torsdag, september 08, 2011

Som alla andra


Till B och Perra!
Och till er andra som läser också såklart!
Vilken läsfest. Det ni delar med er av i kommentarerna är otroligt intressant. Jag vill verkligen höra mer!
Jag hinner bara skriva lite kort om vad jag känner och tänker om det ni berättar. Tänk om det ni varit med om är precis vad det är. Att det betyder precis det ni säger att det betyder. Jag tror det är så. Men trots detta tänker jag försöka sätta in det i min lilla karta. Ni får förlåta mig... jag älskar kartor. Jag älskar att kategorisera saker. MEN, tro mig, jag känner på mig att jag är ute och cyklar. MEN, varför inte cykla. Det e ju kul ju .... :D

En grej jag gått igenom det senaste året. Ett huvudtema kan man säga, är följande. Och det är något ni inte berörde så mycket. Det känns som att det finns där mellan raderna men jag vill försöka sätta ord på det. Vad många av dom här fysiska symtomen leder till, tror jag, är att man blir lite mjukare som människa. Lite öppnare. Jag säger "lite" därför att jag tror att det är en process som liksom inte har någon slutpunkt. Det finns ingen botten här.
Jag skulle vilja beskriva detta huvudtema som att GÅ NER PÅ KNÄ. På knä inför livet. På knä inför det ofattbara, ogripbara, oändligt rika, oändligt vackra. GÅ NER PÅ KNÄ av tacksamhet. Gråtande av glädje, av smärta, av något som inte kan eller behöver sättas ord på. Jag har gråtit så otroligt mycket sedan jag hamnade i den här Advaita/Satsang-svängen. Sedan 2002. I perioder. Och så har jag skrattat. I perioder. Ett sånt bubblande och sprakande skratt. Just gråten och skrattet berörde ni inte så mycket i det ni berättade. Men jag vill speciellt nämna gråten. Och med den en känsla av att vilja gå ner på knä. Jo, du nämnde det B, om när du låg där i snödrivan. Att krypa ihop i fosterställning. Det är mäktigt. Gråter du Perra?

När man gått i många år och hållt hårt kring vissa strukturer, mentala och emotionella, så blir liksom kroppen hård och krampande. Inte musklerna nödvändigtvis, mer på ett sorts energetiskt plan. Låter flummigt men jag tror ni förstår vad jag menar. Och när en sån där kramp skall lösas upp så kan det ske på lite olika sätt. Jag tror att overklighetskänslor spelar en stor roll i den uppluckring som behövs för att öppna upp och sänka garden. Jag får för mig Perra, att det du berättar om, dom där nanosekunderna, är en sorts overklighetskänsla. Att verkligheten spricker. Det blixtrar till. Och det känns i kroppen. Dom här overklighetskänslorna är skrämmande. Men också fascinerande. Förförande. Det finns till och med en diagnos ... hahaha. Derealisation(DR). Förekommer ofta som ett symtom i andra diagnoser. Men det kan förekomma ensamt också. Tillsammans med känslan av att "jaget" är overkligt. Att man inte finns. Depersonalisation (DP). Jag läste mycket om det där ett tag. Och skrev om det. För mig betydde det mycket att få sätta ord på något jag länge upplevt. Se att jag inte är ensam.

