbara. Den viskar. Jag lyssnar. Knappt hörbart säger den
- Nej, önskningar är inte för mig. Det här livet är inte för mig. Inget liv är för mig. Ingenting är för mig.
Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till detta. Jag har aldrig känt mig suicidal. Inte ens när jag mått som sämst har jag på allvar övervägt att ta mitt liv. Så det här som den stilla rösten viskar till mig gör mig ställd.
- Hur menar du?, frågar jag.
- Jag vill inte vara här. Jag vill inte hålla på. Jag vill stillhet. Jag vill ensamhet. Utsläckning.
- Men ..., börjar jag. Det är ju så vackert det här livet. Det är ett sådant sprakande mirakel.
- Jag vet det, svarar rösten. Men det är inte för mig, det här livet med alla dess färger. Ingenting är för mig. Jag vill inget. Utom att sluta vilja. Tomhet. Inte ens tomhet. Jag vill en tomhet utan tomhet.
- Men man kan ju vakna upp från det här livet, vakna upp till något sant, till närvaron som alltid är här. Minnas att man ÄR närvaron. Du vet ....., vädjar jag till den viskande rösten.
- Jag vill inte vakna upp här eller någonstans, viskar rösten tillbaka. Jag vill sluta vilja. Slockna.

Det var när jag satt i det stora rummet med Adya som jag vågade lyssna till den här rösten för första gången. Det är en röst som inte vill förhandla. Som aldrig säger - å ena sidan si - å andra sidan så.
Vi var flera hundra i rummet. Min vän som satt bredvid mig sade att jag pustade och stånkade där jag satt. Adyas ord ledde mig inåt till något han kallade nej-knuten i magen. Han beskrev mycket målande hur ett nyfött barn kommer ut ur livmoderns varma, mörka stillhet och konfronteras med det skarpa ljuset, skrällande ljud och kyla. Jag tyckte mig minnas. Barnet skriker ett ordlöst NEEEEEEEJ.

Men sedan då, sedan börjar man ju vilja saker, som att rumla runt på livets scen. Alla någorlunda normala barn gör det. Även jag. Men nej-knuten i magen finns kvar hos oss alla, mer eller mindre framträdande. Det var i alla fall så jag tolkade Adya.

Han sade vidare att om man någonsin försökt sig på det tokiga projektet att genomskåda egot och lösgöra sig från dess järngrepp, så finns nej-knuten där och väntar på en. I slutet av tunneln. Den bidar sin tid. Man kan gå omkring där och tralla och tro att det finns ljus i slutet av tunneln. Man kan stråla och skratta och tycka att hela livet är en bedårande lek och att ingenting är varken viktigt eller oviktigt, meningsfullt eller meningslöst. Man kan trippa på sin insiktsvunna frihet i många år till och med. Men nej-knuten i magen kan vänta.
Det är ju inte så att den aldrig gör sig påmind. Men vi kan välja att bortse ifrån den. Förklara bort den. Förneka den. Vi är jävligt skickliga på att förneka saker vi människor. Jag vågar faktiskt säga det, å hela mänsklighetens vägnar. Så förmäten kan jag vara .... Men i den här texten, som skall handla om mig, mig mig och mitt navelludd så räcker det att slå fast att jag varit jävligt skicklig på att förneka den här röstens existens. Jag kan ju konsten att rycka upp mig, tack och lov kanske, se framåt, se problem som möjligheter och hela härliga positivitets-paketet.

Men nej-knuten i min mage är helt oemottaglig för upplyftande och upplysande insikter. Den låter sig inte imponeras av sådant som kan få mitt hjärta att brusa och svälla och öppna sig inför livets härliga härlighet. Den har ju redan bestämt sig. Från dag ett. - Jag vill inte vara här, i det här jävla dårhuset. Folk skriker och håller på och det var mycket bättre där jag var innan. Där var tyst, varmt och mörkt.

Adya är ju fantastiskt duktig på att prata och fick min hjärna att konstruera bilden av att egot hämtar all sin energi från den här nej-knuten i magen. Denna nej-knut är liksom egots ankare. Egots evighetsbatteri. Allt krampande kommer ur nej-knutens krampande. Man kan lösa upp krampande på en mental nivå, på en emotionell nivå, men det hjälper föga. För där nere i magen sitter roten till krampandet och håller hårt i sitt nej till livet. Man kan bli hur fri som helst i intellektet och med stor elegans dansa mellan olika perspektiv. Se varje ståndpunkt som en del av leken. Men nej-knuten bidar sin tid.
Man kan frigöra sina emotioner och med lustfylld lätthet plaska omkring i de svåraste känslor. Se emotionell katharsis som en sällskapslek för modiga vuxna.
Men nej-knuten sitter där i magen. Orubblig.

