torsdag, september 08, 2011

Som alla andra


Till B och Perra!
Och till er andra som läser också såklart!
Vilken läsfest. Det ni delar med er av i kommentarerna är otroligt intressant. Jag vill verkligen höra mer!
Jag hinner bara skriva lite kort om vad jag känner och tänker om det ni berättar. Tänk om det ni varit med om är precis vad det är. Att det betyder precis det ni säger att det betyder. Jag tror det är så. Men trots detta tänker jag försöka sätta in det i min lilla karta. Ni får förlåta mig... jag älskar kartor. Jag älskar att kategorisera saker. MEN, tro mig, jag känner på mig att jag är ute och cyklar. MEN, varför inte cykla. Det e ju kul ju .... :D

En grej jag gått igenom det senaste året. Ett huvudtema kan man säga, är följande. Och det är något ni inte berörde så mycket. Det känns som att det finns där mellan raderna men jag vill försöka sätta ord på det. Vad många av dom här fysiska symtomen leder till, tror jag, är att man blir lite mjukare som människa. Lite öppnare. Jag säger "lite" därför att jag tror att det är en process som liksom inte har någon slutpunkt. Det finns ingen botten här.
Jag skulle vilja beskriva detta huvudtema som att GÅ NER PÅ KNÄ. På knä inför livet. På knä inför det ofattbara, ogripbara, oändligt rika, oändligt vackra. GÅ NER PÅ KNÄ av tacksamhet. Gråtande av glädje, av smärta, av något som inte kan eller behöver sättas ord på. Jag har gråtit så otroligt mycket sedan jag hamnade i den här Advaita/Satsang-svängen. Sedan 2002. I perioder. Och så har jag skrattat. I perioder. Ett sånt bubblande och sprakande skratt. Just gråten och skrattet berörde ni inte så mycket i det ni berättade. Men jag vill speciellt nämna gråten. Och med den en känsla av att vilja gå ner på knä. Jo, du nämnde det B, om när du låg där i snödrivan. Att krypa ihop i fosterställning. Det är mäktigt. Gråter du Perra?

När man gått i många år och hållt hårt kring vissa strukturer, mentala och emotionella, så blir liksom kroppen hård och krampande. Inte musklerna nödvändigtvis, mer på ett sorts energetiskt plan. Låter flummigt men jag tror ni förstår vad jag menar. Och när en sån där kramp skall lösas upp så kan det ske på lite olika sätt. Jag tror att overklighetskänslor spelar en stor roll i den uppluckring som behövs för att öppna upp och sänka garden. Jag får för mig Perra, att det du berättar om, dom där nanosekunderna, är en sorts overklighetskänsla. Att verkligheten spricker. Det blixtrar till. Och det känns i kroppen. Dom här overklighetskänslorna är skrämmande. Men också fascinerande. Förförande. Det finns till och med en diagnos ... hahaha. Derealisation(DR). Förekommer ofta som ett symtom i andra diagnoser. Men det kan förekomma ensamt också. Tillsammans med känslan av att "jaget" är overkligt. Att man inte finns. Depersonalisation (DP). Jag läste mycket om det där ett tag. Och skrev om det. För mig betydde det mycket att få sätta ord på något jag länge upplevt. Se att jag inte är ensam.

Det som förundrade mig var att det inte pratas så mycket om DR och DP i Satsang-kretsar. Det fanns en nondualitylärare som gjorde det. Suzanne Segal. Och det var faktiskt när jag läste hennes bok som jag började läsa om DR och DP. Ända sedan jag var barn har jag haft skov av DR och DP. Men det kom och gick. Och det kunde blixtra till, lite som du Perra beskriver. Men det kunde också vara som en vag känsla som varade hela dagar. Men så kunde det bli tvärtom också. Att JAG finns jävligt mycket och att verkligheten är jävligt VERKLIG. Då suger det tag i mig och jag känner riktigt hur "jag" byggs upp och hur verkligheten stelnar till och blir hård. Det där kan hända fortfarande. Det är fascinerande. Man kan ta det som ett nederlag. Men jag gör inte det längre. Jag tar det som något väldigt mänskligt. Jag tror alla har det här, mer eller mindre. Men eftersom det pratas väldigt lite om det och det verkar skumt, så förtränger man det. Man vill inte framstå som psykiskt sjuk. DR och DP är vanligt hos schizofrena har jag lärt mig.
Men för mig, att få sätta ord på detta. Sätta in det i en kognitiv struktur hjälpte mycket. Då kunde jag slappna av lite och känna det. Inte kämpa mot det. Eller trycka bort det. Och det har förändrat min kropp. Inte dramatiskt. Trots att det känts så i perioder. Men strukturerna har byggt upp sig själva igen i situationer som har hotat min trygghet. Därför kan jag inte längre se det som att jag genomgått någon dramatisk transformation. Jag har trott att jag gjort det. Men alltmer börjat se det som att det här i mitt fall är en process som går väldigt långsamt. Två steg framåt. Ett bakåt. Ett framåt. Två steg bakåt. hahaha....
Nejdå, något mjukare har jag blivit. Något lite öppnare. Och det gäller väl framför alllt på det kognitiva planet. Jag kan numera skratta åt att jag bygger texter som just denna. Försöker sätta ihop något som aldrig varit isär. Försöker ta isär något som inte sitter ihop. Det är rätt komiskt. Men roligt också. Som att hålla på med pussel eller nåt.
Samtidigt har jag börjat släppa tron på att man behöver släppa all tro. Det är ok att förstå. Ok att få grepp om tillvaron. Det är ok att leka att det är på riktigt det här och att jag finns på riktigt. Ok att dras med i dramat och tappa närvaron.
För också det är en konstruktion. Närvaron å ena sidan och dramat å andra. Kroppen/själen. Absolut/relativt. Inne/ute. Allt detta är modeller som vi bygger för att leka med. Andligheten är en stor leklåda. Likaså mystiken. Lek/allvar. Verkliget/overkligt. Allt, allt, allt är konstruktioner.
Men också det är en konstruktion. Konstruktion/icke-konstruktion. Våra hjärnor är FANTASTISKA. SOM VI HÅLLER PÅ!!!
Vi/våra hjärnor. Mentalt/fysiskt. Förkroppsligat/icke förkroppsligat. Sanning/lögn. Jag/icke-jag. Tjohooooooo!!!

Och rätt vad det är förbyts detta tjohooo till ett shit! helvete. Vad hände nu. Vad skall jag göra nu? Hur hanterar jag det här? Jag vet inte. Men jag får försöka. Som alla andra.

Och detta, det är mjukheten jag försöker sätta ord på. SOM ALLA ANDRA. Vi är i detta tillsammans. Det här livet. Det är stort. Jag vill vara här nu. Med er.
UA-3343870-1