Det som förundrade mig var att det inte pratas så mycket om DR och DP i Satsang-kretsar. Det fanns en nondualitylärare som gjorde det. Suzanne Segal. Och det var faktiskt när jag läste hennes bok som jag började läsa om DR och DP. Ända sedan jag var barn har jag haft skov av DR och DP. Men det kom och gick. Och det kunde blixtra till, lite som du Perra beskriver. Men det kunde också vara som en vag känsla som varade hela dagar. Men så kunde det bli tvärtom också. Att JAG finns jävligt mycket och att verkligheten är jävligt VERKLIG. Då suger det tag i mig och jag känner riktigt hur "jag" byggs upp och hur verkligheten stelnar till och blir hård. Det där kan hända fortfarande. Det är fascinerande. Man kan ta det som ett nederlag. Men jag gör inte det längre. Jag tar det som något väldigt mänskligt. Jag tror alla har det här, mer eller mindre. Men eftersom det pratas väldigt lite om det och det verkar skumt, så förtränger man det. Man vill inte framstå som psykiskt sjuk. DR och DP är vanligt hos schizofrena har jag lärt mig.
Men för mig, att få sätta ord på detta. Sätta in det i en kognitiv struktur hjälpte mycket. Då kunde jag slappna av lite och känna det. Inte kämpa mot det. Eller trycka bort det. Och det har förändrat min kropp. Inte dramatiskt. Trots att det känts så i perioder. Men strukturerna har byggt upp sig själva igen i situationer som har hotat min trygghet. Därför kan jag inte längre se det som att jag genomgått någon dramatisk transformation. Jag har trott att jag gjort det. Men alltmer börjat se det som att det här i mitt fall är en process som går väldigt långsamt. Två steg framåt. Ett bakåt. Ett framåt. Två steg bakåt. hahaha....
Nejdå, något mjukare har jag blivit. Något lite öppnare. Och det gäller väl framför alllt på det kognitiva planet. Jag kan numera skratta åt att jag bygger texter som just denna. Försöker sätta ihop något som aldrig varit isär. Försöker ta isär något som inte sitter ihop. Det är rätt komiskt. Men roligt också. Som att hålla på med pussel eller nåt.
Samtidigt har jag börjat släppa tron på att man behöver släppa all tro. Det är ok att förstå. Ok att få grepp om tillvaron. Det är ok att leka att det är på riktigt det här och att jag finns på riktigt. Ok att dras med i dramat och tappa närvaron.
För också det är en konstruktion. Närvaron å ena sidan och dramat å andra. Kroppen/själen. Absolut/relativt. Inne/ute. Allt detta är modeller som vi bygger för att leka med. Andligheten är en stor leklåda. Likaså mystiken. Lek/allvar. Verkliget/overkligt. Allt, allt, allt är konstruktioner.
Men också det är en konstruktion. Konstruktion/icke-konstruktion. Våra hjärnor är FANTASTISKA. SOM VI HÅLLER PÅ!!!
Vi/våra hjärnor. Mentalt/fysiskt. Förkroppsligat/icke förkroppsligat. Sanning/lögn. Jag/icke-jag. Tjohooooooo!!!

Och rätt vad det är förbyts detta tjohooo till ett shit! helvete. Vad hände nu. Vad skall jag göra nu? Hur hanterar jag det här? Jag vet inte. Men jag får försöka. Som alla andra.

Och detta, det är mjukheten jag försöker sätta ord på. SOM ALLA ANDRA. Vi är i detta tillsammans. Det här livet. Det är stort. Jag vill vara här nu. Med er.

14 kommentarer:

  1. Yep. Tror de flesta haft ögonblick av depersonalisation. Kanske i samband med trauman, första fyllan, första orgasmen eller bara i vardagen när som helst ändå. Det som gör dessa upplevelser intressanta är vad de pekar på. Någonting bortom hjärnan, kroppen och sinnet. Det är som du skrev i något tidigare inlägg inte relevant vilka synapser som bubblar till, utan snarare det som är bortom. Depersonalisation öppnar en portal till tomheten. Bortom bortom.

    Psykiska diagnoser är spännande att läsa om, fast samtidigt så tar jag psykologernas idéer med en nypa salt. Jag är ju själv helt skogstokig och supernöjd med mitt mentala tillstånd. Och psykiatrins agenda är inte nödvändigtvis att vilja folks väl. Snarare så vill man att folk ska vara välanpassade, vilket är radikalt annorlunda om du frågar mig.

    Kolla in det här klippet med Terence McKenna vetja. Han nuddar vid mycket av det du pratar om. Det där om att vilja vara här. Att leva. Att slukas upp i existensens mysterium med tacksamhet i bröstet.

    http://www.youtube.com/watch?v=ZEglHjd_gUQ

    Även ett citat från ett annat av hans föredrag som slog an en ton inom mig:

    "We have to stop CONSUMING our culture. We have to CREATE culture. DON'T watch TV, DON'T read magazines, don't even listen to NPR. Create your OWN roadshow. The nexus of space and time where you are -- NOW -- is the most immediate sector of your universe. And if you're worrying about Michael Jackson or Bill Clinton or somebody else, then you are disempowered. You're giving it all away to ICONS. Icons which are maintained by an electronic media so that, you want to dress like X or have lips like Y... This is shit-brained, this kind of thinking. That is all cultural diversion. What is real is you, and your friends, your associations, your highs, your orgasms, your hopes, your plans, your fears. And, we are told No, you're unimportant, you're peripheral -- get a degree, get a job, get a this, get that, and then you're a player. You don't even want to play that game. You want to reclaim your mind and get it out of the hands of the cultural engineers who want to turn you into a half-baked moron consuming all this trash that's being manufactured out of the bones of a dying world."

    SvaraRadera
  2. Bakom alla ord finns livet och har alltid varit lika perfekt. Släpp allt.Bara observera. och sen observerar du den som observerar :)

    SvaraRadera
  3. "Fais ce que tu veux sera le tout de la loi.."

    SvaraRadera
  4. Nu är det mycket text här. Vore kanske på plats med en varningstext? Vilket naturligtvis skulle addera text. Eller så är allt vi skriver varningstext?
    För mycket text kan leda till för sen utlösning. Eller till hjärnans upplösning. Eller få dig att bryta ut i tårar (visst Björn, jag gråter) över att det inte finns någon jävla lösning.