Jag blir lite upprymd nu faktiskt av att se hur den vacklar till, min gamla föreställning om att egots krampande bottnar i en rädsla för döden. Den nya föreställningen ter sig mer sannolik. Det är inte rädsla som är det största problemet, inte heller döden, det är livet. Det är ett stort fett jävla nej till att vara här. I alla fall i min mage. Ok, nej-knuten i magen vill väl inte dö heller. Inte egentligen. Den vill helt enkelt sitta där och säga nej och sukta efter en tomhet tömd på allt inklusive tomhet.
Munnen kan säga ja, hjärtat kan säga ja, men nej-knuten säger det som den alltid säger. Ordlöst. Den säger nej till språket också, by the way....

* * * Slut på del ett * * *

Del två skall handla om en annan sak som hände under helgen med Adya. När jag satt där och pustade och stånkade som bäst inför det totala och oåterkalleliga nej till livet jag kände i magen, reste sig mannen som satt framför mig och gick fram till Adya. Det var en äldre man med hästsvans och ett härligt skratt. Men så ställde han sig vid mikrofonen och mötte Adyas blick och då såg han ut som ett barn. Adya såg rakt igenom honom och mannen med hästsvansen såg rakt igenom Adya. Ett möte där allt får vara precis som det är. Men DET var bara halva grejen. Acceptans och ja till livet är bara halva grejen. Och halvmesyrer gör ingen glad i längden. Den andra hälften har för mig varit agendan. Och min acceptans-agenda har sett ut såhär:
OM jag säger ja till det jobbiga som är här nu, vad får jag då i utbyte, sedan?

Eftersom den här typen av navelpillande är en intern affär där jag är fri att hitta på mina egna villkor, har jag hittat på att belöning för ett ja till den jobbiga känslan blir att känslan försvinner. Jag skall känna dig, brinna i dig, vrida mig av smärta i dig, låta dig vara som du är OM ....
... om du har godheten att försvinna sedan. För att vara med dig i tid och evighet det orkar ingen jävel med.
Jodå, känslor kommer och går och allt det där. Men jag pratar om nej-knuten i magen. Inkarnationen. Att bli kött. Att vara kött. Man kan bli vegetarian och gå omvägar så man slipper lukten av stekt kött. Men vad fan hjälper det. Vi ÄR ju kött.
Helvete! ....
VEM vill vara kött? Vem har bett om att få bli kött?

Det ÄR verkligen så att det knyter sig i magen. Korvar. Vem gillar fläskiga korvar och inälvsmat? Vi kan säga nej till det. Men vad hjälper det när vi i själva verket är en sorts intelligenta korvar fyllda med fläsk och inälvor och ben. Jag smakar på det. Köttvarandet. På riktigt. Kanske för första gången. - Fy fan, är allt jag känner.
Men ärligt talat, det är inte kul att vara människa. När man är frisk och kan skutta runt så vet man att man när som helst kan hamna i en sjukhussäng och ruttna bort där, skrikande av smärta medan man väntar på morfinet. Eller så är man halvt medveten om att det är grannen som ligger där i sin sjukhussäng och att man borde besöka henne.

Jag kan såklart nyansera den här bilden och prata om köttvarandets njutningar, om himmelskt sex, om svalkande dopp i havet, om italiensk glass och var och ens favoriträtter. Om endorfinruset efter springrundan en klar höstmorgon och kel och kramar framför brasan med en kopp varm choklad. Men nej-knuten bestämde sig dag ett och dess viskande nej ligger som en bordunton också genom livets skumfräsigaste vågtoppar.
Det var min upptäckt under Adya-helgen.

Tillbaka till mannen med hästsvansen och det härliga skrattet. Han var så vacker där han stod och badade i Adyas acceptans. Eller Adyas och Adyas ... ni vet vad jag menar. Ett ja till allt som är lika orubbligt som ett heligt berg. Det är vad som genomsyrar rummet när man är på retreat med Adya. När Adya kommer in i rummet finns detta heliga berg av acceptans redan där i allas hjärtan, allt han gör är att inte vara i vägen. Han tassar in och ber nästan om ursäkt för att han är där. Om man aldrig sett honom på bild eller video och fick höra att han var vaktmästaren som skulle fixa nåt med ljudanläggningen skulle man inte bli förvånad. Men när han sätter sig på stolen och börjar prata vet alla att det han säger kommer från det i våra egna hjärtan som alltid sjunger sitt ordlösa, villkorslösa ja till livet. (stopp här, detta börjar urarta till svammel blandat med personkult, det sista Adya uppmuntrar till)

Tillbaka till del två av denna text, del två av jaandet till livet och del två i mannen med hästsvansens möte med Adya.
Mannen med hästsvansen berättade hur han kapitulerat inför nej-knuten i magen. Och ändå lyste det om honom. Inte det nyfrälsa ljuset utan det luttrade ljuset. Han berättade att han lidit mycket i sitt liv och varit en sökare i många år. Men nu hade han börjat säga ja till nej-knuten. Ett villkorslöst ja till livshatet. För det är ett annat namn på nej-knuten. Jag smakar på det. Livshat.

