Fixeringar och kramplösande samtal

Att skriva här är output. Att få feedback på det jag skriver är input. Att få input är inte alltid lätt men tvingar mig alltid att släppa taget om den senaste favoritföreställningen. Kanske inte släppa taget men i alla fall lätta på greppet, krampa lite mindre.
För någon vecka sedan pratade jag med en vän om detta med förundran. Min nya baby... Jag försökte formulera hur jag ibland kan uppleva en sorts rå förvåning över att något överhuvudtaget finns. En sorts nyvaken förtjusning över sinnena och den alltid daggfriska värld dom skapar. Jag vet exakt vilken känsla jag försökte kommunicera men lyckas inte nu. Däremot kände jag just då att jag faktiskt lyckades. Och det hela utmynnade (inser jag nu) i ett sorts idealiskt sätt att förhålla sig till sina upplevelser. En naken, nyvaken och rå attityd till livet. Min vän svarade:
- Björn, jag tror inte på att inta attityder.
Punkt.
Jag gillar honom just för att han kan kläcka ur sig såna här grejer. Han gör precis det som klockorna gör. Dom jag skrev om i förra inlägget. Han varnade för en fixering. Ett annat namn på fixering är mental snuttefilt.

Det skall erkännas att jag många gånger undrat över varför det är så tillfredsställande att prata om "det här" som inte går att sätta ord på, med andra som också upplever att "det här" inte går att sätta ord på.
Är det inte galet? Låt oss prata mer om det som inte går att prata om.... Låt oss hitta nya ord som uttrycker att det saknas ord för "det här" ...

Det är galet men jag misstänker att det hela är mycket vist ordnat. Vårt ordande om det ordlösa är som kramplösande medicin. Vår benägenhet att  fixera är medfödd - liksom vår längtan efter att lösa upp fixeringarna.
Att dela med sig av sin senaste mentala baby är en kluven upplevelse. Å ena sidan vill man få bekräftelse på att man har ringat in något viktigt, att man förstått hur det hänger ihop, - å andra sidan vill man utsätta sig för kritik och ifrågasättande så att man kan släppa taget. För upplevelsen att vara fri från fixeringar är sagolik.

Jag minns en period när jag var väldigt förtjust i Jed McKennas böcker. Jag var också väldigt förtjust i en viss blogg av Lune Greenwood (numera privat) där jag läste och kommenterade mycket. En dag lade jag in ett långt citat ur Jeds tredje bok som jag älskade då. Första kommentaren på detta kom från en kvinna som konstaterade. Vilken extrem fixering! Hon menade antagligen den anarkistiska, nihilistiska energi med vars hjälp Jed slaktar allt "andligt", allt som är vackert eller insiktsfullt, allt som sinnet vill fixera vid. Hon menade attityden - if you meet the Buddha on the road, kill him! Vad den här kvinnan såg var att detta också var en fixering. En fixering vid ikonoklasm och anarkism. Hon såg att även detta paradoxalt nog handlade om att inta en attityd.

Det där gjorde djupt intryck på mig. Jag minns känslan än idag. En stor förvåning. Och jag var bara tvungen att konstatera att hon hade en poäng. Precis som jag häromdagen insåg att min vän hade en poäng när han sade. "Jag tror inte på att inta attityder".

Jag säger såhär - jag tror inte på att fixera vid attityder. Och jag tror att det allra bästa sättet att lösa upp den kramp som så lätt uppstår är att prata om "det här". Öppenhjärtigt visa upp vår senaste mentala baby. Vår senaste Buddha.

Det finns absolut en risk med att visa upp sin mentala baby. Man kan vara så fäst vid den att man börjar krama den hårdare när den utsätts för kritik. Att man kramar ihjäl den och fortsätter krama den fast den är död. Att man börjar försvara den med näbbar och klor. Att man börjar bestycka sina argument med kärnstridsspetsar. Det händer faktiskt. På många håll i världen.

Jag tror på att lyssna väldigt innerligt när någon pratar om "det här". Vill personen släppa sin fixering? Kan personen släppa? Dom flesta både vill och kan. Behovet att bli bekräftad finns alltid med tror jag. För det känns skönt. Man sväller av stolthet när någon berömmer ens mentala baby. Åå vad söt den är. Vilka vackra ögon. Vilket litet underverk. Att få vara en stolt förälder till sin mentala baby. Vem vill inte det?

Jag har alltid känt mig kluven här. Jag har utsatt mig för mycket kritik. Jag har slagit tillbaka. Såklart. Suttit på min kammare och slipat på mina argument. Jag har spelat upp gamla dialoger i huvudet, dialoger med mina fiender, dom som kritiserat min mentala baby. Tänkt ut superdräparargument i efterhand, tänkt, jävla skit, varför sade jag inte så. DET argumentet hade definitivt punkterat hans eller hennes poäng. Vilken härlig lek det är att punktera poänger.
Men hur länge är den härlig? När börjar man tröttna?
På sistone har jag börjat känna tacksamhet när någon punkterat min poäng. Vad skall jag med poänger till? Dom går inte att äta. Dom går inte att dricka. Dom ger mig egentligen ingenting längre förutom en massa besvär. Poänger är faktiskt ganska poänglösa.

Men fixeringarna. Dom dyker upp. Och jag ber. Snälla, hjälp mig att släppa min fixering! Och det är därför jag vill prata om "det här". För att det hjälper mig att släppa. Det hjälper mig att tappa fotfästet. För jag vill inte stå fast. Jag vill dansa. Flyga. Simma. Leva.
Jag älskar att allt rör på sig. Hela tiden. Att det flyter. Jag älskar att upptäcka fixeringar jag inte trodde att jag hade.