torsdag, oktober 27, 2011

Skrivmuskel-atrofi och ett liv utanför grubbelbubblan

Det går allt längre tid mellan texterna här på bloggen. Min längtan efter att formulera och strukturera det som rör sig i mig har avtagit markant. I början berodde uppehållen på att jag faktiskt hade händerna fulla av praktiska göromål i samband med flytt och renovering. Men den sista veckan har tiden faktiskt funnit där. Om jag velat hade jag gott kunnat producera texter. Men jag har inte haft någon lust ... eller ... nej ... jag anar att det är något annat.

Jag misstänker att det är något med själva skrivandet. Skrivandet är en muskel och när den inte används atrofierar den. 

I mitt fall kan det vara så att lusten till skrivandet kommer från själva skrivandet. Det föder sig självt. Det är inte så att jag har mer djupa saker att säga om livet än någon som sällan eller aldrig skriver den här sortens texter. På senare tid har jag slagits av att jag inte kan komma på en enda djupsinnig sak att säga som känns spontan eller naturlig. Djupsinnighet tycks kräva borrande. Man får kavla upp ärmarna och ta i. Men hur jag än borrat har det bara kommit upp saker som känns konstruerade. Inte lögner direkt, men konstruktioner. 
Och så detta med inspiration. När jag var inne i det där skrivflödet, räckte det med en minuts input från någon djupsinnig källa - en text, ett youtube-klipp etc. - för att hålla liv i flödet. Men när jag på senaste tiden försökt tanka på inspiration från dessa källor har jag tänkt, - Jaha, nu skall vi se vad den här filuren har kokat ihop för djupsinnigheter. Mhm, så kan man förstås se det. Jojo, men varför krångla till det?

Jag har tänkt att jag gott kan leva livet mellan punkterna på att-göra-listan. Fyller man bara på med lite fritid, lite input från familj, vänner, arbetskamrater, kultur och media, så rullar livet på hur bra som helst. Behövs det någon gång lite extra smörjmedel kan man alltid ge sig av på någon spännande resa. Se nåt nytt. Känna främmande lukter. Höra främmande språk. 

Det är som att dom stora livsfrågorna inte existerar utanför grubbelbubblan - utanför denna värld av grubbel-skrivande och grubbel-läsande. Detta är för mig en ny och märklig upptäckt. 

Visst kan man fundera på saker också utanför grubbelbubblan. Men det blir mer sånt som att leta efter en lucka i kalendern när man kan ge sig ut i skogen för att plocka svamp. 

Jag trodde tidigare att alla människor har en sån där grubbelbubbla inom sig dit dom ibland går för att borra fram djupsinnigheter. Några kanske går dit en gång i veckan. Andra varje dag. Några sällsynta individer går bara dit en gång per år. 
Men nu tror jag inte så längre. Jag ser att grubbelbubblan är något som skapas av att skriva eller läsa en viss typ av texter. Grubbelbubblan är inte medfödd. 

Här kommer en teori om hur den uppstår. Kanske är den ärftlig. Kanske är grubbelbubblan som acne. En liten blåsa fylld med var som ploppar upp någon gång i tidiga tonåren.. För dom allra flesta försvinner grubbelbubblan efter några år. När man kliver ut i vuxenvärlden är man fri från både acne och grubblerier. Då vet man vem man är och vilken plats man har i världen. Man har hyfsad koll på varför man är här och vad man vill uträtta innan man dör. Man tänker inte på döden i onödan. Det vore ju förspilld tankekraft. Döden är vad den är liksom.
Men alla blir inte fria från sin acne. Alla blir heller inte fria från sina grubblerier.

Men jag tror mer på en annan teori. Grubbelbubblan är ett virus som sätter sig i hjärnan. Ett litet program som envisas med att ställa frågor som saknar svar. Alla får inte det här viruset. Men dom som drabbas gör klokt i att sätta det i karantän. Precis som man kan göra om man får virus i datorn. Man skall definitivt inte köra programmet. Då uppstår bara en massa krångel. Kör man programmet blir man en sökare med allt vad det innebär. I värsta fall kan Grubbel-bubbel-viruset äta upp alla ens tankar, känslor, tid, pengar och relationer. 