Och livshat är självhat. Närvarohat.
Att säga ja till livshatet och självhatet. Vad är det?
Att söka är att säga nej till det som är. Vi finner hela tiden. Livet är ett konstant finnande. Ett finnande av saker vi inte vill ha. Så vi säger nej och söker vidare. Vi hänger oss åt metafysik. Med andra ord, det som inte är kött och skräp och prylar och saker man kan göra sig illa på, det som inte är saker man kan bli beroende av, mista och sakna. Metafysiska system är livshatarens drömslott. Att finna sitt sanna jag, sin inre kärna av kärlek, ljus, whatever, är självhatarens favoritfantasi.
Men mannen med hästsvansen orkar inte längre med fantasier och drömslott. Alltför många gånger har han ramlat tillbaka i köttet och lidandet och det helvete det är att leva ett liv och
mista det man älskar,
uppnå det man inte vill uppnå,
misslyckas med att uppnå det man vill uppnå och sedan
värst av allt,
inse att när man ibland uppnår det man vill uppnå så är det ändå inte det man vill uppnå,
jävla skit
om och om och om igen.
Mannen med hästsvansen och hans liv må vara min projektion helt och hållet. Men det hjälpte mig att se honom där framme vid mikrofonen. Han var inte alls mångordig som jag, det var snarare något naket och avskalat över hans berättelse. There is a YES that comes from the NO. Så sade han.
Och Adya kände igen. Sedan behövde inget mer sägas.

Jag behöver inte heller dra den slutsats jag nu skall dra, men jag gör det ändå. Jag har alltid, alltid haft en agenda när jag är med mig själv och mina känslor. När jag varit med livets jävlighet och med den olycksbådande skugga som alltid vilar över livets sötma och lekfullhet. OM jag är duktig och är med köttvarandets inneboende jävlighet så kommer det försvinna. Transformeras. Jag kommer transcendera skiten, befrias, kanske bli en ängel och flyga iväg upp i dom eteriska rymderna där jag kan hänga med Gud och alla mina idoler. Bildligt talat. Eftersom jag är lagd mer åt det nyandliga, lite avmytologiserade hållet, har jag tänkt mig att mina kvarvarande år på jorden kommer att bli som att hänga med Gud i varje möte. Även i de möten som idag ger mig eksem i själen. Det har varit min deal. Och den har inte uppfyllts.... Behöver det ens sägas?
Lida pin så jag kan bli fin. Men det är något märkligt med människor som Adya. Han har ingen agenda. Punkt. Det var min upplevelse. Visst finns där en yttre agenda, han kommer in på ett visst klockslag och slutar på ett visst klockslag. Gränser. Ingen får ta upp för mycket tid. Så många som möjligt skall få möjlighet att ställa frågor. (nej, jag kände mig inte manad) Ingen får sväva ut. Alla skall hålla sig till ämnet som är att vara sann med det som är. Utanför salen är Adya för sig själv och han syns inte till i matsalen. Strikta gränser. Inget flum. Men det finns ingen djupare agenda. Acceptans är ingen bra deal. Ingen dålig heller. Det är ingen deal alls.

Så varför skall man då acceptera?
Det är en bra fråga om den inte ger upphov till ett sammelsurium av metafysiskt svammel. Vilken den alltid gjort för mig.... vilket den här bloggen vittnar om. Men nu känner jag mig ställd. Inför nejet till livet. Livshatet. Självhatet. Och kanske har jag just påbörjat den resa mannen med hästsvansen påbörjade för många år sedan. En resa som kan sluta med att man blir lite mjukare. Lite snällare.

Och det är något visst med ordet snäll. Jag har varit med det ordet ganska mycket dom senaste månaderna. Och jag har sett att jag inte är så snäll mot mig själv. Inte mot andra heller. Och jag blir ganska förundrad över att det hela börjar koka ner till en sorts allmän snällism. Det här med sanning och uppvaknande var ju en cool grej. Trodde jag. För dom modiga och orädda. Det handlade om att brinna och dö och återuppstå. Såna tuffa grejer. Inte om att bli lite snällare.

Jag har faktiskt ingen aning om hur detta passar in i någon advaita/satsang-teori. Bara en känsla av att hela projektet har sjunkit. Sjunkit, sjunkit och sjunkit ner till en sorts allmängiltig, vardagsklok snällism. Och jag älskar att det sjunkit ner hit. Till något som alla kan relatera till. Något alla kan förverkliga i sin vardag. För Satsang-projektet som jag uppfattat det, längtan efter att detacha från allt vad ägandeskap heter, längtan efter att avidentifiera sig från tankar, känslor och kropp, det är självhatarens och livshatarens våta dröm. Att få slippa vara en intelligent korv fylld av skit som ställer till det för sig själv och andra hela tiden. Men sådana är vi. Och här är vi. Mitt i skiten. Och jag säger det med en sorts ömhet nu. Eller början till vänlighet. En början till ett ja till att vara här. I den här kroppen.

