söndag, november 20, 2011

Klockorna

Min hjärna är utrustad med ett antal små klockor som ringer vid bestämda tillfällen. Klockornas ringande signalerar att vissa mentala strukturer börjar bli solida och skarpa i kanterna. Ett exempel är när jag pratar om andligt sökande. Som jag gör just nu - i form av skrivande - eller när jag pratar med någon som är intresserad av andlighet och uppvaknande. Plingandet föregås nästan alltid av att jag säger något i stil med:
- Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...
... pling, pling ...

Kanske har jag alltid hört det här ringandet men tidigare tolkat det som en startsignal till något viktigt och avgörande. Som att nu börjar vi kunna ringa in något här. - RINGA IN -. Klockorna ringer därför att nu skall något ringas in - omringas - omgärdas och bevaras. Konserveras. Stoppas in i fastslåendets brännugn så att det blir fast och beständigt. En mental pjäs som jag kan placera i skåpet där jag förvarar mina insikter. 

Men när jag nu hör dom här klockorna ringa händer något helt annat. Jag vill gärna beskriva det ... pling, pling ... Och det lustiga är att denna lust att beskriva får samma klockor att ringa. Det är lusten att få livets storyline att bli begriplig. En kedja av händelser där det ena leder till det andra. Där vissa grejer hänger ihop med andra grejer. Begriplighet. Det ringer när jag säger något i stil med:
- Alltså, förstår du hur jag menar? Dom här grejerna hänger ihop, kan du se det? ...

Detta var tidigare ett avgörande ögonblick - vilket det fortfarande är - men nu på ett helt annat vis. Tidigare kändes det avgörande att få med mig den som lyssnade. Man vill inte gärna sitta ensam på "såhär-hänger-det-ihop-tåget". Sitter man ensam på ett sådant tåg är slutstationen troligen en liten håla mitt ute i ingenstans där ingenting av värde händer. Men är man två på tåget kan man i alla fall hjälpas åt och hålla varandra sällskap när man kommer fram till den lilla ödsliga "såhär-hänger-det-ihop-destinationen". Är man två som reser kan det vara början på en liten sekt som med tiden kan växa till en etablerad -ism eller religion. Ett mäktigt rike.
Det är läskigt att vara ensam med sin berättelse. Så är det bara. 

Det bästa är förstås att kliva på ett överfullt tåg med en stor och välkänd destination. Men det har aldrig lockat mig. Det skall vara lite äventyrligt. Men skall man på äventyr är det alltid bra att vara minst två. 
Åå, detta tvingande behov av att få den andre att vara med på noterna. 

För kanske ett år sedan kom jag till en station på vägen med skylten - When we realize we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained - (Mark Twain)
Det var då jag började höra klockorna ringa med ett nytt budskap:

- Björn, det ringer ut. Det är rast nu. Du är ledig. Sluta ringa in, det ringer ju ut!! Du behöver inte längre kämpa för att få sakerna att hänga ihop. That's already taken care of!

Jag insåg att vår magister var galen. Han hade gett oss omöjliga uppgifter som hade drivit oss alla till vansinne. Vår galna magister hade övertygat oss om att det fanns en massa grejer som inte hängde ihop och att det var vår uppgift att knyta ihop dom. Han hade övertygat oss om att livet var något som kunde smita iväg och försvinna ur sikte. Att det var vår uppgift att lokalisera det och ringa in det. 

När jag hörde klockorna med deras nya budskap var jag först lite förvirrad. Jag satt kvar en liten stund i min bänk. Fortsatte med mitt inringande och ihopknytande trots att det redan ringt ut. Alla hade lämnat klassrummet. Magistern hade släckt lampan. Men jag satt kvar. - Men vad fan, tänkte jag efter en stund, det här är ju absurt. Lika bra att lägga ner. Och så lade jag ner. 

Men vanans makt är stor. Rätt vad det var hörde jag mig själv säga - Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...
... pling, pling ...
Som en återkommande mardröm. 
Livet har gått förlorat! Du måste hitta det och ringa in det. 
Livet har fallit sönder i småbitar. Du måste plocka upp dom och knyta ihop dom.

Men tack och lov ringer klockorna numera när drömmen blir för absurd. ... pling, pling ... 
- Björn, det var bara en mardröm. Ingenting behöver ringas in eller knytas ihop. Du är fri.

MEN, berättelsen fortsätter ...
... ack ... dessa berättelser!
Åå vad egot älskar berättelser. Egot ÄR en berättelse. BARA en berättelse. Men den som säger "bara" en berättelse, som om det vore nåt att ta lätt på är antingen respektlös eller upplyst. Berättelser är mer beroendeframkallande än heroin. Dyrbarare än livet självt. 

- Du är fri! ... jo det låter fint. Men vad egot hör är något annat. - Du är friställd! På grund av arbetsbrist. Du kan gå hem nu. 
Det ruskiga är att egot vet att det inte finns några andra jobb att söka. Det här var DET ENDA jobbet som fanns. Så vad gör egot?
Egot börjar dagdrömma. "Dagmardrömma". Det hittar på uppgifter till sig självt. Dom gamla vanliga uppgifterna. Inringandet och ihopknytandet. 
Ack
Snyft.
Det hela är lika sorgligt att skåda som en heroinist som ligger och dör i rännstenen. 
Kanske är det så att egot är dömt att berätta ihjäl sig självt. 