Äh, jag vet inte om jag tror på den teorin heller. Grubblare som jag har svårt att hålla fast vid teorier. Det ligger i själva grubblandets natur. 
Jamen självklart är jag en grubblare! Självklart älskar jag min grubbelbubbla! Det är bara det att jag inte har varit där på länge. Det känns lite ovant att vara här. Lite som att plocka upp fiolen när jag inte spelat på flera månader. Jag vet att jag kan leva utan min fiol. Men varför skulle jag? Precis på samma sätt vet jag nu att jag kan leva utan min grubbelbubbla. Men varför skulle jag?

Jag tror jag är tillbaka nu. Det känns underbart. Och nästa text skall bli en lovsång till grubbelbubblan! 

onsdag, oktober 19, 2011

Droppljud

Min önskan är nu att kunna skriva helt obegripligt. Jag vill inte begripa mig på det gåtfulla. Vill låta gatlyktornas sken blomma ut i hela sin gränslösa gåtfullhet.
Låter mig sväva fram på elektroniska klangmattor. Känner ingen önskan att skapa eller spela musik. Vill bara vara en lyssnande atmosfär, en stämning i ett hav av stämningsfulla auditiva atmosfärer som blandar sig med atmosfäriska stämningar.
Till bredden fylld av stämningar. Minns min barndom. Oförmågan att kommunicera de stämningar som strömmade genom mig upplevdes inte som en oförmåga. Jag minns inte att jag någonsin undrade över ifall det ens var möjligt.Kommunicerandet alltså. Jag var ett sorts upplevande nav i min värld av gåtfullhet. 
Undrade aldrig över ifall jag upplevde eller upplevdes. Ville inte begripa mig på dylika spörsmål. 

Sedan begrep jag mig på gåtfullheten. Det var synd för gåtfullheten vill inte bli begripen. Då drar den sig undan. Gömmer sig. Kvar finns en död värld av mentala konstruktioner. Livet förlorar sina ändlösa dimensioner. En efter en faller dom bort. Till slut återstår bara fyra. Längd, bredd, djup och tid. En steril värld. Ett gränssnitt. Verbalt till sin natur. Matematiskt. Mätbart. Dokumenterbart. Och framför allt - möjligt att upprepa. 

Att begripa sig på gåtfullheten straffas med döden. Världen dör. Men in i denna döda värld sipprar ändå gåtfullheten in. Droppvis. 
Dropp ... dropp ... dropp ...

Det gäller att täta. Så tänkte jag. Laga läckorna. Jag blev rätt bra på det. 
En gång hade jag en bil som jag köpte för fyrtio tusen kronor. Det var en Citroen Xantia. Mycket bekväm bil. Efter några år hade jag betalat mer än fyrtio tusen i reparationskostnader. Det var det oljehydrauliska systemet som började spöka. Jag kunde komma ut en dag på parkeringsplatsen och upptäcka att det droppat olja på asfalten. In på verkstaden. Täta. Laga. Sedan gick det en vecka. Nytt läckage. Från ett nytt ställe. Så fort dom lagade ett hål steg trycket på ett annat ställe i systemet och en ny läcka uppstod. 

Gåtfullheten läcker alltid in. Eller ut. 
Det är gåtfullt det där med vad som är inne eller ute. Bäst att låta det vara. Låta det som är ute droppa in och det som är inne droppa ut. 
Hoppas att det inte börjar forsa. Men ibland blir det så. Då gäller det att hålla i hatten. Det är bara att skrota eländet säger dom då på verkstaden. Tyvärr har garantin gått ut. - Köp nytt, råder dom dig. Med garanti. Och så gör man det. Det är verkligen fiffigt ordnat. Slit så länge garantin varar, släng sedan och köp nytt. 

Världsbilder kommer sällan med garanti. Inte självbilder heller. Man får ta hand om dom. Vara rädd om dom. Laga läckorna. Så fort det börjar droppa gäller det att styra kosan mot verkstaden. - Det är inget fel på din världsbild, säger dom som sålt den till dig. - Jo, det hörs ett droppande ljud som oroar mig, säger du. - Det är normalt, svarar dom på verkstaden. Inget fel. Det skall låta så. Det är bara gåtfullheten som droppar in. Eller droppar ur. Dropp ... dropp ... dropp ...

UA-3343870-1