Men jag skall avsluta med att föra in ett begrepp från Advaita/Satsang. - Medvetande/Närvaro - Vår sanna identitet om man så vill. Om det är något som kännetecknar detta medvetandet så är det att det ger allt frihet att vara precis som det är. Alltid. Det lägger sig aldrig i. Medvetandet ser hur Björn ställer till det för sig. Men det säger aldrig - detta var droppen. Nu har jag tröttnat. Nu drar jag. Till någon annan som är lite smartare, lite trevligare. Nej, medvetandet sviker aldrig. Dömer aldrig. Finns bara där OCH LYSSNAR, ett älskande lyssnande. Närvarande närvaro.
Jag blir stum när jag begrundar det faktum att jag (som medvetandet) ALLTID velat vara här. Bland dom intelligenta korvarna. Uppenbarligen. Trots att nej-knuten i magen sagt någon annat. Jag har alltid velat vara med Björn, denna måttligt intelligenta korv, och alla andra och aldrig någonsin har jag svikit dom eller dömt dom. Jag har alltid gett dom total frihet utan krav. Det är snällhet. Snällhet deluxe. Även kallat kärlek. Eller sanning. Men det spelar ingen roll vad det kallas. Det är STORT. Fett coolt som min dotter börjat säga efter några veckor i Stockholm.

26 kommentarer:

  1. En smärtklump i magen är inte så lätt att villkorslöst älska, så länge man drömmer om något annat.

    Fin text.

    SvaraRadera
  2. Välformulerat. Här är mina tankar kring det du skriver..

    Det vore lite suspekt om man i ljuset av det du pratar om i det här inlägget inte förr eller senare skulle börja spontankultivera ett empatiskt överseende inför köttighetsupplevelsens förvirring och dess upplevda imperfektioner. För att det "JA!" som erkänner magens "NEJ!" är i linje med impulsen att trolla fram någonting från ingenting. Hänger du med?

    Det är bara det att det är så lockande att hata livet på ett sätt som är väldigt konstruktivt för egot. Stundvis så har min egen självutplåningslängtan känts ganska narcissistisk på något sätt. Men det går att komma bortom det. Genom att förstå. Förstå förstå förstå. Folk som förstår energins organiserande principer tenderar att anamma ett mer spontant och sunt förhållningssätt till det fiktiva jaget. Det märkligt självmedvetna och neurotiskt fåfänga stycke kosmisk driftved som trasslats ihop och uppstått ur ett enat energiflöde. Bara en såpbubbla som kommer att spricka när som helst. Inte "kan", utan kommer.

    Kan man säga ja till det så kan man nog bli snäll. Jag känner igen tendensen i alla fall. Och det är ingen skenheligt frikyrklig "jag är snäll mot dig för att jag vill att du ska tro det jag tror så vår religions kollektiva mag-nej får mer energi". Det är. Ja. Du vet nog.

    SvaraRadera
  3. Jag vill inte leva, men jag vågar inte dö. Jag vill inte vara jag, jag vet inte vad jag vill vara, men det är inte jag. Inte bra. Inget är bra. Jag vill vara inget. Jag vet inte vad inget är, men det är i alla fall inte det här. Jag vill vara. Jag vill. Jag.

    Jag?

    SvaraRadera
  4. Bara det faktum att du kan säga att vi är intelligenta korvar bevisar att det inte kan vara sant.
    Det är bara ett val.
    Någon har spänt ut ett stort jävla korvskinn, och sedan bestämt att här innanför korvskinnet får uppvaknandet äga rum.

    Kontroll över uppvaknandet. Men det är ett moment-22. Du kan inte vakna upp därför att du försöker kontrollera uppvaknandet. Allt detta skrivande tjänar bara till att hålla Björn i skinnet.
    Lägg ner pennan, och dö.

    SvaraRadera
  5. Eller använd pennan att begå seppuku med! Då löser man hela magknutsgrejen på samma gång också.