    Bara en massa text. De tjockaste böckerna skrivs i Guds frånvaro.

    Somliga, som t ex Norquist, gör faktiskt ett nummer av att beskriva allt detta som en varningstext. Uppvaknandet är läskigt. Det har med din död att göra. Total destruktion, mörker. Är det verkligen vad du vill? So be it. Du vet vad du gav dig in på. Men bara så du vet, så vet jag vad som finns därute. Mörker. Bara universums opersonliga mekaniska utförande av sig själv. Ännu mera mörker.
    Men jag har tröttnat på även detta. Jag vill inte säga att jag sett igenom det, för det kryper in ett ego här. Ser ni det? Ett praktfullt macho-ego. Den ärrade, tystlåtne främlingen som kommer in på baren, han föregås av sitt rykte. Han säger att det är ett helvete därute, och alla unga stridstuppar pendlar mellan fly eller slåss; släpper honom inte med blicken...

    Och allting handlar om IDENTITET.

    Vad är det som är jag? Ju mindre jag vet vet om det, desto säkrare är jag på vad som är jag. Så säker att jag kan döda för det. Och jag gör det om nån hotar mig.

    De som är totalt identifierade med sina egon SKA inte bege sig ditut. Det är de saktmodiga som ska göra det.

    Identitet är ett otroligt fascinerande ämne, som också är ett icke-ämne, eftersom du inte är ett ämne, och du är inte hjärnan heller (hjärnan är en receiver). Vi i västerlandet som trott oss om att vara så fria och upplysta – är totalt hjärntvättade av religion och vetenskap. Bägge säger oss att Sanningen är något utanför oss. I österlandet tittar man inom sig, och uppnår frid. Men dom är hedningar, säger vår religion. Vilseledda, säger vår vetenskap. Dom sitter ju bara. Gör inget. Lyssna inte på dem – vi vet, säger våra präster. Och så säger våra vetenskapsmän.
    Den här hjärntvätten, som ligger som ett blytungt täcke över oss, är en av de insikter jag får av min process – och den är helt oerhörd. Folk måste ha en ledare. Folk vill inte ta ansvar över sina liv.
    Vill inte.

    SvaraRadera
  5. Inser att det inte går att skicka hur långa inlägg som helst, förstår varför du sänder dina i flera delar, B. Nåväl här kommer andra delen:

    Och den mest smärtfyllda insikten kan vara insikten att DU är TOTALT ANSVARIG. Men det som är mest smärtfyllt är också alltid det som ger störst frid, om du kan se din smärta för vad den är.

    Våga se rakt på den utan att backa. Vara stilla.

    Det ÄR DU som kör! Vafan gör du i baksätet? Men OK, om du läser detta tillhör du åtminstone inte alla de som ligger bakbundna i bagageluckan med ögonbindel och tennisboll intryckt i käften – slagna medvetslösa med basebollträ när vi ändå är igång.

    Var är ni nånstans i detta märkvärdiga fordon? Vågar ni se vem som kör? Det är när man vågar detta, som man också ser vart bilen är på väg. Man börjar se hur allt fungerar, det dolda maktspelet som pågår för att kontrollera oss - allt.

    Och när du inte vågar se han som kör, så babblar han desto mer. Han anklagar alla andra bilar därute: ”Såg du den jäveln!” och du tittar ut genom bakrutan. För det ser du. Du ser ut genom bakrutan. Du kanske rentav tror att det är allt som finns att se!
    Har någon vågat vända sig om, rentav klättrat över i framsätet? Vem i helvete sitter på förarplatsen? B, jag antar att du upptäckt att du har B-körkort, och intagit Eder rättmätiga plats, efter denna vansinnesfärd. Men det tar sin tid att komma ihåg hur man kör. Där var bromsen. Nej fan, det var gasen...

    Jag pratar mycket om att våga. För när vi inte vet vad vi är, skapas en pseudoidentitet av rädsla. En identitet vars atomer är rädsla? Yes. Det är det som är egot.
    Varje identitet har sin överlevnadsinstinkt. Därför måste egot ständigt bevisa att rädsla är något reellt. Att rädslan är verklighet.

    Så alla som vill skrämma, jaga upp, stressa... stärker egot.

    Rädsla och vrede är emotioner som kommer ur identitet, dessa emotioner är symptom på hotad identitet. Och det finns ingen hotad identitet som är reell. Är ni med på det här tugget? Egots lott att måsta bevisa rädslan som reell? Ser ni hur indränkta vi är av det här, från media, genom TV-utbudet? Kollektivt ego. Politiker framhäver alltid rädsla som något reellt. Så att de kan skydda oss mot nånting, och vinna röster. Hjärntvätt.
    Men nu lyser textvarningslampan...sorry...