Berätta ihjäl sig självt ... 
AAAAAHHAAA ... nu har jag ringat in något här, DETTA är vad det EGENTLIGEN handlar om! 
Alltså, förstår du hur jag menar här? Ser du hur egot, berättandet och fan och hans moster hänger ihop? Ser du att det enda vi kan göra i den här situationen är att ....

... pling, pling ...

:)
<3

fredag, november 18, 2011

Den här väskan var bättre.

Hur många olika tillstånd finns det som vi kan uppleva? Hur många nyanser?
Oändligt!
Jag kan bara minnas en bråkdel just nu. Ett av dom märkligaste tillstånden jag upplevt är tristess. Den lite dova tomhetskänslan som säger att något saknas. Utan att veta vad. Bara en vag längtan efter någon sorts stimulans.
Jag sitter i ett shoppingcenter just nu. Den ligger i luften, som en våt dimma. Tristessen. En kvinna tar upp en väska , dömer ut den och lägger ner den igen på ett missnöjt sätt. Hennes barn ligger i sin vagn och tittar upp i taket. Bara tittar och tittar. Sinnesintrycken flödar genom den lilla kroppen. Som mäktiga vågor av existensens mirakel sköljer sinnesintrycken genom den lilla. Hennes mamma plockar upp en ny väska. Den här ser bättre ut, kanske kan den fylla lite av tomrummet i mig ser hon ut att tänka. Men vad vet jag?

torsdag, november 03, 2011

Ett budskap som suger

Tisdag och onsdag kväll tillbringade jag på Satsang med Stuart Schwartz.

Du som inte var där missade ingen ting. Ingen ting är något obeskrivligt. Livgivande. Befriande.
Låt mig se om jag kan beskriva det obeskrivliga....

Mår bra. Mår dåligt. Mår inget särskilt.
Vill att bramåendet håller i sig. Vill bli av med dåligmåendet. Tycker att ingetsärkiltmåendet är rätt trist.
Söker efter knep och knåp. Hittar ibland något som funkar. Ett litet tag. Tar sedan nya tag.
Så där håller jag på. Har fått veta att jag inte är ensam. Att jag tillhör en självupptagen generation. Skäms över denna självupptagenhet. Försöker rationalisera bort skammen. Vill tro att jag bäst hjälper andra genom att hjälpa mig själv. Betalar dessutom skatt. Bidrar på så vis till bistånd och annat bra. Röstar på dom som vill höja skatten.

Tänk om det finns en universalmedicin som får mående-pillandet att bli lika oviktigt som molnformationerna på en grå novemberhimmel. Skulle det kunna vara något?
- Det finns en sådan medicin, säger Stuart. Får jag fresta med en klunk?
Jag spetsar öronen.
Det handlar om ...
... Stillheten.
Drick den. Sjunk ner i den.
Vila där. I stillhetens gränslöshet.

Be still and know.

Det finns inget mer att säga om detta, förutom att ...
... det som finns där, i stillheten, är en kunskap som inte går att klä i ord. Naken kunskap som är mer intim än  dina egna andetag.

Taste it, säger Stuart.
Be it.
Rest in it.

Why?
Because it feels good.
Det låter förstås fånigt för alla som ännu inte gett upp hoppet.
Jag hoppades så länge att jag skulle lära mig att förhålla mig till livet på rätt sätt. Spår av detta hopp lever kvar i min händer och armar. Jag lyfter dom för att formulera ett fotfäste. Faktum är att jag bygger mina verbala fotfästen med händer och armar. Det är så det känns när jag skall formulera mig.

Jag förbluffas, om och om igen, över att dessa verbala fotfästen består av luft. På Satsangen ikväll iakttog jag en deltagare som byggde sina fotfästen med händerna. En man med ett fint intellekt och ett bra språk. Hans händer jobbade hela tiden med luften. Byggde någonting. Av luft. Inte undra på att det inte går att hitta fotfäste i dessa konstruktioner.
Ok, jag kan tänka mig att man kan stå på sina verbala konstruktioner om man skriver ner dom på ett papper och lägger det på golvet. Men vad fan, det är ju golvet under papperet som gör jobbet.

Stillheten.
Känns den så bra?
Ja, den gör ju det.
Svaret på alla våra frågor finns där. Lösningen på alla våra problem likaså.
Det var Stuarts budskap.
Det är ett budskap som "suger". I dubbel mening. It sucks och det är ett mäktigt sug.
Det suger ner mig. Ner i stillheten. Vill inte längre trampa vatten för att få näsan över vattenytan. Vill inte längre plaska omkring där uppe. Slå och fäkta med armarna. Plask, plask, plask.
Jag har gälar. Behöver inte gå upp över ytan för att andas. Stuart fick mig att lita på det. En kunskap jag har inom mig.

Men fan vad tråkigt detta budskap är. Det suger, rent intellektuellt. Det går ju fan inte att kommentera. Inte utan att en känsla av överflödighet smyger sig på.
Kommentarer till stillheten är ju inte fel. Det kan inte skada stillheten. Havet blir inte mindre vått för att man plaskar omkring där uppe vid ytan. Det är bara onödigt. Och jobbigt dessutom.

Att låta sig sjunka ner i stillheten och fyllas av den är enkelt. Det krävs ingenting mer än att en man som Stuart får en att känna att man har gälar. Jo, och så får man helt enkelt bestämma sig också. I varje situation.
Brus eller stillhet?
Brus eller stillhet?
Brus eller stillhet?
UA-3343870-1