    SvaraRadera
  6. Anton!
    Sant, och drömmer om nåt annat gör jag hela tiden. Inte äventyr, inte spänning eller stimulans (även om det lockar ibland) nej, jag drömmer om stillhet och mörker. Och livet tycks vara en jävla konspiration mot denna dröm. En irriterande reklampaus i filmen om den mörka stillheten utan början eller slut ...
    Att jag dras till Advaita/Satsang är mot bakgrund av detta inte konstigt.
    Jag drömmer också om ett tillstånd där min hjärna slipper tänka duktiga tankar som - jo, men allt detta handlar om en felaktig identifikation med objekt som kommer och går. Vem ser allt detta? (och här åker pekfingret upp i luften som för att betona att här skall öronen spetsas) Den som ser allt detta är subjektet = medvetandet = sanningen. Och subjektet har inga preferenser. Lägger sig aldrig i. Accepterar bara. Allt. Subjektet är ultimate okishness .... och (tillägger jag med emfas) allt detta är bara en jävla massa dravel och varför kan inte jag och alla andra bara knipa käft en gång för alla så att jag FÖR EN JÄVLA GÅNGS SKULL kan få lite ro i själen :)
    Så känner jag ofta nu för tiden.
    Men det händer, det händer också, till min stora glädje, att jag ibland känner mig lite mjukare, lite vänligare inför detta köttvarande, detta pladdrande, detta kacklande detta plaskande ... Lite vänligare inställd har jag blivit. Och det känns mycket mer värdefullt än några dissociativt präglade tillstånd av overklighet, jaglöshet eller nihilistisk likgiltighet.
    Så känns det i alla fall just nu.

    SvaraRadera
  7. B!
    Att trolla fram någonting från ingenting. Nej, jag tror inte jag hänger med, det låter omöjligt. Men omöjligt är också vad detta sökande allt tydligare framstår som. Papajis berömda "stop the search" är nog ingen instruktion till oss arma sökare. Han säger nog bara hur det kommer sluta för oss alla. När vi dör eller innan vi dör. Till slut orkar vi bara inte med skiten längre. Vi går ner för räkning, gång på gång på gång. Men jävlar vad sega vi är. Ok, vad seg jag är. Nu känns ungefär som att jag gick ner för räkning, ligger kvar på golvet men har intagit en trevlig position där jag tittar på armbågen mot golvet och huvudet lutat i handen.
    (antagligen hämtar jag bara kraft, snart är jag på fötter igen och kommer snart fäkta vilt med armarna ... hahaha)
    Jag tänker också på Adyas valspråk. Resistance is futile. Inte heller detta är en instruktion eller något man kan inse. Det är nog också resultatet av total utmattning.
    Mycket givande, by the way, att läsa din utsökt välformulerade kommentar. Jag tror jag håller med om allt :) Blir lite nyfiken på det du skriver om att förstå energins organiserande principer. Snart är jag på fötter igen och i full färd med ett nytt spännande sökarprojekt. YIHAAAAA

    SvaraRadera
  8. mossa!
    "Inget är bra. Jag vill vara inget."
    Touché! :)

    SvaraRadera
  9. Perra!
    Hahahaha
    och sedan ... eh, hmm... eftertänksamt hummande.
    Jag vet inte Perra. Vad håller jag på med? Berätta för mig! Det känns som att du ser nåt jag inte ser. Men du, det känns inte som att jag försöker vakna upp. Jag vet inte ens vad det betyder. Jag försöker bara finna mig tillrätta. Som alla andra. Som jag skrev, det känns som att det som kanske började som ett storstilat uppvaknande-projekt nu sjunkit. Sjunkit ner till något som känns sannare. Mer ärligt. Förstår du hur jag menar?

    SvaraRadera
  10. Då hängde du väl med? Om inte så får du en till textvägg att tugga på. En semantisk kalvdans för den som dött och återfötts. Det här är kul! Mu!

    Det som jag använde många krångliga ord för att uttrycka skulle kunna ha kondenserats ner till ett simpelt "det är lika hopplöst att söka som att inte söka". Det är dock i min mening en värdelös (men ändå nödvändig) floskel till tips från en andlig lärare till en elev eftersom den frasen i sig inte leder till att eleven vaknar upp, utan att denne förmodligen bara kommer att emulera vaket beteende utan att förstå att "vaket beteende" bara är en biverkning av att vara vaken. Du har nog skrivit om det och jag kunde se det inom mig själv. Klart som fan att många blir bekväma av sig om någon upplyst jäkel säger att vi är perfekta som vi är. Hur mycket det än stämmer så duger det dock inte om man är seriös. Är man seriös så nöjer man sig inte med att bara ta lärarens ord för det, utan man vill förstå hur han kom fram till det. Om man verkligen måste vakna upp till varje pris så kommer den insikten att fungera som ett slags andligt metadon för satsang-junkies, och det blir plötsligt inte lika spännande att beta av alla smakerna i den spirituella glassbaren. Det fick i alla fall mig att tröttna och släppa taget om hela den scenen till förmån för att bli självgående.