    SvaraRadera
  6. Du behöver inte ursäkta dig. Ingenting skrivs i "guds" frånvaro eftersom allt är "gud", och vi har alla våra trippar. Allt och alla följer dedikerade mönster som tillskrivits oss och följs till punkt och pricka. Inte en enda atom i universum ligger på fel plats. Trippar och återigen trippar.

    Just nu är min tripp att skriva det här inlägget och fylla rutan med en massa ord som i sin natur enbart kan referera till andra ord, vilket är absurt i sig eftersom det som refereras till inte går att referera till eftersom det inte refererar till något då det är allt och inget på en och samma gång. Men om en person överhuvudtaget rör sig och pratar så kan du ge dig fan på att det finns ett ego där. Sen att egot är fiktivt, och blott en artificiell konstruktion av preferenser, tendenser, tankar, känslor och åsikter som inte under några omständigheter skulle kunna vara verkligt är vad som är relevant för den som vill vakna upp. Egot är en spökskriven roman utan någon ansvarig utgivare. Identifikationen med egot är en biprodukt av rädsla, och rädsla är i strikt bemärkelse bara sammandragning. Kärlek eller vad man nu vill kalla det är expansion. Expansion och kontraktion. Opersonliga mekaniska uttryck som Norquist talar om. Impulsen att expandera är för tillfället mycket starkare än impulsen att dra ihop sig, vilket skapar en dragkamp. Det är danssteg i den kosmiska tangon. Men när det kommer till kritan så är det ingen skillnad mellan det folk kallar kärlek och rädsla. Expansion och sammandragning är bara kvalitéer. Struktur. Och man kan spendera mycket energi på att prata om vilka andra som är rädda och vilka som accepterar. "Svennebanan är rädd" och "Steven Norquist är rädd". Men mörkret och ljuset är av samma essens och den enda man bör titta på om man vill vara ärlig är sig själv. Smaka på den karamellen alla ni kärlekstomtar.

    Tveksamt om jag har ett körkort i något fordon. Den bild jag får upp i mitt huvud är följande: http://img215.imageshack.us/img215/6879/imgp3904m.jpg

    Det enda jag insett är att det är hopplöst att försöka rycka och slita i ratten eftersom det bara är en leksak, och det enda vettiga man kan göra är att bli oskuldsfull på samma sätt som ett glatt litet barn och njuta av utsikten med full tillit inför att mamma (som får representera den opersonliga viljan som koordinerar allt) styr vagnen och tar en precis dit man ska. Mamman, barnet och vagnen är i samklang. De är enade.

    Återigen, angående kollektiva medvetandeskiften, 2012 och allt sådant. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag kan och vill inte uttala mig om det. Det är inte relevant för ditt uppvaknande heller utan snarare bara distraherande. Andlig upplysning är en ensamvargsgrej även om man råkar befinna sig i en social kontext, till exempel ett zentempel eller ett ashram eller vart man nu befinner sig.

    SvaraRadera
  7. Nä. Nu försvinner jag från bloggosfären. Jag har nog fått ut det som behövdes sägas för den här omgången.

    Jag ska dra mig tillbaka och ligga lågt för att observera de pågående eftereffekterna av vad som hänt med mig. Jag gissar på att det kommer vara som att gradvis tyna bort och bli mindre och mindre funktionellt ego och mer och mer transparens med varje år som går. Mumsfilibabba. Smakar som du. Absolute life!

    Om någon vill kontakta mig så lämnar jag min mail här nedan. Inga garantier att jag svarar. Men skriv ändå den som känner för det.

    intuitionsmaskinen@gmail.com

    SvaraRadera
  8. http://www.youtube.com/watch?v=Kd_iJTt6TR0&feature=related

    SvaraRadera
  9. http://www.youtube.com/watch?v=NKN-1I7eHcU

    SvaraRadera
  10. http://www.youtube.com/watch?v=oxLAT2U1bCc&ob=av2e

    SvaraRadera
  11. Yes!

    http://www.youtube.com/watch?v=r7wM-MKDX74

    SvaraRadera
  12. Texten också..

    http://lyrics.wikia.com/Current_93:All_The_Stars_Are_Dead_Now

    SvaraRadera
  13. Tack för era rader. Tack för era videos. Tack för din mailadress B.
    Återkommer.

    SvaraRadera
  14. Sure. Vi säger tack godnatt med ett citat.

    "Hundra gånger om lärde mig min filosofi att inte tänka mer på kärleken, denna fåfänglighet, denna dröm, denna källa till all ånger, denna tomhet. Men ingen filosofi kan få mig att glömma hennes ljuvlighet."

    - Dharmakirti

    SvaraRadera

UA-3343870-1