    Man måste, som du säger, tröttas ut och falla sönder på eget bevåg. Men eftersom fri vilja i grund och botten är en illusion så är det något som måste ske spontant. Normalt funtade människor som spelar livets spel troget tenderar dessutom att rygga tillbaka inför det så fort de kommer nära. Det måste alltså bli något man inte längre kan värja sig mot. Det enda man kan göra är att våga släppa taget och det enda som potentiellt kan fördröja/sabba processen är tveksamhet inför om man gör det rätta. Hur uttjatat det än är så är det den återkommande kärnan i allt detta. För mig så leder tveklöst mod oundvikligen till förståelse och tillit. Kärlek må vara ett sönderkört ord som för det mesta förvirrar och därför är jag sparsam med det, men jag tycker mig se varför folk som är eller har varit i min sits tillskriver kvalitéer så som "mod" och "tillit" till det ordet.

    SvaraRadera
  11. Ju mer jag förstår, desto mer kan jag ge upp mitt inbyggda/invanda men i grund och botten falska och restriktiva kontrollbehov och tendensen att vara detaljstyrd och i tilliten komma i linje med det som gränslöst och villkorslöst oundvikligen bara är. Att frigöra energi för att se saker i ett bredare perspektiv. Inte att förstå som i att samla fakta och göra intellektuella framsteg. Ingen är på väg någonstans och har aldrig varit. Det är heller ingen tävling. Den som tror det är grundlurad och jagar bara sin egen svans. Det enda man kämpar mot är externaliserade projektioner av sig själv, och det är det falska inom en som kämpar mot falskhet. Missnöje är tacksamt eftersom det bär med sig ett slags proto-stadie till det tacksamt desillusionerade tillståndet som kallas vaken. Men det är inte säkert att man vill förstå vad man sysslar med och varför man gör det så att man kan transcendera skiten ens om ens liv är ett helvete. Det är lättare att hänfalla åt energivampyrism i form av en ihärdig och smittsam offermentalitet eller hora ut sin zest till bekväma antropocentriska livslögner i form av hamsterhjulskonsumerism, diverse religioner, sekter eller steril filosofisk existensialism. Det sistnämnda verkar väldigt poppis bland sekulära humanister. Det har gått upp för mig att det oftast är ett djupare kall som driver en till uppvaknandet. Missnöje med smak av..? Vad för något? Jag kan inte sätta ord på det just nu. Men det är en viktig komponent och det kommer eventuellt att bli klarare med tiden vad det är. Kanske förblir det ordlöst. Dock inte olöst. Heh.

    Jag känner att jag måste förklara vad jag menar med att förstå. Det är så lätt att ord misstolkas. Speciellt när man försöker beskriva något som mänskligt syntax inte kan rama in på långa vägar. Att förstå är att distansera sig för att se hur saker och ting hör samman. Till exempel så är Van Goghs trädgårdstavlor sedda på nära håll kluddiga och obegripliga. Det krävs att man tar ett par steg bakåt för att man ska se helheten. Att våga förstå är att våga släppa sitt klängiga behov av detaljseende och istället leva efter att intuitivt observera generella principer och agera i samråd med dessa. Vad menar jag med klängighet och detaljseende då mer specifikt? Ptja. Till exempel att många människor håller gamla sår vid liv av sentimentala skäl, vilket leder till att man inte har den mycket energi som krävs för att vara i balans och åstadkomma saker här och nu. Och att det mesta som motiverar en människa går att sätta in någon eller flera (de överlappar varandra) av följande tre kategorier:

    1. Överlevnadsstrategier.
    2. Reproduktionsstategier.
    3. Strategier för att hantera hopplösheten, meningslösheten, dödsmedvetenheten och förgängligheten.

    SvaraRadera
  12. Det jag antar att du syftar på när du säger att Adyashanti inte har någon agenda är att han transcenderat ovanstående tre punkter. Så tolkar jag det i alla fall. Det gillar jag. Där sa du något mycket relevant faktiskt och jag tror du satte ord på varför jag gillar Adyashanti, och har gjort sedan jag stötte på hans material för första gången fastän jag inte begrep vad han pratade om när jag hörde honom tala första gången. Han vilar i tilliten och det är något jag känner igen.

    Inte för att jag vill ställa mig upp på någon stor sten och ropa "katsu!", men jag vill ändå berätta lite om vad det är jag känner kongruens med när jag lyssnar på Adya nu jämfört med fyra år sedan då jag bestämde mig för att reda ut min existens en gång för alla och kom in på det där med zen och andlig upplysning och allt det här. Jag hade haft glimtar. Glimtarna och en nyfikenhet som inte gick att tillfredställa drev mig till sökandet.


    En glimt av uppvaknandet kan beskrivas lite som en deja vú-känsla på steroider. Man förstår att existensen bär på ett inneboende potential som är oändligt och i och med det så har "det här" redan hänt, och således så går det upp för en vem man är och vad man håller på med och vart man är och hur man hamnat där man hamnat. Det opersonliga och innehållslösa varandet som saknar attribut ger sig till känna på ett sätt som inte går att ta miste på. Alla har nog haft glimtar. Stunder då man plötsligt frusit till is inför inre frågor så som "vem är jag?", "vad håller jag på med?", "hur hamnade jag här och vart kom allt det här ifrån?", "vad kommer hända med mig när jag dör?" och det eniga svaret på alla såna frågor är den där deja vú-känslan av att man redan vet. Att man redan är död. Att man inte är någon och att man inte befinner sig någonstans. Att det inte är någon skillnad mellan det oberörda och det som är i ständig rörelse.

    Det är alla livsformers utgångsläge och det tillhör alla, just på grund av att det inte tillhör någon. Vissa hamnar i permanent linje med det. En del ägnar sina liv åt att jaga mer ihållande skymtar av det med hjälp av svältkost, stretching och kontrollerad andning. En del skapar romantiska bilder av det och föreställer sig att det är något åtråvärt att uppnå och något som man kan bära som en medalj. Mig gör det detsamma. Min tillit inför varandets perfekta natur är oändlig och okuvlig. Det är inte ens något speciellt från den här sidan av den portlösa porten. Och om min kropp bestämmer sig för att sluta fungera nu så dör jag med en glödande tacksamhet som i varje stund obesvärat transmuteras till ett knivskarpt introvert fokus på det oföränderliga.

    Därför söker jag inte längre. Vad finns det att söka? Jag lever ett anspråkslöst liv som enbart består av innehållslöst innehåll. Varken mer eller mindre. Hakuna matata. Capisce?

    Det går som det går för att det bara kan gå som det går.
    Det finns inget imorgon och nuet är bara rester av igår.

    SvaraRadera
  13. B: Har läst. Tack.
    Sluta söka. Du bara utvidgar labyrinten.
    Var bara stilla, och bara se.
    Då kommer du att föras uppåt, och till slut ser du hela labyrinten.

    Do you have the patience to wait
    till your mud settles and the water is clear?
    Can you remain unmoving
    till the right action arises by itself?

    - Tao Te Ching (15)

    SvaraRadera
  14. Björn! Fett coolt skrivet! :) Tack. ♥

    SvaraRadera
  15. Perra, du är en sådan härlig karaktär. Värsta advaitasnuten.

    - "Jaha, hur var det här då?"

    - "Hej advaitakonstapeln, det är bra, jag bara sitter här och njuter av varandets enkelhet."

    - "Jasså du? Du är väl ingen sökare? För du vet väl att det inte finns något att söka efter, bara tomheten."

    - "Nej då konstapeln, jag vaknade upp för nästan ett halvår sedan. Ingen fara.."

    - "Du ljuger! Upp med händerna mot väggen. Aha! Vad är det här då? En bokhylla fylld med klassisk nondualistisk litteratur! En blogg där du skriver om andliga saker. Du MÅSTE vara en sökare. Så enkelt är det bara. Jag kan nog din typ!"

    - "Men kära konstapeln, jag vaknade upp för över ett halvår sedan. Allt skrivande om andlighet och allt är bara kuriosa. Det är väl inte din ensak vad min kropp och mitt sinne slår ihjäl tid med innan tiden slår ihjäl min kropp och mitt sinne? Identifikationsleken är ju ändå över. Jag skulle lika gärna kunna dansa balett eller bilda familj eller samla på sällsynta beatlesvinyler. Det skulle inte göra någon skillnad."

    - "Nej, du är uppenbarligen en sökare och kommer bli dömd till minst femtio dagars tomhetstjänst för dessa hemskheter. In i min bil här så ska jag köra dig till mitt tankehäkte där jag kan läxa upp dig i konsten att inte vara en sökare. Lyssna på mig."

    - "Men snälla konstapeln. Jag känner mig redan tacksamt tömd. Färdig med sökandet. Och om sanningens bägare kan man ingenting säga. Dessutom föredrar jag att tänka själv. Annars skulle jag gå med i en sekt. Så vad får du egentligen ut av att behandla folk såhär?"

    - "..."

    SvaraRadera
  16. B - vilken ordmagiker du är!
    Tack för showen boysen - mycket underhållande!

    SvaraRadera
  17. B: Be our leader. Tell us what to do.

    Var är DIN blogg? Var är DIN taktopp i Tiruvannamalai? Var är DITT new age-harem? Var är din guruhatt?

    Får jag sitta på din parkbänk?

    SvaraRadera
  18. B!
    Tack! Väldigt inspirerande att läsa.
    Jag vill gärna svara här men det blev längre än en kommentar tillåter. Och jag unnar mig nu lyxen att svara med ett nytt inlägg så att jag slipper dela upp svaret :)

    SvaraRadera
  19. mossa!
    Det fina är att B skrivit flera såna här sköna kommentarer i min blogg. Men det var ett år sedan nu. Förra hösten. Skall leta upp dom åt dig och länka!

    SvaraRadera
  20. Perra!
    Tack för mycket fint citat! Och tack för att du är du! Jag tycker inte du är någon advaita-snut. Långt ifrån!
    Vi har en jargon här på bloggen, och ett annat sätt att prata när vi träffas. Ibland blir saker så mycket enklare när man ses.

    SvaraRadera
  21. Jenny, tack. Jag gillar dina texter också. Du är minsann en riktig ordninja som kan konsten att leverera träffsäkra och koncisa vägskyltar in i det ordlösa. Uppskattar det.

    Mossa, haha! Tack för stödet, men jag hoppas att du bara driver med mig. Vad tror du jag har att erbjuda? Måste du verkligen ha mig i hasorna? Räcker det inte med att du byggt ditt liv kring dig själv? Ska jag komma och röra om i grytan? Varför då? Och vad är det exakt du vill uppnå?

    Vill du lindra din existentiella ångest så rekommenderar jag att du lär dig djupandning, börjar följa en strikt sömnhygien, äter en blodsockerbalanserande kost, slutar onanera och lär dig spela något instrument. Men det har inget att göra med vad jag gått igenom.

    Om du vill vakna upp, inse sanningen om vad du är, vad du sysslar med och vart du är på väg så är mitt tips att vara skeptisk och konsekvent inför vad du lägger ner din energi på. Även mot mig. Du bör även förstå att det inte är värt att haka upp sig på min process, och mina gamla dumma, och stundvis vitrioldrypande och naivistiska bloggkommentarer (som vid det här laget är lika inaktuella och fåniga som hällristningar på någon bortglömd sten) utan du måste stampa upp din egen väg. Skapa en skola av zen som är unik för just dig och dina förutsättningar. Var beredd på att förlora allt. Var beredd på att dö. Inte för att du egentligen kan förbereda dig för det, eller undvika det för den delen. Men var beredd ändå.

    Du kan börja med att abdikera din mänsklighet kanske?

    Steg ett är att se att mänskligheten bara är ett bångstyrigt knippe kåtdriftshypnotiserade köttpåsar vars individuella essens inte består av en respektabelt autonom dimensionsvandrande och oförstörbar inre identitet unik för varje enskild människa utan enbart en uppsättning själviska gener vars främsta mål är att passa in i sin omgivning för att skapa ett artificiellt ekvilibrium som enbart behöver existera tillräckligt länge för att föras vidare. Det finns inget utrymme för att ta sig själv och sina personliga tolkningar på allvar. Egot kan inte veta någonting för egot VILL INTE erkänna vad det håller på med. Där kan du börja. Sen är det bara att plöja. Bitarna har redan legat på plats. Det är bara att fullfölja din del av avtalet.

    SvaraRadera
  22. Björn, det är fint att det inspirerar dig att skriva. Att som läsare få ge tillbaka något som leder till mer texter.

    Jag vet inte vad Perra är. Men jag kommer faktiskt att följa hans råd och tagga ner. För övrigt så är jag själv skyldig till polisbrutalitet. Det fyllde en funktion då och det är inget man behöver reflektera över.

    Jag kan och vill inte skriva närmare om vad som hänt, men jag kan säga att perioden från december 2010 till februari 2011 var den värsta perioden i mitt liv. Den psykotiskt intensiva slutspurten som ledde upp till något slags slutgiltigt katarsis där min personliga existens upphörde. Det var som att födas fast tvärtom, och minnena är lite luddiga eftersom dagarna smälte ihop och jag ofta hade spontana blackouter där jag bara låg i något slags samadhi eller vad det nu kallas i gud vet hur många timmar. Månaderna efter det så kunde jag knappt lämna mitt hem annat än för de mest grundläggande sysslor. Typ slänga sopor och handla mat. Under sommaren så började jag sakta men säkert fungera igen, men det är fortfarande väldigt skakigt och nytt. Och grumligt. Vill inte ge mer detaljer, för det var som sagt ingen trevlig period. Men vardagen är som vanligt nu, förutom den enkla detaljen att det inte finns någon B där längre. Jag vet ingenting om någonting, men jag kommer att dra mig undan ett tag nu och bara vara i den här stillheten. Kanske bildar jag en liten cirkel i framtiden för folk som är intresserade. Om jag kan klura ut hur man kan göra det utan att det spårar ur i någon personkult/hippieorgie/flumsekt. Det är lätt hänt eftersom människor är lite lustiga och sköna på det sättet. Kanske blir det en anonym bok bara. Känner nog inte för att blogga, eller ens vara tillgänglig för kontakt online.

    Tack alla. Ni är fina.

    SvaraRadera
  23. Hahahah, shit, tack för det här! <3<3<3

    SvaraRadera

UA-3343870-1